Genusfotografen den förskräckliga
Idag var jag med i P3 Nyheters nyhetsfördjupning med Natalia Kazmierska. Vi pratade om makt, pudlar, inflytande och normer. Jag fick bland annat frågan om jag har makt.
Lyssna här.
Det hade väl ingen trott
Att det skulle bli en måndagmorgonspudel för Länsförsäkringar.
Hela artikeln i Dagens Media här.
”Målet är att frångå stereotypen för hur en bankdirektör – en medelålders farbror – ser ut, menar Fanny Wallér.
– Vi vill absolut inte uppfattas som sexistiska. Vi står inte för det här, det är jätteolyckligt, säger Fanny Wallér.”
Ja, Bild nr 27 – inskickad av Sophie Winberg Tyrfelt – bröt sig alltså loss från min senaste parad genusvrak Fyrtio nyanser av maktbalans och blev viral på Facebook alldeles på egen hand. Bara från sidan Supersnippan delades den över 400 gånger på en timme (nu uppe i över 1400 delningar).
Om en person klagar brukar företag kunna svara ”vad tråkigt att Du uppfattar bilden som sexistisk :/”. Om en hel svärm av upprörda viruspartiklar som funderar på att byta bank klagar…
Ryggen. Ullig päls. Lejonklippning.
”Länsförsäkringar ville visa att även kvinnor kunde vara bankägare i sin lokala kampanj i Uppsala. Men aj, så fel det blev. Genusfotografen uppmärksammade bildvalet som skulle illustrera att kvinnor kan och fann en stereotyp som snarare visade på motsatsen.”
Ja, kampanjen satt alltså uppe i Uppsala. Där den fortfarande satt uppe i morse och funnits fullt synlig i flera månader, enligt Sophie Winberg Tyrfelt.
Men nu åker den ner.
Karin Stenbrink, kommunikationschef på Länsförsäkringar i Uppsala, säger till Metro att kampanjen dras tillbaka. Och så här ber hon om ursäkt:
”Det är olyckligt att den uppfattats som sexistisk.
Okej. Där kom det. Varför ska det vara så svårt att säga att den är sexistisk? Korrekt ursäkt borde alltså vara: ”Det är olyckligt att vi gjorde en sexistisk kampanj.”
Annars tycker jag att Länsförsäkringar pudlade perfekt. Raskt och reservationslöst, precis som Arlanda Express när de bad om ursäkt efter min kritik om hur kocken Louise Johansson porträtterats i deras kundtidning Xpress.
Om det är någon mer på listan som vill pudla (Gina Tricot? Sony? Dasilva städ?), säg bara till. Jag finns här. Om jag inte äter morotskaka med Sophie Winberg Tyrfelt för att fira.
Tack alla som delade!
Uppdatering: En till artikel från Dagens Media, om att affischerna nu är nere, att de haft en dialog med reklambyrån NPP som ligger bakom kampanjen och att de tar till sig av kritiken.
Fyrtio nyanser av maktbalans
Då har ännu ett kvartal förflutit. Och det är dags för fyrtio nya bilder – handplockade av er, skickade till mig via Twitter, mobil, mail och mun – att lägga sig på min långa, sluttande genusterapisoffa. Det här är…
Tips som jag fått in mellan 1 januari och 31 mars 2013
Den här gången har jag fått hjälp. Jag vill tacka min praktikant Caroline Johansson, elev på Lars Kaggskolan i Kalmar med inriktningarna journalistik och foto, som förutom att hjälpa till med sammanställandet av listan även bidragit med några sylvassa ögonöppnare.
Förra gången jag kallade in fyrtio bilder på samtal kring deras genustankegods fick listan namnet Fyrtio bränder och ljusglimtar. Det var lite missvisande med tanke på att det fanns en ljusglimt bland 39 bränder. Den här gången har jag renodlat konceptet lite. Det här är en ren bottenlista. Mest för att det blir så mörkt på botten av den här listan att ljusskenet från miraklen skulle slukas av alla vraken. (De ska få en egen lista.)
Den första kategorien trodde du kanske inte skulle få särskilt mycket påfyllnad 2013, eftersom det är ganska väletablerat som GENUSFAIL NR 1…
Att fotografera bort kvinnors makt genom att avbilda dem uppifrån; en vinkel som ger den som ser symbolisk makt över den som visas
40
Gunilla Herlitz. Chefredaktör och vd för lilla Dagens Nyheter 2009–2013. Fotograferad till branschtidningen Resumé så att hon ser ut att vara två… tre äpplen hög?
(Tack, Emerentia L Lund.)
39
Helena Bergström. Skådespelare och regissör som varit med i svensk filmbransch så länge att hon garanterat alstrat en aura av pondus som skulle göra dig knäsvag. Här fotograferad så att hon ser ut som en liten, söt, oproblematisk tomte. (Som sitter på toa?)
(Tack, Fredrik Rosenqvist.)
38
Källa: Aftonbladet
Katrin Stjernfeldt Jammeh, Malmös nya kommunstyrelseordförande, som TAR ÖVER MALMÖ, ska bilden illustrera. Men i bakhåll fanns det visst en ännu större jätte med en kamera.
(Tack, Pernilla Alexandersson.)
