Grattis på dödelseåret, Strindberg

”Vad den dyrkade kvinnan är kysk i sin nakenhet, då hon överlämnar sig åt älskarens smekningar! Och överlägsen kvinnan i intelligens, är mannen endast lycklig, när han förenar sig med den kvinna, som är hans like. Mina forna kärleksäventyr, mina samlag med kvinnor av en lägre klass synas mig nu som tidelag, återfall, brott mot rasen.”

Citat ur En dåres försvarstal, August Strindbergs självbiografiska roman skriven 1887-1888.

När jag berättade för eleverna i klassen SABEB12 på Östra gymnasiet att de skulle få göra en Photoshop-workshop till August Strindbergs 100-årsminne var det en elev – Hawre – som satte sig med armarna i kors.

– Jag vägrar. Han hatade kvinnor!

Då hade jag precis berättat att vår världsberömda författare Strindberg var en rabiat kvinnorättsmotståndare som tyckte att kvinnor skulle lämna mannens arbetsmarknad och politik ifred och ägna sig helt åt fortplantning och barnuppfostran. Eller som han uttryckte det själv:

“Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!”

– Shit, han var grov! för att citera en annan elev.

När jag berättade för Hawre och resten av klassen vad workshoppen går ut på, sken hon dock upp.

”Strindberg med kvinnokropp” är en övning både i genus och Photoshop. Den går ut på att skapa ett montage där August Strindberg har fått sig en kvinnokropp med hjälp av Photoshop-tekniker som friläggning, bildbehandling och retuschering och som även bjuder på en konstnärlig utmaning: Kan en liten kroppstransplantation kanske extrahera nya, okända sidor hos den beryktade kvinnohataren?

Låt oss kolla.

Alla konstverk nedan är gjorda av elever i klasserna SASAME12, SABEB12 och TE12 på Östra gymnasiet i Skogås, Stockholm.

Annika Hammarberg

Runa Johansson

Omar Kah

Ella Cane Helmertz

Lanya Ali

Hawre Salih Aziz

Veronica-Torn

Veronica Törn

Konrad Siojo

Nameer Waleed Ghaleb

Gergio Sarkis

Mathilda Gassama

Anna Eklund

Alexandre Mardirossian

Karin-Runelov

Karin Runelöv

Samuel-Hagstrom

Samuel Hagström

Daniella Maalouf

 Emma Larsson

Carl Andersson

Alfred-Burstrom1

Alfred Burström

Jacqline Reinhard

Narin Topal

Jonas Johnsson

Fanny Tvinne Monti

Emil Sandberg

Valentina Serna Martinez

Nenander-Viktor-Noren

Viktor Nenander Norén

Frida Sparrings

Lidia Tesfay

Sofia Winberg

Eira Lange

Jasmina Hadzic

Elin-Bjorkmyr

Elin Björkmyr

Amanda Bergman

Danijela Andric

Bronaia Al Badri

Jennifer-Ekenlow

Jennifer Ekenlöw

Ilham Aman

Nada Idris

Loam-Sara Araia

Laura Majid

Lina Waldenstam

Silvana Parada

Rafael Sokolowski

Sipan Revend

Viktor Paz

Sara-Osterberg

Sara Österberg

Sebastian Wallin

Erik-Dune

Erik Duné

Sebastian-Rudlinger

Sebastian Rüdlinger

Martin Lindholm

Markus Lindgren

Kevin Silva Paulsson

Nikola Derikonja

You only live once.

XOXOXO,

August


Pigan på sidan nio

Okej. Då är det alltså sant. I Danmark har de utvik i dagstidningar.

Bevis för att det är en dansk tidning: Mads Mikkelsen uppe till höger. Kvällstidningen Ekstra Bladet har åtminstone en ”sidan nio-flicka”, som de kallar henne. (Och som är väldigt omtyckt av deras läsare. Enligt Wikipedia har de haft henne sen 1976 och när de 2004 tänkte att de skulle dra ner lite på henne i omfång, krävde läsarna att hon skulle återfå sitt stora format.) I det här numret, som jag plockade upp på en promenad på Strögen i Köpenhamn förra helgen, är det Sara, 22 år från Amager som är den lyckligt lottade.

