Två segrar

Hej bloggen! Vi har två anledningar att fira, den ena peppigare än den andra. Den första är att jag och min jurist Alexander Kandiloros vann rättegången mot Äventyrsgruvan.

DOMSLUT

Om ni vill läsa hela domen är det bara att maila Södertörns tingsrätt och skriva ”Hej! Jag vill ha ut domen i T-mål 9501-13. Mvh!” så skickar de domen som en pdf with no questions asked, eftersom domar är offentliga handlingar i Sverige (som alla medborgare har rätt att ta del av).

Yes. Så nu är alltså Äventyrsgruvan skyldig att betala 12 500 kronor. Exakt 500 kronor mindre än vad de krävde av mig för ”stölden” av deras Creative Commons-märkta bild genom en opåkallad faktura förra sommaren.

Tyvärr är själva domskälet inte så jätteroligt. (Eller så är det jätteroligt, om man gillar ironi.)

Äventyrsgruvan lyckades inte själva bevisa att de äger bilden.

Anledningen till domen

Domen går att överklaga tills på måndag.

Nu till den andra goda nyheten, som jag vaknade upp till i morse:

Dov Charney kickad

American Apparel sparkar sin hobbyfotograferande och sextrakasserande vd och grundare Dov Charney (som jag skrivit om här och här). Som skäl anger styrelsen ”misstankar om tjänstefel”, utan att gå in närmare på vad det handlar om. Enligt Los Angeles Times uppger en källa att Charney inte ska ha gjort något kriminellt, utan att det handlar om ”hans personliga uppförande mot kvinnor och dåligt omdöme”. Källan säger också att Charney blev mycket överraskad av styrelsens besked:

“He was totally taken by surprise, which is part of the problem,” the source said.

Bra gjort, American Apparel. Nästa uppdrag: Se till att ni ökar andelen kvinnor i styrelsen och chefsgruppen så att den överstiger 0%.

Eller så kan ni alltid gå i konkurs. I Los Angeles Times-artikeln nämns nämligen att American Apparel gick med en förlust på 106,3 miljoner dollar 2013. En siffra för alla som säger ”jamen sexism säljer ju” att skriva upp på ett papper, vika till ett flygplan och kasta i ögat på sig själva.

GLAD MIDSOMMAR!

Ut i solen och bada och DYK som American Apparels aktie på börsen!

American Apparels formkurva


Grottmänniskor mot Genusfotografen

På måndag ska jag på rättegång.

Kallelse

Som ni som följt mig redan vet har jag tidigare blivit stämningshotad, krävd på pengar och tvingats censurera eller radera bilder ur mina kritiska blogginlägg. Detta för att kritik hurts och för att upphovsrättslagen i dagsläget ser ut så här:

Lagen

Om du skriver bildkritik och faktiskt vill visa bilderna som du kritiserar (en nödvändighet om dina läsare ska ha en chans att själva bedöma om din kritik är befogad), måste du alltså – om bildkritiken äger rum på internet – ha upphovsmannens tillstånd.

Att tysta eller ekonomiskt skada kritiker med hjälp av upphovsrättslagen har blivit en trend. Både den rasistiska nättidningen Dispatch International och Sverigedemokraterna har anlitat mitt gamla plågoris Staffan ”Bildombudsmannen” Teste för att tysta eller pressa de antirasistiska bloggarna Inte rasist men, Nikke Lindqvist och Torbjörn Jerlerup. (Sammanfattningsinlägg på motargument.se.)

BOs andra case

Hittills har jag bara blivit hotad om stämning, eller valt att förlikas utanför domstol. Men nu är det alltså någon som har tagit det hela vägen. Och efter 54 aktbilagor fram och tillbaka, en fruktlös muntlig förhandling på Södertörns tingsrätt och över ett års väntan, är det äntligen dags för oss att göra upp i rätten.

Jag och Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg.

Starten

Nej. Jag skojar inte. Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg. Så heter grottdykarföreningen, baserad i Dalarna, som i ett års tid har ridit mig i hopp om att få 16 125 kronor exklusive rättegångskostnader för en påstådd ”bildstöld”.

Och det intressanta i det här fallet är att Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg har fel, för den här gången har jag inte brutit mot någon lag. Jag ska berätta hur. Men först kanske det är bäst om jag tar det här från början.

23 april 2013 fick jag en faktura från ovannämnda gruva i ovannämnda hästberg med en summa på 13 000 kronor. Den hade fyra delsummor, bland annat ett ”extrembildstillägg”, då bilden är tagen ”underjord och i vatte[n]”.

Fakturan

Min första tanke var: Fiskporren? Men det där med ”underjord” stämde inte riktigt med den. Så jag tittade närmare på avsändaren – Äventyrsgruvan i etcetera etcetaraberg – och fattade vilken bild det förmodligen rörde sig om.