37
Källa: Ny Teknik
De här tjugo civilingenjörsstudenterna – som tävlar om ett Future female leader award – tippar Ny Teknik är framtidens superchefer.
I ord. I bild: Morgondagens hoppbockar.
Foto: Miller
Gårdagens.
(Tack, Sara Gabrielsson och Daniel Eriksson.)
36
Källa: DN
Mer framtida talang, intervjuad i Dagens Nyheter angående ett talangnätverk som marknadsför unga begåvade till rekryterande företag.
Vad får det lov att vara? En utsikt, eller en med utsikter?
(Tack, Lunchgren och Axel Pettersson.)
35
Källa: Värmlands folkblad
Susanna Göransdotter, en av personerna bakom den feministiska bloggen Skulden är inte min som handlar om att feminister inte ständigt ska behöva inta försvarsställning för sina åsikter. Intervjuad i Värmlands Folkblad på Internationella kvinnodagen.
Fotograferad i försvarsställning. Som om skulden är hennes.
(Tack, Isabelle Lundqvist.)
34
Källa: Göteborgs-Posten
Två gubbslem och Sveriges farligaste kvinna (enligt psykakuten Flashback).
Maria Sveland har skrivit Boken (Hatet) om män som får mindervärdesvansinne av och skickar dödshot, gruppvåldtäktshot och fittförstörarpoesi till kvinnor som inte håller sig på behagligt avstånd från det offentliga samtalet, ber om ursäkt och håller käften.
På den här bilden i Göteborgs-Posten ser Maria Sveland ut som att hon loooooovar att vara tyst och söt och snällundergiven, bara hon får en chans till! Eller en syndaförlåtelse från gubbarna intill, som inte bara förhärligats med varsitt underifrånperspektiv – en kameravinkel som tillskriver den som avbildas en högre grad av auktoritet – utan som faktiskt också är positionerade över Maria Sveland layoutmässigt. (Skulden i det här fallet är helt redigerarens, eftersom bilderna inte lär ha tagits för exklusivt för artikeln.)
Vilket leder oss in på nästa kategori…
Kvinnor som av någon anledning har hamnat under, bakom eller i skägget på män, eller som på något annat kreativt sätt blivit osynliggjorda eller fått sin kompetens osynliggjord av/med män
33
Källa: Göteborgs-Posten
Hon är den nya chefen. Det är det rubriken Byte i toppen syftar på. Hon tar över, han kliver ner från posten som kommunalråd i Stenungsund. Men inte förrän en fotograf blåst upp honom till bristningsgränsen med ett det vräkigaste grodperspektivet Stenungsund sett!
Visst ser det ut som att han sitter på henne?
(Tack, Erika Wallman.)
32
Källa: VeckoRevyn
”Kvinnan bakom mannen”? Måste vara ett misstag. Gina Dirawi är ju sexton gånger så mycket programledare som Danny Saucedo. Eller ja, hon är en programledare.
(Tack, Lisa Enquist. Retrounken bildidé: Veckorevyn.)
31
Källa: DN
En artikel om våld i nära relationer? Nej. Om aloe vera-försäljning. Och av någon kuslig, oförklarlig anledning har de diskbänksgrå grafiska kvinnorna hamnat bakom bredaxlade, grafiska män på parbilderna (med blodröda staplar eller rullgardiner i bakgrunden).
(Tack igen, Isabelle Lundqvist.)
30
Foto: Garnier
Det var det här jag menade med ”i skägget på män”. Ser du henne? Ledtråd: Kolla in hans framstjärt. (Spoiler: Det är en bakstjärt.)
Rolig eller obehaglig bild? Ett kreativt osynliggörande i alla fall, helt klart.
(Tack, Albert Säfström.)
29
Källa: SATS
Ser du vad som är osynligt i den här bilden?
Hennes t-shirtlogga. Och alla SATS kvinnliga träningsinstruktörer. Eller ska hon kanske föreställa Dig, kunden? Nja. Enligt logiken i bildmaterialet vi avhandlat hittills i det här inlägget skulle jag snarare dra slutsatsen att hon är SATS vd.
(Tack, Elise Nilsson.)
28
Källa: DN
Kanske det vanligaste sättet att osynliggöra kvinnliga chefer på. Genom att ta för givet att de är män. Gifta män, dessutom.
(Tack, Christina Norling. Källa: Notis i DN.)
27
Källa: Länsförsäkringar Uppsala
”Jag får intrycket av att hon är trög”, säger min praktikant Caroline.
Jag får intrycket av att Länsförsäkringar är tröga. Temat Inte kan väl jag, som är kvinna! känns hämtat direkt från en 1950-talsreklam. Liksom hennes outfit och rosett på huvudet, som av en händelse. Tur för henne att hon har en man i närheten som utan att fnittra eller leka med polisonghåret kan hjälpa till att förmörka hennes kompetens ytterligare.
(Tack, Sophie Winberg Tyrfelt.)
26
Källa: Brands for kids
Länsförsäkringars bankägarduo som unga.
(Tack, Anna Borg.)
25
Källa: Ottobre
Bonjour, Emil den självsäkra mästerkocken. Goddag namnlösa, docklika 50-talshemmafru med tom blick och söndervridna fotleder som vinglar runt på en svävande schackrutig slips – Carolines observation – på omslaget till finska barnmodetidskriften Ottobre.
(Tack, Annika Jönsson.)
