Dåliga älskare förtjänar bra hatare


(Den här texten publicerades ursprungligen i det första numret av Fienden, Sveriges första kulturtidskrift om tv-spel, juni 2011. Den innehåller givetvis matnyttiga (och lite blodiga) spår av genus. Jag använder även kuk-ordet. Illustration: Peter Forsman)

Christopher Nolans film »Inception« – den mest överskattade filmen sedan »The dark knight« (2008, Christopher Nolan) – handlar om en liga som bryter sig in i folks undermedvetna för att stjäla information eller plantera dåliga idéer.
     Du älskade »Inception«. Därför måste Tomas Gunnarsson bryta sig in i ditt huvud och plantera god smak. Sedan ska ni prata om »Silent Hill 2«, det enda spelet i hans bokhylla.

Jag är inte den första som noterat att »Inception« liknar ett spel. Leonardo DiCaprio och hans team av före detta barnskådisar skapar drömvärldar som deras offer kan gå vilse i, multiplayernarrar dem och länsar deras undermedvetnas kassaskåp på hemligheter. Det förekommer en bandesigner i ligan (i en scen gör hon rulltårta av Paris). Den duperades undermedvetna innehåller statister, som vid misstänkt beteende går till attack mot inkräktare i drömmen likt vita blodkroppar (eller spelfiender). Det dyker oförklarligt upp vapen och förnödenheter. Ingen dör. Den som ådrar sig ett headshot i drömmen får bara DRÖM ÖVER. Det är fullt möjligt att linda ihop dina vänner till en boll och fösa dem igenom en tyngdlös hotellkorridor »Katamari damacy«-style. Med mera, med mera.
Få har dock uppmärksammat vilka likheter »Inception« har med ett specifikt spel. Nämligen det bästa.
»Silent Hill 2«.
I båda historierna står en förvirrad man i centrum, hemsökt av en slampigare klädd kopia av sin döda fru. I båda fallen är hon bara ett hjärnspöke, som påminner honom om att det var han själv som orsakade fruns död.
Visst, temat döda fruar har anor. För att citera Edgar Allan Poe: »En vacker kvinnas död är utan tvekan det mest poetiska ämnet i världen.«
Men det finns så slående likheter mellan »Inception« och »Silent Hill 2« att jag inte kan låta bli att se framför mig hur Christopher Nolan – liksom Christophe Gans, som regisserade »Silent Hill«-filmen – år 2001 sitter och spelar »Silent Hill 2« och tänker:
Den här idén skulle man sno.

DET VAR MYCKET DIMMA I ALLA FALL

»Silent Hill 2« inleds med att James Sunderland får ett brev från sin fru Mary, tre år efter att hon gått bort i en ospecifierad sjukdom.
»I mina rastlösa drömmar ser jag den där staden
Silent Hill.
Du lovade att du en dag skulle ta mig dit igen,
Men du bröt det löftet.
Jag är där nu, ensam…
På ›vår plats‹…
Och väntar på dig…«
När han kommer dit, till staden han besökte med Mary, möts han av Maria, platinablond, klädd som en strippa, i övrigt en klon av hans bortgångna fru. Hostar likadant till och med.
Maria beter sig hånfullt och okänsligt mot James, ibland rent av schizofrent. Som när hon blir dödad av ett monster och sedan låtsas som ingenting.
Maria: »Knivhögg mig? Vad menar du?«
James: »Den jagade oss mot hissen. Och sedan…«
Maria: »James, vad pratar du om?«
James: »Precis nyss! Minns du inte?«
Maria: »James, älskling… Har något hänt dig? Efter att vi kom ifrån varandra i den där långa korridoren? Förväxlar du mig med någon annan? *skratt* Du var alltid så glömsk av dig… Kommer du ihåg den där gången på hotellet…«
James: »Maria…?«
Maria: »Du sa att du tog allting med dig… Men du glömde den där videon vi spelade in. Jag undrar om den fortfarande är kvar där…«
James: »Hur kan du känna till det! Är du inte Maria?«
Maria: »Jag är inte din Mary.«
James: »Så du är Maria?«
Maria: »Ja… om du vill att jag ska vara det.«
Ser du vad hon retas? Och stackars James bara »Maria? Maria?… Majsan?«
Leonardo DiCaprios imitationsfruga är ännu elakare. Maria hjälper åtminstone till ibland, som när James försöker ta sig in på en igenbommad strippklubb och hon trollar fram nycklar ur underkläderna. Leonardos Mal – som hon heter – smiter ständigt från hans undermedvetna, och dyker upp i drömvärldarna på hans jobb, där hon sticker eller skjuter ner hans jobbarkompisar.
Maria spelar normal och uppför sig ända fram till spelets klimax, då hon förvandlar sig till en boss bestående av ett ruttet lik i en flygande sjukhussäng och bussar svärmar av köttätande malar på James. Leonardo DiCaprios fru är redan från början ett monster som kan dyka upp var som helst och sabotera.
Första gången man får stifta bekantskap med henne är hon dock bedrägligt lugn. Leo ska narra en japan, hon verkar inledningsvis hjälpsam. Hon sätter sig på en stol så att han kan knyta ett rep runt stolsbenet och klättra ut genom ett fönster. Men så fort han är ute på fasaden ställer hon sig upp så att stolen åker iväg och Leo nästan slår ihjäl sig.
Scenen öppnar filmens första logiska lucka av många. Om Leo vet att projektionen av hans döda fru inte är att lita på, att hon är sur för att hennes existens är flackande – varför ger han henne då det förtroendet? (Ännu en lucka är att kameran stannar kvar hos Mal och visar hur hon tröttnar och reser sig från stolen. Om hon är en projektion av hans undermedvetna, hur kan hon då ha ett eget perspektiv? Jo, för att Christopher Nolan är en idiot.)
Men scenen etablerar främst Mal som en klassisk, lömsk femme fatale. Liksom Maria. Den enda twisten är att de är fiktiva även inom sina berättelser.
Ur klyschskafferiet är femme fatalen bland det unknaste man kan plocka. Hon har representerat mäns skräck för kvinnors sexualitet, och indirekt agerat poster girl för starkare kontroll av dessas chanser att ta för sig. Femme fatalens huvuddrag är att hon är omättlig. Underförstått, oftast, på kuk. Men hon kan även vara överglupsk på annat.
Mal i »Inception« – originalet, medan hon levde – kunde inte drömma sig mätt. När hennes make tog hem drömvärldar från jobbet var det hon som betedde sig som en gamer – försakande hushåll, hygien och barn. Hon ville drömma i femtio år. Hon ville formge sin egen värld och fylla den med sina egna fantasiprodukter. Hon blev så fast att Leonardo var tvungen att sätta ner foten. När hon vägrade vakna från en extra lång dröm mindfuckade han henne med idén att hennes värld inte var verklig, så att hon gick med på att begå DRÖM ÖVER genom att lägga sig på en räls och låta ett tåg köra över deras huvuden.
Men hans idé visade sig vara viral. När Mal väl satt där i deras verkliga kök kunde hon inte låta bli att lekande med kniven undra: Jaha, när ska vi vakna då? Är det här verkligen våra riktiga barn? (För övrigt döpta till James och Phillipa – efter Philip K Dick, det andra stora offret för Christopher Nolans idékleptomani.)
Leonardo gjorde sitt bästa för att desinfektera hennes inbilska hjärna. De firade sin bröllopsdag som vanligt, på deras »speciella ställe« (liksom i »Silent Hill 2« en hotellsvit). Men då trashade Mal plötsligt rummet och hoppade ut genom fönstret (typiskt kvinnor!). Trashade rummet för att det skulle se ut som han mördat henne och så att han skulle förlora vårdnaden om barnen och tvingas i exil om han inte följde med henne i döden.

