Genusfotograf rasar mot svensk tecknad fiskporr

OBS: Det här är en rekonstruktion. Fisk & Fri ville inte att jag skulle använda deras fiskporr. Så jag beställde min egen. Nu, tre dagar senare, har jag kunnat laga mitt inlägg med hjälp av era makalöst kreativa, roliga och bedårande alster.

Plötsligt känns det inte lika illa att jag fick mitt blogginlägg censurerat. Skyddet för bildkritik på nätet måste så klart fortfarande bli starkt (befintligt, till att börja med). Men jag hade inte velat vara utan en enda av bilderna ni skickat mig. TACK. Ni har tagit fiskporr och skapat fiskKONST.

Fisk & Fri ska också ha ett tack, tycker jag. För att de kittlade våra fantasier. Den manliga blicken har aldrig varit naknare och mer ägd än i bilderna nedan.

Motstånd när det är som snyggast.

PS. Kom ihåg att den svidande kritiken inte är riktad till er som ritat. Till er finns bara kärlek.

Okej, VARNING. Jag är ganska säker på att bilderna i det här inlägget skulle kunna orsaka mardrömmar. Jag föreslår att du kollar på dem i sällskap med någon annan eller ser till att du har någon att prata med efter att du sett dem.

De skulle egentligen vara i slutet av mitt förra inlägg, i min kvartalskollektion genusvrak, men jag insåg att de var värda ett eget inlägg. Att de skulle vara lite svåra att ta in som en parentes.

Vilat upp människosynen lite sen sist? Bra. För jag behöver dela med mig av bördan av att ha sett det här. Vad man får se om man nystar lite i ett helvetes genusbottennapp.

x01 Matilda K Arvidsson

 Av Matilda Arvidsson (inspiration: Bild 1)

Fisk & Fri, ”Magasinet för lustfiskare”, som på sitt oktoberomslag skildrar en kvinna som tar en rovfisk i natten.

Ni verkade inte hålla med mig om att det var sista kvartalet 2012:s gräsligaste genustänk i bild (utan lutade mer åt bild 3).

Då kan jag avslöja att jag vägde in det här:

myvingrensfriafiskflicka

Av My Vingren (inspiration: Bild 2)

Veckans fiskarflicka vecka 17, 2012, Fisk & Fri

03-Torbjorn-Ingvarsson

Av Torbjörn Ingvarsson (inspiration: Bild 3)

Veckans fiskarflicka vecka 39, 2010, Fisk & Fri

04 Matilda Flodin

Av Matilda Flodin (inspiration: Bild 4)

Veckans fiskarflicka vecka 7, 2009, Fisk & Fri

05 Jack Werner

Av Jack Werner (inspiration: Bild 5 egentligen Bild 17: missförstånd)

Veckans fiskarflicka vecka 7, 2008, Fisk & Fri

Japp. Det här är precis vad det ser ut som. Liksom den danska kvällstidningen Ekstra Bladet, som har en ny ”sidan 9-flicka” varje dag på sin sajt (varav en i månaden tar examen och får vara med i papperstidningen), har Fisk & Fri sin Ugens fiskepige (veckans fiskarflicka/fiskflicka/fisk/flicka). Från och med december 2007. Varje vecka. Kvinnor till fisken, fisk till kvinnorna, ketchup till gröten, ketchup på glassen.

”Fast fiskebilden är ju en pinup-bild. Termen ”fiskepiger” refererar ju till nakenbilder, så det är ju inte konstigare med fiskebilden än vad det är med ett playboy-omslag”, invände signaturen Johan i en kommentar till min kritik av Fisk & Fris omslag.

”Inte sagt att det är bra, men det är inte lika sjukt som man kan tycka om man tänker på det som ett rent fisketidningsomslag.”

1. Kolla in Fisk & Fris hemsida. De är en vanlig (”ren”) fisketidning. Om man får tro deras sidhuvud till och med…

danmarksledandefiskeblaska

Danmarks ledande fiskeblaska.

Det är en helt normal fisketidning full av tips om fiskeplatser, fiskeredskap och fiskbilder som vi är vana att se dem:

06 Anja Glammuttan Lanne

Av Anja Lanne (inspiration: Bild 6)

Upphetsade män, som trots sin upphetsning har en asexuell relation till den stackars tilltygade kroppen de visar upp.

Nu tycker jag personligen att såna här bilder är brutala nog, och minns att jag tyckte att förtrycket i dem var beklämmande redan när jag var liten. För att inte tala om hur satans ont det ser ut att få sina gälar uppbända. (Även om jag är övertygad om att torsken ovan var noga med att släcka den här abborrens liv helt innan kameran åkte upp.)

2. ”Inte konstigare än ett Playboy-omslag”?

07-Max-Soneback

Av Max Sonebäck (inspiration: Bild 7)

Nu förstår du kanske vad jag menar med ”störd på riktigt” och ”rå, fjällig och dubbel objektifiering”?

Jag funderade på det här. Vad är det egentligen som är det sexiga med de här bilderna för läsaren? Hur mycket bidrar fiskliken med nekrofil sex appeal, och hur mycket handlar det bara om ytterligare en form av den heteropornografiska tjusningen i att se kvinnor som underkastar sig och ställer upp på vilken (noga uttänkt) förnedring som helst?

Sen slog det mig.

08 Tommy Preger 16 colors

Av Tommy Preger (inspiration: Bild 8)

Vad symboliserar egentligen fisken i allt det här?

09 Olga Cisternas 3d

Av Olga Cisternas (inspiration Bild 9)

Aokej. När du vinklar det var det ju inte så svårt att lista ut.

10 Emma C10 Madde besk

Av Emma C till vänster och Madde till höger (inspiration: Bild 10)

Åh. Tänk att få sin kuk tittad på med den där blicken!

