Free Pussy Riot Tokyo och ett genialiskt genus

Min näst sista kväll i Tokyo spenderade jag på ett Free Pussy Riot-event, arrangerat på caféet Las Chicas i Shibuya av det feministiska musikwebzinet Shatter Japan.

De två fortfarande fängslade medlemmarna i Pussy Riot har, som du kanske vet, kanske missat, förflyttats 140 mil ifrån Moskva och sina familjer till ökänt hårda arbetsläger i Mordvinien och Perm. (På allvar, Mordvinien? Och Perm, var inte det en geologisk period som 90% av allt liv dog ut under? *rysa*)

Till bandets ära visades videosnuttar från deras aktion i Kristus Frälsarens katedral på väggarna samtidigt som spelningar, panelsamtal och försäljning av t-shirts och knappar ägde rum.

Efter ha gått och gnytt ”var är alla japanska queerfeminister?” på Tokyos gator i två veckor fick jag här äntligen lite action. Aktion.


Skådespelaren och konferencieren Ai Tsushima tillsammans med person omskriven nedan.

Som gammal vimmelfotograf (under den geologiska perioden Sundsvall) kunde jag inte riktigt låta bli att mingla och ta lite bilder. Och jag måste genast outa att min lins blev lite extra förälskad i personen till höger på bilden ovan. En person som är ett ganska bra vandrande exempel på att det här med genus, biokön, könsidentitet och sexualitet inte alls måste vara helt logiskt och heteronormativt sammanhängande.

Gissa könet på hen här:

Behöver du se fler bilder? Inga prob! Jag fotade hen minst en gång i timmen!

Asså. Så grann!

Okej, facit: Madame Bonjour JohnJ är en dragqueen. Och dragqueens är oftast män (liksom dragkings oftast är kvinnor). Eftersom drag handlar om att överdriva och med satir åskådliggöra – gärna på en scen och under glamourösa former – vilka bitar av den idealiska femininiteten respektive maskuliniteten som är påklistrade och syntetiska, görs det enklast om grundkönet på personen som dragar inte matchar könsuttrycket.

Madame Bonjour JohnJ är dock en biologisk hon (och benämndes som ”hon” under samtalet på scenen). Och hennes förklaring till att hon valt att iklä sig könsrollen dragqueen är för att hon alltid har känt sig som en man i en kvinnas kropp.

– När jag var liten väntade jag på att det skulle växa ut en penis, men det gjorde aldrig det.

Hon berättar att hennes sätt att hantera de känslorna var att hitta en typiskt manlig könsroll, som dragqueen ändå är (eftersom de flesta dragqueens är homosexuella män), och få utlopp för sin könsambivalens den vägen.

Så har du uppträtt eller ska du uppträda nåt ikväll?

– Nej.

Ah. Jag fattar. Du är bara ett geni.

När jag kom tillbaka från eventet och googlade på Madame Bonjour JohnJ såg jag att hon inte bara är en livsstilsdragqueen, utan även är en aktivist och konstnär som verkar hålla på med lite allt möjligt. Musik, konst, film… Jag hittade bland annat den här videon, vari hon spelar en mytologisk japansk gudinna i en kampanjfilm för säkrare sex riktad till homosexuella män:

Kolla på filmen, om du har fyra minuter över. Det är en parodi på den amerikanska julsången ”Little Drummer Boy” med texten ändrad till (håll i dig, ännu mera geni här):

Come they told me, pa rum pum pum pum
But never ever in my ru bum bum bum
It’s so much safer to cum in a condom
Or let’s just masturbate, for it can be fun,
you can still cum, on my tum tum

Men vidare nu. Det fanns fler mingelvärda på eventet.

Till exempel:

Aya Chen, fotointresserad student från Kina som hade hundra nyfikna frågor om mina målade naglar.

DJ Puri puri, ägaren till världens kanske ägigaste frisyr, och pull-over, och t-shirt av sig själv (som du ser kika fram).

Yama, en levande lektion i hur man äger ett vimmelfoto mitt på dansgolvet. Och för den delen, hur man äger dansgolvet:

Det här bandet, Group A, var sanslöst coolt. Distad elfiol, ashård, obegriplig noisesynth, lampskärmar (?), skrik, kroppsmålade bröst, stroboskop, stora trosor… De var lite för bra för att vara sanna.

