Hej bloggen. Förlåt. Det var inte meningen att lämna dig helt ensam och kal i ett helt halvår. Jag har bara varit så otroligt upptagen. Jag har låtit ett par större, växande projekt sluka allt mitt blod, min svett och mina tårar under en tid. Men jag tänkte använda dig nu, för att berätta om ett av dem. Jag kommer också att berätta om det live på Norrtälje museum den 4:e november:

Genusfotografen rider till stan

Vem är hen? är en fotoutställning som jag gjort tillsammans med etnologen och utställningsproducenten Emeli Holmström på Norrtälje museum, och som nyss även fick bli en fotobok.

Hen_TheBook
Theo på sin balkong i Husby.

Utställningen tar upp en hel våning på Norrtälje museum (tills den 8 februari 2016, då den börjar vandra runt i Sverige) och består av porträtt och intervjuer med sju personer som varken kan eller vill identifiera sig som kvinnor eller män.

Den yngsta i utställningen – Jon – var 17 år när vi fotograferade hen under en antirasistisk manifestation på Sergels torg i Stockholm dagen efter att SD fått 13 % i riksdagsvalet.

Den äldsta – queerkonstnären Del LaGrace Volcano – var 57 år och väntade sitt andra barn med höggravida Matt när vi besökte dem i deras hem i Örebro.

Sju sinsemellan väldigt olika personer. Vissa som genomgått könskorrigerande behandling i form av hormoner och operationer, andra som inte behövt det. Vissa som jobbar som mattelärare, andra som gör symaskinsmusik. Det enda de har gemensamt är att deras könsidentitet ligger bortom tvåkönsnormen – att de är icke-binära – och att de använder pronomenet hen (med flera) om sig själva.

Hen_Puckiboken
Puck, som växlar mellan könsidentiteterna
man, kvinna, neutrum och androgyn.

Hen_JonsBlick
Jon, som skrivit och spelat in spoken word-dikter till utställningen.

Hen_DelochFamilj
Genderqueera familjen Volcano: mappa Del,
mamma Matt-ilda, 3-åriga Mika och Nico i magen.

Från början hade Emeli Holmström tänkt att utställningen skulle fokusera lika mycket på själva ordet hen och debatten kring det (som uncorkades på allvar 2012 i och med släppet av Jesper Lundqvists barnbok Kivi & Monsterhund). Och det inslaget finns fortfarande med. Det finns en tidslinje över ordets framfart, en vägg med en ordlista, en tv-skärm där det loopas intervjuer med språkforskaren Daniel Wojahn och regissören och dramatikern Nasim Aghili (som var redaktör på tidskriften FUL som redan 2007 använde hen som standard i sina texter).

Men särskilt när jag och Emeli spelade in intervjuer med folk på stan i Norrtälje och Stockholm märkte vi vad som verkligen saknas.

De flesta vi pratade med var positiva till ordet. Men nästan ingen kände någon som vill bli kallade hen, eller fick ens någon bild i huvudet av någon person när de hörde ordet.

Alien
”Jag ser en alien, typ, när jag hör ’hen’. Något som inte borde finnas”.

Bilder. Det är det som saknas.

Slaget om ordet är tämligen vunnet, skulle jag säga. När så väl Svenska Akademiens ordlista som söta blomsterhandlare hjärtligt omfamnat ordet:

Men vi har fortfarande än lång väg kvar tills att personerna vars existens får ett erkännande i språket i och med ordet får samma erkännande från till exempel staten.

Vi måste alla fortfarande ha ett av två juridiska kön och en näst sista siffra i personnumret som golar om vilket. Icke-binära möts fortfarande av okunskap och oförstående i mötet med vården. Ofta blir de tvungna att – liksom Immanuel Brändemo – fejka att de är något de inte är för att få vård:

”Första gången jag sökte könskorrigering var jag öppen med att jag inte har nån könsidentitet. Då fick jag nej, nej, nej från alla håll. Så när jag sökte igen kände jag att jag var tvungen att gå in i en roll. ’Jag är minsann en man’. Det var först när jag tagit mig igenom hela utredningen och börjat få testosteron som jag vågade börja prata om att jag egentligen inte har någon könsidentitet.”

Personer som vägrar indelningen i kvinnor och män blir fortfarande ifrågasatta, utfrågade, hånflinade åt, hatade, hotade, trakasserade och osynliggjorda. Och då är ordet ”hen” en av få möjligheter till en positiv spegling. Eller för att citera Adrian Forssander på RFSL Roslagen som invigningstalade väldigt vackert på vernissagen i vår:

”[Att använda hen som pronomen] är att inte kompromissa men den du är – fast det ibland kan kännas som en hel värld säger att du har fel om vem du är.”

Hen_Immanuel
Immanuel åker sig på ett skäggryck av en sotis fotograf som inte kan odla eget.

Flera personer i utställningen pratar också om känslan av osynlighet.

Puck:

”Att växa upp utan några som helst förebilder blir en ganska ensam värld.”

Jon:

”Om jag och Peter går och håller varandra i handen och jag klär mig maskulint så tar folk oss för bögar. Det är verkligen så att transpersoner inte finns i folks hjärnor. Folk är så fast i det här binära könssystemet.”