11 Alexandra Hallberg

Av Alexandra Hallberg (inspiration: Bild 11)

Och åh, mys! Tänk att få sin kuk höjd till skyarna på det där sättet!

12 Maja S

Av Maja S (inspiration: Bild 12)

”Är den för tung, eller? Behöver du hjälp med att bära betraktarens kukställföreträdare?”

13 Hanna Jansson

Av Hanna Jansson (inspiration: Bild 13)

”Jag visste inte att det FANNS så här stora kukar! Puh!”

(Jag visste ärligt talat inte att det fanns så där stora fiskar.)

14 Anders Karlsson milbot

Av Anders Karlsson (inspiration: Bild 14)

”Det är jag och din kuk, på smekmånad 4-ever. <3”

15-Anna-Karner1

Av Anna Kärner (inspiration: Bild 15)

♩♪♫♬ Hänger snoppen på dig ner
Kan jag ta den och vifta med
Kan jag knyta en rosett
Kan jag slå en knut så lätt
Kan jag ta den på axeln så här
Som en käck soldat med gevär
Hänger SNOPPEN på dig ner ♬

16-Felicia-Wahlstrom

Av Felicia Wahlström (inspiration: Bild 16)

Näe FOKUS nu, brudar. Ni är inte här för varandras skull. Kuken kallnar!

17 Anneli Pettersson

Av Anneli Pettersson (inspiration: Bild 17)

”Det här är din kuk. Bluuuuuuuuu.”

18 Linda Iderudx18 Mallansson

Av Linda Iderud till vänster och Mallansson till höger (Bild 18)

”Kolla vem som har kuken nu då! Dask plask!”

19 Mattias Hegerius

Av Mattias Hegerius (inspiration: Bild 19)

”Sssschhh. Din kuk viskar nåt i mitt öra. Vad säger den…”

Djurens Rätt.”

20 Anna Lundin

Av Anna Lundin (inspiration: Bild 20)

Det där är ju inte ens en fisk. *kränkt, ståndet borta*

21 Anna Bock

Av Anna Bock (inspiration: Bild 21)

Vaf… Hund!? Jävla cockblockerdjur. Bort med den.

22 Matilda Flodin

Av Matilda Flodin (inspiration: Bild 22)

Eeh. Just den där kan jag inte identifiera mig med.

23 Mia Coldheart

Av Mia Coldheart (inspiration: Bild 23)

Alltså…

Jag mår så illa. Förlåt, förlåt, förlåt, fiskarna i himlen, för att jag objektifierade er ytterligare genom att likna er vid könsorgan. Men… hur kan man bearbeta en sån här bisarr, helt bindgalen djur- och kvinnofientlighet annat än med humor?

Det finns verkligen ingenting att säga till Fisk & Fris försvar.

Eller jo. Kanske att de, under sina fem år av fisksnuffporr, faktiskt har haft med fyra män.

Print

Av Amanda Jenderbäck (inspiration: Bild 24)

Den här jäveln. (Som faktiskt är fotad av en kvinna också.)

25 Sabah Ingvarsson

Av Sabah Ingvarsson (inspiration: Bild 25)

Denne. (Som faktiskt kommer i närheten av att vara objektifierad också. Mest centreringen av rumpan som gör det. Hade den inte varit mitt i bild så hade det kunnat vara en bild av hur nakenfiske faktiskt ser ut.)

26-Elisabeth-Bistrom

Av Elisabeth Biström (inspiration: Bild 26)

Den här målgruppsanpassade herrn, som har skjortan instoppad i badbyxorna?

27-Thea-Widlund

Av Thea Widlund (inspiration: Bild 27)

Den här faderligt hjälpsamma – Ha-BUÄÄÄÄÄÄRK – fiskeveteranen.

Man skulle också kunna ge dem kredd för att det faktiskt förekommer (bland över 250 bilder) en handfull icke-vita modeller också.

28 Anna Nygren

Av Anna Nygren (inspiration: Bild 28)

Samt en person som avviker från smalhetsidealet, som av en händelse också råkar vara icke-vit:

29 Sara Hilmersson

Av Sara Hilmersson (inspiration: Bild 29)

Dock måste jag säga att särskilt den här bilden är väldigt rasistisk. Vad fiskar hon med? En pinne? Alla andra tjejerna har åtminstone fått en ordentlig fiskeutrustning. (Antar att det ska föreställa något slags visuellt skämt att just hon fått en så liten fisk, också.)

Jo, kanske det värsta jag sett, som sagt. Den frossande exploateringen av djur- och kvinnokroppar. Respektlösheten och det empatistörda som är kanske allra synligast i de här bilderna:

30 Emelie Rydh

Av Emelie Rydh (inspiration: Bild 30)

Det här händer inte. Sluta.

31 Anny Berglin

Av Anny Berglin (inspiration: Bild 31)

Sluta ta bilder, djävulen.

Och så den mest fruktansvärda bilden av dem alla:

32 Heidi Kjellman

Av Heidi Kjellman (inspiration: Bild 32)

Jag förstår inte. Varför denna gränslösa ondska, Danmark?

Okej. Bakgrundsfakta: Fisk & Fri har sju redaktionsmedlemmar och 45 frilansande skribenter och fotografer i sitt stall. Av dem är en (grafikern) kvinna. Och 51 män. (Tappade räkningen ett par gånger, kan jag säga.)

Är det en förklaring till varför de här bilderna hade kunnat uppkomma? Är det här vad du får när du blandar 51 manliga hjärnor med en kvinnlig?

