En stereotyps försvarstal

Om du reagerar på en stereotypiserande och osann, genusopassande och provocerande bildsättning. Som till exempel den här:

Så kan du formulera vad du tycker är fel i ett mail och skicka det till rätt mottagare (Sveriges Radio i det här fallet), så här:

ang bildval på Studio Etts sida

Gårdagens debatt mellan Hanne Kjöller och Anna Steele fick mycket uppmärksamhet på twitter. En vaken människa undrade också över bildvalet som ledsagar texten om inslaget här på websidan.

Hur gestaltar man begreppen ’prostitution’ och ’utomlands’? Bilden ni har plockat ut är fullkomligt barock. Jag undrar verkligen om det finns en indexrubrik hos Scanpix som heter just prostitution, eller vilka sökbegrepp ni har använt? ’kvinna’+ ’gata’+ ’höga klackar’+ ’bil’?? Har journalisten som gör websidan ingen utbildning alls i kontextanalys, eller är det en praktikant som har fått sköta bildsättningen?
Att spela på den här klichén av vad prostitution ”är”, med en bild som osar reklamestetik, är illa ur så många aspekter. Den har föga att göra med debattinnehållet, som var känt från deltagarnas tidningsartiklar. Den förskönar den för ”säljaren” osäkraste och mest utsatta formen av prostitution. Den stigmatiserar kvinnor i festkläder som väntar på bilen som ska skjutsa dem. Den bortser från att ”säljaren” oftast är en man.

Det är inte som att ni MÅSTE bildsätta för att fylla ett grid, eller har en stram pressläggningstid. Varför välja ett undermåligt material framför ingen bild alls?

Jag föreslår att ni tar bort bilden. Typ nu.

Vänliga hälsningar,
Sofi ********,
dramaturg och f.d. grafisk formgivare”

Och så kanske du får ett svar redan samma dag, som kanske ser ut så här:

Hej!

Tack för din synpunkt om vår bildsättning.

Det är en inte en helt enkelt fråga av flera skäl. För det första har vi – även om du inte trodde det – ett uppdrag att bildsätta alla våra artiklar, och vi har också en deadline då den som jobbar med webben måste övergå till att bistå med sändningen. De som bildsätter våra webbartiklar har inte heller utbildning i kontextanalys.

Som det etermedium vi är så fokuserar vi  på det talade innehållet, och bilderna som läggs ut kanske inte alltid kan väljas med den omsorg som du eftersträvar.

Med det sagt så är ju diskussionen som sådan intressant. Vad säger vi med den bild vi lägger ut? Hur hade vi kunnat bildsätta istället och samtidigt snabbt få läsaren att förstå vad det handlar om?  Där tar jag gärna emot råd från dig, om hur vi kan tänka nästa gång vi ska illustrera prostitution.

Givetvis vill vi inte stigmastisera eller förmedla något som känns förkastligt, men samtidigt vill vi gärna på ett snabbt och enkelt sätt förmedla till publiken att det handlar om prostitution. (Och ja det finns flera bilder i scanpix som ser ut sådär om man söker på prostitution).

Vissa ämnen är ju väldigt politiskt känsliga och där blir bildsättningen (liksom ordens formuleringar) väldigt viktiga, de kan också lätt ifrågasättas av endera sidan. Tyvärr kan vi inte lägga den tiden på vår bildsättning.

Jag kommer inte att ta bort den aktuella bilden, även om jag delvis ser din poäng. De prostituerade jag har mött utomlands går dock på gatan, har höga klackar och korta kjolar och plockas upp av män i bil.

Med vänlig Hälsning

Linda ******
Planeringsredaktör
Studio Ett”

Sen kanske Genusfotografen skriver ett blogginlägg om det här, och letar en större version av bilden, och upptäcker att Sveriges Radio har använt samma bild förut:

Och när du får se det, kanske du reagerar så här:

Men sen kämpar du vidare och ger aldrig upp.

Tack för dig.