DAGEN EFTER-PILLER MOT DÅLIGA IDÉER

Historiskt sett har mannen alltid representerat förnuftet, realismen, kulturen, det moderna. Kvinnan har skildrats som ett djur, ett barn, representant för kaos, naturen, käpparna i modernitetens hjul.
Nina Björk skriver i »Sireners sång« att man (män) på 1800-talet var oroliga att kvinnorna läste för mycket böcker:
»Det tycks som att farhågorna inte så mycket handlade om litteraturens själva innehåll som om den kvinna romanen kunde skapa. Hon riskerade att bli såsom hennes läsning redan var: fanatisk, besatt, hysterisk, uppslukande, omättbar, gränslös. Den kvinnliga läsaren ansågs oförmögen att skilja mellan fiktion och verklighet, text och jag.«
»Jag kan skilja verkligt från overkligt, Mal«, säger Leonardo Di Caprio bryskt när de sitter mittemot varandra vid ett fiktivt köksbord nära filmens antiklimax.
»Inga krypande tvivel?« väser Mal på kuslig horfranska (mal betyder ont, illa, dålig på franska – Christopher Nolan har lärt sig använda namnsymbolik men Mördis kändes tydligen för övertydligt).
»Erkänn. Du tror inte på en enda verklighet längre«, fortsätter Mal. »Så välj. Välj att vara här. Välj mig.«
Nina Björk igen, om sirener (en tidig form av femme fatale): »Genom att åkalla det förflutna hotar de med ett oemotståndligt löfte om lust. Den lust som sirenerna lockar Odyssevs att falla för handlar om att slippa vara ett jag, om att upplösas, smälta … sjunka tillbaka till ett tidigare tillstånd, till natur och
driftliv.«
Stanna hos mig i glömskan, det är vad både Mal i »Inception« och Maria i »Silent Hill 2« uppmanar sina respektive när de möts i det undermedvetnas korridorer. Stanna med mig här i »fängelset av minnen« du byggt åt mig. Låt nostalgin ta dig. (Ordet nostalgi betyder sjuklig hemlängtan till idealiserat förflutet. Det hade en mer medicinsk innebörd under romantiken, då nostalgi sågs som en sjukdom. Potentiellt dödlig.)
Men i slutändan spottar James och Leonardo sina drömtjejer i ansiktet och väljer verkligheten och samhället, där de kan göra karriär och köra bil med lite mer jordnära fitta i passagerarsätet.
Som när Leonardo sitter vid köksbordet och förklarar för filmens monster varför hon inte finns:
Mal: »Jag är det enda du fortfarande tror på.«
Leonardo: »Jag önskar att det vore sant. Jag önskar det mer än någonting annat. Men min fantasi räcker inte till för all din komplexitet, all din perfektion, alla dina imperfektioner.«
Så här sa Takayoshi Sato, karaktärsdesigner för »Silent Hill 2«, om modellerandet av Maria: »Om du är attraherad av en kvinna är hon inte perfekt. Ibland när man fotar henne ser hennes ansikte ut så här: =^0^=. Du är kär i henne för att hon är mänsklig. Hon har karaktär. En karaktär som har brister också – förstås!«
Leonardo: »… Titta på dig. Du är bara en skugga av min riktiga fru. Du är det bästa jag kan åstadkomma, men tyvärr är du helt enkelt inte bra nog.«
Den här repliken får Mal att morra och dra kniven. Leo skjuter henne. Hon skendör. (Precis som Maria har hon tre till fyra dödsscener, beroende på hur man räknar.)
James: »Mary!«
Maria: »När ska du sluta göra det där misstaget? Mary är död. Du dödade henne.«
James: »Maria…? Det är du… Men jag behöver dig inte mer.«
Maria: »Va? Du måste skämta! Men jag kan bli din… jag kommer alltid finnas här för dig. Och jag kommer aldrig att gräla på dig eller få dig att må dåligt. Det var det du ville ha. Jag är inte som Mary… hur kan du bara slänga bort mig?«
James: »Nu förstår jag. Det är dags att göra slut på den här mardrömmen.«
Maria: »Nej! Jag kommer inte låta dig göra det! Du förtjänar också att dö, James.« *blir boss*
I originalmanuset till »Inception« var Mals svar på att hon inte fanns på riktigt:
Mal: »Inte verklig? Jag är det enda du tror på numera. Titta – känns inte det här verkligt?« *knivar Leo i magen*
Kanske, kanske tyckte Christopher Nolan att det här lät lite för mycket som ett Playstation 2-spel han spelade 2001. Kanske lite för likt repliker som:
Maria: »Jag ser inte ut som ett spöke. Eller? Ser du? Känns hur varm jag är.« *tar James hand och placerar den på sin hylla*
Nu kanske du tänker: varför får Team Silent ha med en femme fatale om inte Christopher Nolan får det?
Jo. För att de är vuxna.