Ja, verkligen. Vi är fast i tanken om att det bara finns två kön. Men ett bra sätt att börja göra sig fri från den tankekonstruktionen, tror jag är att ta sig till Norrtälje museum, ställa sig mitt i rummet där du är omringad av 70-160 cm höga förstoringar av Puck, Theo, Lexi, Leo, Del, Immanuel och Jons blickar – och försöka förneka att de finns.

Hen_TheosBlick
”Uppdelningen mellan manligt och kvinnligt är en absurd
medeltida grej vi borde ha vuxit ifrån för länge sen.” /Theo

Lexi av Tomas Gunnarsson_Genusfotografen 1
Lexi, 19 år, som tror på att älska sig själv och
rikta allt sitt hat mot patriarkatet istället för inåt.

När någon vill ”debattera” ordet hen med mig brukar jag försöka få något dött i blicken. För det finns ju faktiskt inget att debattera. Jag citerar Nasim Aghili:

”Jag tror att ordet hen kan fylla olika funktioner. Men den absolut viktigaste om man ser till människovärde och mänskliga rättigheter, en så grundläggande funktion, är att alla måste ha ett pronomen som på något sätt beskriver dem.”

På samma sätt brukar jag skrika lite inombords när folk besjunger hur ”praktiskt” hen är. Som om ordets främsta förtjänst är att det gör språket liiite mindre tids- och platskonsumerande (genom elimineringen av dubbelformen ”hon eller han”) och därför kan man ju inte ha något emot det.

Om det vore tvärtom då? Om det var pyttelite krångligare att säga? Om det kostade en halv utandning extra? Skulle vi radera icke-binära ur språket igen då?

Hen_FrunsflyktigaflatighetHen_MaleFemaleFuckyouKylskåpskonst hemma hos Theo av tyska konstnären Trouble-X.

Men okej. Jo. Det finns en sak som faktiskt är intressant att diskutera med ordet hen. Och det är varför det skrämmer vissa människor så.

Och det är precis vad språkforskaren Daniel Wojahns avhandling om språkaktivism och feministiska språkförändringar handlar om. Han har analyserat 2000 negativa kommentarer från hen-haters och jämfört dem med hur språkaktivister ser på ordet. Och de visar sig att båda ser samma förändringspotential.

De som är motståndare till ordet vill ofta ge intrycket av att de ser kön som något stabilt (”låt pojkar vara pojkar och flickor flickor!”). Och enligt dem ägnar sig feminister bara åt språkliga bagateller och pk-ivrande när de promotar ordet. Samtidigt kan de i nästa mening själva varna för att ordet ”hen” ska göra våra barn könsförvirrade, vilket kan leda till att alla könsskillnader utplånas och att människosläktet blir till en enda stor könlös soppa.

Och därigenom erkänner de själva att de ser på språket som lika verklighetskonstruerande och viktigt som språkaktivisterna gör. De vill bara att inget ska förändras. Att inga maktordningar som bygger på isärhållande – som t.ex. kön – ska rubbas.

Hen_WhosAfraidoftheBigBadHen

På frågan om vad folk egentligen är rädda för svarade Puck:

”Ja, det undrar jag också. Vad är folk är så himla rädda för? Vad är det som gör att folk bryter ihop för att den som vinner schlagerfestivalen har klänning och skägg. Vad är det som gör att folk säger: ’Så här får det inte vara. Du måste åtminstone raka av dig skägget om du ska ha klänning på dig.’

Fundera på den. Vad tror du ligger bakom det Judith Butler kallade ”genuspanik”?

Nu vet du i alla fall vilken plats jag rekommenderar för att stå och grubbla över det.

Hen_HanHenHon
När man lämnar Vem är hen? får man tre val: HAN, HEN eller HON.

Den 4/11 18.00 på Norrtälje museum, som sagt. Då berättar jag om utställningen och om min och Emelis arbetsprocess (som för min del började med att Emeli ringde mig våren 2014, när jag precis satt och funderade själv på att göra en utställning med titeln Henkunskap). Jag kommer också att prata om hur bilder antingen kan begränsa oss eller kittla vår fantasi om vilka vi kan vara.

Eftersom det här är första gången jag skriver av mig om utställningen skulle jag också vilja passa på att tacka alla som ryckte in och hjälpte mig att göra klart mina bilder och filmer, när blodet och svetten tröt. Tack superpraktikant Hanna Liljehag, tack Kristina Wicksell för filmklippningen, tack Mats Jönsson för ljuddesignen och tack Carl-Fredrik Jensen för assistans i bildbearbetningen.

Och inte minst, tack Leo, Lexi, Theo, Immanuel, Puck, Jon, och Del för att ni släppte in oss i era liv och cribs och för att ni är ni.

Tack för mig!

För frågor om Vem är hen? Om språk och identitet kan ni kontakta mig eller Emeli Holmström på emeli.holmstrom@norrtalje.se. Utställningen är producerad av Norrtälje museum och Norrtälje kommun.

Hen_JagochEmeli

PS. Angående utställningens eventuellt lite mossiga titel skulle jag bara vilja citera Adrian Forssander på RFSL Roslagen igen:

”Och så var det den där frågan: Vem är hen? Jo, jag hade ju bara ett svar på den. Hen som väljer att identifiera sig så.”

Punkt.