Uppdatering. Det här hade ”Karl Kajal” att tillägga om bilden som Sveriges Radio använt:

Jag har tillgång till Scanpix arkiv, och sökte runt lite för att hitta den där bilden. Den är tagen samtidigt som tre andra bilder av en fransk fotograf i paris och kommer via AFP. Med utländska bilder är det ofta si och så med nyckelorden som bilden är taggad med och det intressanta är att just den här bilden utav de fyra är den som har nyckelord. Dvs, någon, någonstans såg denna bild (kanske fotografen, kanske en bildredaktör), bemödade sig med att göra just den sökbar samtidigt som de andra tre inte alls är lika stilistiska och inte har några nyckelord.

Sådant får mig att spinna in på tankar om hur normer reproduceras i mekanismer som är ofta nästan helt osynliga. Ingen har förstås uttryckligen bestämt att detta är en bra bild att illustrera prostitution. Men just den här bilden fångade någons uppmärksamhet och kuggade in i dennes (norm-) föreställningar om hur prostitution ser ut. Den personen gjorde bilden sökbar för ändamålet och någon på Sveriges Radio kunde därför hitta den. Vidare sattes den bredvid nyhetstexten och vips reproducerades normer till läsarna.

PROSTITUTE, PROSTITUTION, NIGHT, BOIS DE BOULOGNE, ILLUSTRATION, CAR, BLURRED FACE, PROFILE, DRIVER.

By |2014-02-18T16:12:12+01:0027 november, 2012|Genusanalys, Genusfail|9 Comments

Varför så mordisk, mannen?

Nä vad säger ni. Ska vi titta lite närmare på män? Eller snarare på vilka påståenden om manlighet som kan uppsnappas om man lämnar boet, eller bara sängen, med genusglasögonen på?

Okej. Det här budskapet har du redan koll på nu, men det är alltid bra med lite repetition…

Män är mördare

Du ser dem överallt. Kastande rostiga knivar till styva blickar efter dig från reklampelare, tidningshyllor och kyrkoblad som lagt sig på din dörrmatta i väntan på att du ska komma hem.

Män som ser ut att vilja – eller i alla fall kunna – mörda dig.

Kvinnor ser ut som att de stöter på dig. Män ser ut som att de vill stöta dolken i dig.

Men ibland kan de vara lite svåra att få syn på, hur kallt än deras blickar isar när du passerar dem. Ibland kanske du inte reflekterar över hur mystiskt överrepresenterade män som verkar jobba med våld och död är förrän du står inför en hel skog av mördare.

Som den Emma Thuresson hittade när hon besökte Northern Model Groups hemsida, avdelningen ”new faces” (tack för spaningen!):

De nya tjejerna:

De nya killarna:

Kände du hur dina chanser att överleva först såg ganska ljusa ut, men sen gick i moln när du scrollade ner?

Ibland kan det dock räcka med one man. Någon som blivit ombedd att ta i lite väl hårt i sitt uttryckande av hård idealmanlighet så att illusionen sprängts lite i sömmarna och könsrollen bara blivit väldigt illasittande.

”Kan du se lite manligare ut? Nej, ÄNNU manligare. Mer! Mera! MERA! Ah, där, bra! Och så kisar du! Där! Bra, tack!” som Emma Gray Munthe (tack för tipset!) musar om att fotografen skulle ha sagt.

Ser du ens vem bilden föreställer? Det är Skavlans annars så sympatiska och tillmötesgående på stan-reporter Niklas Källner, som fotograferats till Damernas Värld. Jag missade helt att det var han. Vilket kanske säger en del om effekten av att kräma på med allt för mycket klyscha (stereotyper gifter sig per definition illa med individualitet).

Så vad handlar det här om, egentligen? Vem tycker egentligen att det är en bra idé att fylla våra gator, tidningar och reklambanners med bilder av aggressiva män? Varför måste den manliga argrynkan nödtvunget åka ner så fort kameran åker upp?

