Hem2024-04-01T16:08:46+02:00

Bröllop, naglar, Kerstin, Anita och runkvanor

Det här ska bli mitt nya cv. Presentationen av mig i programmet till Karins och Stefans bröllop. Jag älskar hur de får mig att låta som en gammal whiskey. Olde Gentus Foot. Gammal vän till både Petter och Niklas!

Nagelkredd: Kerstin Alex. Sveriges vassaste spelkritiker. Om ni tycker att jag är vass, läs hennes recension av spelet Neverdead i Aftonbladet. Den motorsågningen orsakade en hel beskärd del pipande och kvidande. Till exempel: ”Grafik? Ljud? Spelkänsla? Ännu en anledning till varför kvinnor inte borde få recenssera spel skitkärring!” Och: ”Äckliga jävla Kerstin Alex … det är inte sexistiskt att göra ETT spel som har fokus på kvinnors sexualitet, NÅGONSIN.”

Ett spel där kameran nosar in under kjolarna på de kvinnliga karaktärerna, är det att fokusera på deras sexualitet, tror du? Inte din? (Frågan är om 3D-figurer gjorda av ett stort team varav uppskattningsvis 96 procent är män nu kan sägas innehålla spår av kvinnors sexualitet.) Jag skulle hemskt gärna se ett spel där kameran försöker smita in i kalsongerna på de manliga karaktärerna. Det är svårt att ens föreställa sig. Men tack vare den just nu spridda artikeln What if every Olympic sport was photographed like beach volleyball?, som vänt på en förlegad stek och beskurit män till oidentifierade rumpor (och paket), går det faktiskt lite lättare.

Men tillbaka till påståendet att det finns ett sexistiskt tv-spel.

Ja, det skulle ju verkligen förklara varför Anita Sarkeesian, som analyserar genus i populärkultur på Youtubekanalen Feminist Frequency, fick höra att hon skulle dödas och våldtas och att hon var en judisk hora som borde göra mackor istället för videoklipp när hon startade Kickstarterkampanjen Tropes vs. Women in Video Games för att få resurser till att undersöka hur kvinnor porträtteras i tv-spel. (Läs mer till exempel här.)

En människa skapade ett vidrigt spel där man kunde klicka på Anita Sarkeesians ansikte för att se misshandelsskador dyka upp. Jag avstår från att lägga in eller länka till någon bild från spelet (och jag avråder alla som inte har en skottkärra av is i magen från att kolla in dem), men däremot vill jag tipsa om en sjukt rolig/elak kombinerad uthängning och  ”genusanalys” av spelets upphovsmans övriga alster.

Men tillbaka till Kerstin Alex. Här har du en till rolig recension, som ruskade om en del Aftonbladetläsare som inte ville att hon skulle skriva om folks runkvanor. Lämna mitt runkfoder ifred! Kan det vara så enkelt ibland? Jag läste en intervju med Stephanie Guthrie, som outade skaparen av spelet Beat Up Anita Sarkeesian på Twitter (VARNING: intervjun innehåller bilder från spelet). Hon hade tydligen hamnat i debatt med en person som menade att sexistiska spel måste få existera för hikikomoris skull: personer som isolerat sig från samhället och som inte har tillvalet 2D eller 3D ifråga om kvinnoumgänge. Diskussionen resulterade i att Stephanie Guthrie lärde sig ett nytt ord: 3DPD.

PD = pig disgusting.

Men tillbaka till bröllopet! ALLA min bordsgrannar var förlovade! Jag var den enda som inte hade en ring på fingret! Som tur är fanns det fejkringar (som höll ihop godisnätpåsar), så jag plockade på mig ett gäng för att smälta in.

Jag hade egentligen fler, men en annan oförlovad rövare (som redan hade massor av ringar på fingrarna) tog dem och gav mig en halv puss på munnen. :(

Tack!

By |2 augusti, 2012|Categories: Genusanalys, Personligt|1 Comment

Emil och Emilia – två genusfotografer

Jag har fått en del önskemål om exempel på BRA genusfoto. Och det tycker jag är en utmärkt idé.

Det här är två fotografer som jag stiftat bekantskap med nyligen och som jag tycker har lyckats med någonting underbart, svårt och vackert. Som har, enligt mig, gjort en genusfotografisk gärning och förtjänar kudos.

Vi kan börja med…

1. Emil Jönsson, Nöjesguiden

När Emil Jönsson fotade mig till Nöjesguiden så bad han mig att stå… himla snett. Skevt. Krokigt. Förutom det vanliga, att be en dra in hakan, bad han mig även att hänga med armen, luta tungt på höften och stå med fötterna tätt ihop. Missförstå mig rätt. Det var obekvämt, och det tog ett tag innan jag fattade vad han ville uppnå med mig – men Emil är en sån där fotograf som är mycket duktig på att få modellen att känna sig bekväm. Att kuttra rogivande mellan slutarsmattret. Att ständigt komma med feedback så att man vet var man har sig själv. Att behagligt stämma av vad man är bekväm med att göra. Han är dessutom en fotograf som vill visa bilderna och försäkra sig om att modellen känner sig kattfans jävla snygg innan han packar ihop. (Vilket presenterar ett potentiellt problem. Vad händer om personen bara känner sig snygg när hen slickar på en klubba eller spänner bicepsen och töjer ut mungiporna på en bulldogg? Det är inte bara fotografen som skapar genus på bild. Det gör även modellen, genom att framhäva sig själv – genom kläder och kroppspråk – såsom hen finner är idealt, normalt eller bara tryggt och inte för mycket.)