Då och då tog de fram burkar med självlysande färg målade på väggen och varandra.

FREE PUSSY RIOT, skrev de bland annat, medan deras instrument tjöt och oscillerade på tomgång.

Sayaka Botanic och Tommi Tokyo. Boka dem till Sverige, någon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle kunna bli besviken. Vem gillar inte experimentell avantgarde-noise, liksom?

(På deras Soundcloud kan du höra deras musik. På deras Facebook-sida kan du se när någon har bokat dem till Sverige.)

Nanao Toki och Ai Tsushima berättade lite för mig om hur det är att vara lesbisk i Tokyo.

Ai Tsushima, teater- och filmskådespelare och lesbisk, säger att hon inte skulle prata om sin sexualitet med sin agent.

– Det är tabu i den japanska underhållningsbranschen. Om jag skulle säga någonting till några producenter eller regissörer, skulle någonting dåligt hända.

Som vadå?

– Att jag inte skulle ha något jobb. I Japan. Japanska idoler eller aktriser är som dockor. De är gjorda av många människor. De kan inte visa sig själva. Det är verkligen en maskulin värld. Män kontrollerar allt. Den japanska genus- och queersituationen är… riktigt dålig.

Hur dålig?

– Om vi pratar om sexualitet. Många män, typ, medelålders män, säger till mig att jag ”kan fixa det om jag träffar rätt man”.

Fixa vadå?

– Min lesbianism. Eller så säger de, åh, är du lesbisk? Men du som är så vacker, du kan inte spendera hela ditt liv på sex med en kvinna! Förstår du? Det är så det är. Min chef, min agent, säger ofta till mig att jag aldrig kan bli en riktig vuxen innan jag träffat en man.

Vad menar han ens?

– Tja… Särskilt för aktriser… De måste kunna gråta som kvinnor. Även i privatlivet. De måste älska män djupt och ta hand om dem godhjärtat och det är så det är.

Nanao Toki, Ai Tsushimas flickvän sen nio månader, hade inte lika skärrande berättelser om heterosexism att berätta. Hon lärde mig mest japanska lesbiska slangord och pratade om Shinjuku Ni-chōme – Tokyos gaydistrikt – som hon ska ta mig till nästa gång jag kommer till Japan. (Och jag ska lära henne engelska via Skype, har vi sagt.)

Mingel blir inte mer lyckat än så. När man hittar nya vänner.

Punkt där. Här.

Tack för mig!

PS. Har ni förresten sett själva filmen från Pussy Riots framträdande i Kristus Frälsarens katedral? Inte? Deras låt, där de ber jungfru Maria att driva bort Putin från Ryssland, är bra skit.


Skräckigt drag i plugget (vimmelbilder från helvetet)

Min Halloween? Den spenderade jag tillsammans med Frida Isotalo, Konstfack-student, och hennes japanska inbytesklass på Tokyo Zokei University. Klassen går det fyraåriga programmet Expanded Expression, med inriktning mot installations- och videokonst, vilket innebär att jag har fått med mig pretty festligt pretto Halloween-vimmelbilder hem.

Kolla in den här dräkten bara, av och på österrikaren Florian Karnikel:

Näe, okej. Den dräkten var sämst. Det blir mycket, mycket bättre.

Men Frida Isotalo, till att börja med. Hon kontaktade mig när jag efterlyste intressanta träffar i Tokyo och berättade om sitt projekt Constantly in flux, som gick ut på att hon vandrade på Tokyos gator i tre olika japanska flicksskepnader. Som skolflickan, gothic lolitan och j-skräckmonsterbruden (tänk Sadako i The Ring).

Syftet var att ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv iaktta vad dessa yttren lockar upp ur hennes inre inför publika blickar.

Och här kan du se vilka egenskaper som uppstod i rollskavet:

Sånt här tycker jag är väldigt intressant. Mixen av egenskaper som Frida Isotalo kände att hon samlade på sig när hon gick runt i Tokyo som en 30-årig, vit, 178 centimeter lång skolflicka med tatueringar på armarna var till exempel: Tafatt, enorm, klumpig, söt, nervös, trött, upphetsad, glad, fel, fånig, skamlig.