I mitt inlägg Fyrtio nyanser av maktbalans kritiserade jag en bild föreställande en kvinna som sitter i en grotta med halvslutna ögon och nedsänkt huvud iklädd en svart pushup-behå, en halvt urkrupen röd overall och en hjälm med pannlampa på. På bilden stod namnet och hemsidesadressen till grottdykarföreningen Baggbodykarna, och i min kommentar till bilden skrev jag:

”Reklam för grottdykningsturer. Med en tjej som är på väg att dyka ner i sin egen klyfta. Var tvungen att kolla om inte det här företaget håller till i Danmark.”

Några dagar efter att jag fått fakturan ringde jag numret som stod på den och fick tag på Nicklas Myrin, vice verksamhetschef på Äventyrsgruvan och händelsevis bildens fotograf. Jag förklarade vad min blogg går ut på och bad om ursäkt för en feltolkning jag gjort: bilden kom från en utvikskalender de gjort 2006 där både kvinnor och män vek ut sig (här har vi till exempel Nicklas Myrin själv, spritt språngande naken med mördarfejs och grottdykarhjälm) och alltså inte bokstavligt talat ”reklam för grottdykningsturer”.

Jag erbjöd mig att ta bort bilden, skriva en uppdatering och länka till deras hemsida istället. På det svarade Nicklas Myrin: ”Men då kan du ju fortsätta att stjäla andras bilder.”

Trots att han inte bad mig om det så tog jag ändå bort bilden, skrev uppdateringen och sms:ade Nicklas Myrin att jag hoppades att kunde vara bra så. Sedan fick jag hjälp av Genusjuristen med att bestrida Äventyrsgruvans faktura per post.

18 juni 2013 hittade jag ett kuvert från Södertörns tingsrätt på min dörrmatta. I det fanns en ”Ansökan om stämning” och 7 bilagor. Totalt 22 sidor. Och det var bara början. Numera har jag och min jurist Alexander Kandiloros svårt att ens överblicka alla handlingar som Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg – eller snarare deras verksamhetschef Daniel Karlsson – skickat in. Men för att göra både er och Äventyrsgruvan en tjänst, här har ni deras ståndpunkt sammanfattad i fyra stycken, inklusive mina kommentarer:

Citerat 1

1. Det var jag som kontaktade Nicklas Myrin (och har samtalsspecifikationen to prove it).

2. Jag sa naturligtvis inte att jag ”stjäl bilder hela tiden” för att använda på min blogg ”då det ’säljer'”. De flesta bilderna som jag publicerar på min blogg är reklambilder. Låter det som en bra affärsidé, att sälja reklambilder second hand?

Citerat 2

1. Okej, då vet vi. Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg anser inte att vi bör stärka yttrandefriheten genom att ändra i upphovsrättslagen så att bildkritik utan tillstånd blir tillåtet även på internet, till skillnad från sju av åtta riksdagspartiers ungdomsförbund (undantaget Kristdemokratiska Ungdomsförbundet).

De unga tycker till

2. ”Kommersiell hemsida”… Tja, det är ju en av sakerna som Tingsrätten får avgöra. Men saker som talar emot att jag affärsmässigt skulle driva Genusfotografen.se med ett vinstintresse (definitionen av kommersiell) är att jag till exempel inte tjänar några som helst pengar på bloggen. Den är registrerad på mig som privatperson och jag driver inget företag. Jag har inte och har aldrig haft några annonser. Jag har inga sponsorer. Jag säljer inga varor eller tjänster via sidan (vilket jag inte kan, eftersom jag inte har ett företag).

Jag har sedan våren 2012 varit anställd som jämställdhetskonsult och föreläsare på Add Gender AB, vilket framgår av min kontaktsida. (Även om jag nu håller på att gå över till den feministiska skrivarbyrån True Womance.) På den här bloggen har jag plöjt ner oräkneliga timmar på att (gratis) dela med mig av mina kunskaper och analyser som utbildad journalist, genusvetare och fotograf, för att genusmedveten bildanalys är det jag brinner för. (Tror det märks, va?)

Citerat 3

1. Vänta… va? Vad jobbar den här gruvan med, egentligen?

2. Jag tycker själv att jag har varit ganska tydlig med min bloggs syfte, men överraskande många väljer ändå att missförstå det som att jag riktar udden av min kritik mot modellerna i sexistiska och könsstereotypa bilder i reklam och media – inte mot producenterna, kreatörerna, beställarna; de med makten över innehållet.

3. Modellen som medverkade på bilden i Äventyrsgruvans kalender verkar faktiskt ha blivit ledsen över uppdykandet av bilden på min blogg. För det är jag ledsen.