Ernest Hemingway kanske vet. Själva affischgubben för överkompenserad maskulinitet skrev i sin memoarbok A Moveable Feast, angående när han försvarade sin homofobi inför författarkollegan Gertrude Stein, om hur det var att som ung pojke behöva bära kniv i sällskap av luffare ”på tiden när vargar inte var slang för män som var besatta av jakten på kvinnor”:

”Jag försökte tala om för Fröken Stein att när du var en pojke och rörde dig i sällskap av män, då var du tvungen att vara beredd att döda en man, veta hur du skulle göra det och verkligen veta att du skulle göra det för att slippa bli störd … Om du visste att du skulle döda, kände andra människor det väldigt snabbt och lät dig vara ifred.”

Självförsvar mot en manlig(are), eventuellt penetrationssugen blick. Är det vad mördarminen handlar om?

Medieforskaren Anja Hirdman skriver i boken Den ensamma fallosen att den manliga kroppen i bild inte har några poser, gester eller blickar som är designade med en feminin lust i åtanke, utan att det offentliga uppvisandet av manliga kroppar – än så länge – i första hand är en ”kroppslig affär män emellan”.

”Ett tydligt uttryck för detta är att bilder på mer eller mindre avklädda män nästan alltid väcker frågor om homosexualitet eller homoerotism mellan män. Med andra ord: bilden av mannens kropp har rört frågor om män för män.”

Med den här logiken menar Anja Hirdman att den ihärdigt och iskallt tillbakastirrande mannen på bild handlar om ett machokulturens dominansspel och om manliga hierarkier. Hon tar exemplet att det i populärkulturen förekommer oändligt många kyliga, hotfulla blickmöten mellan män (där den svage är den som tittar bort först).

”Detta med att bli tittad på, att underställa sig någon annans blick, framställs på många håll som ett verkligt hot för män. Den klassiska västernfilmen är ett exempel med sina suggestiva närbilder på sammanbitna mansansikten som nagelfar omvärlden efter tecken på om de blir iakttagna. Betraktandet framställs som ett sätt att ha kontroll över såväl sin omgivning som över andra män.”

Det här kan du ha i bakhuvudet nästa gång du hittar en bild på en man som stirrar på dig med en så kokande ilsken blick att skinnjackan smälter: Han är rädd att du också är en man, så för säkerhets skull försöker han därför dominera dig med blicken.

Det här kan förklara varför tjejerna i en underklädesreklam från 1998 kom undan med att posera så här:

Medan männen i motsvarande reklam var tvungna att posera så här:

”Se ut som en ledare av män, som om du skulle kunna befalla en hel armé trots att du har tappat byxorna!” verkar fotografen ha skrikit till varje enskild man i den här bilden.

Det kan också förklara varför ett amerikanskt företag som bestämt sig för att sälja nagellack till män ger sig själva det här namnet och den här framtoningen:

Alpha Nail. Det är inte nagellack. Det är nagelPANSAR.

”Vad har Roger Huerta, Chuck Liddell, Chris Leben och Dave Navarro gemensamt? De är alla alfahannar och de smyckar alla sina naglar med krigsmålning. Varför? Varför inte!” argumenterar sidan. Och som om varför inte! inte vore ett tillräckligt bra argument, snurrar ett bildspel med ytterligare sex bildsatta argument till varför:

Du får lägra fler kvinnor. Minst två åt gången.

Hörde du inte vad vi sa? MINST TVÅ ÅT GÅNGEN!

Få din flickvän att kräkas mindre när hon ser dina fötter. Eller vänta. Du har ingen flickvän! Du är en alfahanne! Alla är din flickvän!

Slå ner fler betahannar med hjälp av den dolda… energireserven… i lackets… glans?

Rockgudar är också ett slags alfahanne! Det är därför man spelar gitarr, din jävla idiot. För att vinna brudar!

Se bra ut för din egen skull. Inte för någon annans. (Okej. Faktiskt ett bra budskap. Även om det blir lite förvirrande med den kvinnliga modellens död-frånvända blick. Inte för hennes skull, alltså? För i så fall hade hon ju kollat på naglarna. Det där med att göra sig till för någon annans skull går bara inte som man, tydligen.)