Frida Isotalo berättade för mig att hon fått ett annat, femininare kroppsspråk sen hon flyttade till Japan. Att hon till exempel håller för munnen när hon skrattar. Vilket hon tror beror på att kvinnor i Japan ogärna ska ta mycket plats (var de nu gärna ska göra det).

– Jag tror att det handlar om en slags härmning, för att passa in. När jag märker att här så skrattar en inte utan att hålla för munnen så gör jag också det. Det handlar nog mycket om att vilja bli omtyckt och på något sätt godkänd.

Mest omtyckt och godkänd av hen på gatan kände sig Frida Isotalo i gothic lolita-outfiten.

– Jag fick så mycket positiv uppmärksamhet när jag var klädd så och det var lätt att börja prata med folk. Jag kände mig snygg och omtyckt. Bekväm i att bli tittad på, kan en säga.

Verkade någon tycka att det var en skymf när du gick i skoluniform?

– Inte vad jag märkte, men jag vet inte vad de tänkte inuti. De som jag umgicks med var mest förvånade över att jag hade köpt en uniform så billigt. Överlag så har japaner mest skrattat åt mina roller. Vilket har känts bra.

Men visst sa du förut att du kände dig lite pervers i skolflicksuniformen?

– Haha, ja! Den utstyrseln konnoterar ju sex, vilket gjorde att jag kände en konstig skamkänsla som var dubbel. Hur ska en förklara det bäst? Många starka känslor i en samtidigt, skam och upphetsning blandas.

Har dina wallraffningar som japanska nationalflickskatter gett dig nya insikter?

– Jag tänker att det har stärkt min känsla av att vi verkligen konstruerar oss själva genom de kläder som vi väljer att bära. Att det är kul och befriande att leka med roller! Att jag kan vara precis vem jag vill och se ut hur jag vill.

Och här, uppladdad det här blogginlägget till ära, har du Frida Isotalos film Constantly in flux (som ursprungligen visades på en TV i ett cirka en meter högt barntält från IKEA):



Och nu lite…

HALLOWIMMEL!

Frida Isotalo valde att komma som en lite zombieviruskrasslig version av sin skolflicka.

Fridas klasskompis Sara Kuratomi, som både hälsade och posade med en mycket älskvärd mimarmanér. (Blev lite kär i råttansiktet.)

Misa Asaka, som gör installationskonst av dikter. Utställda i nattygsbord, till exempel.

Natsumi Orii, i hennes och klasskompisen Kai Toyamas verk ”Kinder Land”, ett rosa rum fullt av ballonger, klackskor, dockor, cupcakes, praliner, svartramade speglar och…

Ibland undrar jag varför jag börjar beskriva saker som jag redan vet att jag har en bild av (tagen av Frida Isotalo vid utställningstillfället):

Ja, och ingick vid vernissagen gjorde alltså Natsumi Orii och Kai Toyama, i form av byxlösa björnar med blöjor och nappflaskor.

Vackra Kai Toyama, som uppenbarligen är ett geni (liksom resten av sin klass). En sexy nurse!

Kanami Kobayashi. En till sexy nurse!

Kan vara min favoritbild från kvällen. Färgerna, ögonen, ljuset, vinkeln, minen. Lite genusfotoskrupler har jag allt, av att ha plåtat, valt ut och favoriserat en bild av en kvinna med tungan utanför munnen, men precis som i spontanplåtningen som uppstod utanför en klubb under min första fredagskväll i Tokyo skedde vårt samarbete nästintill helt ordlöst. Och, inte för att skuldbelägga henne, men tungan utanför munnen var något Kanamis faktiskt hade varje gång någon lyfte en kamera över bröstvårtehöjd:

Ah. Då såg jag rätt. Jag tyckte väl att det såg ut som att nyfikna demoner och flodhästar kom och tafsade på Kanami Kobayashi lite då och då.

Den här tårtan gjorde Kanami Kobayashi tillsammans med Kai Toyama. En cheesecake genomborrad av likmaskar och kackerlackor gjorda på karamellsmet.

