Mästerkocken och slangen revisited

Om du vill läsa en ännu mera hardcore bildanalys (i dubbel bemärkelse) av Arlanda Express kundtidning Xpress bilder på Louise Johansson och hennes köksäventyr, läs detta.

Det är Anders Carlsson, bildretorikkonsult och föreläsare på Konstfack och Berghs School of Communication, som ombedd av pr-konsulten och talskrivaren Camilla Eriksson kikat lite extra på bildserien och gjort en rad intressanta iakttagelser ur en bildretorisk synvinkel. Jag hade inte tänkt på att Louise skulle vara stylad som Linda Lovelace (före min tid!) eller att mixerstaven hon håller i på en av bilderna skulle vara ”ungefär av en dildos storlek”.

Personliga iakttagelser, som Anders påpekar, kan säga lika mycket om betraktaren som om bilden. Men han tillägger också, mycket klokt:

”Å den andra sidan gör vi som växer upp i en gemensam bildkultur påfallande lika associationer när bilderna är uppbyggda enligt välbekanta koder och konventioner.”

Läs och se om du håller med om att det finns ännu mer att se i bilderna.


Kvinnor som hukar, bugar eller ber om nåd på bild

Vad tycker vi om det?

MarieBjoerk på Twitter tipsade mig om den här bilden i Arbetarbladet:

Kommentar: Jättebra initiativ av Gävletjejerna. Att visa att en sjal inte behöver betyda förtryckt. Och hur hjälper tidningen/fotografen till att lyfta fram det budskapet? Jo, genom att låta dem, liksom, huka lite lätt på bilden.

Vad hukar de för? Rubriken? Var bilden för lågt beskuren? Står de under någonting? En upphissad flygel? Hoppar kanske en cirkuskatt över dem? Har fotografen fastnat i någonting eller gömt sig någonstans och lutar de sig framåt för att kolla hur det gick eller hur det är fatt?

Min gissning är att fotografen tänkte att sjalarna skulle synas bättre så. Men bara en av fyra lutar ju faktiskt huvudet framåt, så det hade inte gjort någon skillnad om de hade stått rakryggade. Var tanken att de tydligt skulle visa sina sjalar, liksom folk – i lokaltidningar, oftast – brukar visa upp sina fiskar, skägglavar eller katter med solglasögon? Att tjejerna är fotade uppifrån på porträttbilderna till höger tyder också på det. Fotografen måste helt enkelt ha tänkt att det rätt allmänt accepterade genus-no-no:t att fota kvinnor uppifrån inte var applicerbart här, eftersom vi måste se hur sjalens mönster ser ut även på hjässan.

Eller så höll fotografen inte med. (Men ni är ju kuvade, ni muslimsbrudar! Jag gör så här. Jag ger er instruktioner om att huka, och så håller jag tummarna för att ni är för ovana vid plåtningar för att märka vad jag håller på med. Så får det bli. <- Inre monolog.)

Eller så tänkte fotografen helt enkelt inte i de banorna.

Ett annat tips om ett ställe där man kan hitta bugande kvinnor: Oslo. Läs ”Äntligen en tjejhistoria” – Sofie Bergkvists observationer om vilka poser kvinnor på museer brukar vara framställda i. Smakprov:

Tack! Nu räcker det med hukande kvinnor för ett tag framöver!

Tack för mig.


Vågen

Huvudet på spiken upprepade gånger i den här krönikan av Johan Malmberg på Helsingborgs Dagblad: Kvinnobilden ljuger aldrig.

”Handlar det om terrorism får vi upp skrikande jihadister. Handlar det om svennar tittar vi in i Ullareds gap. Men värst och äldst är kvinnobilderna. Så fort man höjer blicken från den vardagliga lunken är det svårt deprimerande att se stereotyperna som reproduceras dagligen … Det skvalpar en ocean av diskriminerande bilder därute.”

Skitbra, iskall läsning (med bilder) av Hannah Lemoine: Sexualisering, våld, underhållning, en gång till.

”Kvinnor är i första hand sexiga. Punkt. Om de är mördare eller oskyldiga offer spelar ingen roll – sexiga är de oavsett … Det är äckligt att våld mot kvinnor framställs som sexigt. Det är givetvis vidrigt med alla sorters våld, men just det sexualiserade vackra våldet gör mig så fruktansvärt illa till mods.”