Jag har redan visat Emils bild av mig i det föregående inlägget, men här kommer den igen…

Det inte jättetydligt, men jag står allt annat än rakt, bredbent och bekvämt (manligt). Jag böjer min kropp som en fjäder. Den högra axeln är körd i botten, bäckenet är kraftigt tippat (minns inte åt vilket håll).

Det här sättet att posera har ett namn. Kontrapost. Det är en historisk konstpose som sportats av alla från antika statyer till 1700-talsporträtt till kontemporära fotomodeller. Tänk David-statyn. Eller varför tänk? Se! (Foto: B a m s h a d på Flickr.)

Och nu kommer det briljanta med Emil Jönsson.

Så här plåtar han både kvinnor och män.

Såväl Alina Devecerski…

… som Markus Krunegård.

(Markus Krunegård får dessutom sära på läpparna, något jag skrev om i min analys av Nöjesguidens omslag att de ogärna ber män göra.)

Bilden på Alina Devecerski är cool. Bilden på Markus Krunegård är fantastisk. Han är fotad lite snett uppifrån, har handen på höften, han gapar och ser dåsig och förförisk ut. Emil har hanterat Markus Krunegårds kropp som ett konstverk (med andra ord – ett objekt). Han har, liksom han gjorde mig, bett stjärnan att pressa ihop låren, skruva på sig, slå knut på sig, för att få fram det estetiskt tilltalande människopaketet som matchar hans vision.

Emil berättade att han hade hört att Markus Krunegård skulle vara svårfotad (lite tjurig), men att han själv inte haft några som helst problem med att forcera honom. Det tror jag säger mer om Emil Jönsson än om Markus Krunegård.

Så enkelt kan det vara att vinna en medalj från Genusfotografen! Att inte göra skillnad på man eller kvinna. Att – helt enkelt – plåta jämställt.

Ett annat sätt är att göra som…

1. Emilia Bergmark-Jiménez, Söderberg Agentur

Emilia Bergmark-Jiménez ringde mig efter mitt blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen? och sa: ”VEM ÄR DU?” Sen bjöd hon mig på lunch.

Det visade sig att vi båda är genusfotografer, Emilia och jag. Men medan jag jobbar med representation (iscensättande av genus i bild) jobbar hon med könsfördelning (och foto – hon strävar efter att nå den absoluta reklamfototoppen). När Emilia själv letade en fotoagentur i februari i år började hon för nyfikenhets skull räkna antalet kvinnor på Stockholms agenturer. Undersökningen publicerade hon på sin hemsida. Och siffran är…

20 procent

30 av 149 fotografer anslutna till en agentur (för uthyrning till reklam-, mode- och magasinsjobb) i Stockholm är kvinnor (as of februari 2012).

En kvinnlig fotograf garanterar givetvis inte ett genusfoto. Men vill man göra nånting för att det ska bli mer jämställt både framför och bakom kameran så skulle man förslagsvis kunna börja där. Nästa gång du som jobbar på en reklambyrå eller ett tidningsförlag behöver fota en kock eller dylikt – kolla in Emilia Bergmark-Jiménez lista över kvinnliga fotografer på hennes hemsida och ring någon av dem.

Men nu till hennes egna bilder. Ett urval som jag anser genusrockar och -ruckar.

Claesmikael.

Det här är Emilias egen favoritbild. Och jag förstår varför. Så här mjuka och sårbara får män sällan vara på bild. De ska vara hårda både blicken och kroppen. De ska se oberoende ut, gärna med något lite äcklat i blicken. Claesmikael ser inte ut som att alla hans behov är uppfyllda. Why, det enda han har är sina gula kalsonger, en termos och ett exotiskt pigment.

Det enda möjligtvis könsklyschiga i den här bilden skulle kunna vara att Tänkaren möjligtvis är en lite vanligare pose för män än för kvinnor. I övrigt: Genusmagiskt.

Sofia.

Den här bilden skickade Emilia till mig som ett eget förslag på bild. ”Jag gillar hennes uttryck, att hon ser cool, avslappnad ut. Hon äger bilden…” ”Whoa, whoa, whoa”, avbröt jag henne. ”Kanske inte just den här bilden, ändå?” Jag sa vad jag såg. En tjej med (”)HÄNDERNA PÅ HUVUDET(”), en huvtröja och ett sikte på magen. Kanske inte ett helt enkelt, entydigt exempel på bra genusfoto?

Å andra sidan ser Sofia 1) ganska stabil ut ändå och 2) inte sexualiserad ut. Tänk dig hur den här bilden hade sett ut om en modefotograf av den slibbigare sorten, eller Nöjesguiden, fått ta över rodret exakt i det här ögonblicket. Vilka ändringar hade hon blivit ombedd att göra? Hade fått ha händerna på huvudet eller skulle de ha vandrat ner till andra etapper på kroppen? Skulle hon ha fått ha en huvtröja på? En sak är säker i alla fall. Hon skulle inte komma undan med munnen stängd.

Isabelle.

Nu tuppjuckar säkert min gamla protestgrupp i sin grav. ”Naket! Sexualiserat! Glashusombudsmannen!

Nej, vet ni vad. Jag håller inte med. Jag tycker att Emilia, hur ledigt som helst, har lyckats ta en naken-/badbild av en kvinna utan att sexualisera henne. Något jag inte ens skulle vilja ligga i vassen och se en sexistisk modefotograf försöka sig på.