Frida Isotalo igen. ”Gud, vad har jag gjort. Jag glömde Genusfotografen i Rosa rummet!”

”Neeeej, jag står ju här och tar bilder av dig. Ta det luuuugnt.”

Trodde jag ja.


Skrönor om kiss och gulliga hordräkter

Hej svhensson!

Vill du höra om min helg?

Jag är i Tokyo nu, som sagt. Egentligen på semester (eftersom jag aldrig fick någon i sommar), men hur skulle jag kunna hålla mig från att genusblogga lite härifrån? Hur?

Jag landade här i torsdags. Eftersom min värd Alfred var i skolan sökte jag mig in från flygplatsen i Narita mot stadsdelen Shinjuku själv.

Könsglasögonen hade inte kommit bort i bagagehanteringen.

”Välkommen hem, pappa Tomas! Åh som vi har saknat dig!”

”Vem fan är ni?”

Jag måste dock erkänna att jag vid Alfreds och min första rundvandring i Shinjuku, och under vår runda i shoppingdistriktet Harajuku dagen därpå, mest tänkte: Aja, så mycket att genusblogga hem om finns det väl inte här. Genusfotot är väl inte nämnvärt sämre här än i Sverige?

Skyltdockorna ser ju till och med lite sundare ut.

Så här ett par dagar senare har jag ändrat mig, tror jag. Men vi tar det sen (en jämförelse). Nu vill jag berätta om vilka människor jag mötte i helgen och vilka tankar det väckte.

Skavanklöst tempusskifte.

Jag och Alfred står utanför tunnelbanestationen i Harajuku och pratar med Said Karlsson – en frilansjournalist, spelproducent och fotograf som bott här i fyra år – och väntar på att hans kompis Frej ska dyka upp. Plötsligt hör vi att sällskapet bredvid oss också pratar svenska. Två små svenskar i tjugoårsåldern, varav en kallar mig sin ”gamla musiklärare!”, ansluter sig till vår cirkel. Någon minut senare ansluter sig Frej – som visar sig vara Frej Larsson från hiphopduon Maskinen – och ytterligare två små svenskar, som gapar och tindrar med ögonen och undrar hur vi känner varandra allihop, vilket vi inte gör; Tokyo råkar bara vara ett satans FLUGPAPPER för svenskar.

Vi bestämmer oss för att slå följe till en izakaya (flerrätterssnacksbar), allihopa. En asocial amerikan i rosa overall med utstående snopp hakar på.

Jag är ganska besviken på att ingen av oss är en japan. Det var det stora failet med min förra resa hit 2006, att jag och Alfred (med då också) inte konverserade med en enda japan på djupet (eller som jag råkade säga till honom lite omtumlad av tidszoner, ”att vi aldrig lämnade vår trygga lilla bulle”).

Said Karlsson känner dock en massa japaner, och när jag frågar honom om jämställdheten i Japan lägger han nästan huvudet på sned.

– I Japan går många kvinnor på universitet för att hitta en bättre man. För att öka sitt marknadsvärde. De går en utbildning i ett par år, bara för att bli hemmafruar och ta hand om barnen, hemmet och svärföräldrarna.

Oj. Och hur resonerar de kring det?

– Många jag pratat med säger att de längtar efter det. Att bli klara med studierna, jobba något år och sen få vara hemma.

Att plugga för att flugpappra till sig en bra man. Jag får en klump i magen och bestämmer mig för att bli ännu angelägnare om att få träffa en japansk genusvetare, feminist eller bara kvinna när jag är här. (Eller varför inte en man? Hur ser japanska män på den här eventuella normen och att vilja ha en partner som är hemmafru?)

Said Karlsson, för övrigt:

Liten svensk med MVG i musik, butter amerikan och liten svensk salaryman (som kom direkt från en japansk jobbmässa):

Två till små svenskar:

Offentlig svensk hiphop-personlighet:

Jag måste säga att Frej Larsson, med risk för att låta homosocial, är lite av kvällens höjd- och medelpunkt. Söt och gränslös person.