Citerat 4

1. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att det inte bara är nästan accepterat bland yngre att stjäla bilder idag. Om man med ”yngre” menar ”alla som har Facebook”. (Bara en krass parentes.)

2. All den här argumentationen från Äventyrsgruvan – om piratkopiering, moral och ”kostnaden att köpa en bild på rätt sätt” – är bara bullshit. Det finns en liten detalj som gör att hela deras resonemang faller, och det är att bilden, på Baggbodykarnas hemsida, var försedd med en Creative Commons-licens:

by-nc-nd

Vad märkningen CC-BY-NC-ND betyder är att vem som helst får kopiera och använda deras bild fritt, så länge rättighetsinnehavaren anges med namn och webbadress (så att de får kredd och trafik) och syftet med bildanvändningen är icke-kommersiellt (och det är anledningen till allt detta tjat om att jag skulle vara kommersiell, som jag ändå bara visat isbergstoppen av.)

De har alltså själva satt en symbol på sin bild som säger att de gärna ser att den sprids och att de tillåter användning bortom deras kontroll. Bara användaren följer de specificerade licensvillkoren. Det har jag gjort. I mitt blogginlägg fanns både deras namn och webbadress med, och min blogg är inte kommersiell, utan ideell.

Eller vad tror du, objektiva betraktare som inte är djupt insyltad i den här årslånga, episka tvisten? Är det för att Äventyrsgruvan på allvar tror att jag tjänar en förmögenhet på deras dyrbara bild, som de visserligen distribuerat gratis via sin hemsida sedan 2006 men som de minsann riskerade sina liv för att ta? (Minns extrembildstillägget!)

Eller kan det möjligtvis handla om något lite mindre komplicerat, som vanlig, hederlig kränkthet?

På måndag får vi veta.

Plats och tid

Alla som vill får hemskt gärna komma och lyssna. Jag och min jurist Alexander Kandiloros bjuder på kaffe och hemgjord morotskaka!

Dresscode: foliehatt.

PS. Här har ni en bild jag tog av mig och Alexander när jag skjutsade honom på min moped i ettan på gymnasiet (ca 1998–1999):

Jag och Alexander

Skönt med gamla vänner som har stenkoll på upphovsrättsfrågor när grottaktiva dalmasar försöker dra en underjord och i vatten juridiskt.

PS 2. Om ni vill läsa allt som skrivits mellan Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg och Genusfotografen i T-mål 9501-13 vid Södertörns tingsrätt är det bara att maila sodertorns.tingsratt@dom.se och begära ut alla handlingar i pdf-format med hänvisning till offentlighetsprincipen.


Groomingföretaget

Triggervarning: Inlägget innehåller nya beskrivningar av sexuellt utnyttjande och sexuella trakasserier. De kommer i slutet av inlägget, avskilda från resten av texten med tre vertikala stjärnor (*).

Detta har hänt:

Dov i SVT

Dov Charney, American Apparels vd och grundare, har uttalat sig om ”Fridas” historia och om den senaste tidens anklagelser (till stor del härstammande härifrån) om sexism.

I P1-morgon kan ni höra hans försvarstal direkt efter en ny intervju med Frida (som fått sina svar inlästa av någon annan), med kommentarer av Annika Berner, lektor på Beckmans designhögskola. Och i Gomorron Sverige kan ni se honom prata till en stillbild av sig själv, följt av en intervju med mig och reklamforskaren Nina Åkestam.

Nina och jag i Gomorron

Jag och Åkestam fick tyvärr inte ställa frågor direkt till Charney, och han fick inte heller chansen att bemöta våra kommentarer. Men det här hade han i alla fall att säga om att en av hans närmaste medarbetare utnyttjade Frida sexuellt i samband med två plåtningar på ett hotellrum i Stockholm 2007:

1. Frida var byxmyndig enligt svensk lag 2007.

Vd:n påpekade på allvar det. (3:45 in i intervjun med P1.)

2. Bilderna publicerades aldrig, varken på nätet eller i någon tidning. En bild kan ha hängt i en av butikerna.

Ja. Frida bekräftar att en bild från den första, nattliga klädfotograferingen på Hotell Rival hängde i Götgatan-butiken under själva premiärfesten.

3. Frida valde att ta jobb på American Apparel och jobbade tusentals timmar för dem, trots det som hände 2007, så förmodligen försöker Frida bara dra nytta av tillfället.

Dov Charney har använt samma argument (5:35) om ex-anställda som anmält honom för sexuella övergrepp eller sexuella trakasserier: att det egentligen handlar om uppmärksamhets- och pengakåthet från deras sida. Han glömmer dock att förklara hur Fridas sensationslystnad rimmar med att hon är anonym.

