Skrönor om kiss och gulliga hordräkter

Hej svhensson!

Vill du höra om min helg?

Jag är i Tokyo nu, som sagt. Egentligen på semester (eftersom jag aldrig fick någon i sommar), men hur skulle jag kunna hålla mig från att genusblogga lite härifrån? Hur?

Jag landade här i torsdags. Eftersom min värd Alfred var i skolan sökte jag mig in från flygplatsen i Narita mot stadsdelen Shinjuku själv.

Könsglasögonen hade inte kommit bort i bagagehanteringen.

”Välkommen hem, pappa Tomas! Åh som vi har saknat dig!”

”Vem fan är ni?”

Jag måste dock erkänna att jag vid Alfreds och min första rundvandring i Shinjuku, och under vår runda i shoppingdistriktet Harajuku dagen därpå, mest tänkte: Aja, så mycket att genusblogga hem om finns det väl inte här. Genusfotot är väl inte nämnvärt sämre här än i Sverige?

Skyltdockorna ser ju till och med lite sundare ut.

Så här ett par dagar senare har jag ändrat mig, tror jag. Men vi tar det sen (en jämförelse). Nu vill jag berätta om vilka människor jag mötte i helgen och vilka tankar det väckte.

Skavanklöst tempusskifte.

Jag och Alfred står utanför tunnelbanestationen i Harajuku och pratar med Said Karlsson – en frilansjournalist, spelproducent och fotograf som bott här i fyra år – och väntar på att hans kompis Frej ska dyka upp. Plötsligt hör vi att sällskapet bredvid oss också pratar svenska. Två små svenskar i tjugoårsåldern, varav en kallar mig sin ”gamla musiklärare!”, ansluter sig till vår cirkel. Någon minut senare ansluter sig Frej – som visar sig vara Frej Larsson från hiphopduon Maskinen – och ytterligare två små svenskar, som gapar och tindrar med ögonen och undrar hur vi känner varandra allihop, vilket vi inte gör; Tokyo råkar bara vara ett satans FLUGPAPPER för svenskar.

Vi bestämmer oss för att slå följe till en izakaya (flerrätterssnacksbar), allihopa. En asocial amerikan i rosa overall med utstående snopp hakar på.

Jag är ganska besviken på att ingen av oss är en japan. Det var det stora failet med min förra resa hit 2006, att jag och Alfred (med då också) inte konverserade med en enda japan på djupet (eller som jag råkade säga till honom lite omtumlad av tidszoner, ”att vi aldrig lämnade vår trygga lilla bulle”).

Said Karlsson känner dock en massa japaner, och när jag frågar honom om jämställdheten i Japan lägger han nästan huvudet på sned.

– I Japan går många kvinnor på universitet för att hitta en bättre man. För att öka sitt marknadsvärde. De går en utbildning i ett par år, bara för att bli hemmafruar och ta hand om barnen, hemmet och svärföräldrarna.

Oj. Och hur resonerar de kring det?

– Många jag pratat med säger att de längtar efter det. Att bli klara med studierna, jobba något år och sen få vara hemma.

Att plugga för att flugpappra till sig en bra man. Jag får en klump i magen och bestämmer mig för att bli ännu angelägnare om att få träffa en japansk genusvetare, feminist eller bara kvinna när jag är här. (Eller varför inte en man? Hur ser japanska män på den här eventuella normen och att vilja ha en partner som är hemmafru?)

Said Karlsson, för övrigt:

Liten svensk med MVG i musik, butter amerikan och liten svensk salaryman (som kom direkt från en japansk jobbmässa):

Två till små svenskar:

Offentlig svensk hiphop-personlighet:

Jag måste säga att Frej Larsson, med risk för att låta homosocial, är lite av kvällens höjd- och medelpunkt. Söt och gränslös person.

