Vad tycker vi om det?

MarieBjoerk på Twitter tipsade mig om den här bilden i Arbetarbladet:

Kommentar: Jättebra initiativ av Gävletjejerna. Att visa att en sjal inte behöver betyda förtryckt. Och hur hjälper tidningen/fotografen till att lyfta fram det budskapet? Jo, genom att låta dem, liksom, huka lite lätt på bilden.

Vad hukar de för? Rubriken? Var bilden för lågt beskuren? Står de under någonting? En upphissad flygel? Hoppar kanske en cirkuskatt över dem? Har fotografen fastnat i någonting eller gömt sig någonstans och lutar de sig framåt för att kolla hur det gick eller hur det är fatt?

Min gissning är att fotografen tänkte att sjalarna skulle synas bättre så. Men bara en av fyra lutar ju faktiskt huvudet framåt, så det hade inte gjort någon skillnad om de hade stått rakryggade. Var tanken att de tydligt skulle visa sina sjalar, liksom folk – i lokaltidningar, oftast – brukar visa upp sina fiskar, skägglavar eller katter med solglasögon? Att tjejerna är fotade uppifrån på porträttbilderna till höger tyder också på det. Fotografen måste helt enkelt ha tänkt att det rätt allmänt accepterade genus-no-no:t att fota kvinnor uppifrån inte var applicerbart här, eftersom vi måste se hur sjalens mönster ser ut även på hjässan.

Eller så höll fotografen inte med. (Men ni är ju kuvade, ni muslimsbrudar! Jag gör så här. Jag ger er instruktioner om att huka, och så håller jag tummarna för att ni är för ovana vid plåtningar för att märka vad jag håller på med. Så får det bli. <- Inre monolog.)

Eller så tänkte fotografen helt enkelt inte i de banorna.

Ett annat tips om ett ställe där man kan hitta bugande kvinnor: Oslo. Läs ”Äntligen en tjejhistoria” – Sofie Bergkvists observationer om vilka poser kvinnor på museer brukar vara framställda i. Smakprov:

Tack! Nu räcker det med hukande kvinnor för ett tag framöver!

Tack för mig.