Vi måste prata mer om det här:

Och om objektifiering. Och Pippi Långstrump. Och Marilyn Monroe. Och hämndporr. Men vi tar en sak i taget…

Alla är fotografer. Kollar du också på det? Om inte: plöj. Du har missat fem avsnitt och det är ett kvar. Storyn går så här: Idag är alla fotografer. Bland andra Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Liksom lätt hänt om man har pengar, råkade de köpa för dyra kameror och förvandlas till medelålders amatörfotografer som tar bilder av maskrosbollar, kattungar och öl. Men nu vill de bli bättre. Och på köpet kan Du bli bättre, eftersom Rheborg och Schyffert i sin resa mot vidgat fototänk söker upp några av Sveriges skickligaste fotografer för att tömma dem på normer – inte bara för vad som är bra fototeknik, utan även för vad som värdesätts som bra fotokonst.

Efter att ha sett första avsnittet tänkte jag: ”Shit, de har haft en genuscoach!” I det är nämligen mästerfotograferna som Rheborg och Schyffert tar hjälp av Julia Peirone och min egen favoritfotograf – Arvida Byström. (Född 1991. Frossar loss totalt i rosa, gurlesk flickighet, queerfeminism, gif-animationer och mens.)

Två kvinnliga experter av två möjliga! Inte illa kissat! Förebilder visar oss vad som är möjligt. ”You can’t be what you can’t see”. Alla är fotografer visas i SVT på bästa sändningstid: en högt hängande spegel över en bransch som många är nyfikna på, men som lider av grav mansdominans. (Hur grav? Ett mått är att fotograferna som är anslutna till fotoagenturer i Stockholm är till 83% män. En ojämställdhet som ökat. 2011 var siffran bara blygsamma 80% män.)

Sedan dess har det inte varit med några fler kvinnliga fotografer. Men det kommer ju som sagt ett avsnitt till, och jag har tyckt mig skymta en till kvinna med kamera i introvinjetten. Aja… Hur är det med genustänket i serien i övrigt då?

Karaktäristiskt obefintligt, skulle jag säga. Ordet genus förekommer inte. Tänket förekommer inte. Det är ganska fascinerande att se Rheborg och Schyffert glatt prova på olika genusklichéer, som att…

Uttryckligen be skolflickor att ”stå med benen ihop, så där kobent!” och fota dem med huvudet nervöst, deaktiverat nedsänkt:

Fota fullvuxna kvinnor uppifrån och sårbart liggande i en säng nära dig med en öm tumme i mungipan:

Och sedan välja ut just dessa bilder som sina favoriter, utan att reflektera över varför just de bilderna kändes ”rätt” eller poppade för dem.

Ibland verkar det finnas ett genusundermedvetet i programmet. Som ligger och skaver, åtminstone i Schyffert. I förra avsnittet klädde han på en Veckorevyn-modell, veckan efter att Johan Rheborg fotat sin dotter i behå.

Okej, vi kan lika gärna börja där. För här är det helt klart något som skaver.

Rheborg är obekväm redan i början av programmet, när han får i uppdrag av Schyffert att ta ett familjeporträtt av sin 20-åriga dotter Josefin. ”Som han ser henne” – inte som hon vill bli sedd.

För att komma under huden på sin dotter och möta henne mer som en människa än som en familjemedlem, tar han hjälp av fotografen Stefan Bladh. Platsen blir ett stall, där han obekvämt klagar på ljus och bakgrunder medan Stefan Bladh försöker lugna honom och påminner om fotoetiketten att kanske prata lite med den man fotograferar också. I förbifarten säger Rheborg att det blir lite uppställt.

”Sen skulle jag också egentligen vilja att hon inte hade tröjan på sig… utan att vi fick se din tatuering.”