Nu är inte jag någon hammarhaj på danska, men det första citatet översätter jag så här:

”Jag är läcker, jag har stora bröst och vackra ögon. Det är hela paketet, så mitt mål är då att bli Månadens Sidan 9-piga och tjäna lite extra pengar.”

Intressant, för det första, hur hon faktiskt nämner pengarna. Annars brukar folk som står upp för utvik (och nu syftar jag på tidningen, som tog med svaret) vara väldigt noga med att betona att tjejerna gör det för sin egen skull, eller för sin karriärs skull. Att hon älskar att bli sedd. Att det inte handlar om porr, utan om estetik. Att hon inte skäms. Att det handlar om självförverkligande. Frigörelse. Att hon gör det frivilligt!

Nu är inte Google Translate heller någon hammarhaj på danska, men ”Målbevidst” har vi kommit fram till att det betyder ”Målmedveten”. Och intervjun med Sara inleds med: ”Janteloven är sparket til hjørne af dagens Side 9-pige, Sara”. Det får jag och Google Translate till: ”Jantelagen är sparkad till hörnet av dagens sida nio-flicka, Sara”. Också väldigt typiskt för utviksförespråkare(/säljare). Att framställa det som att hon har kämpat hårt och vunnit första pris – GRATTIS, Sara från lilla Amager – som lyckats puckla sig fram bland hård konkurrens på en tuff kommersiell arena och nått ut på självaste sidan nio i Ekstra Bladet – som för övrigt har ett utvik varje dag. Det här är dagens sidan 9-flicka, till exempel:

Och det här är gårdagens:

Hm. Det verkar som att jag råkade haffa ett fysiskt ex av Ekstra Bladet på en relativt oskyldig dag. Men sen så handlar ju det här fenomenet – som härstammar från det brösttokiga riket Storbrittanien och deras kvällstidningars Page Three Girl – också ganska mycket om att kvinderna ska vara helt eller delvist topløs. (Liknande fenomen finns, hör och häpna, över hela världen. Men inga sidan nio-drängar, vad jag vet. Vad säger ni, Västerbottens-Kuriren? Borås Tidning? Dala-Demokraten? Vore inte det ett väldigt jämställdhett initiativ? Och om ni skulle vilja vara ännu mer ahead of the crowd så skulle ni kunna köra på en sidan nio-transperson. Yay!) I Den ensamma fallosen skriver medieforskaren Anja Hirdman, för det första, att den ekonomiska aspekten av utvik inte brukar nämnas:

”Även om det inte förefaller vara särskilt bra betalt, i relation till vad bilderna genererar för kapital till tidningarna ägare, är det som att betalningen är det största tabuet. Och det är klart, om kvinnor förklarade att detta är något de gör för pengar skulle onekligen den glamourösa aspekten ruckas.”

Men hon skriver också om det som är mest intressant. Hur man på, något vis, lyckas lägga fokus på tjejernas begär. Inte de som tittar, betalar och rønkar till bilderna och utan vars köpkraft de inte skulle existera (inte i en nationellt utgiven dagstidning, i alla fall).

”Syftet sägs aldrig vara att bara visa bilderna som blickfång för en manlig publik, utan det ska handla om allt annat än detta faktum.”

Japp. Typiskt också för hur vi ämnen som sexköp och våldtäkt behandlas. Alltid fokus på kvinnan. Inte mannen, köparen, torsken, förövaren. Alltid fokus på objektet (hur det var klätt, att det kanske säljer sig glatt), inte på subjektet. Det verkar sjukt tungt att vrida på strålkastaren och belysa den vars begär det är som styr. Den vars begär bilderna verkligen förkroppsligar. Eller bara att vända på kameran och titta närmare på vilka slags personer det egentligen är som försörjer sig på att exploatera kvinnokroppen, plantera skeva ideal och med alla tänkbara medel påskynda tillströmningen av unga tjejer som vill använda sina kroppar som ett krängbart kapital.