24
Källa: BoList
Hej Darth, din dominanta lilla fallosparvel. Hej flickan som hamnat på golvet mellan hans ben på sidorna för lekrum i byggvaruföretaget BoLists katalog.
(Tack, SvintoBoll.)
23
Källa: Sundsvalls Tidning
”Ja. De rosaklädda (utan hockeyklubbor) är tjejer”, skriver tipsaren Jessica Westin, som i egenskap av gammal hockeyspelare inte kunde släppa förbi det här episka genusfailet i Sundsvalls Tidning. Ja, och de som fått alla klubborna, puckarna och får all kärlek från tränaren – men inga fina prinsess-tre kronor-tröjor – är pojkar.
”Det är friåkning, den rosaklädda till vänster har inte på sig full utrustning läste jag sen, men den till höger har på sig full hockeymundering, blev chockad över att hon inte hade klubba.”
Jag blev också chockad. Så här gör man bara inte. Alltså, oftast inte. Jessica Westin säger att tidningar som gör reportage vanligtvis brukar trycka på att tjejerna ska vara lika aktiva som killarna på bild när det är blandade grupper.
Gudrun vet var Sundsvalls Tidning hade sin genusmålis den dagen.
ARG ÄN?
Då svalkar vi av oss lite, tycker jag. Varför inte med lite gulliga bilder av…
Kvinnor som förvandlas till överlyckliga, orgasmiska väsen av att komma i kontakt med olika vätskor, leror och bark (nära släkting till kvinnor som kämpar med att dricka vatten och kvinnor som skrattar ensamma med sallad)
22
Källa: Elemis
VATTEEEEEEN! Min favoritsubstans i hela världen, hihihihihi iiiiih!
(Tack, Johan Forsberg.)
21
Källa: Studieförbundet Vuxenskolan
BAAAAAAAAAAAJJJSSSS! Wohoho! Squish squish, blink blink! (”Det där kommer du att ändra”, säger Caroline.)
(Tack, Sofia Zequana.)
20
Källa: Naturskyddsföreningen
Mmmmmmm. BARK.
Kanske motiverad pose i Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur. Men ändå en intressant slump att två olika fotografer oberoende av varandra reproducerar memen ”blundande medelålders kvinnor kramar träd”, som tipsaren Lisa Hartzell namnger den.
Även om jag måste erkänna att jag har sett den förut.
19
Foto: Chatila
Utan titel.
18
Källa: 7-eleven
He he. Du ser rolig ut, 7-eleven-väsendet. Men ett lätt byte för djävulen, är du. (Tack, ⓋAD.)
För ja, var härstammar alla kvinnoväsen ifrån? Från konst-, musik- och litteraturhistorien, där de agerat inlägg i en patriarkalt faderlig genusdiskurs om att kvinnor är irrationella, oskuldsfulla barn som bör hållas i hemmet och inte släppas loss på områden där det krävs lite förnuft och självbehärskning, som till exempel inom politiken, akademin eller på prestigefyllda kontor.
Å andra sidan kan kan alltid vända på det. Vad är egentligen sundast? Bilder av kvinnor som blir glada för ingenting, eller…
Män som inte blir glada för någonting (/mördare)
17
Källa: AP
Fotbollsspelaren Gerard Piqué väntar barn med popstjärnan Shakira. Och hur glad är han över det? Så glad att han skulle kunna MÖRDA. (Dig? Fotografen? Barnets riktiga pappa?)
Jag skrev om det här i mitt inlägg Varför så mordisk, mannen?: Att anledningen till att män så ofta möter betraktarens med en aggressiv, kontrollerande blick är, dels att ideal maskulinitet handlar om att vara dominant, men också om att ”den manliga blicken” är så pass utbredd i vår bildkultur att bilder i media både riktad till kvinnor och riktad till män vänder sig till en manlig heterosexuell blick. Och med den logiken kan man tolka hans blick som att han måste gardera sig mot att väcka tankar om homoerotik. Till och med när han står och håller om sin gravida flickväns mage.
Att förminskas till ett gulligt semmelpallande väsen kanske är ett ganska lindrigt sätt att bli fråntagen sin mänsklighet på bild jämfört med att aldrig få visa minsta känsloyttring, ens på bilder som ska förmedla lycka (i det här fallet familje-)?
(Tack, Lisa Sandblom.)
16
Till vänster: Myt. Män tjänar mer på att gifta sig och mår sämre efter skilsmässor, bland annat eftersom de i lägre grad uppfostras att vårda relationer och därför låter hustrun sköta vänskapsrelationerna under äktenskapet, något som gör att de kan isolera sig och bli ensamma utan att ens ha en sallad att skratta med när de kastat av sig bojan.
Till höger: VAR FAN ÄR PAPPA?
Foto: Lunnevads folkhögskola
Teaser inför min föreläsning på Lunnevads folkhögskola, med en bild från min förra 40-i-botten-lista.
(Tack, Martin Jansson.)
15
Källa: Gaffa
Vad har ni gjort med Darin, Gaffa? Ni har gjort en Mördare av honom!
(Tack, Anna-Karin Larsson.)
14
Källa: ATG
Djur är män. Och när djur är män så vet du att de är ARGA.
Oj. Nu blev det så där argt igen.