VÅGA DRÖMMA STÖRRE, ÄLSKLING

Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att gå dit. Rädd för att upptäcka att »Silent Hill 2« inte är så moget som alla Silent Hill-pendlare säger.
»Silent Hill 2« kallas ofta saker som ett psykosexuellt mästerverk. Och visst, inom ett medium som av många anledningar inte får mogna, är det häpnadsväckande hur Team Silent lyckades smuggla så perversa monster förbi censuren.
De bubbelhövdade sjuksköterskorna med sina askgrå C-kupor. Monstret som försöker ta sig ut ur en kondom och kräks. Den vandrande fallosen Pyramid Head som våldtar ett sprattlande X av kvinnounderkroppar. Monstret Abstract Daddy – även kallad Ideal Father – som är en våldtäkt; om man skjuter ner det lilla kräket från taket det svingar sig i ser man att det består av två små förruttnade figurer förenade i våldtäkt på en sjukhusbädd i miniatyr.
Och alla är de förkroppsliganden av James frustration över att han inte fick ha sex med sin skröpliga, dödligt sjuka fru. Vandrande väderkvarnsklösande antydningar om att han kanske tvingade sig på henne i hennes hjälplösa tillstånd.
Bättre användning för spelfiender kan jag inte tänka mig. Att låta dem spegla dina fulaste hemligheter (och kräkas på dig).
»Inception« gör också anspråk på att röra sig i Freudland. Men se, det gör den inte. När Leos liga når den tredje nivån av undermedvetandet, där klimatet rimligtvis borde vara som mest primalt, har plötsligt alla på sig skidor, vita overaller och ak-47:or och ska ta sig in i ett fort som (jag hört) liknar en bana i »Call of duty: Modern warfare 2«.
Och vad är den grövsta scenen i »Inception«, filmen där folk vistas i rum dit alla inblandades mentala avlopp leder? Jo, det är när tonårspervot från »Tredje klotet från solen« lurar till sig en puss av Ellen Page från »Juno«.
Det kallar jag inte ens pubertalt. Det kallar jag på sin höjd vattenkammat.
Som Andrew O’Heir på Salon.com skrev i sin »Inception«-recension att en annan filmkritiker skämtat: »Christopher Nolan
borde sluta gå till sin terapeut. Han sublimi-nerar på tok för lite!«
Subliminering betyder att man öser ur sin sexuella frustration i sina konstverk. Christopher Nolan får tydligen så mycket galet sex att han längtar efter rena lakan och låga åldersgränser.
Min poäng är att om man jämför hur utmanande »Silent Hill 2« är relativt sitt fortfarande outvecklade medium med hur utmanande »Inception« är för sitt – som redan för 90 år sen belyste mörkare hörn av människohjärtat än något man kan övertolka in i »Inception« – blir man arg när folk kallar det ett mästerverk. Men visst, är man född igår så är alla blockbusters mästerverk.
Christopher Nolan har sagt i intervjuer att manuset tog honom åtta år att skriva och att filmbolaget gav honom ett carte blanche för projektet, det vill säga bottenlöst konto och final cut.
Det är fan provocerande att han erkänner det. Det är provocerande att Nolan brände sina drömprojektspengar på en film om att forma världar med sin fantasi – och fyllde den med så mycket specialeffekter och övertydliga förklaringar att den inte lämnar någonting till fantasin. Det har inte ens undgått älskarna av »Inception« att eftersom handlingen tar två och en halv timme att förklara, gör karaktärerna inget annat än att förklara handlingen för varandra (ovanligt mycket till och med för att vara en blockbuster) – i en film som handlar om att idéer måste planteras diamanttjuvsdiskret.
Nolan antecknade helt fel grejer när han spelade »Silent Hill 2« för tio år sedan.
Han skulle ha antecknat hur man gör en tittare/spelare till en deltagare. En medskapare, rent av.
Det handlar om gestaltning. Om att försätta sin publik i ett kreativt rus.
Genren skräck handlar om att plantera idéer om öden värre än döden. I »Silent Hill 2« föreställer man sig att de lurar runt varje knut, plantering överflödig. Vad är det värsta man känner kan hända i »Inception«? Att man går ut ur biosalongen osäker på om Leonardo di Caprio verkligen får komma in i usa.
»Inception« är ingen skräckfilm, nej. Men de riktiga mästerverken, oavsett genre, dröjer sig kvar i en som mardrömmar man aldrig riktigt kan vakna från, eller prata av sig om.
Anledningarna till att »Silent Hill 2« hör till dessa är många. Stämningen. Akira Yamaokas musik. Mysfaktorn i den japanska förvrängningen av västerländsk »Twin Peaks«-pop—skräck. Men den största faktorn är att vi gick runt i »Silent Hill 2« och gestaltade hejvilt. Vi längtar tillbaka till dimparadiset för att vi lämnade delar av oss själva där.
Till »Inception« vill åtminstone Christopher Nolan tillbaka. Han har meddelat pressen att han tänker göra tv-spel av »Inception«, eftersom alla hans bra idéer till universumet inte fick plats i filmen.