Han berättar för mig om hur han och Simon Gärdenfors slagit vad om huruvida det gick att köpa kiss i Tokyo. Simon menade att det gjorde det. Frej satte emot. När Simon via kontakter fick tag på en kanna dryckeskiss fick Frej dricka upp. Men det visade sig vara plommonvin parfymerat för att lukta som – skolflicksurin? Och så fick Simon dricka Frejs kiss? Jag hänger inte riktigt med. Jag är lite mätt på historier om hur galet Japan är, berättade av galna personer som kommit hit för att bete sig som totala festivalfreaks med Japans (på ytan) artighetsförsäkrade kultur som konservativ katalysator.

Då blir det betydligt intressantare när jag pratar med Frej om Maskinens låt Krossa alla fönster, som skulle kunna vara en kamplåt för kvinnojourer.

Jag frågar Frej vad han personligen tror att mäns våld mot kvinnor egentligen beror på.

– Alkohol.

Alkohol?

– Ja.

Bara?

– Ja. Alkohol eller sociala konstruktioner.


Foto: Said Karlsson

Frej visar sig vara en utmärkt isbrytare när vi ger oss ut på stan. Det är ju Halloween-tider nu och alla firar Halloween lite när de vill. (Jag ska på en Halloween-fest på onsdag, med bland annat japanska konststudenter.)

Pikachu, snorig geisha, Frej Larsson, blå björn och Kalle Anka:

Frej, Mario, vene, Toad, Mario och Luigi:

Gyllnefanten och Frej:

Jag ser att du sneglar på Frej Larssons ringar, så här har du en närbild:

(Hästringen har han gjort själv. ^^)

På Frejs initiativ går vi vi till baren The Oath, som han bedyrar inte ska göra oss besvikna. Där är det relativt tomt, men ändå mysigt. Och efter ett tag gör några trevliga civiljapaner oss sällskap på uteserveringen.

Jag minns inte hur bra den här killen egentligen var på att fånga nötter:

Efter ett tag händer något intressant, som ger mig en del att fundera över.

När vi suttit ett tag börjar det komma gäster till klubben intill. Gäster klädda i korsetter, spetsstrumpbyxor och korta kjolar, som går på höga stilettklackar och ser ungefär exakt ut så här:

Maskeradvampen. Playboykaninen.

Outspökad bartender. Militär.

När jag tar kort på den här djävulen får hen feeling och börjar posa för mig.

Utan att säga ett ord kommer vi närmare varandra och – steg för steg, pose för pose – jobbar vi oss fram till den här underbara bilden:

”TIME MAGAZINE”, säger Frej Larsson när han får se bilden. Och själv sjunker jag ganska nöjt ner i uteserveringssoffan och dricker ett ganska nöjt glas plommonvin, rattande fram och tillbaka mellan bilderna.

Men senare under kvällen, när jag sett fler människor gå in genom den mystiska chockrosa dörren till grannklubben med den nästan halvmeterhöga tröskeln, hör jag mig själv fråga – och jag skäms för att erkänna det här – Said:

– Vad är det där för slags klubb egentligen?

En helt vanlig klubb, gissar Said.

– De kanske har lite pole dancing, men det är inget som höjer några ögonbryn.

Ah. Det är en vanlig klubb. Så klart.

Jag påminns om förra veckans stora skämt på Tumblr. Folk har börjat uppmärksamma skillnaden mellan kvinnors och mäns utbud av Halloween-dräkter (bland annat Fuck No Sexist Halloween Costumes) och på vilket skrattretande tydligt sätt de visar uppfattningen om att Man är det första könet och Kvinna det andra, alltid sexuella.

Kocken

(Okej, det var inte en slump att jag började med den här.)

Hamburgaren

Giraffen

Biet

Ölen

Skunken (var på väg att skriva Skurken)

Bananen

Visst blir det så väldigt tydligt när männen konsekvent får vara rejält påpälsade, formlösa och fulroliga subjekt medan kvinnornas kläder är krympta till ett minimalt symbolikförmedlande tyg som lämnar så mycket plats som möjligt åt hud?

Ibland behöver den manliga Halloween-skruden inte ens ha ett ansikte.

Eller ens mänskliga kroppskonturer. (Subjektsformen blir bara renare och renare in here.)

För att inte tala om hur tydligt det blir när mannen är grejen och kvinnan är en kompletterande sexig kvinna-version av grejen.


