Plötsligt händer det.

En bild som du inte sett förut. Som får det att svindla till i bröstet. Som får pirr att klättra på väggarna inom dig. Som får allt att kännas rörligt, uppe i luften, blött och böjligt.

Som löser upp, inte cementerar.

En bild som befriar.

Fria kattungar

Den här fantastiska bilden föreställer journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed, som kidnappades i Syrien för sex veckor sedan och släpptes fria i onsdags.

Har du sett någon intimare, varmare och ömmare bild av två män förut? Sitter ihop som kattungemagneter, gör de! Och handen på kinden-kramen. (Så har jag bara blivit kramad av infertila män!) Och deras leenden. Deras helt oreserverat kärleksfulla leenden. (Jag smälter. Smalt.)

Och det finns mer genuskokain.

Gravidklappen

Kolla! Tar på varandra, gör de också! Män som inte ens brukar få ta på sin egen kropp på bild.

Sociologen Erving Goffman kallade det ”the feminine touch”. Fenomenet att kvinnor (betydligt oftare än män) skildras fingrande eller snuddsmekande objekt eller ytor som om det fanns en elektrisk, sexuell spänning mellan dem och tinget. Självberöring är också något som är få män och många kvinnor förunnat i reklam. Män måste ha ett funktionellt syfte med sin handföring (och med hela sin kropp, som är en farkost för hjärnan – inte en delikat, dyrbar källa till njutning).

Att greppa saker går bra. Styra saker får män också göra på bild. Peka går bra – bara så länge resten av kroppen håller sig kysk och disciplinerad.

Salj graj med guy
”Kolla, plötsligt händer det Genusfotografen, efter höstens alla
kvinnor på omslaget till Ljud & Bild – en man.” /Thomas Arnroth

Och ska vi prata leenden?

Just det stora, öppna, härliga leendet är mycket ovanligt för bildmän. I den statliga offentliga utredningen ”Könsdiskriminerande reklam – kränkande utformning av kommersiella meddelanden” från 2008 (pdf) kan man läsa om en studie medieforskaren Anja Hirdman gjorde av utomhusreklam. Hon räknade bland annat hur mycket kvinnorna och männen på våra offentliga reklampelare ler. 49% av kvinnorna. 26% av männen. Och när när hon dessutom vägde in vilka som kan sägas ha ett ”storleende”, gjorde hon bedömningen att 26% av kvinnorna storlog. Och 1% av männen.

Kvinnor får le åt vad fan som helst.

Kul flirtig feminin

Hjärnskador.

(Tack för tipset, Hinke Linnér.)

Vattenflaska

Vätskebrist.

(En ”woman struggling with water” funnen i en skolbok, alltså.)

(Jag censurerade flaskan, klippte in en kuk över den och censurerade den igen. Sen tvättade jag händerna.)

(Tack, Mr Emma Bergman.)

Solceller

Lite värme.

(Mer läsning: Fyrtio nyanser av maktbalans, Duktiga väsen som startat eget, Stötta manligt företagande…)

(Tack, Kristian Niemi.)

Skratta bort sexism

Sexism.

(Ja, exakt hur tänkte DN här? En artikel om att övervinna sexism – illustrerat med bilder av kvinnliga chefer som leende stirrar in i lampor och tar sig för huvudet???)

(Relaterat: How to be a feminist according to stock photography.)

(Tack, Isabelle Lundqvist.)

Män då?

Män får inte ens le åt sin egen GLÄDJE.

Leif Speleman

Så ja, bilderna av Niclas Hammarström och Magnus Falkehed sticker helt klart ut.

Det intressanta är att jag fick flera kommentarer från folk som tyckte att bilderna av dem kändes feminina.

VeronikaDet förminskande uppifrån-perspektivet. De ofarliga leendena. Den helt närhetsorädda omfamningen. (Gravid-klappen på magen på den andra bilden.)

Javisst. Jag håller med. Även om det så klart är vår blick som ”feminiserar” dem, i och med att vi är vana vid att se kvinnor framställda så, sällan män. Och det är därför bilderna känns så starka. För att bilder som förstärker snäva könsroller begränsar oss alla (kvinnor och män, pojkar och flickor – men också oss som identifierar oss som både och, transpersoner eller ingetdera). Därför känner vi också på oss att bilder som bryter mönster skapar mer handlingsutrymme och ett större register av köns-mänskliga uttryck för oss alla.

Sen är formuleringen ”’kvinnlig’ behandling av kameran” väldigt intressant.

Dels för att det är lite lustigt att tänka sig att det skulle finnas kameravinklar som är biologiska. (Fördelen med att använda orden ”femininitet” och ”maskulinitet” istället för ”kvinnligt” och ”manligt” är att det blir framgår lite tydligare att det handlar om sociala och kulturella generaliseringar om vad som är typiskt kvinnor eller män – inte något som är rotat i anatomi.)

Dels för att vissa tolkade detta som något negativt.

Helvetes idiot

Men det är inte helt långsökt, med tanke på att vi lever i en kultur där allt som räknas som ”kvinnligt” (yrken, kultur, egenskaper) har lägre status än det som räknas som manligt.

Det är en risk för pojkar och män att bejaka och ta sig an feminina uttryck (vilket får dem att bekämpa allt med sig själva som kan uppfattas som kvinnligt, vilket i sin tur spär på kvinnohatet i samhället ännu mer). För de kan sparkas neråt för statustrappan som den vita heterosexuella, maskulina cis*mannen står på toppen av, och där den lägsta formen av man är den feminina. Den ”kvinnliga” mannen. (Ännu värre blir det om mannen dessutom gillar andra män, på det där sättet som skulle kunna leda till att man tumlar ner för statustrappan tillsammans om känslorna är besvarade.)