Bäst att kyla ner oss lite till. Varför inte med den varierande iskalla kategorien…
Sjukt onödiga och opassande objektifieringar av kvinnor och sexualisering av tjänster, upplevelser eller utbildningar med hjälp av kvinnor
13
Sjukt opassande tryck på firmabilen, med tanke på städare är en yrkesgrupp som får förslag om att även utföra sexuella tjänster (omnämnt i senaste numret av Bang).
(Tack, Per Eeg Olofsson via Ida Wallinder.)
12
Reklam för grottdykningsturer. Med en tjej som är på väg att dyka ner i sin egen klyfta. Var tvungen att kolla om inte det här företaget håller till i Danmark.
Uppdatering: Den här bilden är, som en person i kommentarsfältet påpekade, från en kalender med både lättklädda män och kvinnor i grottor. Alltså inte en regelrätt ”Sälj grej med tjej”, utan del av en annan tradition. Upphovsmannen hörde dessutom av sig och ville att jag skulle ta ner bilden, så om du ändå vill se den får du klicka på länken.
(Tack, Annika B Kupiainen.)
11
Källa: Skoda
PONERA att den här tyska reklamen Octavia-reklamen är riktad till kvinnor eller skapad med minsta hänsyn till Skodas kvinnliga klientel. Hur kan de ha tänkt? ”Vill Du se cool ut i trafiken med ett asymmetriskt tuttstånd? Köp vår nya asymmetriskt iskalla bil.”
Nä. Orkar inte ponera.
(Tack, Susanne Jörtsö.)
10
Källa: Evas underkläder
AMNINGSBEHÅ. Japp. För vilket slags barn? undrar du kanske då. Jag misstänker att det rör sig om ett stort, hårigt, 45-årigt barn med en systemkamera. (Oj. Nu fick jag mig själv att rysa.)
Kom och ät, barnet.
(Tack, Jusey.)
9
”ok DET HÄR ÄR EN NÄSSKÖLJARE!!! En sån som man SKÖLJER NÄSAN MED. Med SALTVATTEN. NÄR MAN ÄR SJUK!!!”
Tack, Maja Olga E. Almgren. Jag hade inte kunnat formulera det bättre själv. Du har inte funderat på att bli copywriter?
(Läs även Maja Olga E. Almgrens självhjälpsguide Att vara tjejförkyld. ”Varför ska man vara FUL bara för att man är SJUK?”)
8
Ett av de absolut minst rumsrena ställena jag sett den manliga blicken att slinka in på. Under en föreläsning för ST-läkare i kirurgi. Om rektalprolaps. Ändtarmsframfall. Det vill säga, när tjocktarmarna är på väg att falla ut genom anus. Illustrerat med bilder av strippor??? frågade sig Stfmar, som tipsade.
”Vilka är de kirurgiska alternativen?”
Smutsigt.
Anmäl skolan.
7
Källa: Sony
Och här börjar människosynen frysa till is. Annons för bärbara spelkonsolen Playstation Vita. Ett exempel på när kvinnokroppen töms helt på egen betydelse och, utan att det ens lindas in, görs till en leksak för män.
Just i tv-spelsbranschen sker dock nu ett första, brett feministiskt uppvaknande. Det började med den brutala backlashen mot videobloggaren Anita Sarkeesian, som fick den värsta näthatsmobben internet känt efter sig för att hon startade en Kickstarter-insamling för att kunna granska hur kvinnor framställs i tv-spel (en granskning vars första, mycket välgjorda del är klar nu).
Anita Sarkeesian fick höra att hon var en judehora som skulle våldtas, dödas och förvisas till köket där hon skulle göra mackor åt de riktiga, manliga spelarna. Mobben försökte få alla hennes konton på hela internet anmälda, spammade, avstängda. Hennes hemadress lades ut. En människa tog på sig att materialisera allt hat i ett spel där man kunde misshandla Anita Sarkeesians ansikte till en hamburgare av blod och blåtiror.
VARNING FÖR KÄNSLIG BILD
*
*
*
Näthat i bildform.
*
*
*
Så här extremt stressad kan man bli när någon ens tafsar på ens leksaker. Trygga, enkla, endimensionella kvinnoleksaker som i 30 år varit själva symbolerna för ens privilegier och bekräftelsen på ens ohotade överordning.
Vilket leder oss in på den sista kategorin, som jag skulle kunna kalla oförtäckt kvinnohat, men som jag ännu hellre skulle vilja ge ett annat perspektiv på genom att kalla…
Manligheten i kris
6
Källa: Oscar of Sweden
Vadå manligheten i kris? Hon ligger ju som en våt våffla i bikini i hans knä och tittar beundrande på honom. Han är ju den som är påklädd och överst och har läget helt under kontroll?
Precis.
(Tack, M.)
5
Källa: Capcom
Spelvärlden igen. Konceptkonst till spelet DmC: Devil May Cry. Påklädd man. Omgiven av änglar i silverhotpants som klänger nyfiket på honom. Han besvarar deras uppskattning med en överlägsen min och genom att hålla handen som en pistol – i skrevhöjd – mot pannan på ängeln mellan hans ben.
En maktfantasi i sin renaste bildform. Från ett medium fullt av maktfantasier där vita, straighta män är världens medelpunkt och kvinnor är bysttyngda karaktärsutvecklingslösa kryckor till män och som ständigt måste räddas eller knullas.