Till sist har Alpha Nail en raggskola inspirerad av Neil Strauss bok The Game (om hur man manipulationsförför kvinnor genom att fejka att man är en alfahanne).

Märkte du vad som saknades? En anledning ett. Jag har klickat och klickat fram och tillbaka i bildspelet, men hittar inte vad ”reason number one” skulle vara. Är det kanske meningen att man där undermedvetet ska fylla på med det som egentligen sägs i alla andra desperat macho argument? ”Det är inte bögigt, vi lovar!” Eller rättare sagt: ”det är inte KVINNLIGT, vi lovar!”

Ni känner det också, eller hur? Hur skör Alpha Nail får manligheten att framstå? Så skör att den behöver ett pansar. Så skör att den behöver krigas och bestigas kvinnor för. En så klen konstruktion att lite spackel skulle kunna rasera den om det smetades på med fel avsikter.

Jag tror inte det är för att man vill ha mer macho i sitt liv som man köper nagellack. Och även om jag tycker att fler män borde prova nagellack, tycker jag verkligen inte att idén bör säljas in genom att osynliggöra (och indirekt nedvärdera och förakta) att nagellack är förknippat med femininitet. Som om det vore så fruktansvärt. Och som om det automatiskt skulle leda till undergivenhet.

Men där har du skapandet av ”manlighet” som i en liten, genomskinlig ask. Att vara man, att bli man, handlar om att inte vara kvinna (och vice versa). Det är en process som forskare menar börjar med att små pojkar uppmuntras att inte identifiera sig med sina mammor (en norm som kan synliggöras med att peka på ett enda ord – ”morsgris” – som används på pojkar men inte flickor, som en negativt laddad undantagsbeskrivning) och som fortsätter – i sämsta fall – i ett livslångt förtryckande och förnekande av egna egenskaper som skulle kunna kategoriseras som feminina/kvinnliga. Vilket leder oss tillbaka till våra bilder av män som ser ut som att de HATAR att kommunicera, hellre skulle DÖDA än att visa en känsla och som vägrar att släppa kontrollen över ens en ANSIKTSMUSKEL (av rädsla för att hela könsfuskbygget ska rasa samman och alla manliga privilegier tappas som ett par byxor bara för att man lossade lite på makten över ett enstaka fototillfälle).

Vi skapar våra identiteter i dialog med bilder. Och budskapet mördarna väser mellan tänderna till sina verkliga manlighetsskaparkollegor är: Gör som jag. Stryp kvinnan inom dig.

Jag tror att den här cigarettreklamen ska föreställa rolig. Men visst är den sorglig? Den här stackars mannens feminina sida är så kuvad att den bara får komma till ytan i form av en liten teckning på armen. (Som han säkert bara visar när han spänner sig för att mörda). :'(

Ge henom lite nagellack, åtminstone.

Tack för mig!

By |2022-06-13T14:33:24+02:0022 oktober, 2012|Genusanalys, Genusfail|46 Comments

Råbarkade kvinnor och spaghettimjuka frestare

Jag tänkte på det där med att män, oavsett om de är fotograferade i egenskap av yrkesutövare, kändisar eller för att sälja kläder (och det är meningen att människor ska kunna titta på bilderna utan att skita på sig), gärna får se ut som hårda, irriterade eller bara smått äcklade, frånvarande MÖRDARE.

Som tatueringsstudioägaren Daniel ”Danne” Eriksson här, på omslaget till det senaste numret av Vantörs kyrkoblad (som låg på dörrmattan och skrämdes en kväll):

Vad är det här? Ett fanzine gjort av grannen som tänker spöa upp mig och riva sönder alla mina leksaker? tänkte jag när först såg det. Men nej då. Det är ingen fara. Kolla tidningens tema enligt texten i övre högra hörnet. Snällhet. Och puffen ovanför rubriken om besöket i Daniel Erikssons studio: ”Snällhet in på bara skinnet.” (Pfew! Han försöker bara se snäll ut. Skönt att det fanns ett facit!)