EN SISTA PUNGSPARK

I det bästa tv-spelets bästa ögonblick springer du bara. Du tar dig fram genom en korridor efter att ha avrättat ditt dåliga samvete (symboliserat av två pyramidskallar) och plötsligt hör du det som varit förträngt, en konversation spelas upp i bakgrunden som på ett annat existentiellt plan.
James: »Mary.«
Mary: »Vad vill du, James?«
James: »Jag, öh, tog med lite blommor.«
Mary: »Blommor? Jag vill inte ha några jävla blommor. Åk hem med dig.«
James: »Mary, vad är det du säger?«
Mary: »Titta! Jag är äcklig! Jag är inte värd några blommor. Sjukdomen och medicinerna har gjort mig till ett monster. Vad glor du på? Stick härifrån. Lämna mig i fred! Jag duger ingenting till. Jag ska i vilket fall snart dö. Kanske i dag, kanske i morgon… Det vore enklare om de bara dödade mig. Men jag antar att sjukhuset tjänar multum på mig, de vill hålla mig vid liv… Är du kvar? Jag sa åt dig att gå! Är du döv?! Kom inte tillbaka!«
Mary gör en paus, sen säger hon, ömmare:
»James…. Vänta…. Snälla, gå inte…. Stanna hos mig. Lämna mig inte ensam. Jag menade inte det jag sa. Snälla James…. Säg att jag kommer att klara mig. Säg att jag inte ska dö. Hjälp mig…«
Medan dialogen spelades upp kunde du välja att stå still eller jogga vidare genom den långa, mörka korridoren. Oavsett vad du valde inser du att du just passerat en milstolpe i interaktiv berättarkonst.
Det inte helt ominnesvärda monster-gatloppet till spel man just löpt var tydligen någonting mer –en interaktiv metafor för allt det fruktansvärda James gått igenom (våldtäkt, hustrumord och ångesten sen). Saker som är för hemska för att sägas med ord.
Det som har gjort »Inception« så missbedömd som bra, är att Christopher Nolan har tagit urklassiska teman som sorg, saknad, drömmar, försoning – och hittat ett sätt att utrota alla metaforer. Mal sitter faktiskt där i köket och får höra att hon är fejk som en dröm. Och eftersom du som tittare redan fått det förklarat ordagrant i fem, sex tidigare scener utrotas minsta känsla för vad Leonardo känner, vad Låtsas-Mal känner, och vad du känner. Och då är det inte filmmediet som brukar beskyllas för att inte kunna återge känslor.
Det är anledningen till att »Silent Hill 2« alltid kommer att stå i min bokhylla. Och att »Inception« aldrig kommer att göra det.

Tomas Gunnarsson

By |2015-12-30T23:37:58+01:0015 augusti, 2012|Genusanalys, Juridik|3 Comments

Stortacket

Tack, tack, TACK alla för allt stöd.

Tack alla ni som bidrog till att reparera den ekonomiska skadan jag berättade om hur jag ådrog mig i Så blev jag censurerad och 15 000 kronor fattigare. Tack Ulf Andersson och Hannah Lemoine för att ni (med flera) sporrade varandra till insamlingen på Livsknep.se, som Ulf Andersson höll i och som på mindre än ett dygn (21 timmar) hade nått 15 000 kronor. Mitt i allt kaos på Facebook och Twitter, mitt i alla mediabevakning och -påringning (Aftonbladet Kultur, Aftonbladet (ledarbloggen), Ajour, Ajour igen, DN, DN igen, DN igen, Expressen (debattartikel), GP, Newsmill, Nyheter 24: Hanna Fridén, P3 Nyheter), registrerade jag att folk internetskrek åt mig att de ville ge. När jag väl hade lyckats få till ett eget Paypal-konto var insamlingen redan klar. Det blev till och med ett överskott på 4000 kronor som jag, insamlarna och mina ständiga stöttare Add Gender pratar om att använda till en stödfest (stay tuned och kom hemskt gärna på den!).