Det finns en replik i det här spelet som skulle kunna sättas som bildtext till alla bilder av en manlighet som tigger om att bli viskad i örat att den duger:
”The world is at last your bitch. As am I.”
(Tack, Kerstin Alex.)
4
Källa: Suit Supply
Min tolkning av bilden i den här holländska kostymreklamen: En manlighet som hänger i en skör tråd.
Eller som en elev på Södra Latins gymnasium i Stockholm sa när jag bad dem att förklara den här bilden: ”Det är patriarkatet! Hennes existens är beroende av honom, precis som patriarkatet vill ha det.”
(Tack två, Susanne Jörtsö.)
3
Källa: Officiel Hommes
Det näst vidrigaste tidningsomslaget jag sett. (Tack, Terese Persson.) Och svaret på vad som händer när en Mördare får sällskap av en kvinna i bild.
Eller vad tycker du? Ser det ut som att han har räddat henne?
Jag tänker på en rad jag läste i Claudia Lindéns text ”Anne Charlotte Leffler och den maskulina fantasins tragik” i den nya antologin Kvinnan gör mannen (2013):
”Mannens överordning och kvinnans absoluta passivitet är ett villkor för att han skall kunna attraheras sexuellt … Kvinnans underordning blir på det sättet inte bara en effekt av, utan själva villkoret för maskuliniteten i det heteronormativa spelet.”
Claudia Lindén skriver om svensk 1800-talslitteratur, men jag tyckte att det kändes tillämpbart på mördaren ovan. Särskilt med tanke på ”kvinnans absoluta passivitet”. Det går inte att vara mer passiv, underordnad och maktlös än när du är död.
Och nog är han kåt, allt. Han gör sitt yttersta för att vara den som behåller kontrollen och byxorna på, men hans särade läpparna avslöjar hans inre, pirrande, nekrofila extas.
Det här omslaget till den franska modetidningnen L’Officiel Hommes – ordagrant översatt De officiella männen – får mig verkligen att undra hur pass inflammerad genusdebatten i Frankrike är, med tanke på att deras män behöver se så här, eh… betryggande bilder.
Och särskilt med tanke på att det här tidningsomslaget kom bara i september förra året (ursäkta avsteget från kvartalsavgränsningen):
2
Källa: Vogue Hommes International
Det vidrigaste tidningsomslaget jag sett. (Tack, Elham Kalhori.) Också på en tidning riktad till män. Den legendariska modetidningen Vouges internationella mansupplaga Vogue Hommes International.
Och rubriken de valt? Till och med formulerat som ett debattinlägg om genusordningen. Un Homme et une Femme. ”En man och en kvinna.”
Jag känner mig maktlös när jag ser den här bilden. För kritiken av såna här bilder kommer alltid att kunna avfärdas med att de handlar om passion, inte våld. Men som New York-avdelningen av NOW (National Organization for Women) skrev i ett brev till förlaget som gör Vouge: Enligt en studie från 2008 av mord på kvinnor i 11 amerikanska städer visade det sig att 43% av kvinnorna som dödades av sina partner hade upplevt minst en incident av strypning innan de mördades.
Vem tycker att det är en bra idé att ens leka med den livsfarliga elden att antyda att alla kvinnor innerst inne är masochister som tänder på våld?
Jag kan säga vem som har tagit bilden. Terry Richardson. Fotografen som slår alla rekord i kvinnoförnedrande foto, fotograferar sig själv knullande modeller, anklagas för sexuella trakasserier (liksom Dov Charney, grundare och vd för American Apparel, företaget som slår alla rekord i kvinnoförnedrande, barnporrsinfluerade modebilder) – och hyllas som ett manligt geni. Så du kan räkna med att det är ett testande av gränser.
Jag tycker att det obehagligaste i bilden är hennes blick. Jag tycker att det ser ut som att hon börjar få slut på syre och knappat kan hålla ögonen öppna. Och glansen i dem ser ovanligt dåligt photoshoppad ut. (Med flit?)
Min praktikant Caroline gjorde den här briljanta iakttagelsen: Det är hennes armbåge som hindrar henne från att se totalt passiv ut. Den ger henne ändå någon slags rörlighet. Hade hon tagit ner den så hade hon sett helt handlingsförlamad ut, och då hade det varit väldigt svårt att inte se bilden som något annat än… patriarkatets våldsamma gisslantagning av kvinnobilden.
Mannen: Helt borta, förlorad i sin egen sadistiska, kåtimmiga värld. Långt borta från krisen.
1
Den här trenden.
(Tack, Jannilla Lidén [1], Ingela Wahlgren [4] och mig själv [2, 3].)
Okej. Hemuppgift: Vad exakt är det sexiga med kvinnor som spelar småbarn?
Gina Tricot, SOLO, Totally Stockholm och Sephora är inte klädmärken eller tidningar exklusivt riktade till antifeminister. Så här är det lite svårare att spekulera om män som drömmer om kvinnor som är lika lätthanterliga och maktlösa som bebisar, eller om en manlig skräck inför mogna kvinnor som har erfarenhet och kunskap, eller om patriarkatets önskemål om en jämställdhetskamp som rör sig med babysteg. Utrymmet för att ta infantiliserande bilder av kvinnor som suger tumme eller napp finns inom forum för reglerande och återskapande av åtråvärd femininitet.