Den här konventionen – för så utbrett är det – att män antingen ska se farliga eller bara väldigt nonchalanta och upptagna ut på bild, är om man tänker på det precis lika bisarr som den att kvinnor alltid ska le, rulla på huvudet, ha bra smink och ögonkontakt och slicka betraktaren i handen eller vara tillgänglig på andra sätt (genom betraktarorienterat kroppsspråk och till exempel särade läppar).

För vad förmedlar egentligen bilderna om mansrollen? Jo, att det är status för en man att inte vara mjuk, tillmötesgående, lyhörd, närvarande och omhändertagande. (Vänd på de typiskt kvinnliga egenskaperna till deras motsatsord. Där har du vad män vinner på att ständigt prackas på ett par openetrerbart korsade armar och ett extra hekto hotfull pannrynka när de stiger in i fotoland. En bildtraditionell palett skithögsegenskaper.)

Med det sagt.

Jag blir alltid glad när jag hittar bilder på kvinnor som ser riktigt tuffa ut. Som elektropopduon Icona Pop här, plåtade till omslaget på förra veckans Metro Weekend (som jag bad personalen på en grekisk restaurang om att få klippa ut):

Någon har låtit Caroline Hjelt och Aino Jawo se riktigt jävla hårda och reserverade ut. De står inte lutade mot sin björk för DIN skull, utan det är du, lilla betraktartrassel, som får närma dig dem, de coola hennarna på skolgården (som förhoppningsvis inte bara sa ”kom hit” för att tillägga ”stick!”).

Inte en uns mjukt och utslätande uppifrånperspektiv. Den typiska modelltillrättavisningen ”osså in med hakan” har fått åka i papperskorgen. Caroline Hjelt får till och med ha armarna i kors!

Hur gick det här till? frågade jag Klara Leo, som tagit bilden.

Klara Leo är inte helt säker på om det är bra eller dåligt att jag ringer först (senare berättar hon att hon blev lite rädd), men när jag förklarar vitsen med min blogg så säger hon en rad smarta saker om att hålla sig vid genusmedvetande som fotograf.

– Ibland tar man ju bara bilder utan att tänka efter. Det lätt att falla in i mönstret om man inte är på sin vakt, trots att man anser sig medveten. Då gäller det att reflektera och vara självkritisk. Men samtidigt så anpassar man sig ju efter personligheten hos den man fotar. Det kanske är lättare hänt att kvinnor ställer sig så att de ser… medgörliga ut.

Medgörliga. Precis vad Caroline Hjelt och Aino Jawo inte ser ut att vara.

Så hade du det här i bakhuvudet när du fotade Icona Pop?

– Bra fråga. Vi hade en tydlig idé om att de skulle vara coola, vilket de ju är. De har mycket attityd och självkänsla. Så de ställde sig så där. Oftast låter jag personerna göra det de gör utan att ge så mycket instruktioner. Deras personlighet speglas ju mycket i hur de känner sig bekväma. Vissa modebloggare kanske ställer sig och plutar med munnen och trycker ihop brösten och då är det ju svårt att deala med det. Man kan ju inte be dem att stå bredbent och spotta snus.

Nej, det vore ju knäppt. Att be en entreprenör och karriärbloggare att plocka fram en fickspegel och smöra på lite läppglans känns däremot helt rimligt, vilket fotografen som nyligen plåtade Isabella Löwengrip (Blondinbella) till en intervju visade.

Varför det? frågar jag.

Ja men för att få bilden att se lite tjejig ut, ni pratade väl om skönhet?

– Nej jag pratade om min karriär och jag tycker att det är märkligt att jag ska hålla i ett läppglans bara för att få bilden tjejig, vad har det med min karriär att göra??

– Gud vad du är krånglig nu, svarade han.

Fotografen blev snuvad på läppglansbildkonfekten. Isabella Löwengrip stod på sig. (Och döpte inlägget om det till ”Genusfotografen?”. Önskar att jag kunde tidmaskinsteleportera mig till fototillfället i en röd fåtölj, sänka tidningen och läsglasögonen och skaka på huvudet åt fotografen med Daniel ”Danne” Eriksson i Vantör kyrkoblads blick.)