Om påståendet att hans företags reklambilder skulle vara sexistiska säger Charney:

4. 80 procent av American Apparels försäljning sker till kvinnor. Därför har de fler kvinnor än män i sina bilder. ”Har vi aldrig haft män i våra underkläder? Jo, det har vi.”

PantytimeAmerican Apparel boxer short
IG, Årets sexist 2013.

5. ”Vi har många kvinnor i maktpositioner i vårt företag. Majoriteten av våra annonskampanjer är kontrollerade av kvinnor. Många av våra fotografer och merparten av människorna som organiserar vår reklam är kvinnor.”

För det första: American Apparels bolagsstyrelse och chefsgrupp består av 100% män.

AmAppsledning
American Apparels styrelse. Antal kvinnor: 0.

AmApps executives
American Apparels högsta chefer. Antal kvinnor: 0.

För det andra: Jävligt passande argument av Charney, med tanke på att fotografen från American Apparel som tog initiativet till att utnyttja Frida sexuellt var en kvinna.

Tror Dov att vi är så naiva (och essentialistiska) att vi inte kan tänka oss att någon kvinna någonsin skulle vilja utnyttja en likkönad?

6. ”Att våra reklamkampanjer skulle ha något att göra med sexuella övergrepp är absurt. Snarare omfamnar vi unga vuxnas kultur idag. Jag tycker att våra annonser är en reflektion av vad du ser på Tumblr, vad du ser på Instagram, vad du ser i sociala medier.”

Det här argumentet tycker jag kastar mest nytt ljus på hur monstret American Apparel egentligen lyckas existera.

Vad American Apparel gör med sin Tumblr är att imitera unga tjejers bloggar för att framstå som coola, hippa och nere med kidsen; att sudda ut gränsen mellan annonser och unga tjejers egna bilder på ett sätt som för målgruppen (tjejer på 15 år och uppåt) gör att American Apparel mer framstår som en vän än ett parasiterande, sexistprisvinnande företag drivet av 30–40-åringar som utnyttjar 16-åriga tjejer på hotellrum.

Dump av American Apparels tumblr med pilar

1. En realistisk bild föreställande en tjej som visar sin baddräkt och kropp i Photobooth (ett digitalt fotobåsprogram som följer med alla Apple-datorer).

2. En realistisk bild föreställande en busig tjej som tagit sköna selfies i ett analogt fotobås.

3. En annonsbild från American Apparel föreställande en tjej som leker tittut.

4. En annonsbild som – tror jag– ska föreställa en gammal, blek retropinupbild som din busiga polare American Apparel fyllt i bröstvårtorna och konturerna på med blyertspenna.

Dump av American Apparels tumblr med pilar 2

1. Typisk ’vaknade upp i pojkvännens kalsonger’-bild som är lite av American Apparels signum.

2. Cool bild av topless kvinna med sina nakna barn som rekvisita. (Jane Birkin med döttrarna Charlotte Gainsbourg och Kate Barry.)

3. En bild som – tror jag – ska gestalta porrscenariot ’lärare tafsar på skolflicka som först är ovillig men sen villig’, och som normaliserar sexuella övergrepp mot unga tjejer.

4. Söt kattunge som boxar mot kameran.

5. En American Apparel-produkt.

Dump av American Apparels tumblr med pilar 3En lektion i hur man löser upp gränsen mellan mode och porr.

Så här definierar Polisen grooming:

”Grooming innebär att någon tar kontakt med andra för att längre fram begå övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor.

Vid grooming sker oftast den första kontakten på ett chatforum eller en sida för kontaktannonser. Groomaren kan svara på inlägg och annonser från andra eller själv skiva meddelanden och annonser till andra. Han eller hon tar kontakt för att successivt odla en relation som ska leda till en träff i sexuellt syfte.

Groomare lämnar ofta felaktig information om sig själva för att dra till sig kontakter. En groomare kan till exempel utge sig för att vara en ung flicka med hästar som sin stora hobby. När första kontakten etablerats försöker groomaren att göra sig själv intressant genom att lägga ut lockbeten, till exempel att han eller hon har tillgång till att rida hästar gratis.

Groomare försöker ofta bygga upp ett förtroende och göra offret beroende på något sätt. Så småningom bjuder groomaren in till en träff. Vid mötet försöker han eller hon fullfölja sitt planerade övergrepp.”

Och så här skriver Wikipedia om groomare:

”De kan visa pornografi – videor eller bilder – för barnet, med hopp om att göra det lättare för barnet att acceptera sådana handlingar, på så sätt normalisera beteendet.”