Kan du tänka dig en man med en napp i munnen på omslaget till King, Café eller i en annons från Jack & Jones? UTAN att hålla i en död kvinna och därmed ha ursäkten att han bara är en ball seriemördare.
DISKUTERA.
Och fortsätt tipsa, alla ni skarpsynta. Snart tar vi det här till nästa nivå.
Tack för mig!
Duktiga väsen som startat eget
Överraskning! Jag och mina ständiga samarbetspartner Add Gender har en påskpresent till dig. Det är en fotoutställning. För första gången publicerad digitalt i sin helhet…
Stötta manligt företagande
Du kan även klicka på fliken ”Stötta manligt företagande” i menyraden, där den från och med nu kommer att ligga för allmän beskådan.
Det var för exakt två år sedan jag fotade och intervjuade företagarmän på uppdrag av Add Gender. Sedan dess har utställningen haft ett antal olika vernissage och visats på mässor, kontor, konferenser, ateljéer och i hotellobbys i hela Sverige. Den har hängt i Karlstad, Gävle, Enköping, Skellefteå, Hedemora, Sandviken, Västerås, Stockholm och Göteborg. Den finns nu upptryckt i sju exemplar. (”En till, tack!” brukar jag skriva till räven på mitt tryckeri.) Tre ex som jag och Add Gender hyr ut, fyra som ägs av Region Gävleborg, Hedemora Näringsliv, ABF Norra Stor-Stockholm och Region Värmland.
Titeln Stötta manligt företagande har stuckit i en del ögon. (”Jaha, Stötta. Inte Störta?”) Och visst, att vilja stötta manligt företagande borde helt klart sticka i logikens hjärnhalva med tanke på att andelen företag som drivs av kvinnor utgör cirka 23-29% av alla företag. Myndigheten Tillväxtverket satsar, med allt rätt, på att lyfta fram kvinnliga, inte manliga, företagarförebilder och samla ihop statistik och ambassadörer för kvinnors företagande inom projektet Främja kvinnors företagande. Men vad Pernilla Alexandersson och Jenny Claesson på Add Gender ville att jag skulle titta närmare på – och ta fram en motbild till – är hur de här satsningarna egentligen ser ut. Enligt deras erfarenhet: ganska stereotypa. Kanske lite väl… gulliga.
För att fatta vad de menade satte jag mig och bildgooglade lite på ”kvinnor” + ”företagare” i olika kombinationer och kunde snabbt fylla en mapp med sånt här:
Tjohoooo! Det är kul att vara kvinnlig företagare!
Fuck you, Gud! Nu innehar jag f-skattsedel! Woooooooo!
Nu jävlar ska jag få saker gjorda. (Och ut en ny dator på försäkringen?)
Det är lätt att vara kvinnlig företagare. Inga problem. Vadå?
Man måste bara kunna hantera pengar.
Och skaka hand, måste man kunna. (Skriv upp!)
”Var är du någonstans?” ”Nä, mitt i entreprenörsdjungeln med min nya MOBILTELEFON. Durå?”
… ???
Nu skulle man ju kunna påpeka att de flesta bilderna ovan är bildbanksbilder, och alla som jobbat som redigerare/formgivare vet att bildbanksbilder (stock photos på engelska) är lite av en annan värld. Att de gärna frossar loss totalt i stereotyper och tenderar att vara stört glättpelliga. ”Stock photo-branschen behöver personer som vågar säga nej”, som Anna Sahlin på Twitter skrev när hon delade den här bilden:
NEJ. Aldrig i mitt skitliv. NEJ!
Men det är inte bara folk i stock photo-branschen som går vilse i klyschland och kommer ut på andra sidan med klackskor, läppstift, cupcakes och andra stereotypt feminina markörer när det kommer till kvinnor och företagande. Det här är, tyvärr, omslaget till Tillväxtverkets egna handbok för kvinnliga företagare, Betydelsefulla möten: Nu är det dags! (pdf):
Ser ni vad det föreställer? Yup. En klocka av handväskor. Har du ingen handväska? Då är du ingen kvinna! Och inte företagare heller. Och handväskklockan är tio i tolv, så du är dessutom SEN.
Tittar vi på insidan av Tillväxtverkets handbok hittar vi peppande budskap som dessa:
Åh. Tack.
Okej, lite maniskt. Men tack.
Vi hittar även företagarporträtt som ser ut så här:
Tjoflöjt! En marknadsföringsstrateg.
Heysan hey, sin egen chef.
”Ängeln”, kallar jag den här posen. Mycket sällsynt bland förevigade manliga chefer.
En skalle på en hand? Den här posen kändes ovanligt konstlad till och med för att vara konstruerad åt en kvinnlig företagare.
Och så klyschornas klyscha. Labbarna på höfterna.
I Tillväxtverkets handbok tittar kvinnorna in i kameran och ler på 35 av porträtten. I sex av dem kommer företagarna undan med att inte tydligt le. En av dem har blick för något annat än kameralinsen/betraktaren.
Och hur typiskt/illa är inte det här? Jo, Tillväxtverket har själva gett ut rapporten om det (i mars 2012). Den heter Sminkad superhjältinna eller leende lagomföretagare? (pdf) och är skriven av Åsa Kroon Lundell, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet.