Jag kattblinkar djupt av tacksamhet och försöker smälta vidden av stödet jag har fått. Samtidigt är jag överväldigad av uppslutningen av folk som tycker att jämställdhet och yttrandefrihet är viktigt, och jag försöker läsa allt, alla smarta inlägg, alla råd och rön, allt skickligt gräv och alla uppmuntrande ord som jag får via bloggen, mailen och Twitter. Jag ska försöka svara på allt så fort jag orkar och hinner.

Ett särskilt tack till dig som lappade ihop och spred en ocensurerad version av mitt ursprungliga blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen? (vem du nu än är!). På ett plan kändes det allra viktigast.

Tack alla vänner som stöttat och experter som hjälpt. Jag ska bjuda er på varsin glass i solen och kattblinka mot er.

Nu ska jag vila. (Jag ljuger. Det kommer ett nytt inlägg mycket snart.)

Tack för mig!

Tomas

Mer läsning: Webbfunktion: Spectacular studios vs. Genusfotografen
Pernilla Alexandersson på Add Gender, för ett bakgrundsperspektiv: Sommaren då jämställdhet blev avgörande för varumärket

By |2014-02-18T12:45:25+01:0017 juli, 2012|Arlanda Express, Juridik, Media, Personligt|7 Comments

Så här blev jag censurerad och 15 000 kronor fattigare

Dessa 5 seconds of fame kommer att KOSTA…
Stackars stackars pojke som inte kan tänka.
Nästa vecka kommer att bli ett rent helvete för lilla Tomas.

Så skriver signaturen Johan den 9 juni 13.38 i en kommentar till mitt blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?, ett dygn efter att Arlanda Express marknadschef bett om ursäkt för de kritiserade bilderna och SVT Nyheter, Dagens media, med flera, skrivit om det.

Nu är mitt blogginlägg censurerat. Agenturen som företräder fotografen till bilderna av Louise Johansson i Arlanda Xpress, Spectacular studios, anlitade kort efter publiceringen juristen Staffan Teste (www.bildombudsmannen.se) och krävde ett skadestånd på 24 625 kronor samt att jag skulle ta bort bilderna och fotografens namn ur bloggen. Det här är historien om hur snyggt de har skött det, att de faktiskt fick rätt (men lite mindre pengar) och vad det innebär att ett företag inom mode- och reklambranschen lagligt kan tysta kritik av deras bilder från alla som inte har en egen papperstidning att trycka sina blogginlägg i.

Jag raderar Johans kommentar, men kopierar den för säkerhets skull. 20.11 samma kväll skriver Eric, som har samma IP-nummer som Johan:

”Denna så kallade artikel var för mig skrämmande. Att en person en kallar sig Genusfotograf, och sedan attakerar en välrenomerad duktig reklam och modefotograf är vansinnigt. Jag arbetar med reklam och mode.. Jag är en del av denna underbara industri och jag är en skapande kreativ person som älskar konst. Jag avskyr patetiska små individer som suger sig fast som parasiter och drar ner andra. VAD är en feminist.. VAD är en Genus fotograf.. Är det inte bättre och mänskligare att bara vara mänsklig.”

Eric får mothugg från signaturen intersektionalismus, som antyder att branschen han kallar underbar har en dålig människosyn och är ”i stora stycken skräp”. Han svarar:

”Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta svar!!! Stackars lilla flicka. Du låter som en löpande band feminist som inte kan stava till varken konst eller kreativitet. Utan bara vill spy galla och kräkas på hela världen. Du generaliserar och kommer med åsikter som speglar ditt egna dåliga självförtroende. Konst och kreativitet handlar INTE om vikt eller storlek. Inte heller om personlig självkänsla. Det handlar om tycke och smak min lilla älva. Öppna ögonen och njut av allt det vackra och sköna som alla dessa underbara konstnärer och artister skapar. Kärlek och sol /E”

Jag ser att Eric har angett en Hotmail-adress. Jag googlar på den. Eric/Johan visar sig vara Eric Legge, ägaren av mode- och eventproduktionsbolaget Spectacular studios. Plötsligt faller ett helt annat ljus på hatet som strömmat in från två olika IP-adresser det senaste dygnet. På Spectacular studios hemsida vet jag nämligen sen tidigare vilket namn man hittar: Stefan Jellheden. Fotografen till bilderna av Louise Johansson i Arlanda Xpress.

Plötsligt blir det tydligare varför ”Joakim Eriksson” skriver om Jellheden: ”Fotografen har visat att han gör betydligt bättre och mer genomtänkta bilder annars så jag gissar utan att veta något att budgetten var låg!” Och: ”Folk, vuxna och gammla och barn dricker vatten ur slangar och kranar varje dag runt om hela världen! Jag vill inte veta hur mycket annat sjukt ni kan framkalla i era huvuden…. Fyyyyyy………sök hjälp och gör något vettigt!”

(Du glömde djur.)