Jag säger inte att American Apparel är en enda stor pedofilliga (även om det kan kännas så ibland). Men jag säger att deras sätt att nå ut till sin målgrupp liknar grooming: Hur de taktiskt, träffsäkert och insatt härmar unga tjejers bildspråk, anammar deras hobbies, humor och habegär (garanterat med hjälp av kvinnor) för att vinna deras förtroende och sälja in idén om att det är coolt att leva i ett patriarkalt system där kvinnors kroppar konstant objektifieras och sexualiseras för att kunna exploateras; en process som underlättas om kvinnor – med videor eller bilder – nötts ner till att acceptera sin situation som objekt.

Jag förstår om det kan kännas svårsmält, men vad American Apparel intalar sin målgrupp är att ett coolt ställe att vara på är på rygg, drogad och skrevande i Dov Charneys… spjälsäng?

American Apparel leggings
Produktbild från American Apparels tumblr. Notera foten.

Sen kan man tillägga:

Om Dov Charney verkligen har koll på ”unga vuxnas kultur idag”, så borde han känna till att den vanligaste typen av kränkningar som unga tjejer blir utsatta för på nätet är spridning eller hot om spridning av sexuella foton och filmer i syfte att trakassera dem.

I en debattartikel i SvD beskriver SKR (Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund) hur flickor som hör av sig till tjejjourer för att en kille smygfilmat dem när de haft sex, eller lagt ut intima bilder av dem på porrsidor, ofta känner skuld- och skamkänslor och söker bekräftelse på att det verkligen är en kränkning de utsatts för. Eftersom resten av samhället inte reagerar. Eftersom de – liksom Dov Charney – tror att det ingår i ”unga vuxnas kultur”.

Sexvanor
Artikel i Dagens Juridik, 21 oktober 2013.

Groomingföretaget. Så ser jag mer och mer på American Apparel. Och då har jag inte ens (åter)kommit till den del av deras företagskultur som mest liknar reell, handfast grooming. Nämligen hur de bländar 16-åriga tjejer med sin status och hipphet, lockar upp dem på hotellrum (med löften om modell- eller butiksjobb), utnyttjar dem, smygfilmar dem, och hänger upp dem i sina butiker.

Frida till P1-morgon:

”Jag tror inte folk kan föreställa sig hur många barriärer man måste gå igenom för att sen säga nej. Jag kände att det förväntades av mig att ha sex med dem. Att det är så här det går till när man tar bilder för det här företaget.”

Och Frida är långt ifrån ensam. Efter publiceringen av mitt inlägg ”Do you like kissing?” har flera har hört av sig för att berätta liknande historier om American Apparel.

*

*

*

En kommentar till HanaPees blogginlägg Kanske är det dags att ta bojkotten till ny nivå på Nöjesguiden.se:

Elsa Hs historia

En kommentar till min intervju med Frida:

Kommentar av c

Jag hörde av mig till c, som hade lämnat sin riktiga mailadress. På Facebook gav hon mig den långa versionen:

c om AAchefen

Nu känner jag att jag har skrivit tillräckligt om American Apparel för ett tag. Vid det här laget hoppas jag att ni vet vad ni ska göra.

Bojkotta American Apparel åt helvete. Säg åt alla ni känner att göra likadant.

Om du tror att du orkar läsa ännu mer om det här företaget, trots spyan som står dig upp i halsen, rekommenderar jag följande texter:

Övergrepp är inte coolt, sexigt eller radikalt, av Maria Sveland, ETC, 5 maj 2014.

American Apparel – den stulna revolten, av Malin Michea, Temper Magazine, 27 april 2014.

Kvinnan som vara hos American Apparel, av Liza Andersson, Like a bad girl should, 7 april 2014.

Ett rättssamhälle som sviker unga tjejer, av Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, SvD Brännpunkt, 23 oktober 2013.

American Apparel – en skriftlig ordspya, av Emelie Frida Eriksson, En blommig tekopp, 19 mars 2013.

Tack för mig!


”Do you like kissing?”

Fridas mail

Det är sommarnatt 14 augusti 2007. Frida är på väg hem från klubben F12 i Stockholm. Det är ljust ute, fåglarna kvittrar. Hon är full, glad och går barfota med klackskorna i handen.

Vid Slussen träffar hon två personer som hon känner igen från öppningen av American Apparels nya butik på Götgatan.

Kvinnan är en högt uppsatt person inom American Apparel som kommit till Stockholm från huvudkontoret i Los Angeles för att hjälpa till med öppningen och scouta modeller till företagets reklambilder. Mannen jobbar inom svensk modemedia. Båda är i 30-årsåldern, i Fridas ögon snygga och coola, och har makt.

Frida skulle gärna jobba i butiken. Det var därför hon följde med sin vän till den pågående sommaröppningen (tjejer kommer in från gatan, provar kläder och blir fotograferade medan folk står och målar; vissa kvällar bjuds det på öl). Och det är därifrån hon känner igen kvinnan och mannen som hon nu står och småpratar med vid Slussen. Kvinnan bor på ett hotell vid Mariatorget, och Frida ska åt samma håll, så de promenerar tillsammans.