Det är mästerligt enkelt. Modellen har vatten i örat. Hon kisar med lätt rynkad näsa i solen. Hon ler mot dig. Inte för dig. Hon skyltar inte med sin kropp mot dig genom att göra en pose eller att vända bort blicken eller att vända bort kroppen och snegla inbjudande över den med blicken. Hon är naken för sin egen skull, eftersom hon är och badar är det nakna bröstet motiverat – att det här ens skulle vara en pose, på konstgjord väg frammanad av en fotografs kommandon (”pilla dig i örat! visa mer tandkött!”), är svårt att tänka sig. Så okonstlad är bilden. Och något säger mig att Emilia Bergmark-Jiménez oreserverade, självklara sätt (som framgår bara man äter räksallad med henne) som är den hemliga ingrediensen.

Snygg, naken, sexig – Isabelle kan vara alla de här sakerna och ändå inte vara ett sexobjekt. Av den enkla anledningen att hon inte passiv.

Det finns inget likhetstecken mellan naken och sexualiserad. Det finns inget likhetstecken mellan sexualiserat och dåligt. Det handlar helt om kontext. Om hur en människa sexualiseras. För sin egen eller en betraktares skull. Och varför. En kvinna – sexualiserad för en manlig blicks skull, avpersonifierad (opersonlig min, du vet inte vem hon är, spelar ingen roll) för att sälja en produkt. Det är då vi är inne i Sälj Grej Med Tjej-land. (Skratta kräk genom näsan-rolig blogg av Erik Karlsson Landén.)

Charlie.

Som om Emilia Bergmark-Jiménez inte redan med råge förtjänat sin genusmedalj har hon här även objektifierat en man. Inte på ett självklart sätt. Inte på sättet män brukar bli objektifierade på. Som halshuggna, magrutiga kalsongmonster. Utan helt enkelt genom att hans kropp är i fokus medan hans blick är bortvänd. Våra blickar får reflexdansa ostört över hans kropp, utan att han försvarar sig och slår vakt om sin kropp med en openetrerbart hård blick eller armarna i kors. Att objektifiera män kan också vara sunkigt, och såra. Linus Fremin har skrivit en mycket bra krönika om det i tidningen Frihet och jag kommer själv att återkomma till ämnet framöver. Men jag tycker att Emilia har objektifierat sin manliga modell på ett väldigt fint, smakfullt sätt. Och därför tänkte jag lämna dig där nu. Vilse på Charlies överkropp.

Tack för oss!

By |19 juli, 2012|Categories: Bra genusfoto, Genusanalys|9 Comments

Vad får Genusfotografen för betyg av Nöjesguiden?

Nej. Det är tvärtom.

Kritik. Vissa skyr den som pesten. Andra säger: BRING IT ON.

När Nöjesguiden gjorde en intervju med mig till sitt sommarnummer passade de även på att be mig genusgranska och betygsätta tio av deras människobaserade omslag från 2011-2012 med deras egen betygsskala.

Jag var ganska hård. Och hade dessutom hjälp av Hanna Hannes Hård. Det blev ett par dödskallar, inget mästerligt och på de stora hela fick de, genusmässigt, underkänt. Och när Nöjesguidens redaktionschef Amat Levin fick ta del av kritiken sa han: ”Asbra!”

De gav mig dessutom fritt fram att publicera analysen på min blogg.

SÅ HÄR KOMMER DEN NU:

NöjesguidHen eller NöjesguidHan?

Dundrande dissar möter himmelska hissar när genusfotografen Tomas Gunnarsson tillsammans med språkgranskaren Hanna Hannes Hård sätter genusbetyg på Nöjesguidens tidningsomslag.

Är jag okej med dig?
Nöjesguiden 2011–02
Modell: Elin Kling

Kaxiga Elin Kling mot väggen i en lila studiogränd med en kaxig outfit typisk för bögar och anställningströtta meteorologer. Men hennes kroppsspråk är allt annat än fierce. Hon tittar under lugg med huvudet lätt framåtböjt och munnen är halvöppen som på ett häpet, smått andfått barn. Bildens centrum ligger inte hos henne utan hos betraktaren, vars blick hon verkar söka ett godkännande från. Ryckcitatet ”Jag vill ge mig själv en makeover” gör ingenting för att stadga hennes redan veka, osäkra intryck. Ansamlingen rouge på hennes välskuggade kindben ser lite ut som ett blåmärke.

Jag sitter i urvriden ryggmärgs-vätska
Nöjesguiden 2011–03
Modell: Veronica Maggio

Veronica Maggio sitter i en pose som bara kan ha skulpterats fram av en fotografs kroppslinjerättande instruktioner. Det ser lite ut som att hon försöker sig på en mem äldre och farligare än plankning: boobs and butt-posen (besläktad med brokeback och kentauren). För att det ska räknas som en äkta boobs and butt måste båda stjärthalvorna och båda brösten synas i bild, och för att det ska hända måste ländbrosk spillas. Hennes blick ser ut att vara demolerad av utmattningen. Eller av onani (kolla handen). Samma energi läggs aldrig på mansarrangemang. Och visst vore det fint om män också fick onanera på bild?

Kolla ljuset du
Nöjesguiden 2011–04
Modell: Timbuktu

Så här straight har jag aldrig sett en kvinna fotas. Timbuktu står bara där. Ingen ber honom le, kika under lugg eller knäppa upp en skjortknapp till. Trots att ”Timbuk är MAX 1.50” enligt Flashback har fotografen skänkt honom ett majestätiskt grodperspektiv. Till skillnad från många av kvinnorna på Nöjesguidens omslag ser han ut att vara otroligt många sekunder från orgasm. Ryckcitatet nämner något om en ursäkt till det svenska folket, men ser den här killen ut som någon som ber om ursäkt?