Han berättar för mig om hur han och Simon Gärdenfors slagit vad om huruvida det gick att köpa kiss i Tokyo. Simon menade att det gjorde det. Frej satte emot. När Simon via kontakter fick tag på en kanna dryckeskiss fick Frej dricka upp. Men det visade sig vara plommonvin parfymerat för att lukta som – skolflicksurin? Och så fick Simon dricka Frejs kiss? Jag hänger inte riktigt med. Jag är lite mätt på historier om hur galet Japan är, berättade av galna personer som kommit hit för att bete sig som totala festivalfreaks med Japans (på ytan) artighetsförsäkrade kultur som konservativ katalysator.

Då blir det betydligt intressantare när jag pratar med Frej om Maskinens låt Krossa alla fönster, som skulle kunna vara en kamplåt för kvinnojourer.

Jag frågar Frej vad han personligen tror att mäns våld mot kvinnor egentligen beror på.

– Alkohol.

Alkohol?

– Ja.

Bara?

– Ja. Alkohol eller sociala konstruktioner.


Foto: Said Karlsson

Frej visar sig vara en utmärkt isbrytare när vi ger oss ut på stan. Det är ju Halloween-tider nu och alla firar Halloween lite när de vill. (Jag ska på en Halloween-fest på onsdag, med bland annat japanska konststudenter.)

Pikachu, snorig geisha, Frej Larsson, blå björn och Kalle Anka:

Frej, Mario, vene, Toad, Mario och Luigi:

Gyllnefanten och Frej:

Jag ser att du sneglar på Frej Larssons ringar, så här har du en närbild:

(Hästringen har han gjort själv. ^^)

På Frejs initiativ går vi vi till baren The Oath, som han bedyrar inte ska göra oss besvikna. Där är det relativt tomt, men ändå mysigt. Och efter ett tag gör några trevliga civiljapaner oss sällskap på uteserveringen.

Jag minns inte hur bra den här killen egentligen var på att fånga nötter:

Efter ett tag händer något intressant, som ger mig en del att fundera över.

När vi suttit ett tag börjar det komma gäster till klubben intill. Gäster klädda i korsetter, spetsstrumpbyxor och korta kjolar, som går på höga stilettklackar och ser ungefär exakt ut så här:

Maskeradvampen. Playboykaninen.

Outspökad bartender. Militär.

När jag tar kort på den här djävulen får hen feeling och börjar posa för mig.

Utan att säga ett ord kommer vi närmare varandra och – steg för steg, pose för pose – jobbar vi oss fram till den här underbara bilden:

”TIME MAGAZINE”, säger Frej Larsson när han får se bilden. Och själv sjunker jag ganska nöjt ner i uteserveringssoffan och dricker ett ganska nöjt glas plommonvin, rattande fram och tillbaka mellan bilderna.

Men senare under kvällen, när jag sett fler människor gå in genom den mystiska chockrosa dörren till grannklubben med den nästan halvmeterhöga tröskeln, hör jag mig själv fråga – och jag skäms för att erkänna det här – Said:

– Vad är det där för slags klubb egentligen?

En helt vanlig klubb, gissar Said.

– De kanske har lite pole dancing, men det är inget som höjer några ögonbryn.

Ah. Det är en vanlig klubb. Så klart.

Jag påminns om förra veckans stora skämt på Tumblr. Folk har börjat uppmärksamma skillnaden mellan kvinnors och mäns utbud av Halloween-dräkter (bland annat Fuck No Sexist Halloween Costumes) och på vilket skrattretande tydligt sätt de visar uppfattningen om att Man är det första könet och Kvinna det andra, alltid sexuella.

Kocken

(Okej, det var inte en slump att jag började med den här.)

Hamburgaren

Giraffen

Biet

Ölen

Skunken (var på väg att skriva Skurken)

Bananen

Visst blir det så väldigt tydligt när männen konsekvent får vara rejält påpälsade, formlösa och fulroliga subjekt medan kvinnornas kläder är krympta till ett minimalt symbolikförmedlande tyg som lämnar så mycket plats som möjligt åt hud?

Ibland behöver den manliga Halloween-skruden inte ens ha ett ansikte.

Eller ens mänskliga kroppskonturer. (Subjektsformen blir bara renare och renare in here.)