I sin studie tittar Åsa Kroon Lundell på mediebilden av företagarkvinnan i svensk press, både i ord och bild. Hon gör nedslag 2001 och 2011 i tidningar som Entreprenör, SvD, DN, Dagens Industri och Veckans Affärer och konstaterar att även när tidningar gör sitt bästa för att inte blåsa upp kvinnliga företagares kön i text, reduceras de ändå ständigt till ”den söta flickan” eller ”den snygga modellen” i bild.
Kvinnliga företagare lyfts ut ur sina professionella miljöer, sminkas, styljas och poseras som leende, tindrande, betraktarinbjudande objekt. Företagarmän presenteras däremot distanserat och nonchalant tittande mot kameran eller tittande bort, upptagna med att göra någonting (= aktivitet) och att inte le, eftersom det vore att ”ge intryck av ett mer ’jämlikt förhållande’ mellan betraktare och fotoobjekt”. Ofta får de faktiskt också, till skillnad från de kvinnliga företagarna, posera med sin produkt.
Till vänster: inte grundaren av ett såpbubbelföretag (dock grundare av Nanny.nu, så lite relaterat). Till höger: öh, inte maffiabossar.
Särskilt facktidningen Entreprenör får sig en fet professorskänga av Åsa Kroon Lundells rapport, för sitt sätt att – 2011 – underminera kvinnliga företagare med vinklar och rubriker som ”inte längre pappas flicka” och ”arvtagerskan”, och beskrivningar av dem som om de vore mirakulösa – nästan fiktiva – främmande fåglar som lämnat hemmets trygga sfär och mot alla odds tagit sig in i en hård, mansdominerad värld.
Läs inledningen till artikeln. ”Det låter precis som Pippi Långstrump, men hon heter faktiskt Cecilia Hertz och finns på riktigt.”
TA DINA ÅKSJUKETABLETTER, REPORTERN! HON FINNS PÅ RIKTIGT!
Jag vet inte om det blir mer patriarkalt ängsligt än när en kvinnlig chef som har ett företag med en omsättning på 1,3 miljarder och 1000 anställda under sig (Marianne Nilsson, koncernchef på truckföretaget Atlet) beskrivs som ”flickan som absolut inte skulle gå i pappas fotspår” (i DN, förvisso 2001). Det blir så väldigt ironiskt när företagarna själva avfärdar att kön skulle ha något som helst med ledarskap att göra, medan ingresserna och bilderna liksom har andra planer för dem.
Här presenterar Åsa Kroon Lundell rapporten (vimeo). Det följer ett panelsamtal där Entreprenörs chefredaktör Nicklas Mattsson, med flera, får bemöta analysen.
Nu kom den här rapporten som sagt 2012, ett år efter att jag fotograferade mina män. Men spåret vi var inne på med Stötta manligt företagande var att göra det tidningar som Entreprenör gör med kvinnliga företagare. Att behandla dem som udda, onormala figurer som trotsat sin natur och gett sig in i det fyrkantiga företagarhålet. Bara genom att inleda med frågan ”hur funkar det för dig att vara man och företagare?” så gjorde jag dem till något som de aldrig fått vara tidigare. Ett kön.
Jag såg till att fotografera företagarmännen enligt normen för hur kvinnliga företagare porträtteras (specad ovan), helt enkelt. Och under intervjuerna frågade jag dem om deras livspussel, eftersom kvinnliga företagare ofta får frågor i stil med ”hur kommer du att göra med firman nu när du skaffat barn?” (… Lägga ner? Som om det bara vore en hobby.) Jag såg också till att sticka in peppande visdomsord här och där på slumpvalda ställen (tagna direkt ur Betydelsefulla möten: Nu är det dags!, kan jag outa). För egentligen. Om man kollar på siffror från Statistiska centralbyrån ser man att:
1. Mäns företag går oftare i konkurs
2. Män skadar sig oftare på jobbet så att de dör
Så… vilka är det egentligen som behöver bli puttinuttade med?
Det mest överraskande med intervjuerna till Stötta manligt företagande var att den die hard-attityden, som kan anas i statistiken, faktiskt finns på riktigt, bland företagare som i andetaget före lät som att de faktiskt hade koll på hur man tar hand om sig själv.
I slutänden kan man ju vända på det och fråga sig vilka ideal vi egentligen vill ha. Kan sättet framgångsrika män porträtteras på i media – utan att visa minsta känsloyttring – hänga ihop med att män hellre störtar och dör än att be om hjälp? Kan man bli bättre på att ta hand om sig själv – och i förlängningen andra – genom att våga vårda en betraktare lika varmt, öppet och inbjudande som man skulle vilja bli vårdad själv?
Ta en titt på Caxton, Niklas, Daniel, Micael, Sanny och Lasse och säg vad du tycker.
Tack för dem!
Läs också Pernilla Alexandersson på Add Genders version av hur utställningen kom till, varför den är viktig och om roliga reaktioner på den: Inget aprilskämt
PS. Om du befinner dig i Gävleborg eller Värmland kan du just nu se Stötta manligt företagande på Sandbacka Park i Sandviken eller på Almi i Karlstad. Hör av er till Region Gävleborg eller Region Värmland för mer information.