Framme vid Hotell Rival på Mariatorget frågar kvinnan om Frida vill följa med upp på hennes rum. Efterfesta lite. Ta lite bilder.

Frida tackar självklart ja. Att bli plåtad för det stora, amerikanska, jätteballa företaget som öppnar? Hon känner sig smickrad.

På hotellrummet röker kvinnan och mannen hasch. Frida får låna en t-shirt från American Apparel som de börjar plåta henne i. Det är kvinnan som tar alla initiativ.

– Hon var väldigt charmig, men också väldigt dominant. Hon gav tydliga instruktioner. Inget gullande, liksom. Det där man oftast ser hos män. En skulle kunna säga att hon hade alla egenskaperna som en snuskig manlig fotograf har. Eller som män i höga positioner lärt sig att bete sig.

Frida är väl medveten om American Apparels hipsterporriga image, men hon reagerar inte på att bilderna de tar skulle vara särskilt utmanande.

– Det var otroligt avslappnat. Jag hoppade i sängen och så tog vi bilder… Sjukt barnsligt, när jag tänker på det. Att hoppa i sängen.

Det blir ännu ljusare ute. Frida säger att hon funderar på att gå hem. Då säger kvinnan att Frida kan få sova över om hon vill.

När de tre ligger i sängen vänder sig kvinnan till Frida och frågar: ”Do you like kissing?”

– Den frasen. Den kommer jag aldrig glömma. Det är verkligen så här… Har du sett en naken kropp någon gång? Det är inte så man pratar till en vuxen människa. Hon visste precis vad hon gjorde. Hon gjorde mig till ännu yngre än jag var, och hon gillade det.

tycker Frida att kvinnan är cool, snygg och liksom stark. När de hånglat en stund säger kvinnan: ”I think you should kiss him too.”

– Och sen var det igång.

En trekant. Eller som Frida förstår det nu: Ett sexuellt utnyttjande.

Ett par veckor senare ses de tre igen. På samma hotellrum. För att ta fler bilder.

Inför den här plåtningen har Frida fått i uppgift att gå till butiken och välja ut kläder. Hon går in på hotelltoaletten och tar på sig en American Apparel-klänning hon gillar. När hon kommer ut ligger kvinnan och suger av mannen.

– Alltså det är bara så jävla sjukt. Helt avslappnat. Jag kommer in i det där rummet och det här händer. Och jag blev lite så här: ”Hej hej… Guys? Hello?”

Det slutar precis som den första gången. De fotograferar Frida. Sedan har de sex.

I januari 2008 får Frida ett avtal som hon måste skriva på. Det säger att hon ger företaget tillstånd att publicera bilderna av henne.

Frida skriver under. Trots att hon – sjutton år nu – är omyndig och egentligen behöver en förälders underskrift.

Kontraktet censurerat

Något jobb på American Apparel blev det inte för Frida 2007.

När jag träffar Frida på Scandic Malmen på Götgatan – några hundra meter från butiken där allt började – har hon däremot hunnit jobba i två år inom företaget. Först som butiksbiträde i London, där hon klättrade till posten som biträdande butikschef. Hösten 2011 sökte företaget personal i Stockholm. Frida fick jobbet.

Frida vittnar om en företagskultur nästan lika sjuk som deras bildspråk. Som training manager (i praktiken butikschef men utan titeln och lönen) var hon tvungen att jobba över en till två timmar varje dag för att fotografera butiken, för att sedan skicka bildbevis till cheferna om att en ”perfect close” genomförts: Att varje galge i butiken särats så att kläderna hänger på identiskt avstånd från varandra.

– Det kändes inte så motiverande när de inte visade någon tillit alls. Det var nästan som när fångar som får dra stenar från den ena sidan av en gård till den andra för att sedan dra tillbaka dem. Äcklig symbolik jag just använde, men det är den typen av härskarteknik de använder. Kan ni flytta hela butiken till den hörnan? Ta en bild av det och flytta sedan tillbaka den till den andra hörnan. Skicka en bild på det. OK, det var inget.

En kväll vaknade Frida på sitt sovrumsgolv med munnen full av blod. Hon hade fått en panikångestattack, fallit ihop och nästan bitit hål på läppen. Ett par veckor senare var hon på väg för att fika med en vän och föll ihop på Kungsgatan, huvudet före i asfalten. En ambulans hämtade henne och hon fick tillbringa ett dygn på sjukhus. När hon berättade för sin chef om vad som hade hänt fick hon två dagars ledigt. Sedan mer jobb.