Vi kan exemplifiera med andra krigsfångar: Irakierna som torterades av amerikansk militärpolis i Abu Ghraib-fängelset 2003-2004 (vilket fångvaktarna stolt dokumenterade). Där kan vi prata om fruktansvärd ”kvinnlig behandling”: Sexuellt våld, anala våldtäkter, dödsmisshandel…

Och förnedringen att ha på sig ”kvinnokläder”.

Ñ
Bild ur den colombianska konstnären Fernando Boteros Abu Ghraib-serie.

Det här kan du ha i åtanke nästa gång du tycker att ordet ”kvinnlig” känns osmickrande.

Eller ännu bättre… Memorera rockräven Iggy Pops comeback på det:

iggy-pop-kjolar-loss

”Jag skäms inte för att klä mig ’som en kvinna’
för jag tycker inte att det är skamligt att vara en.”

Bra gubbe. (Även om det känns lite som att han måste bevisa att han trots klänningen är maskulint aktiv genom att sprätta runt.)

Okej. Är du redo att få bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed förstörda för dig nu? Har du njutit klart av dem?

Tyvärr är de inte alls så befriande som de ser ut. Inte om man tar in sammanhanget. Då är de inte könsnormsupplösande, utan cement i fårakläder. Snarare undantag som bekräftar regeln än ett verkligt normbrott.

Den feministiska filosofen Susan Bordo kan få förklara (med min översättning):

”Att bli exponerad som ’mjuk’ i kärnan är en av de värsta sakerna en man kan råka ut för i vår kultur. Tårar är tillåtliga, till och med beundransvärda, när de fyller ögonen av en gammal krigare som minns gamla strider eller en idrottare som pratar om sina lagkamrater. I sådana kontexter, är tårar som den mjuka penisen efter tillfredsställande sex: de förringar inte mannen utan gör honom älskvärd och mänsklig – för att han har bevisat sin starka, manliga kärna.”

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed har överlevt världens farligaste land för journalister enligt Reportrar utan gränser. De har blivit kidnappade, misshandlade, skottskadade och skenavrättade.

Är det vad som krävs för att män ska få visa sig mjuka på bild?

Ledsna i helvetet

Vilket påminner mig…

Jag läste något konstigt i ett blogginlägg av Martin Schibbye (som satt 438 dagar i ett etiopiskt fängelse med sin skottskadade kollega Johan Persson) en vecka efter att Niclas och Magnus rapporterats kidnappade:

Schibbyes erektionsmetafor

Hjälp mig att tolka det här. Det verkar vara skrivet på något ålderdomligt språk som jag inte förstår. (Patriarkatska?)

Menar han att alla redaktörer reser sig upp maskulint för två kollegor i nöd? (Att kunna bli hård när det krävs är den bärande biten av att vara man i vår kultur, menar Susan Bordo.)

Eller menar han att alla redaktörer reser sig upp som en man för två kollegor i nöd? Det vill säga, går alla redaktörer samman till en enda stor transformerskropp för att rädda deras kollegor i nöd – och kommer de kvinnliga redaktörerna bara bort i språkdräkten?

Hur som helst så hände det något unket i den meningen. Så jag strök under den med brunt.

Och så att ingen som läser Martin Schibbyes blogginlägg får intrycket av något annat:

Kvinnliga krigskorrespondenter, soldater och andra kvinnor har alltid haft betydande roller i krig. Patriarkatskan råkar bara ha kvinnans obetydlighet inskriven i själva språket – och en irriterande ovana att (nästan) omärkbart osynliggöra henne.

Foto: Ivor Prickett, Sunday Times
Marie Colvin, journalist på Sunday Times.
Född 1956. Dödad av en spikbomb i Syrien 2012.

Mer badass än dig.

Kvinnlig soldat
Amerikansk soldat som hälsar på afghanska barn.

Samma här.

Afrikansk soldat

åh wow

ansiktet

hon ser ut som om hon kan skydda hela världen

/fantomredaktör Malin Michea

Bradley Manning
Chelsea Manning.

Som avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff för att hon gjort Julian Assange världsberömd.

Jeanne D'Arc
Jeanne D’Arc, motherfuckers.

Slutsats

Okej då. Du får njuta av bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Trots att det var extrema omständigheter som gav dem deras kattungemagnetism. Jag menar, alla kontraster till det vanliga är säkert bra för våra ögon och vår fantasi, även om pirret inte blir permanent?

Jag tycker till exempel inte att det militanta, folkilskna mördarfejset som män i expert- och maktroller måste ha för att ge rätt signaler om att de besitter kunskap och auktoritet är ett eftersträvansvärt ideal. Varken för kvinnor, hen eller män.

Men.

Jag blir ändå överlycklig av att Janet Yellen – den första kvinnliga chefen för USA:s centralbank på 100 år – ser ut som att hon kan skjuta laser ur ögonen på det senaste omslaget av Time:

Lasertime
Tack för tipset @Ferocioussmith (snodde din kommentar också!)

Och jag blir ändå full i stärkande fniss av att Sofia Mirjamsdotter – sociala medier-guru, prata om det-grundare och ledarskribent på Sundsvalls Tidning – tog den här bilden under en bildbylineplåtning och nu använder den som profilbild på Twitter:

Foto: Jan Olby
FEMINISM

Tack för mig!

<3

Foto av Sofia Mirjamsdotter: Jan Olby. Foto av Jeanne D’Arc: okänt. Foto av Chelsea Manning: Chelsea Manning. Foto av afrikansk soldat: Alissa Everett, Reuters. Foto av amerikansk soldat: okänt. Foto av Marie Colvin: Ivor Prickett, AP.

Censurering av vattenflaska, inklippning av kuk, återcensurering av flaska och handtvätt: Tomas Gunnarsson.