För att inte tala om hur tydligt det blir när mannen är grejen och kvinnan är en kompletterande sexig kvinna-version av grejen.


Och nu ser de här exemplen ut att vara från snarlika om inte samma företag (har ingen koll på hur många tillverkarna av Halloween-dräkter är), men så här ser i alla fall utbudet ut även i Tokyo:

Och i Stockholm:

(Här kan du läsa hur Butterick’s bemöter kritiken av det här på deras Facebook-sida.)

Och som om det inte skulle kunna bli tydligare. Den här seriestrippen av Mandy Marlette fångar väldigt bra det nedslående med vad ALLA Halloween-dräkter för kvinnor har gemensamt:

Även om toppkommentatorn till blogginlägget Halloween: Men vs. Women (liknande upplägg som på Fuck No Sexist Halloween Costumes) kanske säger det ännu mer direkt:

Inte sagt att jag trodde att tjejerna som passerade oss på väg till The Oaths grannklubb var horor.

Bara att:

1. Jag frågade Said Karlsson vad det egentligen var för slags klubb.

2. När jag nästa dag tittade igenom bilderna, såg jag den här…

Och tyckte mig att se att hen som poserat för mig, mitt i allt bara blixtvis upplyst poserande, tydligen hade KEDJAT FAST SIG i väggen utanför klubben (!?!). Varpå jag frågar Said Karlsson igen, den här gången över mail, om han är säker på att det bara är en vanlig klubb. (Inte ett stripphak med hundparkeringar för sina anställda.)

Innan han ens hinner svara kollar jag dock igenom fler bilder och ser att kedjan är den som klubbens skylt hänger i…

Och känner mig dum, naiv och – för första gången på många år – förvirrat hora & madonna-stissig.

”Kollade hemsidan lite snabbt, och det verkar vara en högst ordinär klubb, tror inte ens de har några poledancers, haha! Gänget som vi såg var med största sannolikhet bara ett helt vanligt halloweengäng, tror inte att någon av dem jobbade där”, svarar Said.

Just ja. Jag hade helt förträngt.

De kom trots allt i sällskap med de här killarna:

Suck. Kan inte du springa fram och kalsongknäcka dem så att de får känna hur det känns att ha på sig en riktig Halloween-dräkt?

Tack för mig!

Tack för avsugningen, Frej!

By |2015-12-30T23:50:15+01:0030 oktober, 2012|Genusanalys, Personligt|8 Comments

Varför så mordisk, mannen?

Nä vad säger ni. Ska vi titta lite närmare på män? Eller snarare på vilka påståenden om manlighet som kan uppsnappas om man lämnar boet, eller bara sängen, med genusglasögonen på?

Okej. Det här budskapet har du redan koll på nu, men det är alltid bra med lite repetition…

Män är mördare

Du ser dem överallt. Kastande rostiga knivar till styva blickar efter dig från reklampelare, tidningshyllor och kyrkoblad som lagt sig på din dörrmatta i väntan på att du ska komma hem.

Män som ser ut att vilja – eller i alla fall kunna – mörda dig.

Kvinnor ser ut som att de stöter på dig. Män ser ut som att de vill stöta dolken i dig.

Men ibland kan de vara lite svåra att få syn på, hur kallt än deras blickar isar när du passerar dem. Ibland kanske du inte reflekterar över hur mystiskt överrepresenterade män som verkar jobba med våld och död är förrän du står inför en hel skog av mördare.

Som den Emma Thuresson hittade när hon besökte Northern Model Groups hemsida, avdelningen ”new faces” (tack för spaningen!):

De nya tjejerna:

De nya killarna:

Kände du hur dina chanser att överleva först såg ganska ljusa ut, men sen gick i moln när du scrollade ner?

Ibland kan det dock räcka med one man. Någon som blivit ombedd att ta i lite väl hårt i sitt uttryckande av hård idealmanlighet så att illusionen sprängts lite i sömmarna och könsrollen bara blivit väldigt illasittande.