Hennes chef – som för övrigt bemötte hennes jobbförfrågningar 2007 genom att skicka sexiga sms och Facebook-chattmeddelanden – sa hela tiden till henne att vara hårdare mot personalen. Hon blev någon hon inte ville vara. En dag, när en tjej i personalen ville gå hem för att en vän till henne hoppat från en bro, sa Frida nej.

Fridas stressymptom blev värre och värre. Hennes händer skakade. Hon tappade känseln i ena smalbenet. Alla i personalen var oroliga för henne, utom hennes chef, som drog in hennes semester.

När Frida till slut började säga ifrån tog chefen med henne ut på en promenad och talade om för henne att hon hade ingenting att vara stolt över med sitt arbete på butiken. (Trots att hon bidragit till att lyfta försäljningssiffrorna så att det för första gången på länge gått bra för American Apparel i Stockholm.)

Trakasserierna – som Frida beskriver det – fortsatte via mail. När Frida fortsatte att ifrågasätta, hårdnade chefens ton ytterligare:

Chefen till Frida
Ett av mailen Frida skrev ut innan American Apparel raderade hennes mailkonto.

Frida blev kallad till ett ”disciplinmöte” där hon blev rekommenderad att säga upp sig. Vilket hon gjorde.

En av Fridas arbetsuppgifter medan hon jobbade på American Apparel var att sätta upp reklambilder och affischer i butiken, som skickades från huvudkontoret.

– Jag tror inte att man tänker på det, men det är otroligt mycket bilder inne i American Apparels butiker överlag. Vid varje klädesplagg hänger det en liten bild. Affischerna som hänger i butikerna, där kan man i princip välja. Jag försökte plocka ut bilder som inte hade den här typen av sexistiskt budskap, utan där de visade kläderna. Det är ju kläder vi säljer, inte tuttar. Eller, jag ville inte sälja tuttar.

Vad kunde det vara för slags bilder, alltså?

– Om du har ett par kalsonger, då kunde du ha fått en bild där en tjej har på sig kalsongerna och ligger med händerna för tuttarna, eller så kan man vända på den, så är det en snubbe som har på sig kalsongerna och visar vad de är till för. Jag försökte göra mitt bästa för att upprätthålla någon form av värdighet.

Så du gick runt och städade undan de mest sexualiserande bilderna i deras butik… efter det du hade varit med om.

– Shit, jag har aldrig sett det så.

Du har inte det?

– Nej, men det ligger ju någonting i det. Nästan som om det vore terapeutiskt, eller hur? Men jag tror att jag inte har velat erkänna för mig själv vad det egentligen är jag har varit med om.

Ad_ApparelNews 240205.ai
Annons för herrkalsonger av American Apparel.

Frida och jag följer upp vår intervju via telefon och chatt. En kväll hör hon av sig för att dela med sig av en ganska kuslig upptäckt.

Hon har hittat sitt gamla konto på Bilddagboken med bilder från 2007–2009 och sett att hon faktiskt har bilder från sitt första möte med American Apparel, som hon publicerat samma datum som det hände:

American Apparel-kvinnan censurerad

– Under den här tiden var jag besatt av att samla på mig roliga historier – galna grejer att vara med om. Det var coolt att ligga med mycket äldre killar som jobbar inom media, och det vet mediasnubbarna om. Eller mediabruttorna, för den delen… Frida med de roliga anekdoterna, det blev liksom jag. Och hela tiden försökte jag inbilla mig att jag var en stark, självständig kvinna. Som jag trodde att jag var. Och det är sjukt jobbigt att inse att det inte var så. Det går inte att vara en Stark Kvinna när man är sexton. Det är något jag har fattat nu. Att det var något de utnyttjade.

Frida fnyser generat.

– Och det är ju intressant, för nu vet jag att kvinnor också kan begå övergrepp.

Hur påverkade det situationen, att hon var kvinna?

– Det var lömskt. Jag kunde inte föreställa mig att en cool tjej skulle vara en sexförbrytare. Det ingav en falsk trygghet, tror jag. Och det var nog en ganska viktig faktor i det hela, just att hon var kvinna.

Vad tänker du om henne nu?

– En helt vanlig människa i maktposition, med skitdåliga värderingar. Vad ska jag säga? Jo, och förresten. Mannen som var med. Han hörde av sig till mig och sa att han hade en ”jätterolig film” från den här natten. En tiosekundersfilm eller liknande. Då hade hon slagit på något slags filmläge på kameran och smygfilmat mig med honom.

Kvinnan som tog med Frida upp på sitt hotellrum följde bara arbetsmetoden som American Apparel är känt för. Eller snarare: som American Apparels grundare och vd Dov Charney är känd för.