Så här inleder Linnéa Pettersson, fotograf och bildchef på Rockfoto, en kulturartikel i GT där hon kritiserar Rheborg för att göra det oräkneliga andra gjort före honom. Att slänga in ”nakenhet som laddning i bristen på närhet, ärlighet och estetik”. Hon fortsätter:

”Vilken bild vill SVT egentligen visa upp av fotobranschen för alla unga kvinnor med en nyinköpt kamera i handen? Vad vi behöver i fotobranschen är inte fler kvinnor som får klä av sig framför manliga fotografer. Vi behöver inte fler kvinnor som reduceras till att bli objekt för och bedömda av mäns blickar.

Vi behöver i stället visa upp att unga tjejers plats inte är utan kläder framför kameran utan med ett självförtroende bakom den.”

Ytterst relevant kritik. Som lika gärna skulle kunna riktas mot fototidningar…

Bli en sämre genusfotograf!

Vissa fotoutbildningar…

”Nu på #fotomässan pratar @genusfotografen om hur kvinnor ofta gestaltas genom kroppsdelar. Samtidigt i lokalen:” /Malin Huusman på Twitter

Rövhål…

Please eat puke, tack. Tipstack: Karin Nilsson
(Foto: Daniel K. Johansson)

Eller varför inte Fotografiska museet…

”I närmare fyrtio år har [gubben] Roversi utforskat skönhet …”
Som bara råkar representeras av en ung, smal, vit, naken tjej.

Fotografiska som i år ställde ut och höjde upp modefotografen Helmut Newton (typ 1960-talets Terry Richardsson), som bland inte jättemycket annat fotade nakna kvinnor.

Nakna kvinnor med kryckor…

Nakna kvinnor med gips och käpp…

Nakna kvinnor som blir mätta…

Nakna kvinnor som gör krokodiler mätta…

Seriöst, Helmut Newton. What the fan?

Och det intressanta är hur Fotografiska i sin beskrivning av Newtons konstnärskap försäkrade besökare om att kvinnorna i bilderna inte var framställda som maktlösa:

”Mot dåtidens konventioner ställde han en diametralt motsatt karaktär: den självsäkra, moderna kvinnan.”

Come at me, bro.

I boken Vision and difference beskriver den feministiska konsthistorikern Griselda Pollock hur upphöjandet och Stor Konst-klassandet av bilder föreställande kvinnor som passiva, sköra, undergivna objekt varit en del i det ideologiska utarbetandet av konstnären som man (det maskulina som aktivitet, produktivitet och kreativitet – det feminina som passiv skönhet), och konst per definition det som skapas ur det ”naturliga” tillståndet av män som tittar på vackra kvinnor. Bilden av den sanna konstnären som man och den ädlaste, högsta konsten som en vacker (gärna naken) kvinna har enligt Pollock undergrävt kvinnliga konstnärers möjligheter att ta en aktiv del i kulturen och penetrera konsthistorien som något annat än modeller eller musor.

Lite lustigt är det: En bieffekt av att kvinnokroppen som symbol sällan fått fyllas med mening av kvinnor är att en naken kvinnokropp lika mycket kan representera Manligt Geni.

En naken kvinnoröv kan till exempel betyda P.O. Enquist!

Eller sexism. Eller torka. (Fantasitorka, alltså.) Varför ser du så jävla sur ut, RUMP.O!?!

Jaha. Kan allt det här lastas på Johan Rheborg då?

Nej. Men på oss. Som såg något annat än en pappa som fotograferade sin dotter och ville få med en tatuering som uppenbarligen betyder något särskilt för dem.

Men anledningen till vi gjorde det är ju att den manliga sexualiserande blicken genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag, i allt från bilreklam till barnvagnsreklam, modemagasin till fiskporrmagasin. (Om du är ny här, kolla in det här.)

Vi har kollat för mycket på bilder, helt enkelt!