Och nu ser de här exemplen ut att vara från snarlika om inte samma företag (har ingen koll på hur många tillverkarna av Halloween-dräkter är), men så här ser i alla fall utbudet ut även i Tokyo:

Och i Stockholm:

(Här kan du läsa hur Butterick’s bemöter kritiken av det här på deras Facebook-sida.)

Och som om det inte skulle kunna bli tydligare. Den här seriestrippen av Mandy Marlette fångar väldigt bra det nedslående med vad ALLA Halloween-dräkter för kvinnor har gemensamt:

Även om toppkommentatorn till blogginlägget Halloween: Men vs. Women (liknande upplägg som på Fuck No Sexist Halloween Costumes) kanske säger det ännu mer direkt:

Inte sagt att jag trodde att tjejerna som passerade oss på väg till The Oaths grannklubb var horor.

Bara att:

1. Jag frågade Said Karlsson vad det egentligen var för slags klubb.

2. När jag nästa dag tittade igenom bilderna, såg jag den här…

Och tyckte mig att se att hen som poserat för mig, mitt i allt bara blixtvis upplyst poserande, tydligen hade KEDJAT FAST SIG i väggen utanför klubben (!?!). Varpå jag frågar Said Karlsson igen, den här gången över mail, om han är säker på att det bara är en vanlig klubb. (Inte ett stripphak med hundparkeringar för sina anställda.)

Innan han ens hinner svara kollar jag dock igenom fler bilder och ser att kedjan är den som klubbens skylt hänger i…

Och känner mig dum, naiv och – för första gången på många år – förvirrat hora & madonna-stissig.

”Kollade hemsidan lite snabbt, och det verkar vara en högst ordinär klubb, tror inte ens de har några poledancers, haha! Gänget som vi såg var med största sannolikhet bara ett helt vanligt halloweengäng, tror inte att någon av dem jobbade där”, svarar Said.

Just ja. Jag hade helt förträngt.

De kom trots allt i sällskap med de här killarna:

Suck. Kan inte du springa fram och kalsongknäcka dem så att de får känna hur det känns att ha på sig en riktig Halloween-dräkt?

Tack för mig!

Tack för avsugningen, Frej!


Bröllop, naglar, Kerstin, Anita och runkvanor

Det här ska bli mitt nya cv. Presentationen av mig i programmet till Karins och Stefans bröllop. Jag älskar hur de får mig att låta som en gammal whiskey. Olde Gentus Foot. Gammal vän till både Petter och Niklas!

Nagelkredd: Kerstin Alex. Sveriges vassaste spelkritiker. Om ni tycker att jag är vass, läs hennes recension av spelet Neverdead i Aftonbladet. Den motorsågningen orsakade en hel beskärd del pipande och kvidande. Till exempel: ”Grafik? Ljud? Spelkänsla? Ännu en anledning till varför kvinnor inte borde få recenssera spel skitkärring!” Och: ”Äckliga jävla Kerstin Alex … det är inte sexistiskt att göra ETT spel som har fokus på kvinnors sexualitet, NÅGONSIN.”

Ett spel där kameran nosar in under kjolarna på de kvinnliga karaktärerna, är det att fokusera på deras sexualitet, tror du? Inte din? (Frågan är om 3D-figurer gjorda av ett stort team varav uppskattningsvis 96 procent är män nu kan sägas innehålla spår av kvinnors sexualitet.) Jag skulle hemskt gärna se ett spel där kameran försöker smita in i kalsongerna på de manliga karaktärerna. Det är svårt att ens föreställa sig. Men tack vare den just nu spridda artikeln What if every Olympic sport was photographed like beach volleyball?, som vänt på en förlegad stek och beskurit män till oidentifierade rumpor (och paket), går det faktiskt lite lättare.

Men tillbaka till påståendet att det finns ett sexistiskt tv-spel.

Ja, det skulle ju verkligen förklara varför Anita Sarkeesian, som analyserar genus i populärkultur på Youtubekanalen Feminist Frequency, fick höra att hon skulle dödas och våldtas och att hon var en judisk hora som borde göra mackor istället för videoklipp när hon startade Kickstarterkampanjen Tropes vs. Women in Video Games för att få resurser till att undersöka hur kvinnor porträtteras i tv-spel. (Läs mer till exempel här.)

