Hej, jag heter Tomas Gunnarsson och kallar mig själv genusfotograf. Men egentligen tycker jag att det är lite fånigt. För genusfotografer är vi allihopa. Det är svårt att inte fånga genus på bild.

Genus betyder socialt och kulturellt konstruerat kön. När vi ser en annan människa är den första distinktionen vi gör: Man eller kvinna? Det tar oss – oftast – en tiondels sekund att avgöra. Och lika snabbt har vi förväntningar, fördomar och förutfattade meningar om personen framför oss. Uppfattningar som avgör hur vi förhåller oss till hen och som påverkar hur personen uppfattar sig själv.

Det som räknas som manligt i samhället har högre status än det som räknas som kvinnligt, och det män gör värderas generellt sett högre än det kvinnor gör. Andra saker som har hög status är att ha vit hudfärg och vara heterosexuell och utan funktionsnedsättningar. Det som har hög status brukar smälta in i samhället lite mer friktionsfritt och också ha mer att säga till om i fråga om hur samhället ser ut än det som tillskrivs lägre status.

Vi rättar dagligen oss själva och varandra efter osynliga regler och förväntningar om vad som är kvinnligt och manligt, och på så sätt är vi själva med och återskapar och stabiliserar dem.

Genus är också något som skapas på bild varje dag. Oavsett om du fotar kön i det vilda eller i en studio: du har en massa val som fotograf. Du väljer eller påverkar mänskoobjektets vinkel, kroppsspråk, pose, gest, hållning – du väljer ljus, blickfång (fokus), miljö (placering av personen), avstånd (hur nära går du?), om personen ska le eller inte, om det är flera på bilden – vilka roller du ger dem, du kanske har ett säg om kläder, smink och rekvisita. Och dessutom väljer du bild. Vad är det som gör att du väljer just den bilden och inte de 500 du lämnar i glömska på hårddisken? Vad är det som ser ”rätt” ut med just den bilden, egentligen? Vad skulle hända om du gör ”fel”?

Vi har gott om bilder av hur könsrollerna ”ska” spelas. Bilder som begränsar oss. Som begränsar vår fantasi, våra föreställningar om vilka vi kan vara. Men vi kan skapa nya regler. Vi är mer formbara och föränderliga än vi tror. Att visa att det är möjligt ser jag som min främsta uppgift som genusfotograf. Att kittla fantasin.

Det skulle krävas en armé av genusfotografer för att radera alla bilder vi har på näthinnan och i stället fylla dem med bilder som påminner om att manligt och kvinnligt, maskulinitet och femininitet, är fritt fram för vem som helst att uttrycka. Men någonstans måste man börja.

Tack för mig!