American Apparels estetik – grovt sexualiserande bilder av unga tjejer som ligger på mage eller går ner i spagat eller gör något annat flickigt och udda i trosor och i minimalt möblerade lägenheter eller hotellrum, badande i iskallt blixtljus – är också skapad av Dov Charney (som i sin tur influerats av Terry Richardson, mannen som ofta kreddas för att ha löst upp gränsen mellan mode och porr).

Det är Dov Charney själv som tar många av American Apparels annonsbilder, och hittills har han blivit anmäld för sexuella trakasserier av sju före detta anställda.

American Apparel påstår att tjejerna på bilderna faktiskt är anställda som jobbar i deras butiker också.

– Ja, det är oftast anställda.

Vad tänker du om det?

– Det bara förstärker hur mycket American Apparel är en sekt. En bubbla. För då jobbar ju de här tjejerna med American Apparel och modellar för dem hela tiden. De träffar ju fan inga andra människor.

Så då är de underordnade i dubbel bemärkelse. Både i hur undergivet de poserar och att de faktiskt står i beroendeställning som anställda.

– Absolut. Och, de här bilderna av mig togs ju i klassisk American Apparel-stil, på vita lakan i en hotellsäng. Och vad hände i den sängen sedan? Historien bakom bilden är precis det som åskådaren ska tro. Ja, de ligger på riktigt. Det är inte ett skickligt iscensatt fotografi. Det är dokumentation.

Ad_Vice UK 030706.ai

Blurrad American Apparel-annons gatan

Blurrad American Apparel-annons bresar

Ad_Deep 151206.ai

American Apparel annonsen playtime

– Sedan kan jag ju bara spekulera kring hur andra modellers erfarenheter ser ut, men jag är absolut övertygad om att min historia inte är unik inom American Apparel. Alla som arbetar på American Apparel är fullt medvetna om anmälningarna mot Dov Charney.

Frida ger mig kontaktuppgifterna till Amira. Hon och Frida jobbade tillsammans i Kungsgatan-butiken 2012 och egentligen tar jag mest kontakt med henne för att kunna bekräfta uppgifter Frida lämnat om sin tid som anställd på American Apparel.

Jag ställer samma fråga som jag ställde till Frida. Om det faktiskt är anställda på företaget som modellar i reklambilderna.

– Ja, flera av modellerna är faktiskt såna som har jobbat i butikerna. Jag känner flera. Jag har till exempel en vän som blev fotograferad av Dov Charney personligen i hans hem. Och hon blev ihälld champagne, blev jättefull och ställde upp på foton som nu finns på hela internet, där hon särar på benen och är praktiskt taget naken. Det gäller också en annan vän jag har som blivit fotograferad av honom personligen. Man åker till honom i Los Angeles. Man träder in i hans vardagsrum, sen börjar det. Du får alkohol. Han ska fixa till ditt hår, och bara råkar stoppa in tummen i din mun.

Amira fortsätter:

– Det är mycket så här, han flåsar modellen i nacken, drar fingret i troslinningen – för att rätta till. Och så vill han att man suger av honom. Sen är man klar och skickas därifrån. Och så kommer han till ens butik och så tittar han inte på en, för du är Ingen, du är bara en av alla tjejer som blivit utnyttjade i hans vardagsrum. Och han minns inte ditt ansikte, för det var inte det han tittade på.

Ad_S Magazine 170907.ai

I början av februari utlyste jag tävlingen Årets sexist 2013. Jag nominerade själv sex kandidater och lät mina läsare rösta. Av dem tog American Apparel lätt hem titeln med nära 10 000 röster av 27 901.

I mina analyser håller jag mig oftast inom bilderna. Hur görs det skillnad på kvinnor och män i bilder och vilka budskap om femininitet och maskulinitet kan vi blottlägga om vi vässar ögonen och skrapar på ytan?

Det vanligaste missförståndet angående min blogg är att jag riktar udden av min kritik mot modellerna – inte, säg, fotograferna, reklambyråerna, redaktionerna, företagen eller samhället – och att jag sitter och spekulerar i huruvida modellerna ställt upp av fri vilja eller ej. (En argumentation som konstigt nog inte förs kring mina analyser av genusskeva framställningar av män.)

När det gäller modellernas grad av frivillighet kan vi bara spekulera.

Om vi inte pratar med någon som faktiskt var där.

Dock är det viktigt att komma ihåg att även om det i American Apparels fall verkar finnas anledningar till att deras bilder ser ut som de gör, är vad de säger i sig själva illa nog.

Så illa att American Apparels butik på Götgatan behövde polisbeskydd under 8:e mars (den Internationella kvinnodagen).

American Apparel under 8 marsFoto: Stefan Gadd.

American Apparel under Internationella kvinnodagenFoto: Niklas Hill.

Efter att ha hört Fridas och Amiras berättelser har jag valt att blurra ansiktena på American Apparels bilder.

Frida och Amira heter egentligen något annat.