Fitta hit!
Nöjesguiden 2012–04
Modell: oviktigt

Det manliga heterosexuella sättet att objektifiera manskroppen på. En magrutig torso i spegelbildshöjd. Ingen hjärna eller andra könsorgan innebär att alla möjligheter till sexuella inviter är avskurna (klandra inte dig själv ifall du missar att han är erigerad.) På Nöjesguidens omslag slipper männen stå för sina kroppar med huvudena. De får välja – huvud eller kropp. Det som gör hela bilden för mig, som är ett stort Cronenbergfan, är tvättbrädesskriften. ”Vad kostar en vagina?” Fittavund? En ofärdig kropps önskan om att få bli krönt med vagina? Fräscht hur som.

Jag är inhägnad i mitt sexliv
Nöjesguiden 2011-11
Modell: Agnes Carlsson

”Släpp Agnes fri”? För näe, hon kan inte ta sig loss själv? Isdrottningen Agnes ligger och väntar på att någon ska komma och förlösa henne ur hennes sexuellt frustrerade, oskuldsvitt pälsinhägnade tillvaro? Rubriksättaren tyckte att hennes armsmycke liknade en boja? Allt är lent feminint med den här bilden. Det är en ytterst kontrollerad bild, komponerad för att inge betraktaren så mycket behag som möjligt. Agnes prickar in regel ett och sex i Buzzfeed.coms guide över ”ways to achieve the very best glamour shot”. Håll i kragen och försäkra dig om att ditt hår är awesome.


Heteroporrigt
Nöjesguiden 2012-02
Modeller: Kakan & Julia

Genus-… ouch. Kompromisslösa Kakan och Julia får inte titta på varandra när de tafsas, utan är precis som i ”lesbiskt” sex i heteroporren riktade till en tänkt, varmt välkommen och uppenbar betraktare som absolut måste få delta i liggandet.

Aktiv Guillou
Nöjesguiden 2011-09
Modell: Jan Guillou

Jan Guillou kikar ut ur Jan Guillous huvud och slipper ha en kropp. I rubriken får han vara aktiv, inte passiv. ”Jan Guillou tycker till.”

Okrossbar
Nöjesguiden 2011-08
Modell: Nhu Duong

Bra att Nhu Duong får se så folkilsken och okrossbar ut. Bara två av ”kvinnans sexsignaler” har hon dragit på sig: den lite mer vintage handledsblottningen och de – ständigt, Nöjesguiden – särade läpparna.

Gina reder sig själv
Nöjesguiden 2011-06
Modell: Gina Dirawi

Att likna kvinnor vid blommor – blyga violer, vulgo rosor – är gammalt i skåpet. Oklart varför. Det jag gillar med den här är att Gina Dirawi ser ut att kunna reda sig själv.

Väl godkänt
Nöjesguiden 2011-02
Modell: Vanessa Falk

Vanessa Falk ser inte ut att spruta såpa i munnen för någon annans skull, utan bara för att hon är full (i fan). Hon och fotografhen får den annars så könssegregerande handen på höften-posen att se ovanligt motiverad ut.

GENUSFOTOUTLÅTANDE:

Nöjesguidens ofta normkritiska innehåll går tyvärr inte igen i omslagen. Ni gör ett hästjobb med att finjustera era kvinnliga omslagsmodellers kroppsdelar som motvikter mot varandra för att slå an en hipstersexig, säljande balans. På bilderna av män lägger ni tyngden i själva personen. Ni låter dem komma undan med en muskelspasm i ögat eller mungipan och fokuserar mer på vad de säger eller gör. Jag tycker att ni borde ha en lite mer nytänkande glimt i kamerablixten. Låt kvinnorna sitta ner och bara utstråla makt, gör er besväret att böja, stajla, jaga runt och klä av männen. Låt dem, trots att vissa psykologer skulle hävda att det vore falsk marknadsföring, sära på läpparna. Jag vet att ni törs.

Av Tomas Gunnarsson med hjälp av Hanna Hannes Hård

När jag redan hade skickat in texten slog det mig att jag kanske borde ha varit lite tydligare.

*hipstersexig = hipstersexistisk

Emil Jönsson, som fotograferade mig till artikeln, visade för övrigt att han tordes plåta mig med läpparna särade. (Synd att det inte blev ett omslag!)

Förvirrad av mitt tjat om särade läppar? Börja, till exempel, här: Female Body Language – Flirting

Tack för mig!

By |17 juli, 2012|Categories: Genusanalys, Media|15 Comments

Stortacket

Tack, tack, TACK alla för allt stöd.

Tack alla ni som bidrog till att reparera den ekonomiska skadan jag berättade om hur jag ådrog mig i Så blev jag censurerad och 15 000 kronor fattigare. Tack Ulf Andersson och Hannah Lemoine för att ni (med flera) sporrade varandra till insamlingen på Livsknep.se, som Ulf Andersson höll i och som på mindre än ett dygn (21 timmar) hade nått 15 000 kronor. Mitt i allt kaos på Facebook och Twitter, mitt i alla mediabevakning och -påringning (Aftonbladet Kultur, Aftonbladet (ledarbloggen), Ajour, Ajour igen, DN, DN igen, DN igen, Expressen (debattartikel), GP, Newsmill, Nyheter 24: Hanna Fridén, P3 Nyheter), registrerade jag att folk internetskrek åt mig att de ville ge. När jag väl hade lyckats få till ett eget Paypal-konto var insamlingen redan klar. Det blev till och med ett överskott på 4000 kronor som jag, insamlarna och mina ständiga stöttare Add Gender pratar om att använda till en stödfest (stay tuned och kom hemskt gärna på den!).