Nej, självklart inte. Fisk & Fri har lagrat de här bilderna i en veckouppdaterad bildbank på sin hemsida och de har haft en av dem som omslag på ett nummer av tidningen, men de har inte tagit dem kollektivt, själva. Upphovsmannen är en tysk fotograf och fiskeskribent som heter Olivier Portrat. Det här är hans tydliga vision, och här har du the man himself, fotograferad med en ekorre? ödla? han dödat:

33-Sara-Frobohm

Av Sara Fröbohm (inspiration: Bild 33)

Något säger mig dock att han inte hade fått sina alster publicerade av Danmarks största fisketidning om det hade funnits mer än 1,9% kvinnor på lönelistan.

Finns det få fiskeintresserade kvinnor i Danmark?

I så fall föreslår jag att ni på Fisk & Fri gör en insats och försöker förmedla frihetskänslan av att stå och fiska helt ensam, bara du och havet, helst ingen fisk ens, och helst inga slemmiga blickar som krälar över kroppen och in mellan skinkorna.

Satsa mer på att sälja in…

DEN HÄR KÄNSLAN:

34 Lina Heldmark

Av Lina Heldmark (inspiration: Bild 34)

INTE DEN HÄR:

35 Hanna Hellberg

Av Hanna Hellberg (inspiration: Bild 35)

Varsågod för feedbacken.

Tack för mig!

EXTRAMATERIAL

Jag fick in lite mer fiskporr än jag behövde. Vissa av er var så ivriga att ni skickade in era bilder utan att kolla att jag hade ett paxningssystem. Andra körde på ändå, fångade av ohejdbar skaparlusta. Jag tycker att det vore synd om fiskporr gick till spillo. Så här, ta ett lass till!

01 Marika Edlund

Av Marika Edlund (inspirerad av Fisk & Fris oförglömliga omslag)

Ja, det är intressant. Vissa av er har ritat levande fiskar, andra döda. Som man kan tyda av kommentarsfältet till mitt originalinlägg så rusade många självutnämnda sportfiskare till och sa ”de är inte alls döda – DE LEVER”. Som om det skulle göra saken bättre? I mitt inlägg tog jag för givet att de var döda. Jag tänkte att det bara vore för grymt annars. Att låta fiskarna kvävas medan fotografen försöker få till den rätta bilden. För att inte tala om hur jobbigt det måste ha varit för modellerna att hålla de där fiskarna på plats. (Sövda? On drugs?). Aja. När man trodde att det inte kunde uppstå nya ? kring de här bilderna.

x12-Anna-Hyden-Kedfeldt

Av Anna Hydén Kedfeldt (inspirerad av Bild 12)

Åh. Den här fisken har till och med kissat på sig. Förödmjukelsen. :'(

Jonathan Haner

Av Jonathan Haner (inspirerad av fiskporrfenomenet i allmänhet, ”So silly…”)

Den här tjejen ser i alla fall ut att undra: ”Är det skönt för dig också?”

xLisa Silver

Av Lisa Silver (inspirerad av Bild 24)

Jag tror att den här bilden är inne på samma spår. It ain’t fiskporr. It’s fiskvåldtäkt.

x31 Ellen Lindh

Av Ellen Lindh (inspirerad av djävulen)

Här har vi en fisk som slår tillbaka, men som borde ha riktat raseriet åt ett annat håll. Ellen Lindhs kommentar var så skön:

”Såg nu att någon raring redan gjort 31, men tänkte att fuck it, vill inte att det ska vara för intet som mor min nu tror att jag har skumma sexuella böjelser. Dessutom har jag själv ingen användning för akvarellmålningar föreställande fiskar av okänd art i färd med att tugga på bröstvårtor.
Så gör vad du vill med den, bästa genusfotograf. Den är din nu!
Lycka till med fiskporren och med livet! :)”

Och till sist…

Ett tankeexperiment, gjort av serietecknaren Elin Lucassi. Som jag fått första tjing på att publicera. Skickat med kommentaren: ”Kattporr, lika gött som fiskdito?”

Kattkillar_Elin Lucassi

Tack igen, alla som skickat in er underbara porr.

Tack för mig!


Vi måste kunna prata om bilder

Idag har jag med en debattartikel i Aftonbladet. Om fiskporren, upphovsrättslagen och vikten av att våga kritisera bilderna vi dränks i varje dag.

AftonbladetDebatt

En mycket välskriven läskompis till min text är Patrik Kronqvists ledare ”En riktigt dålig fiskehistoria” i Expressen, där han påpekar att den här trasiga lagluckan som jag (och han) fått stryk med, lätt går att laga genom att stryka fem ord. (”dock inte i digital form”.)

”En sådan ändring skulle knappast riskera att öppna portarna för bildstölder.
I USA – annars knappast känt för slappa upphovsrättslagar – finns sedan länge en princip om ”fair use” som ger stor frihet att både kritisera och parodiera verk.”

Han tillägger att Maria Ferm (MP) redan motionerat i frågan. Jag skriver ”Heja Maria Ferm! Gör en litn genusfotograf lite tryggare!” och pingar henne på Twitter.

Då svarar hon:

MariaFerm

Okej. Lite illamående av hybris blir jag allt. Jag är nämnd i ett lagändringsförslag till riksdagen. Och så här skriver Maria Ferm om vikten av öppenhet för kritik:

”Den digitala miljön sägs utgöra ett större hot mot upphovsmannen än tryckta medium. Detta får inte användas som ett argument mot att tillåta en kritisk granskning av offentliggjorda verk. En granskning som borde ske oavsett vilket medium som kritiken framförs i.”

Ja, om du läser min, Patrik Kronqvists och Maria Ferms text. Finns det några frågetecken kvar då? Det enda som är kvar för mig är efter frågan: hur kunde någon någonsin i Sverige (som har världens äldsta tryckfrihetsförordning) tänka att kritiska granskningar kanske inte ska uppmuntras?