Jag tänker på Pippi Examples. Pippi Examples var ett videoverk skapat av konstnären Palle Torsson. Han hade suttit och tittat på den klassiska Pippi Långstrump-serien från 1969 med sina syskonbarn och reagerade plötsligt på scener som när Pippi bresar på en stege inför Kling och Klang, när hon krälar i en gyttjepöl och man ser hennes trosor, när Annika åker ner för ledstången i Pippis hus och hennes kjol åker upp… Syner som ingen tydligen höjde på ögonbrynen över när serien spelades in på 60–70-talet, men som han med den här nya Blicken han hade plötsligt blev illa till mods av.

Pippi Examples bestod av 27 filmsekvenser ur serien, nersaktade till slow motion och med ljudspåret borttaget. Tanken med verket var att skapa debatt om vår tids sexualisering av barn. Men några som inte fattade poängen var Aftonbladet, som valde att uppmärksamma Palle Torssons konst med här vinkeln:

…

För att inte tala om Svensk Filmindustri (SF), som hotade med att stämma Palle Torsson för upphovsrättsbrott (och ansökte i rätten om att han skulle få betala 200 000 kr i böter för varje gång filmen visades).

Torsson gick med på en förlikning av rädsla för höga rättegångskostnader och blev tvungen att förstöra alla fem kopior av verket. Det enda spår som finns kvar av Pippi Examples idag är bilderna till en Bon-intervju med honom.

Så jävla macho.

Om man tittar på själva bilden Johan Rheborg tog av Josefin Rheborg (som inte är ett barn, kanske jag borde tillägga) tycker jag att det är ganska lätt att avgöra att intentionen inte har varit att sexualisera eller objektifiera henne. Jag räknar inte heller hennes pose (ena benet över det andra, armarna helt slaka vid sidorna, nollställd min) till de vanligare svällkroppsretarna i posegalleriet. (Återkommer till ämnet, men tills dess kan du läsa min analys av Nöjesguidens omslag och förslagsvis Glada kroppar hjälper mot nakenchocker.)

Men nu var det ju alltså inte själva resultatet av fotograferingen som skavde. Utan behån. Och den totala avsaknaden av hörbart tänk.

Så här skriver Linnéa Pettersson i ett förtydligande till sin kulturartikel:

”Nej, jag tror inte att Rheborg vill exploatera sin dotter. Och jag tycker inte att nakenhet alltid är fel. Problemet är avsaknaden av diskussion kring tilltaget. Jag hade velat höra dessa frågor ställas i programmet, av Rheborg till dottern och av den andra fotografen/Schyffert till Rheborg:

Skulle du vilja ta av dig tröjan?
Känns det okej för dig?
Vad tillför det att hon inte har någon tröja?
Varför är det viktigt för bilden?
Varför blir det mindre stelt och uppställt för att hon tar av sig?”

På sin blogg skriver också Linnéas kollega Rockfoto-Emma Svensson:

… problemet i det här är inte bilden eller slutresultatet. Det är handlingen. Att Johan på bästa sändningstid ber sin 20-åriga dotter att ta av sig tröjan för att bli fotograferad. För även om det i det här fallet inte förekom något utnyttjande och hans dotter var med på det (där har vi för övrigt något att prata vidare om, hur många gånger går man inte med på att bli fotograferad på ett sätt som man sedan ångrar men som man i stunden inte hinner tänka igenom utan bara gör som fotografen säger) så finns det så många andra situationer där det är så.

Ja. Ambitionen med Alla är fotografer är ju att vara folkbildande och inspirerande, och blir per automatik också normbildande. Och då är det väl en jättebra idé att inte ta för givet att alla förstår vilken känslig situation en plåtning kan vara och vilken maktposition du är i som fotograf. (Och ja. Gud vet att män som snackar av unga bekräftelsetörstande tjejer kläderna inte bara existerar i Beck-filmer.)

Det är synd att den här debatten dog ut så snabbt. Kanske mest på grund av det obekvämt bakgrundsskorrande incesttabut. Det verkade ge vissa en ursäkt att inte heller ta i de andra mycket viktiga frågorna Linnéa Pettersson lyfte.