Jag kattblinkar djupt av tacksamhet och försöker smälta vidden av stödet jag har fått. Samtidigt är jag överväldigad av uppslutningen av folk som tycker att jämställdhet och yttrandefrihet är viktigt, och jag försöker läsa allt, alla smarta inlägg, alla råd och rön, allt skickligt gräv och alla uppmuntrande ord som jag får via bloggen, mailen och Twitter. Jag ska försöka svara på allt så fort jag orkar och hinner.

Ett särskilt tack till dig som lappade ihop och spred en ocensurerad version av mitt ursprungliga blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen? (vem du nu än är!). På ett plan kändes det allra viktigast.

Tack alla vänner som stöttat och experter som hjälpt. Jag ska bjuda er på varsin glass i solen och kattblinka mot er.

Nu ska jag vila. (Jag ljuger. Det kommer ett nytt inlägg mycket snart.)

Tack för mig!

Tomas

Mer läsning: Webbfunktion: Spectacular studios vs. Genusfotografen
Pernilla Alexandersson på Add Gender, för ett bakgrundsperspektiv: Sommaren då jämställdhet blev avgörande för varumärket

By |17 juli, 2012|Categories: Arlanda Express, Juridik, Media, Personligt|7 Comments

Så här blev jag censurerad och 15 000 kronor fattigare

Dessa 5 seconds of fame kommer att KOSTA…
Stackars stackars pojke som inte kan tänka.
Nästa vecka kommer att bli ett rent helvete för lilla Tomas.

Så skriver signaturen Johan den 9 juni 13.38 i en kommentar till mitt blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?, ett dygn efter att Arlanda Express marknadschef bett om ursäkt för de kritiserade bilderna och SVT Nyheter, Dagens media, med flera, skrivit om det.

Nu är mitt blogginlägg censurerat. Agenturen som företräder fotografen till bilderna av Louise Johansson i Arlanda Xpress, Spectacular studios, anlitade kort efter publiceringen juristen Staffan Teste (www.bildombudsmannen.se) och krävde ett skadestånd på 24 625 kronor samt att jag skulle ta bort bilderna och fotografens namn ur bloggen. Det här är historien om hur snyggt de har skött det, att de faktiskt fick rätt (men lite mindre pengar) och vad det innebär att ett företag inom mode- och reklambranschen lagligt kan tysta kritik av deras bilder från alla som inte har en egen papperstidning att trycka sina blogginlägg i.

Jag raderar Johans kommentar, men kopierar den för säkerhets skull. 20.11 samma kväll skriver Eric, som har samma IP-nummer som Johan:

”Denna så kallade artikel var för mig skrämmande. Att en person en kallar sig Genusfotograf, och sedan attakerar en välrenomerad duktig reklam och modefotograf är vansinnigt. Jag arbetar med reklam och mode.. Jag är en del av denna underbara industri och jag är en skapande kreativ person som älskar konst. Jag avskyr patetiska små individer som suger sig fast som parasiter och drar ner andra. VAD är en feminist.. VAD är en Genus fotograf.. Är det inte bättre och mänskligare att bara vara mänsklig.”

Eric får mothugg från signaturen intersektionalismus, som antyder att branschen han kallar underbar har en dålig människosyn och är ”i stora stycken skräp”. Han svarar:

”Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta svar!!! Stackars lilla flicka. Du låter som en löpande band feminist som inte kan stava till varken konst eller kreativitet. Utan bara vill spy galla och kräkas på hela världen. Du generaliserar och kommer med åsikter som speglar ditt egna dåliga självförtroende. Konst och kreativitet handlar INTE om vikt eller storlek. Inte heller om personlig självkänsla. Det handlar om tycke och smak min lilla älva. Öppna ögonen och njut av allt det vackra och sköna som alla dessa underbara konstnärer och artister skapar. Kärlek och sol /E”

Jag ser att Eric har angett en Hotmail-adress. Jag googlar på den. Eric/Johan visar sig vara Eric Legge, ägaren av mode- och eventproduktionsbolaget Spectacular studios. Plötsligt faller ett helt annat ljus på hatet som strömmat in från två olika IP-adresser det senaste dygnet. På Spectacular studios hemsida vet jag nämligen sen tidigare vilket namn man hittar: Stefan Jellheden. Fotografen till bilderna av Louise Johansson i Arlanda Xpress.

Plötsligt blir det tydligare varför ”Joakim Eriksson” skriver om Jellheden: ”Fotografen har visat att han gör betydligt bättre och mer genomtänkta bilder annars så jag gissar utan att veta något att budgetten var låg!” Och: ”Folk, vuxna och gammla och barn dricker vatten ur slangar och kranar varje dag runt om hela världen! Jag vill inte veta hur mycket annat sjukt ni kan framkalla i era huvuden…. Fyyyyyy………sök hjälp och gör något vettigt!”

(Du glömde djur.)