Jag blev även intervjuad i Journalisten om det här, där jag säger att jag tror att vi går miste om bra och viktiga insikter om den här lagstiftningen gör att folk inte vågar kritisera.

Journalisten

Rasade även i Aftonbladet i lördags, innan de frågade om jag ville skriva en debattartikel.

Rasar i Aftonbladet

Och i luren till SVT Nyheter i fredags kväll.

Rasar till SVT Nyheter

Freja Salö på SVT Nyheter fick tag i Fisk & Fris chefredaktör Jens Bursell, som hade det här att säga:

– Bilderna har tagits av en av Europas bästa fiskefotografer och vissa av tjejerna har startat sina karriärer som fiskeflickor, och sedan blivit ”playmate of the year”.

Och sedan strukit fiskeflicka från CV:t.

Innan dess skrevs det om Sveriges rasande i danska BT:

BTsvenskernerasar

BT

Lite annan vinkel. ”Svenskarna har bara en pinne i røven till oss!” (Även att de tre gånger i artikeln skriver ”se alla bilderna: här är de sexiga och nakna fiskeflickorna”.)

Raset uppmärksammades även på den stora amerikanska politik-/media-/skvaller-sajten Gawker.

WTF Gawker

De körde också lite på moralpanik-vinkeln. Även om det folk mest verkade få panik över så klart var bilderna. (Passande etikett, WTF.)

Älskade den här kommentaren:

thatdanishblogJust det. Gawker misstog mig för att vara dansk. (Før bøvelen!) Som om en dansk bloggare plötsligt skulle chockas över Danmarks gränslösa ondska?

Rasade till Nyheter 24 gjorde jag också.

Nyheter 24

Och, till sist, i DN.

DN

Det var genomslaget för den här gången.

Tack för mig!


Vem vill rita fiskporr?

Hej!

Eftersom lagen ser ut som den gör, har jag nu rensat bort fiskporren från min blogg. (Wow, det där hade jag aldrig trott att jag skulle få skriva för ett par veckor sedan.)

Det verkar också Fisk & Fri ha gjort. Länken som ledde till deras galleri för Ugens fiskepige funkar inte och det går inte längre att hitta det via google. (Och inget tack har jag fått, för min gratis genuscheck av deras sajt!)

Dock finns det en interaktiv arkivering av galleriet, så därför har jag kunnat ersätta alla bilderna med länkar till dem. Exakt det här är anledningen till att lagen måste ändras så att kritiska granskningar av bilder + bildexempel måste få publiceras också på nätet. För om upphovspersonen kan radera bilderna – spola ner fiskporren i toaletten och skura igen spåren, så att säga – är kritiken förstörd i och med att ingen längre kan se och avgöra själv om den är befogad eller inte.

Men hörni. Det jag egentligen tänkte säga… Jag tycker att mitt inlägg Färsk fiskporr, kom och köp ser lite tomt ut med bara länkar. Och vem vet. Fisk & Fri kanske hittar ett sätt att ta bort bilderna även där de finns säkerhetssparade nu.

Har ni lust att rita lite fiskporr åt mig?

Det behöver inte vara snyggt. Metoden/tekniken är helt valfri – kritor, blyerts, virkning, pärlplattor, 3d-konst, foto för all del. Deadline: torsdag kväll 23.00. Så publicerar jag vårt nya, restaurerade fiskporrinlägg på fredag eftermiddag.

Oroa er inte för att Fisk & Fri kommer att skicka någon faktura till er. Att rita av bilder är helt lagligt, så länge er avbildning inte blir så fotorealistisk att det är svårt att själva kopia från original. Och det vore ändå inte särskilt kul. Jag vill se era tolkningar!

Jag har faktiskt redan fått in ett första fiskporralster, från My Vingren:

myvingrensfriafiskflicka

Visst är den fin? Älskar touchen att Fisk & Fris läsare fick vara med på bild också.

Så! One down, 34 to go.

Bilderna som jag behöver ersättningsillustrationer av är…

Bild 1 (v), Bild 2 (v), Bild 3 (v), Bild 4 (o), Bild 5 (v), Bild 6 (v), Bild 7 (v), Bild 8 (v),
Bild 9 (v), Bild 10 (o), Bild 11 (o), Bild 12 (v), Bild 13 (v), Bild 14 (v), Bild 15 (v), Bild 16 (v), Bild 17 (v), Bild 18 (v), Bild 19 (v), Bild 20 (v), Bild 21 (v), Bild 22 (v), Bild 23 (o), Bild 24 (v), Bild 25 (o), Bild 26 (v), Bild 27 (v), Bild 28 (v), Bild 29 (v), Bild 30 (v), Bild 31 (v), Bild 32 (v), Bild 33 (v), Bild 34 (v), Bild 35 (v).

Just nu, inga. Verkar det som. v betyder nämligen att de är inskickade. o betyder att de är paxade. Om du ändå vill rita lite havets läckerheter, satsa någon av de oranga, så kan din bild få vara reserv ifall någon paxares cockblockerdjur ätit upp deras verk.

Skicka in bilden på min mail eller skriv till mig på Twitter och säg vilken bild du vill göra en parafras på. Håll mig också gärna uppdaterad om hur det går.

I mitt originalinlägg är bilderna numrerade likadant, så där kan du se var i min analys din bild kommer att passas in.

Gör mig lycklig. Hjälp mig att vända det här till något positivt. Skicka mig din fiskporr!

Nu kör vi!

penselsdottersson

Om du behöver lite inspiration, kolla in August Strindberg-remixworkshoppen jag gjorde tillsammans med eleverna i ettan på Östra gymnasiet i Skogås.