En människa skapade ett vidrigt spel där man kunde klicka på Anita Sarkeesians ansikte för att se misshandelsskador dyka upp. Jag avstår från att lägga in eller länka till någon bild från spelet (och jag avråder alla som inte har en skottkärra av is i magen från att kolla in dem), men däremot vill jag tipsa om en sjukt rolig/elak kombinerad uthängning och  ”genusanalys” av spelets upphovsmans övriga alster.

Men tillbaka till Kerstin Alex. Här har du en till rolig recension, som ruskade om en del Aftonbladetläsare som inte ville att hon skulle skriva om folks runkvanor. Lämna mitt runkfoder ifred! Kan det vara så enkelt ibland? Jag läste en intervju med Stephanie Guthrie, som outade skaparen av spelet Beat Up Anita Sarkeesian på Twitter (VARNING: intervjun innehåller bilder från spelet). Hon hade tydligen hamnat i debatt med en person som menade att sexistiska spel måste få existera för hikikomoris skull: personer som isolerat sig från samhället och som inte har tillvalet 2D eller 3D ifråga om kvinnoumgänge. Diskussionen resulterade i att Stephanie Guthrie lärde sig ett nytt ord: 3DPD.

PD = pig disgusting.

Men tillbaka till bröllopet! ALLA min bordsgrannar var förlovade! Jag var den enda som inte hade en ring på fingret! Som tur är fanns det fejkringar (som höll ihop godisnätpåsar), så jag plockade på mig ett gäng för att smälta in.

Jag hade egentligen fler, men en annan oförlovad rövare (som redan hade massor av ringar på fingrarna) tog dem och gav mig en halv puss på munnen. :(

Tack!


Stortacket

Tack, tack, TACK alla för allt stöd.

Tack alla ni som bidrog till att reparera den ekonomiska skadan jag berättade om hur jag ådrog mig i Så blev jag censurerad och 15 000 kronor fattigare. Tack Ulf Andersson och Hannah Lemoine för att ni (med flera) sporrade varandra till insamlingen på Livsknep.se, som Ulf Andersson höll i och som på mindre än ett dygn (21 timmar) hade nått 15 000 kronor. Mitt i allt kaos på Facebook och Twitter, mitt i alla mediabevakning och -påringning (Aftonbladet Kultur, Aftonbladet (ledarbloggen), Ajour, Ajour igen, DN, DN igen, DN igen, Expressen (debattartikel), GP, Newsmill, Nyheter 24: Hanna Fridén, P3 Nyheter), registrerade jag att folk internetskrek åt mig att de ville ge. När jag väl hade lyckats få till ett eget Paypal-konto var insamlingen redan klar. Det blev till och med ett överskott på 4000 kronor som jag, insamlarna och mina ständiga stöttare Add Gender pratar om att använda till en stödfest (stay tuned och kom hemskt gärna på den!).

Jag kattblinkar djupt av tacksamhet och försöker smälta vidden av stödet jag har fått. Samtidigt är jag överväldigad av uppslutningen av folk som tycker att jämställdhet och yttrandefrihet är viktigt, och jag försöker läsa allt, alla smarta inlägg, alla råd och rön, allt skickligt gräv och alla uppmuntrande ord som jag får via bloggen, mailen och Twitter. Jag ska försöka svara på allt så fort jag orkar och hinner.

Ett särskilt tack till dig som lappade ihop och spred en ocensurerad version av mitt ursprungliga blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen? (vem du nu än är!). På ett plan kändes det allra viktigast.

Tack alla vänner som stöttat och experter som hjälpt. Jag ska bjuda er på varsin glass i solen och kattblinka mot er.

Nu ska jag vila. (Jag ljuger. Det kommer ett nytt inlägg mycket snart.)

Tack för mig!

Tomas

Mer läsning: Webbfunktion: Spectacular studios vs. Genusfotografen
Pernilla Alexandersson på Add Gender, för ett bakgrundsperspektiv: Sommaren då jämställdhet blev avgörande för varumärket