Efter vårt första samtal mailar Klara Leo mig ett par bilder hon skapade till sitt slutprojekt på college 2003. Projektet gick ut på att byta plats på de kvinnliga och manliga modellerna i olika parfymreklamer. Och resultatet är självklart genusmums.

Se.

Mördaren och hennes sötnos.

”Rör du min lilla marränghermelin så dör du.”

Fluktaren och hennes frestare.

Klara Leo nämnde att originalet till den här bilden var en annons av Gaultier och innehöll en oskarp sjöman i förgrunden och en kvinna som posar i korsett.

Med den informationen var det lätt för google att hitta den.

Notera parfymflaskan, även. Ett väldigt glasklart, pedagogiskt exempel på instant objektifiering av Gaultier. (Det vore lustigt att spela totalt oförstående om man hittade en sådan parfymflaska. ”Vaddå, vad är det här för konstig form!?” Hålla den upp och ner. Vägra förstå kopplingen förrän det står en parfymreklamsmodell i korsett i butiken som de kan peka på och hålla upp flaskan bredvid. ”Jahaaaaaaaa. Nu förstår jag! En hyllning till kvinnokroppen! Som såna där muggar med bröst på! Fast ännu fräschare och unikare! Wow!”)

Nästa bild av Klara Leo den yngre är inte riktigt lika glasklar.

Vad sägs om den här… parfymreklamen?

”I den vita så var det parfymflaskor som mannen och kvinnan hade i resåren i originalbilden…”

Ah. Okej. Med den vetskapen blir bilden lite mindre svårdechiffrerad. Men de är fortfarande lite förvirrande. De tre kukarna. Att den kvinnliga modellen mest ser ganska ansträngd ut. Jag kan föreställa mig att originalet var lite mer ömsesidigt sensuell. Här ser det ut som att hon har ganska fullt upp med att hålla den manliga modellen stående, medan han njuter sig blank av svett (eller är det parfym?), inte bara berusad, utan FULL av åkturen att få vara sexobjektet för en gångs skull.

Klara Leo hade en till bild med i utställningen, som hon först inte ville skicka men som jag fick ta del av mot löftet om att inte publicera den. ”Killen som jag använde som modell (en klasskamrat) ställde till världens liv och blandade in rektorn. Trots att jag hade jobbat på den i flera veckor så trodde killen i fråga tydligen att jag skulle ha bilden gömd i en mörk garderob.”

Klara och jag är överens om att det är den bästa bilden. Men eftersom vi inte kan visa den för dig… Bilderna du får i huvudet nu. Skapa dem.

Eller varför inte bildgoogla lite kända parfymmärken och ta bilder där du inverterar könen på modellerna i annonserna som dyker upp.

Okej då. Jag kan googla åt dig.

Hey. Titta vad jag hittade nu då.

Ett visst original. Som ser betydligt mindre äkta ut än Klara Leos remake.

Slutsatsen man kan dra av att samla en hög parfymannonser på samma ställe är att de är helt ohämmade när det kommer till genus. Men i allt sitt iscensättande, överdrivande och påklistrande av könsroller, vågar de inte röra sig en millimeter bortom dammet.

Parodiera parodierna.

Tack för mig!

By |2015-12-30T23:44:45+01:006 september, 2012|Bra genusfoto, Genusanalys, Genusfail|19 Comments

Rumpor är vi inte allihopa

Dags för tipsskördefest igen. På med hatten och haklappen. Det kan komma lite kräks.

1. Ännu mera kock

Okej. Det här börjar bli gammalt nu. I helgen fick jag samma tips från tre olika håll (tack Ida Viola Rosqvist, Frais Sheeps och Kolbjörn Guwallius) om ännu en kock som goofar sig på bild.

Det här är Sigrid Bárány – Sveriges Mästerkock 2012 – på omslaget till Electrolux Homes nya produkttidning:

Och Sigrid Bárány på insidan:

”HEJ HEJ, SKÅLEN!”