Att det är dags för en våg är vad jag känner när jag läser de här texterna.

Tredje vettbomb, av Hanna-Karin Grensman: tips om hur du undviker våldtäkt i sommar.


En analys av dokusåpan Thaifjord

Är du en sån som springer och hämtar skämskudden för att ha någonting att krama och gråta ner till varje avsnitt av Bonde söker fru? I så fall måste du kolla in den ännu gulligare dokusåpan Thaifjord som utan fördomar följer fem thai-norska par i deras vardagspusslande och marulksfiskande. Finns på SVT Play. Jag och Hanna Hannes Hård blev så kära i den att vi var tvungna att skriva en analys i ETC.


Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?

(Det här blogginlägget har blivit censurerat. Historien om varför kan du läsa här. En nästan helt ocensurerad version av inlägget, med ett par bilder utbytta mot skärmdumpar, hittar du här.)

För två veckor sedan premiärade jag min 2-timmarskurs i genusmedvetet foto. Det skedde på Region Värmland i Karlstad och deltagarna bestod av en klass från en journalistutbildning och en tidningsredaktion. Tidningen heter Livsstil Värmland, och passande nog fick jag tag på ett exemplar på lunchen före kursen och kunde avsluta med att ge dem feedback på bildmaterialet i tidningen. De blev lite nervösa när de såg mig göra hundöron, men jag heter ju inte Genuspolisen; vi hade ett väldigt konstruktivt samtal, bland annat om hur man kan få in genus i sin bildpolicy.

En bild som de fick bakläxa på (vilket de misstänkte) var den här:

Foto: Øyvind Lund

Bilden föreställer Lina Ahlberg, 14 år, som spelar i ett killhockeylag och alltid gjort det. Missen: Alla killarna på bilden har på sig skridskor, skydd och mundering. Hon har på sig vanliga kläder. Trots att hon är en i laget. Den olyckliga effekten blir att man, om man bara tittar på bilden, kanske antar att hon är en supporter eller flickvän – inte en skitduktig hockeyspelare som gillar att tacklas.

Nu hade fotografen en ursäkt. Just vid fototillfället fick Lina sitta på bänken. Hon är tydligen ett år äldre än killarna, och får därför inte vara med när de spelar i distriktsmästerskapsmatcher. Vilket är frustrerande (urk, båshäng!). Men … kvinnliga proffs, oavsett om de är vd:ar, experter eller sporttalanger, skildras ofta som väna, leende, poserande, uppklädda, håret utsläppt; inte i första hand som proffsen in control som de är. Under min föreläsning visade jag en hel drös med bilder av kvinnliga företagare som tjoar, hjular, kastar pengar i luften, sitter vid datorn med boxarhandskar på och gör annat bus. Det är som att det 1. tar emot att visa kvinnor som seriösa i sitt yrkesutövande, 2. känns ogörbart att slarva med en kvinnas skönhet när det är dags för bild.

Det genussmarta hade varit att be Lina ta på sig skydden ändå, trots att hon inte skulle spela match (vilket redaktionen själva hade kommit fram till). Just för att ge henne den omedelbara trovärdigheten som hockeyspelare på bild. Själv visste jag ärligt talat inte att det fanns könsblandade hockeylag. Så för mig var den stora aha-upplevelsen att Lina spelar killhockey över huvud taget, inte att hon missar en match och måste peppa sina lagkamrater. Sedan så är ju vinkeln på artikeln, vilket flera av fotograferna som närvarade på kursen påpekade, ofta förutbestämd av tidningsredaktionen (när man jobbar som uppdragsfotograf) och inte alltid något som man kan påverka. Även om det vore idealiskt, att ha ett pågående samtal och kanske ett ”levande dokument” där redaktionen och fotograferna diskuterar och utvecklar sin approach till kön på bild.

Bilden på Lina är knappast ett skräckexempel, dock. Ett sånt, som visar ett kvinnligt proffs som fullständigt fråntagits sin professionella (för att inte säga mänskliga) värdighet, hittade min kollega Jenny Claesson (på Add Gender) förra sommaren.