Så här skrev till exempel Alla är fotografers redaktör och manusförfattare Sigge Eklund till Linnéa Pettersson på Twitter:

Nu verkar det här vara skrivet i affekt. Men nej. Jag håller inte med om att den enda instansen som är intressant är dottern. Även om det hade varit intressant att höra vad Josefin Rheborg har att säga om plåtningen, programmet och debatten.

Det här är väldigt karaktäristiskt för när man diskuterar objektifiering. Om man säger att någon är objektifierad (bildspråkligt framställd som passiv, som till för att betrakta eller som ett passivt föremål för handling istället för att vara en egen handlande aktör), tolkas det som att man omyndigförklarar människan på bilden. Den ena sidan pratar struktur, den andra individ. Den ena påtalar hur kvinnor ständigt sexualiseras, passiviseras och objektifieras i media, reklam, foto, konst och språk och hur det samverkar med att kvinnor objektifieras och exploateras i verkligheten (sexuella trakasserier, våld, våldtäkt, prostitution, trafficking, internaliserad objektifiering, känslor av maktlöshet, ätstörningar, död). Den andra tycker att man är vidrig som antyder de individuella modellerna på bilderna är ”menlösa offer som inte förstår sitt eget bästa”. (Just den här formuleringen hämtade jag från en person som fantastiskt nog försvarade fiskporren.)

Om vi bara skulle prata om människor och aldrig om symboler skulle ingenting någonsin kunna förändras. Om vi bara ser människor istället för symboler blir allt bara personligt. Som det nu också blev i fallet med Rheborgs familjeporträtt.

Men Linnéa Pettersson skulle kanske ha sparat på krutet i bara en vecka.

Det unknaste inslaget jag sett hittills i Alla är fotografer kom nämligen i avsnitt fyra: Kändisbilden. Avsnittet då Johan Rheborg fotar Pernilla August på ett hotell och Henrik Schyffert praoar på Veckorevyn.

I avsnittets faktadel avhandlas kändisbilder som letat sig in i konstens finrum och blivit snordyra på auktioner. En faktor som avgör vilka bilder som alstrar extra mycket pengavärde är hur färskeligen fotoobjektet dött efter att bilden togs. Det visas bilder på Kurt Cobain, James Gandolfini, Amy Winehouse… Och som klimax kommer ett längre inslag som heter ”Den sista bilden på Marilyn Monroe”.

I det beskrivs hur den då 22-åriga fotografen Leif-Erik Nygårds från Töcksfors i Värmland lyckades ta en nakenbild av Marilyn Monroe sex veckor innan hon dog av en överdos. Nygårds var fotoassistent åt en känd modefotograf och playboy som hette Bert Stern, som skulle plåta Marilyn Monroe till Vogue under tre dagar på en hotellsvit i Los Angeles.

Schyfferts berättarröst: ”När bilderna till Vogue är klara vill Stern fortsätta och ta mer nakna bilder, vilket gör att relationen mellan stjärnan och fotografen blir sämre och sämre.”

Till slut var stämningen så dålig att Bert Stern bara drog med nattflyget till New York och lämnade all packning till gossen Leif-Erik, som plötsligt var ensam i rummet med den mest kända skådespelaren i världen. För att polarna hemma i Sverige ens skulle tro på honom, bad han att få ta en bild av Monroe. ”Of course”, svarade hon, enligt utsago. Hon hade suttit inlindad i täcket med bara huvudet utstickande. Men när Leif-Erik hämtat kameran och vände sig om ”så hade hon rivit av sig det där lakanet och låg helnäck på sängen. Och jag blev lite chockad faktiskt. Det var inte vad jag hade trott några sekunder tidigare”, säger Leif-Erik och skrattar. ”Men jag försökte låtsas som att det här var helt normalt, satte upp kameran och tog bilden.”

*Klick*

Här blir musiken i inslaget durig och segerviss.

Och efter att ha teasevisat bilden beskuren och inzoomad får man nu för första gången se hela.