Skålen, genom tänderna: ”Hej Sigrid.” *djup, livstrött suck*

Ni vet redan vad jag tycker om det här. Att kockar får fjanta sig med grönsaker och slangar hur mycket de vill, eller fotografen vill, eller tidningsredaktörerna vill. Go for it. Det blir bara väldigt tråkigt när alla kockar som väljer att lyfta fram sin matkreativitet på det spexiga och sexiga sättet är av samma kön.

Jag kände ärligt talat redan till Sigrid Bárány. Så här skrev nämligen Lena Kvist, kultur- och nöjeschef på Borås Tidning, i sin krönika Mästerkock eller bimbo? fyra dagar efter mitt allra första kockinlägg:

”Sveriges mästerkock 2012 hette Sigrid Bárány och hennes kokbok har jag just nu framför mig. Bilderna där är också exploaterande och skälmska. Sigrid Bárány är till och med utsträckt på en bisarr förförisk marilynsk liggbild, med råa köttbitar och vindruvor runt den liggande kroppen. På de flesta bilderna är hon bara intagande, finklädd och mjukt leende in i kameran.”

Jag har valt att inte kolla upp boken, eftersom jag inte ville snöa in på kockar (vad är det med den här rundgången av kock?). Men om man googlar på Sigrid Bárány och läser till exempel den här artikeln i Metro – om hur bra Sigrid är i sängen – så framgår det att hon är förtjust i burlesk och gillar att bjussa på sig själv. Så till skillnad från Louise Johansson, som ångrade Arlanda Xpress-bilderna, är det mycket möjligt att Sigrid Bárány är ganska nöjd med hur hon framställs på bilderna ovan. Och varför skulle hon inte vara det? Hon ser ju jättehärlig ut, eller hur?

Jo. Problemet, som sagt, är hur lite härlighet manliga kockar måste uppvisa för att sälja in sig. Det här är kocken Markus Aujalay i juli/augusti-numret av SJ:s kundtidning Kupé (tack Pernilla Alexandersson för tipset):

Hård, självklar, säker. Med de ständiga armarna i kors och en blick som säger: ”jag kommer att pressa juicen ur dig och du kommer att känna min kompetens.”

När får vi se en sån bild på en kvinnlig kock? (OBS: INTE EN INVIT. SKICKA INGA FLER KOCKAR NU!)

För att vara rättvis så finns det dock en betydligt vänare bild på Markus i reportaget också, där han kittlar en hög med sparris.

Tihi.

Han har fortfarande all värdighet i behåll, dock. Men ler! Alltid något!

Nu. Nog med kockar. Vidare till en lite bredare kategori människor. Stjärtar.

2. Rumpor är vi inte allihopa

Om du haft vägarna genom tunnelbanan i Stockholm senaste veckan och inte slagit dövögat till, finns chansen att du har skådat Rumporna från KappAhl.

Herrelösa rumpor på rad, draperade i jeans av olika färger och storlekar. (Dock tveksamt om modellerna är av olika färger och storlekar.) Och ingen av rumporna har ett ansikte, eller ens ett par dinglande händer i anslutning.

Så här gör reklam oftare med kvinnokroppar än med manskroppar. Kallskär (sex)symbolladdade kroppsdelar från sina värdkroppar för att kränga produkter med. Vilket bidrar till en kulturell ovana vi har: att vi tänker på kvinnor som ett hopplock av olika kroppsdelar, medan vi ser män mer som helheter. Jag kommer att skriva mycket mer om det här sen, men tills vidare får du gärna kolla in den här artikeln i DN: Studie: Kvinnor uppfattas utifrån sina kroppsdelar.