Och plötsligt är det ganska ironiskt att Johan/Eric Legge skriver: ”FYYYY vad fegt att ta bort inlägg från personer som är ärliga och motsätter sig Tomas Gunnarssons patetiska inlägg. Hoppas att du Tomas Gunnarsson är stolt över ditt agerande och fega beteende. STÅ för ditt inlägg och våga ta kritiken som folk ger dig. Detta bevisade bara vilken looser du är och att hela din *Genus grej* bara är en barnunges försök till att vara vuxen. Skrattar och går vidare bort från denna avgrund.” (Not. Den 9, 10 och 11 juni är han tillbaka, innan han byter namn till Johanna och skriver, bland annat, här istället. )

Den 10 juni får jag ett mail från Eric Legge. Titeln är ”Kontakt gällande Upphovsrätts brott”. Det inleds: ”Skriver till dig med tanke på ditt inlägg i din så kallade blogg om en av våra välrenomerade Reklam och mode fotografer Stefan Jellheden. Spectacular studios representerar Stefan Jellheden och det är vårt arbete att skydda och ta hand om alla eventuella rättliga åtgärder som kan komma upp.” Eric Legge skriver att de har ”informerat Bildombudsmannen Staffan Teste om mitt tilltag” och att de tänker ”driva detta vidare om brott mot upphovsrätts lagen”. ”Du kontaktade Stefan och frågade om du fick lägga ut bilderna (…) Stefan sa BESTÄMT Nej och påvisade att detta är inget han vill befatta sig med (…) Utöver detta är detta rent förtal och lögn hela ditt såkallade repotage rakt igenom.” Mailet avslutas: ”Alla eventuella vidare övertramp i detta kommer att kontrolleras och handläggas rättsligt. Alla eventuella kontakt försök tas som ett rent övergrepp och vi ser detta som ett hot.”

Jag visar mailet för en bekant som är polis. Han skrattar åt den sista formuleringen. Och jag undrar också. Menar de verkligen allvar? Mitt inlägg handlar inte om Stefan Jellheden. Det handlar om att kvinnor som regel, även när de är kamerablixtbelysta för sin kompetens, intervjuade i sin yrkesroll, ombeds busa, ömsa yrkesuniformen och tindra som latenta sexälvor mot kameran. Dessutom har jag inte använt Stefan Jellhedens bilder. Jag har tagit egna bilder av hans bilder i tidningen och man ser tydligt tidningens kanter, sidnummer, annonser, intervjutext och mittskåra. På en bild la jag in min tumme.

Exakt en timme efter att jag har fått mailet länkar Joakim Eriksson till en ny Facebook-grupp. Ett par timmar senare länkar Stina Stensson också till gruppen. Besynnerligt nog har hon och Joakim Eriksson identiska Hotmail-adresser.

Jag klickar på länken och kommer till en facebooksida som heter Genusfotografen (protestgrupp), vars header är min bild av Stefan Jellhedens bild av Louise Johansson i Arlanda Xpress. Kategorin är Hälsa/Skönhet. Beskrivningen ”Riktiga och normala fotografer”. För att illustrera poängen ”Joakim” gjorde tidigare har gruppen lagt upp ca 40 bilder på barn, vuxna och djur som dricker vatten ur slangar och kranar, varav alla är stulna och vissa till och med vattenmärkta. (Nu är de borttagna. Förhoppningsvis innan de tog kontakt med Bildombudsmannen!) Klickar man på gruppens Om-knapp får man deras programförklaring. ”Vi är ett antal fotografer som ifrågasätter dom extremt förvridna genusfrågorna som på sista tiden har kritiserat olika bilder.” De är kritiska till att ”personer som kallar sig Genusfotograf och tar betalt för att hålla kurser i sina sjuka fantasier”.

På protestgruppens vägg har Eric Legge postat ett uttalande:

”Eric Legge
”Tomas Gunnarsson aka ”Genusfotografen” är anmäld till Staffan Teste – Bildombudsmannen.
Hela hans blogginlägg / journalististiska inlägg är stöld och anmäld för Upphovsrätts brott. Vilket är enligt lag straffbart.
Efter som han så fint kallar sig journalist borde han ha bättre koll på vad man får göra och har laglig rätt till att göra.
Att ge sig själv stora titlar utan att kunna stå upp för dom och ha kunskap och arbetslivs erfarenhet av ämnet är för mig patetiskt.
Men det är väl oxå pgr av detta han sitter i sitt pojkrum och hackar på arbetande välrenomerade fotografer.
Avundsjukans fula ansikte har än en gång visat sig…
http://www.bildombudsmannen.se/

Min enda anmärkning är att Bildombudsmannen Staffan Teste är inte myndighet, utan en jurist. Att säga att du ska anmäla någon till en jurist är som att säga att du ska anmäla din middag till en pizzabagare.

Trots illviljan som offentligt kommer från mina motparters håll har jag lite dåligt samvete. Jag ringde Stefan Jellheden dagen innan publiceringen och frågade om det var okej att jag använde hans bilder som exempel. Jag förklarade sammanhanget, skillnaden på hur yrkeskvinnor och -män porträtteras på bild, och han sa javisst, så länge han fick kredd. Han lät snäll. Jag förtydligade att inlägget kommer att vara kritiskt. Då bad han mig ringa upp och några timmar. När jag ringde upp senare under dagen hade han tänkt och bestämt sig för att han inte ville medverka om inlägget är kritiskt. Han ville inte att det skulle dyka upp några negativa saker om man googlar hans namn.