Schyfferts berättarröst: ”Och kanske var det inte så konstigt… att det var den snälla assistenten som fick ta den finstämda nakenbilden.”

I programmet framställs det som att Bert Stern inte lyckades få några nakenbilder på Monroe. Men det är inte sant. 1982 gav han ut en bok som hette The last sitting, med över 2500 bilder från plåtningen på hotellet, många av dem nakenbilder eller seminakenbilder. (Även om det, okej, blev Värmlandssonen som tog hem buskbilden.)

I boken finns också kartor av fotonegativ som Marilyn Monroe ogillat och strukit över med rödpenna. Vilket ökade värdet på bilderna ännu mer.

Jag tänker på hämndporr. Ni kanske har stött på det nyordet, anpassat från engelskans revenge porn? Hämndporr är ”att hämnas genom att lägga ut naken- eller sexbilder på en tidigare partner”. Och du kanske kan gissa vilken grupp i samhället som oftast råkar ut för systematisk, viral uthängning, trakasserier och utpressning på pengar eller nya nakenbilder.

”Hämndporr bygger på förnedring och skam, framförallt riktat mot kvinnor. Det är själva affärsidén. Det finns oräkneligt antal porrsidor på nätet där man kan titta på människor som ställer upp frivilligt. De som väljer att titta på hämndporr väljer det just för att det inte handlar om frivillighet. De väljer det just för att det finns ett element av skam, bedömning och förnedring för personen på bilderna.”

Så beskriver Hanna Gustafsson på sajten Genusfolket hämndporr. (Läs Gustafssons text Hon har laddats ned 100 000 gånger – mot sin vilja för att få veta mer.)

Det är alltså bristen på samtycke som är själva grädden på ståndet i fallet med hämndporr. Och på samma sätt sockrar det konstsamlarståndet att Marilyn Monroe förbjudit fotografen att använda vissa bilder.

En full och djupt deprimerad Monroe med sex veckor kvar att leva. Och kul gubbe.

Den här bilden, som visades i Alla är fotografer i förbifarten, tycker jag är sjukt hemsk. Det är som om Bert Stern inte kunde äga henne tillräckligt mycket med kameran, blicken, utan var tvungen att handgripligen forma en klo över hennes huvud och få med en vinflaska i förgrunden för att ytterligare styrka att han hade henne i sitt våld.

Visst är det tydligt att han vet exakt vilket konstnärligt förhållande som råder. Hon är bytet, Konsten, det levande vindrickande 36-åriga monumentet som han måste skända, plundra och rasera för att på något sätt få med sig en bit odödlig konst av. (Odödlig konst = bilder som kan ge en gammal man stånd!)

Eller ja. Kanske var det inte just konst han försökte komma åt. Marilyn Monroe är inte bara urexemplet på en människa som förvandlades till en symbol (för sex), hon var också en av tidernas största skandaldrottningar som blev hårt ansatt av paparazzin och pressen. Idag hade hon varit villebråd nummer ett för nipslips, vagshots och sideboobs (jävla ord).

Kanske lite för sent för ett LEAVE MARILYN ALONE!!!!!…?

Nej. Tyvärr aldrig.

VISA SKELETTET, MARILYN!

Det här gör mig bara rädd. Kan en objektifiering bli mer total? En exploatering mer oändlig? Det räcker liksom inte med de redan väldigt exploaterande bilderna som finns – när det inte finns nya nakenbilder att gräva fram, gräver man sig innanför hennes kött.

Det spelar ingen roll att hon har varit död i femtio år. Det finns fortfarande mer pengar att hämta.

För ja. Vilken del av Dagens Nyheter tror du att artikeln ovan publicerades i?

Helt normalt.