PS 2. Det här inlägget är alltså INTE ett aprilskämt. Och ingen av bilderna i det heller, dessvärre.
Vems är kalsongerna?
Ett till exempel på ett queert läckage, som du hemskt gärna får hjälpa mig att tolka…
Jag stirrade länge på den här annonsen, med huvudet på sned. Så där så att andra på tunnelbanevagnen också började stirra. (Ägda.)
Vad är det vi ser?
Jag ser en man som står på knä med en ask strumpor och kalsonger utsträckt till en person som öppnat sin dörr för honom. Han står i friarställning. En bukett röda blommor ligger på golvet. Han har tagit på sig röda strumpor, dagen till ära, matchande de han ger bort. (Matchande träningsoveraller nästa?) Personen han friar till – med strumpor och kalsonger istället för en ring (eller med kalsonger som omslagspapper till ringen?) – får man inte se.
Så… Min spontana tolkning är: Bra jobbat, Grosshandlarn! Ni har gjort det försvinnande få företag vågar göra, nämligen att bryta mot heteronormen (det osynliggörande och ofta utfrysande för givet-tagandet att alla är permanent heterosexuella och har en könsidentitet som linjerar med biokroppen och kläder som matchar).
Inte illa för ett företag som brukar fylla tunnelbanevagnarna med tidlösa mördare.
Och som nu inte alls ser hetero ut, så klart. Queerläckage har den effekten. Har man väl hittat en läcka så känns allt – hela historien, sidorna i dagstidningen, rummet med väggarna du trodde var av vanilj – plötsligt queerfuktigt och böjbart.
Sedan funderade jag ett varv till. Tyvärr. Jag tänkte att det måste vara jag som missförstår bilden. Ett företag som konkurrerar med Dressman och Brothers – skulle de verkligen marknadsföra homosexualitet? Nej, det måste föreställa en heterosexuell man som friar till en kvinna genom att ge henne ett par rena kalsonger att ha på honom. ”Kolla, rena kallingar! Om du gifter mig med dig så lovar jag att ha på mig dessa och bara dessa! Aldrig mer några smutsiga, schletna äckelkallinger, promise!” (Eh. Och när de blir smutsiga? ”Fasen, Tomas, tänkte inte på det! Retreat!”)
Men det vore ju tråkigt av mig att tolka bilden så. (Och fördomsfullt. RSFL Ungdom kör en bra workshop som går ut på att man skriver upp ”kvinnligt” och ”manligt” på en whiteboard, sedan får deltagarna ösa ur sig vad de associerar till de orden. Ganska snart dyker ord om hygien och renlighet upp.)
Dessutom skulle jag ju ägna mig åt något slags heteroläckage, om jag insisterar på att hitta dolda tecken på smygheterosexualitet, när det är ganska rättfram att en kalsonggåva förmodligen är tänkt att vara till en… Ungefär här hejdade jag mig och insåg att jag missat ytterligare en dimension.
Behöver man vara en man för att ha på sig kalsonger?
Nej.
Där osynliggjorde jag en hel fjäder av transpersoner och personer med fitta som för den sakens skull inte nödvändigtvis vill ha trosor på sig. Det skulle kunna vara en person som identifierar sig som kvinna men klär sig ”manskläder”. Det skulle kunna vara en person som varken identifierar sig som kvinna eller man men föredrar ”manskläder”. Det skulle kunna vara någon som är genderqueer och inte håller med om att kalsonger måste vara ”manskläder” eller att underbyxor som ser ut så (inte för att vi faktiskt får se dem i annonsen) måste kallas just kalsonger och få lingvistisk buljongsmak av snopp.
Det skulle kunna vara en transman (kvinna till man-transsexuell). Även om jag med ”man” inte uteslöt den möjligheten, så synliggjorde jag den nog inte heller, vilket jag tror måste göras aktivt med tanke på hur många olika möjligheter heteronormen övermäktigt tränger bort i medias sällan tvetydiga genusrepresentationer.
James Darling, transman, porrstjärna och kalsongägare.
Kalsongstund, fotad av Goodyn Green, co-grundare av Bend Over Magazine.
Förresten kan vi ens vara säker på att personen på knä i Grosshandlarns annons verkligen är en man, eller hur? Det kan ju vara en person som ärvt sin mammas stora händer. (Ägd.)
Sedan finns det ju så klart företag som inte bankar runt busken utan rakt av bryter mot heteronormen och visar att de bryr sig om alla sina kunder oavsett sexuell läggning.
En varm applåd för… Ving! (Tack för tipset, Midsommarregn.)
Helt fantastiskt att resebyrån Ving går ut med helsidesannonser där chartersemestrande romantiska par får vara annat än hetero. Nu hade de så klart ett par annonser som vände sig till heterocommunityt också, och det skulle så klart kunna vara så att en av personerna är en långhårig kille som ärvt sin pappas spädhet. Men då tror jag att vi återigen är ute och letar efter heteroläckage. Vilket, när jag tänker efter, är ganska queer.
Så. Nu vill jag veta. Hur tolkar du kalsongbilden från Grosshandlarn? Har jag missat något jätteuppenbart, är det inte alls en intresssant bild? Är den ännu intressantare än jag trott? Finns det ännu öppnare sätt att se på den? Jag skulle gärna höra din analys.
Mina hotpants till den som ger mig en å fan.