Och plötsligt är det ganska ironiskt att Johan/Eric Legge skriver: ”FYYYY vad fegt att ta bort inlägg från personer som är ärliga och motsätter sig Tomas Gunnarssons patetiska inlägg. Hoppas att du Tomas Gunnarsson är stolt över ditt agerande och fega beteende. STÅ för ditt inlägg och våga ta kritiken som folk ger dig. Detta bevisade bara vilken looser du är och att hela din *Genus grej* bara är en barnunges försök till att vara vuxen. Skrattar och går vidare bort från denna avgrund.” (Not. Den 9, 10 och 11 juni är han tillbaka, innan han byter namn till Johanna och skriver, bland annat, här istället. )

Den 10 juni får jag ett mail från Eric Legge. Titeln är ”Kontakt gällande Upphovsrätts brott”. Det inleds: ”Skriver till dig med tanke på ditt inlägg i din så kallade blogg om en av våra välrenomerade Reklam och mode fotografer Stefan Jellheden. Spectacular studios representerar Stefan Jellheden och det är vårt arbete att skydda och ta hand om alla eventuella rättliga åtgärder som kan komma upp.” Eric Legge skriver att de har ”informerat Bildombudsmannen Staffan Teste om mitt tilltag” och att de tänker ”driva detta vidare om brott mot upphovsrätts lagen”. ”Du kontaktade Stefan och frågade om du fick lägga ut bilderna (…) Stefan sa BESTÄMT Nej och påvisade att detta är inget han vill befatta sig med (…) Utöver detta är detta rent förtal och lögn hela ditt såkallade repotage rakt igenom.” Mailet avslutas: ”Alla eventuella vidare övertramp i detta kommer att kontrolleras och handläggas rättsligt. Alla eventuella kontakt försök tas som ett rent övergrepp och vi ser detta som ett hot.”

Jag visar mailet för en bekant som är polis. Han skrattar åt den sista formuleringen. Och jag undrar också. Menar de verkligen allvar? Mitt inlägg handlar inte om Stefan Jellheden. Det handlar om att kvinnor som regel, även när de är kamerablixtbelysta för sin kompetens, intervjuade i sin yrkesroll, ombeds busa, ömsa yrkesuniformen och tindra som latenta sexälvor mot kameran. Dessutom har jag inte använt Stefan Jellhedens bilder. Jag har tagit egna bilder av hans bilder i tidningen och man ser tydligt tidningens kanter, sidnummer, annonser, intervjutext och mittskåra. På en bild la jag in min tumme.

Exakt en timme efter att jag har fått mailet länkar Joakim Eriksson till en ny Facebook-grupp. Ett par timmar senare länkar Stina Stensson också till gruppen. Besynnerligt nog har hon och Joakim Eriksson identiska Hotmail-adresser.

Jag klickar på länken och kommer till en facebooksida som heter Genusfotografen (protestgrupp), vars header är min bild av Stefan Jellhedens bild av Louise Johansson i Arlanda Xpress. Kategorin är Hälsa/Skönhet. Beskrivningen ”Riktiga och normala fotografer”. För att illustrera poängen ”Joakim” gjorde tidigare har gruppen lagt upp ca 40 bilder på barn, vuxna och djur som dricker vatten ur slangar och kranar, varav alla är stulna och vissa till och med vattenmärkta. (Nu är de borttagna. Förhoppningsvis innan de tog kontakt med Bildombudsmannen!) Klickar man på gruppens Om-knapp får man deras programförklaring. ”Vi är ett antal fotografer som ifrågasätter dom extremt förvridna genusfrågorna som på sista tiden har kritiserat olika bilder.” De är kritiska till att ”personer som kallar sig Genusfotograf och tar betalt för att hålla kurser i sina sjuka fantasier”.

På protestgruppens vägg har Eric Legge postat ett uttalande:

”Eric Legge
”Tomas Gunnarsson aka ”Genusfotografen” är anmäld till Staffan Teste – Bildombudsmannen.
Hela hans blogginlägg / journalististiska inlägg är stöld och anmäld för Upphovsrätts brott. Vilket är enligt lag straffbart.
Efter som han så fint kallar sig journalist borde han ha bättre koll på vad man får göra och har laglig rätt till att göra.
Att ge sig själv stora titlar utan att kunna stå upp för dom och ha kunskap och arbetslivs erfarenhet av ämnet är för mig patetiskt.
Men det är väl oxå pgr av detta han sitter i sitt pojkrum och hackar på arbetande välrenomerade fotografer.
Avundsjukans fula ansikte har än en gång visat sig…
http://www.bildombudsmannen.se/

Min enda anmärkning är att Bildombudsmannen Staffan Teste är inte myndighet, utan en jurist. Att säga att du ska anmäla någon till en jurist är som att säga att du ska anmäla din middag till en pizzabagare.

Trots illviljan som offentligt kommer från mina motparters håll har jag lite dåligt samvete. Jag ringde Stefan Jellheden dagen innan publiceringen och frågade om det var okej att jag använde hans bilder som exempel. Jag förklarade sammanhanget, skillnaden på hur yrkeskvinnor och -män porträtteras på bild, och han sa javisst, så länge han fick kredd. Han lät snäll. Jag förtydligade att inlägget kommer att vara kritiskt. Då bad han mig ringa upp och några timmar. När jag ringde upp senare under dagen hade han tänkt och bestämt sig för att han inte ville medverka om inlägget är kritiskt. Han ville inte att det skulle dyka upp några negativa saker om man googlar hans namn.

Jag vet att upphosvrätten inte bara handlar om kredd, den ideella rätten, utan även om rätten att framställa sitt verk och få betalt för det. Samtidigt finns det något som heter citaträtt. Som inte gäller just foton. Tidningar publicerar ständigt faksimiler – men hur är det med foton av bilder i tidningar? Jag hittar inget rättsfall som liknar mitt potentiella, bara en HD-dom om tumnagelbilder, där ett företag dömdes för upphovsrättsintrång trots att fotografens bilder var frimärksstora inslag i en skärmdump. Jag tänker att det här måste gå. Hur ska man kunna kritisera och debattera innehållet i bilder om man inte kan visa dem? Jag tänker att det jag skriver om borde ligga i allmänhetens intresse och vara viktigare än en enskild fotografs googlefåfänga.