Och det jag ville komma fram till var det här:

Alla är fotografer hade lika gärna kunnat lyfta fram Bert Sterns bilder från The last sitting som exempel på fotografier av en deprimerad, nedbruten, megakänd och snart död person som blivit ikoniska och idag säljs svindyrt på auktion. Nu valde de att tona ner honom och fokusera mer på den gulliga, snälla, lite mer oskuldsfulla gubben med lokalanknytning (som 1984 sålde nakenbilden av Marilyn Monroe till Playboy så att den kunde spridas över hela världen, efter att i tjugo år haft den i en bärkasse i sin mammas hem).

OAVSETT GUBBE så valde de ändå att reproducera samma norm för vad som anses vara höjden av vacker, ärlig och åtråvärd konst – och som skriver under på det klassiska urgamla för att inte säga urunkna receptet för hur sådan naturligen skapas: Genom mötet mellan en man bakom kameran, och en kvinna utan kläder framför den.

Precis som Linnéa Pettersson skrev.

Så till nästa gång: Fler kvinnor bakom kameran. Och varför inte byta ut er själva också, Johan och Henrik? :—)

Personligen hade jag gärna sett en hel serie om Arvida Byström. Och för att inte låta de sista bilderna i det här inlägget vara deprimerande röntgenbilder av Marilyn Monroes käkar (om du satt och undrade vad det var), utan något lite mer framsynt…

Här kommer nu lite bilder av Arvida Byström!

De här bilderna har jag plockat från flera olika fotoserier av Arvida Byström. Gå in på hennes hemsida (och för all del hennes tumblr) för att se mycket mer briljant skit!

Tack för mig!

Fotnot: Modellen med sadeln i Helmut Newtons bild är svensk. Hon heter Gunilla Bergström och blev intervjuad av SVT i samband med utställningen på Fotografiska: ”Han kunde bli jättearg”

Du vet tidningen PAPPA.

Tidningen som kanske skulle få dig att, liksom Åsa Erlandson, Aftonbladet, utbrista ”vad sjutton gör en herrtidning här?” om du såg en vägg med nummer av den på en barnmässa.

Som jag skrivit om här (nr 14) och kort här (nr 16) och varit väldigt nära att skriva om en tredje gång, uppdaterande er om att Skandinaviens enda pappatidning tyvärr kör vidare på sitt spår med spårlösa barn på omslaget.

Förra numret av PAPPA intill kollegan mama.

Jag fick ett mail från Johan Ström, vd:n på tidningsförlaget som gör PAPPA.

Det innehåller mycket goda nyheter.

PAPPA har hittat barnen!

Ett otroligt bra beslut, som jag helhjärtat applåderar.

Johan Ström sa även, när jag ringde upp honom, att de kommer att fylla på med mer barn i hela tidningen, samt att de i nya numret till och med har ett så pass barn- och inte i första hand pappafokuserat inslag som ett babymatstest. (Jag har kollat. Det stämmer!)

Sedan vore det tjänstefel av mig att inte ha åsikter om ”Harley och son”.

Två generationer ofrivilliga mördare?

Men beslutet, attitydförändringen, är så rätt. Inte minst med tanke på att pappor fortfarande bara tar ut en fjärdedel av alla föräldradagar (2010 gjorde TCO bedömningen att det är 51 år kvar till jämställt uttag av föräldraförsäkringen).

Pappor som finns där är någonting vi behöver se mer av.

Så här kommer ett par till!

Närmare 100% närvaro i den här mjuka pappans blick. På omslaget till FÖRÄLDRAR & barn. En genusneutral tidning, dessutom?

(Tack för tipset, Kristina Stulken.)

Pappa med barn i Värmlands Folkblad. Bra. Hade något kunnat göras ännu bättre? Vem är det som avlöser vem i bilden? Det är mamman som ”vinkar av” säger bildtexten. Hade något hänt om mamman och pappan bytt plats, inklusive pose, kroppsspråk, blick och keps inomhus?

Min storebror (för övrigt den bästa pappan jag sett) gjorde den här iakttagelsen: hade mamman följt med barnet ända ut i trapphuset för att vinka av pappa om det var han som skulle på träning? Hade det varit en lika stor grej som att mamma ska iväg?