Det här är bilder av bilder ur juninumret av Arlanda Express tidning Xpress, där den stora intervjun i tidningen är med kocken Louise Johansson.

Omslaget:

Kommentar: ”Sveriges mästerkock” är i alla fall fotograferad i ett kök. I övrigt är det inte mycket som signalerar att Louise är en kock. Varken den konstgjort förvridna fashionposen, den mycket minutiösa stylingen eller de för plåtningen lånade kläderna.

Introuppslaget:

Kommentar: Som sagt. Kvinnligt företagande är en lek! Kvinnligt kockande – tjiho!

Möjlig kontring: jamen hon jonglerar ju med kastruller! Kompetens!

Njo. Men manliga kockar/företagare/whatever har ett lite mindre krångligt sätt att utstråla kompetens. Det här är en bild på krögaren Pontus Frithiof i samma nummer av Xpress:

Vi går vidare.

Bild 2 i reportaget:

Kommentar: Barfota i köket! Det reagerade Add Gender-Jenny på. Det är tydligen inte en höjdare om man kollar i restaurangköks hygienpolicyer. Fast nu är jag ju inte restaurangpolis heller. Som genusfotograf stör jag mig mer på hur hon håller i slangen samtidigt som hon visar upp sin klänning. Visa upp sina (eller någon annans) fina kläder är inte direkt någonting som Pontus på bilden ovan ombes göra. Men vad som är ännu mer påtagligt, för mig som har kollat igenom tusentals reklambilder (liksom vi alla har), är hennes flickiga pose. Bredbent, rak i ryggen, visar duktigt upp sin fina klänning. Kvinnor infantiliseras ofta på bild, genom att se oskuldsfulla och naiva ut, gömma sig under hår, ha fingret på läppen, fotas uppifrån (om man också tittar på retuscheringsprocessen för reklambilder så förminskar man ofta näsor och förstorar ögon = klassiska barnproportioner). Samtidigt är de, allt som oftast, rejält sexualiserade. (Håller du inte med om att Louise Johansson är sexualiserad? Vänta bara.)

Bild 3:

Kommentar: Vad gör du i köket? Ut härifrån!!! ser det ut som att mästerkocken Louise är beredd på att få höra. Vem har tagit vispen?! Där! Den välstylade älvan i batikklänningen! Ta henne!

Notera frågan hon får i intervjun, direkt under bilden: ”Är Peter avundsjuk på dina plötsliga framgångar?” Skulle man fråga en manlig kock om hans flickvän är avundsjuk på hans framgångar? (Kvinnor antas ofta vara avundsjuka, men inte på män, utan på andra kvinnor.)

Bild 4:

Kommentar: Men vad fan! Duschar du fötterna?! Om hygienpolisen kom nu så skulle de kittla dig! Sexfrö! Jag menar busfrö!

Sista bilden. The money shot:

Kommentar: Behövs det någon kommentar? Den här bilden används till den engelska kortare versionen av texten. Så här marknadsför Arlanda Express Sverige. Genom spermadrickande mästerkockar. För det här bildspråket kommer inte från någon annanstans än porren. Som anpassats av reklamfotografer. Och som i sin tur anammats av fotografen som Xpress anlitat för den här porträttfotograferingen. (Fotografens namn, som jag ringde upp och gav en gratiskonsultation. Han sa: ”Vad är det du tycker är fel då? Vi provade att fota henne i kockkläder, men det kändes lite tråkigt. Vi ville göra något kul.” Ständigt detta kul, som måste has med kvinnor på bild.)

Bilden ovan är, tro det eller ej, en klyscha. Fotografen och Xpress är inte först med att fotografera kvinnor som tar vatten i munnen (även om de kan vara först med att porträttera en kvinna som spolar tungan med en restaurangdiskslang). Bilden har fått namnet ”women struggling to drink water”, och sajten The Hairpin har gjort en sammanställning som du kan se här. En mycket bra motståndsstrategi, tycker jag. Samla allt på samma ställe så att det blir absurt, otroligt fånigt och … kul.

Vill du ha feedback på din tidning eller dina bilder? Nu har jag som sagt en kurs, som kan anpassas efter behov. Hör av dig så styr vi upp något. Tack för mig!