Så. Sunkigt i sig. Men extra sunkigt, som författaren Sofia Albertsson påpekar på sin blogg, är att KappAhl faktiskt säljer dam- OCH herrjeans med den här kampanjen. Kolla på prisbubblan i bilden ovan. ”DAM OCH HERR”. Men på stan är det bara damjeansen man vill skylta med, medan du måste gå in på KappAhls hemsida för att få skymta de manliga jeansen. Och där visas de så här:

”Herrjeans kan man bara marknadsföra såhär, VISA INZOOMADE MANSSTJÄRTAR ÄR JU GAY! ( … rumpor säljer ju men bara vissa)”, ryter Sofia Albertsson.

Och Familjen Olofsson, som skickade mig en kopia av deras klagomail till KappAhl, ryter så här:

”Hej KappAhl!

Jag vill bara berätta för er om hur snuvade på konfekten vi blev när vi klickade runt på er hemsida, det känns inte alls bra nu.
På sidan för woman – jeans, så fick jag se vackra kvinnostjärtar i tighta jeans och en bar överkropp som får mina tankar att spinna iväg någon annanstans än att köpa jeans *dregglar* =P
Men sen tänkte jag att även min fru skulle kunna få släcka sina begär. Men ack vad snuvade på konfekten vi blev!
På sidan för man – jeans så hänger det jeans på ett klädstreck…. har de manliga modellerna hoppat ut ur sina byxor eller var är dom? Kan vi klicka på ett annat ställe och se modellerna helt nakna eller är det bara så att deras överkropp inte skall synas?

Ha en bra dag!

Mvh

Fam P. Olofsson”

För det första: adoptera mig, familjen Olofsson! För det andra: mycket intressant upptäckt, det där med de tomma mansjeansen på klädstrecket.

Det här dyker alltså upp om man klickar på länken ”till alla damjeans”:

Och det här är vad du får om du klickar på ”till alla herrjeans”:

Ja. Var fan är de? Hit med mansrövarna! Jag vet att ni har gömt dem!!!

Röttet.

Mer tips…

3. Tuffa till dig, tuffa Tilda

Ett tips från… Facebook, faktiskt. På klädföretaget TuffaTildas facebooksida finns det många fina, klanderfria bilder på barn. Men också det här mycket bra exemplet på fabricerat genus applicerat på mycket unga människor.

En tuff hen:

Och en annan tuff hen:

Benägen att skylla på barnen för de stereotypa poserna? I så fall, sluta vara ett sånt barn.

4. Tidsbesparande och effektiv träning

Från Olof Lundh (via Emil Péclard) på Twitter:

Olof Lundhs kommentar: ”Udda spinningskor på den kvinnan, eller?”

5. G-loves – De tokpimpade träningshandskarna för tjejer (ur tidningen Body, tips från arbetskompis till kompis)

Ja, träningshandskarna som finns i 17 olika färger och håller för den som vill träna genom att ta sig själv – eller en man, beundrande – på tuttarna.

6. Sexuellt ofredande-leksaken

Hittat av Diamantprinsessan/Diamantprinsen på Twitter i ett skyltfönster till butiken Hemcompaniet i Lidköping. Som inte ligger i Japan.

Matilda Flodin på Twitter sa det bäst: ”Så de säljer saker som man ska gå runt och ofreda folk sexuellt med? Tror inte det blir fnissreaktioner.”

Ja. Oerhört creepy och hemsk bild (samt idé). Men detaljen jag inte kan få ur huvudet är hur sjuk killen, grabben, pojken, gossen – vad är det för någonting? – ser ut. Har han någon slags giftsjukdom? Eller är det ett gubbansikte inklippt på en tonårings tunna kropp? Eller vänta, är han datorrenderad? Händerna ser lite väl stora ut. Varför är i så fall han datorrenderad men inte hon? What the fuuuuuuuuuck, helt enkelt.

Tack för skörden!

(Uppdatering. Jag lät Jenny Claesson på Add Gender pilotläsa det här inlägget. Hennes feedback löd: ”Bra som alltid. MEN! Hon vänder ju skålen för att visa att hon vispat grädden så hårt att den fastnat.” Bra, då har jag lärt mig det.)

By |2015-12-30T23:45:52+01:0029 augusti, 2012|Genusanalys, Genusfail|14 Comments
Go to Top