Den 21 juni får jag ett kuvert från Bildombudsmannen AB med min adress handskriven på. I kuvertet finns det en faktura på 24 625 kronor. Det saknar sista betalningsdatum, men betalningsvillkoret är 10 dagar och det står att ”klagomål gentemot faktura inom 8 dagar”.  Följebrevet till fakturan har ämnesraden ”Ang. otillåten examplarframställning/ tillgängliggörande av bild på hemsida, internet” och i det står det att jag utan Stefan Jellhedens tillstånd kopierat och lagt ut bilderna på min hemsida. Ett tillgängliggörande som strider mot andra paragrafen i upphovsrättslagen och eftersom jag inte fick hans tillstånd är agerandet även oaktsamt (54:e paragrafen i upphovsrättslagen) och därför ska skälig ersättning samt skadestånd utgå. Det står att det gäller 9 bilder. Men bildserien i Louise Johansson-artikeln består av 6 bilder. Jag inser att han även räknar mina skärmdumpar från SVT.se och Dagensmedia.se där de skrivit om hur Louise Johansson ångrar de bevingade bilderna. Men vilken är den nionde bilden? Det fattar jag aldrig. Skitsamma. Här kommer det som jag letade efter innan publiceringen: ”Din artikel kan uppfattas som kritisk granskning vilket är vällovligt i tryckt form, men just sedan 2009 inte längre tillåtet för att använda sig av andras bilder på Internet, se bl.a. hovrättsdom, hovrätten för Skåne och Blekinge dom FT 2090-08”.

Jag ställer in min semester och pratar med juridikexperter. Min gamla lärare i upphovsrätt på journalisthögskolan. Författaren till boken om upphovsrätt som vi hade på journalisthögskolan. (Läraren: ”Typiskt journalister! Kunde du inte bara ha lånat boken?!”) En juridikexpert som vill vara anonym är bekant med domen som Staffan Teste hänvisar till och upplyser mig om vem som drev igenom den.

Bildombudsmannen.

Jag mailar registratorn på Hovrätten över Skåne och Blekinge och får genast ut domen som .pdf. (Det kan du också göra. Det är bara att maila.) Fallet har varit uppe både i Tingsrätten och Hovrätten, och det handlar om ett kreditföretag som stämde en studentförening för att de använt en faksimil av deras annons i en kritisk artikel om företaget i studenttidningen. Och mycket riktigt. För de två gånger de publicerat annonsen i tryckt form blev de friade. För den gången de gjorde det på sin hemsida blev de fällda. Ett klantigt beslut, enligt min hemliga rådgivare, eftersom domstolen med rättspraxis spikade lagändringen som innebär att offentliggjorda konstverk får återges ”i anslutning till texten i en kritisk framställning, dock inte i digital form” (23:e paragrafen punkt 2).

Lunds Universitets Studentkårer fick betala ett skadestånd på 1500 kr. Jag har inte samma tur. Juristen som jag får tag på ett par dagar innan fakturans bestridningsdeadline lyckas förhandla ner 24 625 kr till 15 000 kr. Jag får en deadline satt till måndag 9 juli då pengarna ska vara inne och bilderna (skadan) borttagna. Fredag den 6 juli lånar jag 15 000 kronor av min rikare jämställdhetskollega Pernilla Alexandersson och sätter in dem på Bildombudsmannens konto.

Nästa morgon ser jag att jag fått ett mail från Bildombudsmannen Staffan Teste som är skickat 00.51. I det säger han att jag har gjort ett nytt intrång i och med att bilderna fortfarande ligger uppe. Jag blir kallsvettig, ringer upp min jurist och får förklarat (vilket han nog har förklarat tidigare) att avtalet är uppfyllt när betalningen har kommit in, inte vid deadline som står på fakturan. ”Vill du ta bort dem annars får vi börja från början”, skriver Staffan. Men han är sjysst. Jag får till måndag på mig ändå. Jag frågar vad han menar med raden ”bilderna syns fortfarande på din sida och via länkar som hänvisar till din databas och facebook”. Jag har inte lagt upp några bilder på Facebook, och min profil är dold för offentligheten. ”En länk ledde till facebook med bilderna”, skriver Staffan Teste. ”Vems facebook förstod jag aldrig. Är det din facebooksida är det inte heller OK. Du har väl tagit bort bilderna från ev facebooksida?” Jag får mig dagens enda asgarv. Staffan Teste måste ha varit inne på protestgruppen Genusfotografens sida och trott att den varit mitt verk. (Den nionde bilden?)

01.41 samma natt har Spectacular studios mailat. ”Vi vill att du OMGÅENDE tar ner bilder du stulit av Stefan Jellheden!!! Givetvis kommer att följa upp detta och hålla en öppen diskution med Staffan Teste för vidare anspråk om detta inte sköts.”

01.42, en minut efter att Eric Legge skickat mailet, har han varit inne på protestgruppen Genusfotografens vägg igen och skrivit.