Jag vet att upphosvrätten inte bara handlar om kredd, den ideella rätten, utan även om rätten att framställa sitt verk och få betalt för det. Samtidigt finns det något som heter citaträtt. Som inte gäller just foton. Tidningar publicerar ständigt faksimiler – men hur är det med foton av bilder i tidningar? Jag hittar inget rättsfall som liknar mitt potentiella, bara en HD-dom om tumnagelbilder, där ett företag dömdes för upphovsrättsintrång trots att fotografens bilder var frimärksstora inslag i en skärmdump. Jag tänker att det här måste gå. Hur ska man kunna kritisera och debattera innehållet i bilder om man inte kan visa dem? Jag tänker att det jag skriver om borde ligga i allmänhetens intresse och vara viktigare än en enskild fotografs googlefåfänga.

Den 21 juni får jag ett kuvert från Bildombudsmannen AB med min adress handskriven på. I kuvertet finns det en faktura på 24 625 kronor. Det saknar sista betalningsdatum, men betalningsvillkoret är 10 dagar och det står att ”klagomål gentemot faktura inom 8 dagar”.  Följebrevet till fakturan har ämnesraden ”Ang. otillåten examplarframställning/ tillgängliggörande av bild på hemsida, internet” och i det står det att jag utan Stefan Jellhedens tillstånd kopierat och lagt ut bilderna på min hemsida. Ett tillgängliggörande som strider mot andra paragrafen i upphovsrättslagen och eftersom jag inte fick hans tillstånd är agerandet även oaktsamt (54:e paragrafen i upphovsrättslagen) och därför ska skälig ersättning samt skadestånd utgå. Det står att det gäller 9 bilder. Men bildserien i Louise Johansson-artikeln består av 6 bilder. Jag inser att han även räknar mina skärmdumpar från SVT.se och Dagensmedia.se där de skrivit om hur Louise Johansson ångrar de bevingade bilderna. Men vilken är den nionde bilden? Det fattar jag aldrig. Skitsamma. Här kommer det som jag letade efter innan publiceringen: ”Din artikel kan uppfattas som kritisk granskning vilket är vällovligt i tryckt form, men just sedan 2009 inte längre tillåtet för att använda sig av andras bilder på Internet, se bl.a. hovrättsdom, hovrätten för Skåne och Blekinge dom FT 2090-08”.

Jag ställer in min semester och pratar med juridikexperter. Min gamla lärare i upphovsrätt på journalisthögskolan. Författaren till boken om upphovsrätt som vi hade på journalisthögskolan. (Läraren: ”Typiskt journalister! Kunde du inte bara ha lånat boken?!”) En juridikexpert som vill vara anonym är bekant med domen som Staffan Teste hänvisar till och upplyser mig om vem som drev igenom den.

Bildombudsmannen.

Jag mailar registratorn på Hovrätten över Skåne och Blekinge och får genast ut domen som .pdf. (Det kan du också göra. Det är bara att maila.) Fallet har varit uppe både i Tingsrätten och Hovrätten, och det handlar om ett kreditföretag som stämde en studentförening för att de använt en faksimil av deras annons i en kritisk artikel om företaget i studenttidningen. Och mycket riktigt. För de två gånger de publicerat annonsen i tryckt form blev de friade. För den gången de gjorde det på sin hemsida blev de fällda. Ett klantigt beslut, enligt min hemliga rådgivare, eftersom domstolen med rättspraxis spikade lagändringen som innebär att offentliggjorda konstverk får återges ”i anslutning till texten i en kritisk framställning, dock inte i digital form” (23:e paragrafen punkt 2).

Lunds Universitets Studentkårer fick betala ett skadestånd på 1500 kr. Jag har inte samma tur. Juristen som jag får tag på ett par dagar innan fakturans bestridningsdeadline lyckas förhandla ner 24 625 kr till 15 000 kr. Jag får en deadline satt till måndag 9 juli då pengarna ska vara inne och bilderna (skadan) borttagna. Fredag den 6 juli lånar jag 15 000 kronor av min rikare jämställdhetskollega Pernilla Alexandersson och sätter in dem på Bildombudsmannens konto.

Nästa morgon ser jag att jag fått ett mail från Bildombudsmannen Staffan Teste som är skickat 00.51. I det säger han att jag har gjort ett nytt intrång i och med att bilderna fortfarande ligger uppe. Jag blir kallsvettig, ringer upp min jurist och får förklarat (vilket han nog har förklarat tidigare) att avtalet är uppfyllt när betalningen har kommit in, inte vid deadline som står på fakturan. ”Vill du ta bort dem annars får vi börja från början”, skriver Staffan. Men han är sjysst. Jag får till måndag på mig ändå. Jag frågar vad han menar med raden ”bilderna syns fortfarande på din sida och via länkar som hänvisar till din databas och facebook”. Jag har inte lagt upp några bilder på Facebook, och min profil är dold för offentligheten. ”En länk ledde till facebook med bilderna”, skriver Staffan Teste. ”Vems facebook förstod jag aldrig. Är det din facebooksida är det inte heller OK. Du har väl tagit bort bilderna från ev facebooksida?” Jag får mig dagens enda asgarv. Staffan Teste måste ha varit inne på protestgruppen Genusfotografens sida och trott att den varit mitt verk. (Den nionde bilden?)

01.41 samma natt har Spectacular studios mailat. ”Vi vill att du OMGÅENDE tar ner bilder du stulit av Stefan Jellheden!!! Givetvis kommer att följa upp detta och hålla en öppen diskution med Staffan Teste för vidare anspråk om detta inte sköts.”

01.42, en minut efter att Eric Legge skickat mailet, har han varit inne på protestgruppen Genusfotografens vägg igen och skrivit.