”Kan du se lite manligare ut? Nej, ÄNNU manligare. Mer! Mera! MERA! Ah, där, bra! Och så kisar du! Där! Bra, tack!” som Emma Gray Munthe (tack för tipset!) musar om att fotografen skulle ha sagt.

Ser du ens vem bilden föreställer? Det är Skavlans annars så sympatiska och tillmötesgående på stan-reporter Niklas Källner, som fotograferats till Damernas Värld. Jag missade helt att det var han. Vilket kanske säger en del om effekten av att kräma på med allt för mycket klyscha (stereotyper gifter sig per definition illa med individualitet).

Så vad handlar det här om, egentligen? Vem tycker egentligen att det är en bra idé att fylla våra gator, tidningar och reklambanners med bilder av aggressiva män? Varför måste den manliga argrynkan nödtvunget åka ner så fort kameran åker upp?

Ernest Hemingway kanske vet. Själva affischgubben för överkompenserad maskulinitet skrev i sin memoarbok A Moveable Feast, angående när han försvarade sin homofobi inför författarkollegan Gertrude Stein, om hur det var att som ung pojke behöva bära kniv i sällskap av luffare ”på tiden när vargar inte var slang för män som var besatta av jakten på kvinnor”:

”Jag försökte tala om för Fröken Stein att när du var en pojke och rörde dig i sällskap av män, då var du tvungen att vara beredd att döda en man, veta hur du skulle göra det och verkligen veta att du skulle göra det för att slippa bli störd … Om du visste att du skulle döda, kände andra människor det väldigt snabbt och lät dig vara ifred.”

Självförsvar mot en manlig(are), eventuellt penetrationssugen blick. Är det vad mördarminen handlar om?

Medieforskaren Anja Hirdman skriver i boken Den ensamma fallosen att den manliga kroppen i bild inte har några poser, gester eller blickar som är designade med en feminin lust i åtanke, utan att det offentliga uppvisandet av manliga kroppar – än så länge – i första hand är en ”kroppslig affär män emellan”.

”Ett tydligt uttryck för detta är att bilder på mer eller mindre avklädda män nästan alltid väcker frågor om homosexualitet eller homoerotism mellan män. Med andra ord: bilden av mannens kropp har rört frågor om män för män.”

Med den här logiken menar Anja Hirdman att den ihärdigt och iskallt tillbakastirrande mannen på bild handlar om ett machokulturens dominansspel och om manliga hierarkier. Hon tar exemplet att det i populärkulturen förekommer oändligt många kyliga, hotfulla blickmöten mellan män (där den svage är den som tittar bort först).

”Detta med att bli tittad på, att underställa sig någon annans blick, framställs på många håll som ett verkligt hot för män. Den klassiska västernfilmen är ett exempel med sina suggestiva närbilder på sammanbitna mansansikten som nagelfar omvärlden efter tecken på om de blir iakttagna. Betraktandet framställs som ett sätt att ha kontroll över såväl sin omgivning som över andra män.”

Det här kan du ha i bakhuvudet nästa gång du hittar en bild på en man som stirrar på dig med en så kokande ilsken blick att skinnjackan smälter: Han är rädd att du också är en man, så för säkerhets skull försöker han därför dominera dig med blicken.

Det här kan förklara varför tjejerna i en underklädesreklam från 1998 kom undan med att posera så här:

Medan männen i motsvarande reklam var tvungna att posera så här:

”Se ut som en ledare av män, som om du skulle kunna befalla en hel armé trots att du har tappat byxorna!” verkar fotografen ha skrikit till varje enskild man i den här bilden.

Det kan också förklara varför ett amerikanskt företag som bestämt sig för att sälja nagellack till män ger sig själva det här namnet och den här framtoningen:

Alpha Nail. Det är inte nagellack. Det är nagelPANSAR.