Om du behöver inspirerande musik, lyssna på Olle Ljungströms låt Naken. (”Du är bäst när du är naken. När inget skyler det jag vill se.”)

Tomas


Fisk & Fri svarar på kritiken

Igår fick jag två mail från Fisk & Fris chefredaktör Jens Bursell. I dem säger han att de kommer att ta betalt för min användning av deras bilder.

FiskogFri_mail1

Mailet ovan fick jag 10.25. Tre och en halv timme senare kom nästa:

FiskogFri_mail2

Så här bemöter Danmarks största sportfisketidning (som funnits i 25 år och har 100 000 läsare) kritik. Med hot.

Ni som har följt mig ett tag vet att jag har varit med om det här förr. Nu undrar jag:

Kan de göra så här? Jag vet inte hur lagstiftningen ser ut i Danmark. Men så här ser den ut i Sverige:

dockinteidigitalform

Hade jag haft en egen tryckpress på rummet så hade jag kunnat trycka upp ett blad om farorna med fiskporren och delat ut den på T-Centralen, och då hade min kritik av Fisk & Fri varit helt okej. Hade jag fått den publicerad i vilken redan existerande papperstidning eller tryckt publikation som helst hade det också varit helt okej – att faktiskt visa bilderna som är föremål för min kritiska bildanalys. Men eftersom min kritik är framförd med fel teknik – Internet – är den OLAGLIG, och som en enskild, mestadels ideell bloggare är jag helt blottad inför den här sortens censur. Jag har inte ens tryggheten som jag skulle ha om jag jobbade för en liten tidning. Och jag har definitivt inte råd att ha kvar bilderna på bloggen om Fisk & Fris krav visar sig vara juridiskt giltigt.

Patrik Kronqvist och Thomas Frostberg, de enda personerna som jag vet om som faktiskt råkat ut för samma sak som jag, har skrivit väldigt bra om problemet med den här inkonsekvensen i lagstiftningen. ”Modellen med att be om lov skulle leda till att kritiska granskningar inte blir av.”

Hur ska vi ha det? Ska man få diskutera sin samtid eller inte? Ska man behöva ha pengar på banken för att kunna ge kritik?

Det enda jag vet är att om jag får en faktura varje gång jag skrivit ett kritiskt inlägg så har jag inte råd att fortsätta blogga.

Tomas

PS. Heter blogg verkligen bogg på danska??


Dåliga älskare förtjänar bra hatare


(Den här texten publicerades ursprungligen i det första numret av Fienden, Sveriges första kulturtidskrift om tv-spel, juni 2011. Den innehåller givetvis matnyttiga (och lite blodiga) spår av genus. Jag använder även kuk-ordet. Illustration: Peter Forsman)

Christopher Nolans film »Inception« – den mest överskattade filmen sedan »The dark knight« (2008, Christopher Nolan) – handlar om en liga som bryter sig in i folks undermedvetna för att stjäla information eller plantera dåliga idéer.
     Du älskade »Inception«. Därför måste Tomas Gunnarsson bryta sig in i ditt huvud och plantera god smak. Sedan ska ni prata om »Silent Hill 2«, det enda spelet i hans bokhylla.

Jag är inte den första som noterat att »Inception« liknar ett spel. Leonardo DiCaprio och hans team av före detta barnskådisar skapar drömvärldar som deras offer kan gå vilse i, multiplayernarrar dem och länsar deras undermedvetnas kassaskåp på hemligheter. Det förekommer en bandesigner i ligan (i en scen gör hon rulltårta av Paris). Den duperades undermedvetna innehåller statister, som vid misstänkt beteende går till attack mot inkräktare i drömmen likt vita blodkroppar (eller spelfiender). Det dyker oförklarligt upp vapen och förnödenheter. Ingen dör. Den som ådrar sig ett headshot i drömmen får bara DRÖM ÖVER. Det är fullt möjligt att linda ihop dina vänner till en boll och fösa dem igenom en tyngdlös hotellkorridor »Katamari damacy«-style. Med mera, med mera.
Få har dock uppmärksammat vilka likheter »Inception« har med ett specifikt spel. Nämligen det bästa.
»Silent Hill 2«.
I båda historierna står en förvirrad man i centrum, hemsökt av en slampigare klädd kopia av sin döda fru. I båda fallen är hon bara ett hjärnspöke, som påminner honom om att det var han själv som orsakade fruns död.
Visst, temat döda fruar har anor. För att citera Edgar Allan Poe: »En vacker kvinnas död är utan tvekan det mest poetiska ämnet i världen.«
Men det finns så slående likheter mellan »Inception« och »Silent Hill 2« att jag inte kan låta bli att se framför mig hur Christopher Nolan – liksom Christophe Gans, som regisserade »Silent Hill«-filmen – år 2001 sitter och spelar »Silent Hill 2« och tänker:
Den här idén skulle man sno.