”Eric Legge
För er kännedom gällande den så kallade ”Genusfotografen” och hans skevt sexuella bild av fotograf Stefan Jellhedens bildserie i Arlanda Express för Travel media publications

Tomas Gunnarsson / Genusfotografen
Har blivit anmäld av Staffan Teste via oss som är hans agentur och har betalat ut skadestånd för detta påhopp och missbruk av bildmaterialet”

Detta glädjer protestgruppen som när den vaknar 10.37 nästa morgon sträcker på sig och tjoar:

”Ihaaaaaa! Goooooooood! Han måste fälla ut landningsställen och hålla sig till genusfrågor på rätt sätt och rätt nivå! Jag och många med mig tycker att genusfrågor är viktiga men våra fantasier är inte riktigt lika sjuka som Genusfotografens!”

Det glädjer mig att genusfrågor plötsligt har blivit viktiga för gruppen under månaden som gått. Men det känns för jävligt när jag strax före midnatt på söndagen censurerar mitt blogginlägg genom att lägga in röda rektanglar över Stefan Jellhedens bitar av mina bilder. Men en bra sak händer under helgen. Jag får kontakt med en journalist som är vän med Eric Legge på Facebook. Hon skickar mig det slutgiltiga beviset på att det här Aldrig handlat om upphovsrätten för honom. Så här skriver han på sin vägg:

Det här har handlat om att förminska och tysta kritik. Ingenting annat. Eric Legge jobbar inom den underbara reklam- och modebranschen, och han hatar när den får kritik. Artikeln han länkar till beskriver hur Lotta Lundgren kritiserade agenturen Sundqvists annonsbild i tidningen Gourmet föreställande en kvinna som invirad i en handduk sitter på en badkarskant och pratar i telefon samtidigt som hon rostar bröd till texten: ”Dags för en vassare kniv i lådan?”. Hon råsågade kampanjen på Sundqvists facebooksida. Agenturen pudlade omedelbart. Och nu ser jag vem som har skrivit inlägget efter Lotta Lundgrens på sidan:

”Eric Legge
Sen kan man ju TOLKA allt som man vill.. Reklam är REKLAM, något som båda kan vara roligt och lustigt och lite knäppt.. BÅDE på barns,djurs män och kvinnors bekostnad… Efter 30 år i branchen vågar även JAG ha en åsikt. Humor är människans sista frontlinje mot dom negativa trkiga negativa pessimisterna. Skrattar och går vidare…Bhaaa.”

Alla har rätt till sin åsikt. Alla har rätt att hata, skratta och gå vidare bort från avgrunden. Men yttrandefriheten är vi väldigt måna om i Sverige. Att använda lagar för att utöva makt mot någon som har andra åsikter än du, är inte okej. Lagar som inte hänger med (mer än hälften av all klockren kulturkritik jag läser är publicerad exklusivt för webben) och som egentligen är till för något annat (riktiga brott), men som gör det möjligt för företag som inte har nerverna för kritisk granskning att ropa ”stöld!” och få kritiken utsuddad (och kritikern ekonomiskt skadad). Kritik är inte censur, Eric Legge. Det är någonting positivt. En chans till utveckling. Censur är censur.

Bildkritik utan bilder funkar bara inte. Syns inte. Finns inte. Att prata om hur bilders innehåll påverkar oss utan att visa dem vore lika svängigt som höra någon beskriva en låt med ord (i realtid). En person hade delat mitt inlägg om jag bara hade beskrivit bilderna, och det hade varit jag.

”Ditt ombud har väl förklarat att om du gjort det här i tryckt form hade det varit OK, men med lagändringen 2009 är det inte tillåtet med att använda bilder i kritiska sammanhang på Internet”, skriver Bildombudsmannen.

Tja, om någon vill trycka mina blogginlägg och göra dem analoga så är det bara att höra av sig. Men folk delar inte tidningar som om de vore länkar. Det mest effektiva sättet att, som jag försöker göra, sprida medvetenhet om hur stereotyper begränsar vår fantasi och normer och ideal sinkar oss, är så här. Jag kommer inte att ha råd att fortsätta med den granskande sidan av mitt jobb om jag måste betala ut ett stipendium i sexistiskt foto varje gång jag kritiserat en bild som jag inte tagit själv.

Jag kanske borde ha sagt: ses i rätten. Gör mig till en genusmartyr då, gör det. Det var lite frestande, men samtidigt har jag ingen som helst aning om vad domstolskonstnader brukar ligga på (och en av mina rådgivare bedömde min chans att vinna till fem procent). Någon av er därute som är mer insatta och erfarna av internetjuridik och upphovsrätt vs. yttrandefrihet får hemskt gärna upplysa mig om det är något jag har missat. Till exempel så fick Bildombudsmannen mig att radera Stefan Jellhedens namn ur blogginlägget, men det har förstått i efterhand att de inte hade rätt att kräva. (Misstankarna om det smög sig på när Staffan Teste skrev ”ditt ombud sa också att du skulle ta bort fotografens namn från din blogg” och ”ta helst också bort fotografens namn.”)

Lyft ännu hellre en debatt om det här. Är det verkligen så att alla bloggar, nyhetstidningar och ideella föreningar som just nu gör som jag har gjort begår brott mot upphovsrättslagen och i teorin kan bli tagna för det? Är det bara för att jag är ett lätt byte som det här har hänt mig (och inte, förslagsvis, Dagens media eller SVT)? Jag är tacksam för andras synpunkter. Vi måste veta vad som gäller.

Genusombudsmannen

By |2022-04-30T15:00:58+02:0012 juli, 2012|Arlanda Express, Juridik|496 Comments
Go to Top