”Eric Legge
För er kännedom gällande den så kallade ”Genusfotografen” och hans skevt sexuella bild av fotograf Stefan Jellhedens bildserie i Arlanda Express för Travel media publications

Tomas Gunnarsson / Genusfotografen
Har blivit anmäld av Staffan Teste via oss som är hans agentur och har betalat ut skadestånd för detta påhopp och missbruk av bildmaterialet”

Detta glädjer protestgruppen som när den vaknar 10.37 nästa morgon sträcker på sig och tjoar:

”Ihaaaaaa! Goooooooood! Han måste fälla ut landningsställen och hålla sig till genusfrågor på rätt sätt och rätt nivå! Jag och många med mig tycker att genusfrågor är viktiga men våra fantasier är inte riktigt lika sjuka som Genusfotografens!”

Det glädjer mig att genusfrågor plötsligt har blivit viktiga för gruppen under månaden som gått. Men det känns för jävligt när jag strax före midnatt på söndagen censurerar mitt blogginlägg genom att lägga in röda rektanglar över Stefan Jellhedens bitar av mina bilder. Men en bra sak händer under helgen. Jag får kontakt med en journalist som är vän med Eric Legge på Facebook. Hon skickar mig det slutgiltiga beviset på att det här Aldrig handlat om upphovsrätten för honom. Så här skriver han på sin vägg:

Det här har handlat om att förminska och tysta kritik. Ingenting annat. Eric Legge jobbar inom den underbara reklam- och modebranschen, och han hatar när den får kritik. Artikeln han länkar till beskriver hur Lotta Lundgren kritiserade agenturen Sundqvists annonsbild i tidningen Gourmet föreställande en kvinna som invirad i en handduk sitter på en badkarskant och pratar i telefon samtidigt som hon rostar bröd till texten: ”Dags för en vassare kniv i lådan?”. Hon råsågade kampanjen på Sundqvists facebooksida. Agenturen pudlade omedelbart. Och nu ser jag vem som har skrivit inlägget efter Lotta Lundgrens på sidan:

”Eric Legge
Sen kan man ju TOLKA allt som man vill.. Reklam är REKLAM, något som båda kan vara roligt och lustigt och lite knäppt.. BÅDE på barns,djurs män och kvinnors bekostnad… Efter 30 år i branchen vågar även JAG ha en åsikt. Humor är människans sista frontlinje mot dom negativa trkiga negativa pessimisterna. Skrattar och går vidare…Bhaaa.”

Alla har rätt till sin åsikt. Alla har rätt att hata, skratta och gå vidare bort från avgrunden. Men yttrandefriheten är vi väldigt måna om i Sverige. Att använda lagar för att utöva makt mot någon som har andra åsikter än du, är inte okej. Lagar som inte hänger med (mer än hälften av all klockren kulturkritik jag läser är publicerad exklusivt för webben) och som egentligen är till för något annat (riktiga brott), men som gör det möjligt för företag som inte har nerverna för kritisk granskning att ropa ”stöld!” och få kritiken utsuddad (och kritikern ekonomiskt skadad). Kritik är inte censur, Eric Legge. Det är någonting positivt. En chans till utveckling. Censur är censur.

Bildkritik utan bilder funkar bara inte. Syns inte. Finns inte. Att prata om hur bilders innehåll påverkar oss utan att visa dem vore lika svängigt som höra någon beskriva en låt med ord (i realtid). En person hade delat mitt inlägg om jag bara hade beskrivit bilderna, och det hade varit jag.

”Ditt ombud har väl förklarat att om du gjort det här i tryckt form hade det varit OK, men med lagändringen 2009 är det inte tillåtet med att använda bilder i kritiska sammanhang på Internet”, skriver Bildombudsmannen.

Tja, om någon vill trycka mina blogginlägg och göra dem analoga så är det bara att höra av sig. Men folk delar inte tidningar som om de vore länkar. Det mest effektiva sättet att, som jag försöker göra, sprida medvetenhet om hur stereotyper begränsar vår fantasi och normer och ideal sinkar oss, är så här. Jag kommer inte att ha råd att fortsätta med den granskande sidan av mitt jobb om jag måste betala ut ett stipendium i sexistiskt foto varje gång jag kritiserat en bild som jag inte tagit själv.

Jag kanske borde ha sagt: ses i rätten. Gör mig till en genusmartyr då, gör det. Det var lite frestande, men samtidigt har jag ingen som helst aning om vad domstolskonstnader brukar ligga på (och en av mina rådgivare bedömde min chans att vinna till fem procent). Någon av er därute som är mer insatta och erfarna av internetjuridik och upphovsrätt vs. yttrandefrihet får hemskt gärna upplysa mig om det är något jag har missat. Till exempel så fick Bildombudsmannen mig att radera Stefan Jellhedens namn ur blogginlägget, men det har förstått i efterhand att de inte hade rätt att kräva. (Misstankarna om det smög sig på när Staffan Teste skrev ”ditt ombud sa också att du skulle ta bort fotografens namn från din blogg” och ”ta helst också bort fotografens namn.”)

Lyft ännu hellre en debatt om det här. Är det verkligen så att alla bloggar, nyhetstidningar och ideella föreningar som just nu gör som jag har gjort begår brott mot upphovsrättslagen och i teorin kan bli tagna för det? Är det bara för att jag är ett lätt byte som det här har hänt mig (och inte, förslagsvis, Dagens media eller SVT)? Jag är tacksam för andras synpunkter. Vi måste veta vad som gäller.

Genusombudsmannen

By |12 juli, 2012|Categories: Arlanda Express, Juridik|496 Comments
Go to Top