DET VAR MYCKET DIMMA I ALLA FALL

»Silent Hill 2« inleds med att James Sunderland får ett brev från sin fru Mary, tre år efter att hon gått bort i en ospecifierad sjukdom.
»I mina rastlösa drömmar ser jag den där staden
Silent Hill.
Du lovade att du en dag skulle ta mig dit igen,
Men du bröt det löftet.
Jag är där nu, ensam…
På ›vår plats‹…
Och väntar på dig…«
När han kommer dit, till staden han besökte med Mary, möts han av Maria, platinablond, klädd som en strippa, i övrigt en klon av hans bortgångna fru. Hostar likadant till och med.
Maria beter sig hånfullt och okänsligt mot James, ibland rent av schizofrent. Som när hon blir dödad av ett monster och sedan låtsas som ingenting.
Maria: »Knivhögg mig? Vad menar du?«
James: »Den jagade oss mot hissen. Och sedan…«
Maria: »James, vad pratar du om?«
James: »Precis nyss! Minns du inte?«
Maria: »James, älskling… Har något hänt dig? Efter att vi kom ifrån varandra i den där långa korridoren? Förväxlar du mig med någon annan? *skratt* Du var alltid så glömsk av dig… Kommer du ihåg den där gången på hotellet…«
James: »Maria…?«
Maria: »Du sa att du tog allting med dig… Men du glömde den där videon vi spelade in. Jag undrar om den fortfarande är kvar där…«
James: »Hur kan du känna till det! Är du inte Maria?«
Maria: »Jag är inte din Mary.«
James: »Så du är Maria?«
Maria: »Ja… om du vill att jag ska vara det.«
Ser du vad hon retas? Och stackars James bara »Maria? Maria?… Majsan?«
Leonardo DiCaprios imitationsfruga är ännu elakare. Maria hjälper åtminstone till ibland, som när James försöker ta sig in på en igenbommad strippklubb och hon trollar fram nycklar ur underkläderna. Leonardos Mal – som hon heter – smiter ständigt från hans undermedvetna, och dyker upp i drömvärldarna på hans jobb, där hon sticker eller skjuter ner hans jobbarkompisar.
Maria spelar normal och uppför sig ända fram till spelets klimax, då hon förvandlar sig till en boss bestående av ett ruttet lik i en flygande sjukhussäng och bussar svärmar av köttätande malar på James. Leonardo DiCaprios fru är redan från början ett monster som kan dyka upp var som helst och sabotera.
Första gången man får stifta bekantskap med henne är hon dock bedrägligt lugn. Leo ska narra en japan, hon verkar inledningsvis hjälpsam. Hon sätter sig på en stol så att han kan knyta ett rep runt stolsbenet och klättra ut genom ett fönster. Men så fort han är ute på fasaden ställer hon sig upp så att stolen åker iväg och Leo nästan slår ihjäl sig.
Scenen öppnar filmens första logiska lucka av många. Om Leo vet att projektionen av hans döda fru inte är att lita på, att hon är sur för att hennes existens är flackande – varför ger han henne då det förtroendet? (Ännu en lucka är att kameran stannar kvar hos Mal och visar hur hon tröttnar och reser sig från stolen. Om hon är en projektion av hans undermedvetna, hur kan hon då ha ett eget perspektiv? Jo, för att Christopher Nolan är en idiot.)
Men scenen etablerar främst Mal som en klassisk, lömsk femme fatale. Liksom Maria. Den enda twisten är att de är fiktiva även inom sina berättelser.
Ur klyschskafferiet är femme fatalen bland det unknaste man kan plocka. Hon har representerat mäns skräck för kvinnors sexualitet, och indirekt agerat poster girl för starkare kontroll av dessas chanser att ta för sig. Femme fatalens huvuddrag är att hon är omättlig. Underförstått, oftast, på kuk. Men hon kan även vara överglupsk på annat.
Mal i »Inception« – originalet, medan hon levde – kunde inte drömma sig mätt. När hennes make tog hem drömvärldar från jobbet var det hon som betedde sig som en gamer – försakande hushåll, hygien och barn. Hon ville drömma i femtio år. Hon ville formge sin egen värld och fylla den med sina egna fantasiprodukter. Hon blev så fast att Leonardo var tvungen att sätta ner foten. När hon vägrade vakna från en extra lång dröm mindfuckade han henne med idén att hennes värld inte var verklig, så att hon gick med på att begå DRÖM ÖVER genom att lägga sig på en räls och låta ett tåg köra över deras huvuden.
Men hans idé visade sig vara viral. När Mal väl satt där i deras verkliga kök kunde hon inte låta bli att lekande med kniven undra: Jaha, när ska vi vakna då? Är det här verkligen våra riktiga barn? (För övrigt döpta till James och Phillipa – efter Philip K Dick, det andra stora offret för Christopher Nolans idékleptomani.)
Leonardo gjorde sitt bästa för att desinfektera hennes inbilska hjärna. De firade sin bröllopsdag som vanligt, på deras »speciella ställe« (liksom i »Silent Hill 2« en hotellsvit). Men då trashade Mal plötsligt rummet och hoppade ut genom fönstret (typiskt kvinnor!). Trashade rummet för att det skulle se ut som han mördat henne och så att han skulle förlora vårdnaden om barnen och tvingas i exil om han inte följde med henne i döden.