”Vad har Roger Huerta, Chuck Liddell, Chris Leben och Dave Navarro gemensamt? De är alla alfahannar och de smyckar alla sina naglar med krigsmålning. Varför? Varför inte!” argumenterar sidan. Och som om varför inte! inte vore ett tillräckligt bra argument, snurrar ett bildspel med ytterligare sex bildsatta argument till varför:

Du får lägra fler kvinnor. Minst två åt gången.

Hörde du inte vad vi sa? MINST TVÅ ÅT GÅNGEN!

Få din flickvän att kräkas mindre när hon ser dina fötter. Eller vänta. Du har ingen flickvän! Du är en alfahanne! Alla är din flickvän!

Slå ner fler betahannar med hjälp av den dolda… energireserven… i lackets… glans?

Rockgudar är också ett slags alfahanne! Det är därför man spelar gitarr, din jävla idiot. För att vinna brudar!

Se bra ut för din egen skull. Inte för någon annans. (Okej. Faktiskt ett bra budskap. Även om det blir lite förvirrande med den kvinnliga modellens död-frånvända blick. Inte för hennes skull, alltså? För i så fall hade hon ju kollat på naglarna. Det där med att göra sig till för någon annans skull går bara inte som man, tydligen.)

Till sist har Alpha Nail en raggskola inspirerad av Neil Strauss bok The Game (om hur man manipulationsförför kvinnor genom att fejka att man är en alfahanne).

Märkte du vad som saknades? En anledning ett. Jag har klickat och klickat fram och tillbaka i bildspelet, men hittar inte vad ”reason number one” skulle vara. Är det kanske meningen att man där undermedvetet ska fylla på med det som egentligen sägs i alla andra desperat macho argument? ”Det är inte bögigt, vi lovar!” Eller rättare sagt: ”det är inte KVINNLIGT, vi lovar!”

Ni känner det också, eller hur? Hur skör Alpha Nail får manligheten att framstå? Så skör att den behöver ett pansar. Så skör att den behöver krigas och bestigas kvinnor för. En så klen konstruktion att lite spackel skulle kunna rasera den om det smetades på med fel avsikter.

Jag tror inte det är för att man vill ha mer macho i sitt liv som man köper nagellack. Och även om jag tycker att fler män borde prova nagellack, tycker jag verkligen inte att idén bör säljas in genom att osynliggöra (och indirekt nedvärdera och förakta) att nagellack är förknippat med femininitet. Som om det vore så fruktansvärt. Och som om det automatiskt skulle leda till undergivenhet.

Men där har du skapandet av ”manlighet” som i en liten, genomskinlig ask. Att vara man, att bli man, handlar om att inte vara kvinna (och vice versa). Det är en process som forskare menar börjar med att små pojkar uppmuntras att inte identifiera sig med sina mammor (en norm som kan synliggöras med att peka på ett enda ord – ”morsgris” – som används på pojkar men inte flickor, som en negativt laddad undantagsbeskrivning) och som fortsätter – i sämsta fall – i ett livslångt förtryckande och förnekande av egna egenskaper som skulle kunna kategoriseras som feminina/kvinnliga. Vilket leder oss tillbaka till våra bilder av män som ser ut som att de HATAR att kommunicera, hellre skulle DÖDA än att visa en känsla och som vägrar att släppa kontrollen över ens en ANSIKTSMUSKEL (av rädsla för att hela könsfuskbygget ska rasa samman och alla manliga privilegier tappas som ett par byxor bara för att man lossade lite på makten över ett enstaka fototillfälle).

Vi skapar våra identiteter i dialog med bilder. Och budskapet mördarna väser mellan tänderna till sina verkliga manlighetsskaparkollegor är: Gör som jag. Stryp kvinnan inom dig.

Jag tror att den här cigarettreklamen ska föreställa rolig. Men visst är den sorglig? Den här stackars mannens feminina sida är så kuvad att den bara får komma till ytan i form av en liten teckning på armen. (Som han säkert bara visar när han spänner sig för att mörda). :'(

Ge henom lite nagellack, åtminstone.

Tack för mig!

By |2022-06-13T14:33:24+02:0022 oktober, 2012|Genusanalys, Genusfail|46 Comments
Go to Top