Antagligen inte en rättvis sak att tänka, men bildens smått arrangerade look ger helt klart intrycket av att det som händer i den är lite av en happening.

(Tack, Tina Persson.)

Välkomna till familjen Könsstereotyps hotellrum. Kvinnohalvan av släktet är upptagna med relationsskapande, omvårdnad, närhet, gos. Mansplanhalvan: tidningen, tv-spel, sig själva, omvärlden. Självständighet. (”Vidrig bild! Dottern vill läsa tidningen!” utbrast en person på min senaste föreläsning.)

Kan du tänka dig pappan hållande om sonen med näsan inborrad i hans hår? Kan du tänka dig mamman till synes 10% närvarande, läsande tidningen för dottern som ändå inte hör någonting eftersom hon spelar tv-spel med hörlurar (i dödskallepyjamas)?

Jag kan tänka mig det. Jag kan även tänka mig mamman tillsammans med sonen och pappan med dottern. What’s up with könssegregationen, Ica-banken/Scandic?

(Tack, Vurdah.)

Lite av en favorit. Gråtande bebis. Gallskrikande pappa. För snygg (naken?) mamma. Hund som inte ens den har fullt förtroende för att pappa grejar det här? Ja, det är nog hunden som pajar harmonin i den här bilden för mig. Om den bara kunde chilla lite skulle inte dess nervositet smitta av sig på min tolkning av pappans ansiktsuttryck.

Närå. Den är väl fin.

Men det här är min riktiga favoritpappabild:

Pappan Nils Pickert som märkte att sonen inte längre vågade ha på sig klänning utanför hemmet när de flyttat från Berlin till en mindre, mer ”traditionell” stad i södra Tyskland – och drog på sig en kjol av solidaritet.

Läs artikeln om dem på Gawker eller google-översätt originalartikeln i tyska, feministiska tidningen EMMA. Jag älskar pappans självklarhet (och självbelåtenhet) när han pratar om att ”bredda axlarna” för sin son, att det egentligen inte fanns något val och att hans son sedan instiftandet av en ”kjol- och klänningdag” även börjat måla naglarna.

”Han tycker att det ser fint ut på mina naglar också. Han ler bara när andra pojkar (det är nästan alltid pojkar) försöker göra narr av honom och säger: ’Du vågar bara inte ha på dig kjolar och klänningar för att din pappa inte vågar heller.’ Så breda har hans axlar blivit nu. Allt tack vare pappa i en kjol.”

Allt prat om axelbredd känns lite som en nervös försäkran om att manligheten överlever även under de mest extrema förhållandena (i ”kvinnokläder”), men hans inställning och övertygelse – att hans son måste ha en förebild – får mig att stämma in i de två första orden av Gawkers rubrik: ”Årets pappa hjälper klänningbärande son att känna sig bekväm genom att ta på sig kjol själv.”

För mer på temat att låta barnen bestämma vilka gamla eller nya genusfack de vill eller inte vill bli inpressade i, läs mitt inlägg Ett päron till rektor firar tvåkönsnorm.

För mer inspirerande kjolsolidaritet, kolla in Facebook-sidan Kurd Men For Equality. Där har kurdiska män från hela världen sedan i torsdags laddat upp bilder av sig själva i klänningar, slöjor och scarfer efter att en iransk domstol dömt en man till ”förnedring” genom att frakta honom genom en stad iklädd plagg som traditionellt bärs av kurdiska kvinnor.

”Att vara en kvinna är inte en förnedring eller ett straff.”

Snygg tagline. Och snygga män. Kolla in deras bildström. Jag kunde omöjligt välja en favvo. (*lyrisk genusfotograf*)

Tack för mig!

PS. Ni har väl inte missat att Södra Latin som första skolan i Sverige kompletterar sina omklädningsrum med ett könsneutralt? Jag är stolt över att föreläst där.