DAGEN EFTER-PILLER MOT DÅLIGA IDÉER

Historiskt sett har mannen alltid representerat förnuftet, realismen, kulturen, det moderna. Kvinnan har skildrats som ett djur, ett barn, representant för kaos, naturen, käpparna i modernitetens hjul.
Nina Björk skriver i »Sireners sång« att man (män) på 1800-talet var oroliga att kvinnorna läste för mycket böcker:
»Det tycks som att farhågorna inte så mycket handlade om litteraturens själva innehåll som om den kvinna romanen kunde skapa. Hon riskerade att bli såsom hennes läsning redan var: fanatisk, besatt, hysterisk, uppslukande, omättbar, gränslös. Den kvinnliga läsaren ansågs oförmögen att skilja mellan fiktion och verklighet, text och jag.«
»Jag kan skilja verkligt från overkligt, Mal«, säger Leonardo Di Caprio bryskt när de sitter mittemot varandra vid ett fiktivt köksbord nära filmens antiklimax.
»Inga krypande tvivel?« väser Mal på kuslig horfranska (mal betyder ont, illa, dålig på franska – Christopher Nolan har lärt sig använda namnsymbolik men Mördis kändes tydligen för övertydligt).
»Erkänn. Du tror inte på en enda verklighet längre«, fortsätter Mal. »Så välj. Välj att vara här. Välj mig.«
Nina Björk igen, om sirener (en tidig form av femme fatale): »Genom att åkalla det förflutna hotar de med ett oemotståndligt löfte om lust. Den lust som sirenerna lockar Odyssevs att falla för handlar om att slippa vara ett jag, om att upplösas, smälta … sjunka tillbaka till ett tidigare tillstånd, till natur och
driftliv.«
Stanna hos mig i glömskan, det är vad både Mal i »Inception« och Maria i »Silent Hill 2« uppmanar sina respektive när de möts i det undermedvetnas korridorer. Stanna med mig här i »fängelset av minnen« du byggt åt mig. Låt nostalgin ta dig. (Ordet nostalgi betyder sjuklig hemlängtan till idealiserat förflutet. Det hade en mer medicinsk innebörd under romantiken, då nostalgi sågs som en sjukdom. Potentiellt dödlig.)
Men i slutändan spottar James och Leonardo sina drömtjejer i ansiktet och väljer verkligheten och samhället, där de kan göra karriär och köra bil med lite mer jordnära fitta i passagerarsätet.
Som när Leonardo sitter vid köksbordet och förklarar för filmens monster varför hon inte finns:
Mal: »Jag är det enda du fortfarande tror på.«
Leonardo: »Jag önskar att det vore sant. Jag önskar det mer än någonting annat. Men min fantasi räcker inte till för all din komplexitet, all din perfektion, alla dina imperfektioner.«
Så här sa Takayoshi Sato, karaktärsdesigner för »Silent Hill 2«, om modellerandet av Maria: »Om du är attraherad av en kvinna är hon inte perfekt. Ibland när man fotar henne ser hennes ansikte ut så här: =^0^=. Du är kär i henne för att hon är mänsklig. Hon har karaktär. En karaktär som har brister också – förstås!«
Leonardo: »… Titta på dig. Du är bara en skugga av min riktiga fru. Du är det bästa jag kan åstadkomma, men tyvärr är du helt enkelt inte bra nog.«
Den här repliken får Mal att morra och dra kniven. Leo skjuter henne. Hon skendör. (Precis som Maria har hon tre till fyra dödsscener, beroende på hur man räknar.)
James: »Mary!«
Maria: »När ska du sluta göra det där misstaget? Mary är död. Du dödade henne.«
James: »Maria…? Det är du… Men jag behöver dig inte mer.«
Maria: »Va? Du måste skämta! Men jag kan bli din… jag kommer alltid finnas här för dig. Och jag kommer aldrig att gräla på dig eller få dig att må dåligt. Det var det du ville ha. Jag är inte som Mary… hur kan du bara slänga bort mig?«
James: »Nu förstår jag. Det är dags att göra slut på den här mardrömmen.«
Maria: »Nej! Jag kommer inte låta dig göra det! Du förtjänar också att dö, James.« *blir boss*
I originalmanuset till »Inception« var Mals svar på att hon inte fanns på riktigt:
Mal: »Inte verklig? Jag är det enda du tror på numera. Titta – känns inte det här verkligt?« *knivar Leo i magen*
Kanske, kanske tyckte Christopher Nolan att det här lät lite för mycket som ett Playstation 2-spel han spelade 2001. Kanske lite för likt repliker som:
Maria: »Jag ser inte ut som ett spöke. Eller? Ser du? Känns hur varm jag är.« *tar James hand och placerar den på sin hylla*
Nu kanske du tänker: varför får Team Silent ha med en femme fatale om inte Christopher Nolan får det?
Jo. För att de är vuxna.

VÅGA DRÖMMA STÖRRE, ÄLSKLING

Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att gå dit. Rädd för att upptäcka att »Silent Hill 2« inte är så moget som alla Silent Hill-pendlare säger.
»Silent Hill 2« kallas ofta saker som ett psykosexuellt mästerverk. Och visst, inom ett medium som av många anledningar inte får mogna, är det häpnadsväckande hur Team Silent lyckades smuggla så perversa monster förbi censuren.
De bubbelhövdade sjuksköterskorna med sina askgrå C-kupor. Monstret som försöker ta sig ut ur en kondom och kräks. Den vandrande fallosen Pyramid Head som våldtar ett sprattlande X av kvinnounderkroppar. Monstret Abstract Daddy – även kallad Ideal Father – som är en våldtäkt; om man skjuter ner det lilla kräket från taket det svingar sig i ser man att det består av två små förruttnade figurer förenade i våldtäkt på en sjukhusbädd i miniatyr.
Och alla är de förkroppsliganden av James frustration över att han inte fick ha sex med sin skröpliga, dödligt sjuka fru. Vandrande väderkvarnsklösande antydningar om att han kanske tvingade sig på henne i hennes hjälplösa tillstånd.
Bättre användning för spelfiender kan jag inte tänka mig. Att låta dem spegla dina fulaste hemligheter (och kräkas på dig).
»Inception« gör också anspråk på att röra sig i Freudland. Men se, det gör den inte. När Leos liga når den tredje nivån av undermedvetandet, där klimatet rimligtvis borde vara som mest primalt, har plötsligt alla på sig skidor, vita overaller och ak-47:or och ska ta sig in i ett fort som (jag hört) liknar en bana i »Call of duty: Modern warfare 2«.
Och vad är den grövsta scenen i »Inception«, filmen där folk vistas i rum dit alla inblandades mentala avlopp leder? Jo, det är när tonårspervot från »Tredje klotet från solen« lurar till sig en puss av Ellen Page från »Juno«.
Det kallar jag inte ens pubertalt. Det kallar jag på sin höjd vattenkammat.
Som Andrew O’Heir på Salon.com skrev i sin »Inception«-recension att en annan filmkritiker skämtat: »Christopher Nolan
borde sluta gå till sin terapeut. Han sublimi-nerar på tok för lite!«
Subliminering betyder att man öser ur sin sexuella frustration i sina konstverk. Christopher Nolan får tydligen så mycket galet sex att han längtar efter rena lakan och låga åldersgränser.
Min poäng är att om man jämför hur utmanande »Silent Hill 2« är relativt sitt fortfarande outvecklade medium med hur utmanande »Inception« är för sitt – som redan för 90 år sen belyste mörkare hörn av människohjärtat än något man kan övertolka in i »Inception« – blir man arg när folk kallar det ett mästerverk. Men visst, är man född igår så är alla blockbusters mästerverk.
Christopher Nolan har sagt i intervjuer att manuset tog honom åtta år att skriva och att filmbolaget gav honom ett carte blanche för projektet, det vill säga bottenlöst konto och final cut.
Det är fan provocerande att han erkänner det. Det är provocerande att Nolan brände sina drömprojektspengar på en film om att forma världar med sin fantasi – och fyllde den med så mycket specialeffekter och övertydliga förklaringar att den inte lämnar någonting till fantasin. Det har inte ens undgått älskarna av »Inception« att eftersom handlingen tar två och en halv timme att förklara, gör karaktärerna inget annat än att förklara handlingen för varandra (ovanligt mycket till och med för att vara en blockbuster) – i en film som handlar om att idéer måste planteras diamanttjuvsdiskret.
Nolan antecknade helt fel grejer när han spelade »Silent Hill 2« för tio år sedan.
Han skulle ha antecknat hur man gör en tittare/spelare till en deltagare. En medskapare, rent av.
Det handlar om gestaltning. Om att försätta sin publik i ett kreativt rus.
Genren skräck handlar om att plantera idéer om öden värre än döden. I »Silent Hill 2« föreställer man sig att de lurar runt varje knut, plantering överflödig. Vad är det värsta man känner kan hända i »Inception«? Att man går ut ur biosalongen osäker på om Leonardo di Caprio verkligen får komma in i usa.
»Inception« är ingen skräckfilm, nej. Men de riktiga mästerverken, oavsett genre, dröjer sig kvar i en som mardrömmar man aldrig riktigt kan vakna från, eller prata av sig om.
Anledningarna till att »Silent Hill 2« hör till dessa är många. Stämningen. Akira Yamaokas musik. Mysfaktorn i den japanska förvrängningen av västerländsk »Twin Peaks«-pop—skräck. Men den största faktorn är att vi gick runt i »Silent Hill 2« och gestaltade hejvilt. Vi längtar tillbaka till dimparadiset för att vi lämnade delar av oss själva där.
Till »Inception« vill åtminstone Christopher Nolan tillbaka. Han har meddelat pressen att han tänker göra tv-spel av »Inception«, eftersom alla hans bra idéer till universumet inte fick plats i filmen.

EN SISTA PUNGSPARK

I det bästa tv-spelets bästa ögonblick springer du bara. Du tar dig fram genom en korridor efter att ha avrättat ditt dåliga samvete (symboliserat av två pyramidskallar) och plötsligt hör du det som varit förträngt, en konversation spelas upp i bakgrunden som på ett annat existentiellt plan.
James: »Mary.«
Mary: »Vad vill du, James?«
James: »Jag, öh, tog med lite blommor.«
Mary: »Blommor? Jag vill inte ha några jävla blommor. Åk hem med dig.«
James: »Mary, vad är det du säger?«
Mary: »Titta! Jag är äcklig! Jag är inte värd några blommor. Sjukdomen och medicinerna har gjort mig till ett monster. Vad glor du på? Stick härifrån. Lämna mig i fred! Jag duger ingenting till. Jag ska i vilket fall snart dö. Kanske i dag, kanske i morgon… Det vore enklare om de bara dödade mig. Men jag antar att sjukhuset tjänar multum på mig, de vill hålla mig vid liv… Är du kvar? Jag sa åt dig att gå! Är du döv?! Kom inte tillbaka!«
Mary gör en paus, sen säger hon, ömmare:
»James…. Vänta…. Snälla, gå inte…. Stanna hos mig. Lämna mig inte ensam. Jag menade inte det jag sa. Snälla James…. Säg att jag kommer att klara mig. Säg att jag inte ska dö. Hjälp mig…«
Medan dialogen spelades upp kunde du välja att stå still eller jogga vidare genom den långa, mörka korridoren. Oavsett vad du valde inser du att du just passerat en milstolpe i interaktiv berättarkonst.
Det inte helt ominnesvärda monster-gatloppet till spel man just löpt var tydligen någonting mer –en interaktiv metafor för allt det fruktansvärda James gått igenom (våldtäkt, hustrumord och ångesten sen). Saker som är för hemska för att sägas med ord.
Det som har gjort »Inception« så missbedömd som bra, är att Christopher Nolan har tagit urklassiska teman som sorg, saknad, drömmar, försoning – och hittat ett sätt att utrota alla metaforer. Mal sitter faktiskt där i köket och får höra att hon är fejk som en dröm. Och eftersom du som tittare redan fått det förklarat ordagrant i fem, sex tidigare scener utrotas minsta känsla för vad Leonardo känner, vad Låtsas-Mal känner, och vad du känner. Och då är det inte filmmediet som brukar beskyllas för att inte kunna återge känslor.
Det är anledningen till att »Silent Hill 2« alltid kommer att stå i min bokhylla. Och att »Inception« aldrig kommer att göra det.

Tomas Gunnarsson