Skärmdump från musikvideon till Shake That Ass med Danny Saucedo feat. Lazee. Varje gång regissören himself (Bingo Rimér) ploppar upp i bild sträcker jag mig reflexmässigt efter Duck Hunt-pistolen. Det här måste vi bli bättre på. Och vi måste bli bättre på att skaka av oss uppfattningen om att kvinnokroppen i alla lägen kan bedömas och värderas utifrån dess utseende. Som på Ekstra Bladets hemsida, till exempel. Där kan man, förutom att köpa ett abonnemang och kolla på filmklipp av sidan nio-flickorna, även betygsätta dem:

Vad Ekstra Bladet behöver bli bättre på? Att gå i konkurs. Enligt en artikel i Resumé från förra året så störtdyker de tydligen i upplaga. Så… Kllllappa händerna när du är riktig glad. Klapp, klapp. Tack för mig! PS. Titta på det första citatet igen. Hur tidningen bakar in det i texten. ”… Det är hele pakken, så mit mål er da at blive Månedens Side 9-pige og tjene lidt ekstra penge, lyder det selvsikkert fra Sara.” Låter det självsäkert från Sara? De försöker inte direkt vara diskreta med att de ser henne som en leksak. (Rätta mig om jag översätter fel.)


En stereotyps försvarstal

Om du reagerar på en stereotypiserande och osann, genusopassande och provocerande bildsättning. Som till exempel den här:

Så kan du formulera vad du tycker är fel i ett mail och skicka det till rätt mottagare (Sveriges Radio i det här fallet), så här:

ang bildval på Studio Etts sida

Gårdagens debatt mellan Hanne Kjöller och Anna Steele fick mycket uppmärksamhet på twitter. En vaken människa undrade också över bildvalet som ledsagar texten om inslaget här på websidan.

Hur gestaltar man begreppen ’prostitution’ och ’utomlands’? Bilden ni har plockat ut är fullkomligt barock. Jag undrar verkligen om det finns en indexrubrik hos Scanpix som heter just prostitution, eller vilka sökbegrepp ni har använt? ’kvinna’+ ’gata’+ ’höga klackar’+ ’bil’?? Har journalisten som gör websidan ingen utbildning alls i kontextanalys, eller är det en praktikant som har fått sköta bildsättningen?
Att spela på den här klichén av vad prostitution ”är”, med en bild som osar reklamestetik, är illa ur så många aspekter. Den har föga att göra med debattinnehållet, som var känt från deltagarnas tidningsartiklar. Den förskönar den för ”säljaren” osäkraste och mest utsatta formen av prostitution. Den stigmatiserar kvinnor i festkläder som väntar på bilen som ska skjutsa dem. Den bortser från att ”säljaren” oftast är en man.

Det är inte som att ni MÅSTE bildsätta för att fylla ett grid, eller har en stram pressläggningstid. Varför välja ett undermåligt material framför ingen bild alls?

Jag föreslår att ni tar bort bilden. Typ nu.

Vänliga hälsningar,
Sofi ********,
dramaturg och f.d. grafisk formgivare”

Och så kanske du får ett svar redan samma dag, som kanske ser ut så här:

Hej!

Tack för din synpunkt om vår bildsättning.

Det är en inte en helt enkelt fråga av flera skäl. För det första har vi – även om du inte trodde det – ett uppdrag att bildsätta alla våra artiklar, och vi har också en deadline då den som jobbar med webben måste övergå till att bistå med sändningen. De som bildsätter våra webbartiklar har inte heller utbildning i kontextanalys.

Som det etermedium vi är så fokuserar vi  på det talade innehållet, och bilderna som läggs ut kanske inte alltid kan väljas med den omsorg som du eftersträvar.

Med det sagt så är ju diskussionen som sådan intressant. Vad säger vi med den bild vi lägger ut? Hur hade vi kunnat bildsätta istället och samtidigt snabbt få läsaren att förstå vad det handlar om?  Där tar jag gärna emot råd från dig, om hur vi kan tänka nästa gång vi ska illustrera prostitution.

Givetvis vill vi inte stigmastisera eller förmedla något som känns förkastligt, men samtidigt vill vi gärna på ett snabbt och enkelt sätt förmedla till publiken att det handlar om prostitution. (Och ja det finns flera bilder i scanpix som ser ut sådär om man söker på prostitution).

Vissa ämnen är ju väldigt politiskt känsliga och där blir bildsättningen (liksom ordens formuleringar) väldigt viktiga, de kan också lätt ifrågasättas av endera sidan. Tyvärr kan vi inte lägga den tiden på vår bildsättning.

Jag kommer inte att ta bort den aktuella bilden, även om jag delvis ser din poäng. De prostituerade jag har mött utomlands går dock på gatan, har höga klackar och korta kjolar och plockas upp av män i bil.

Med vänlig Hälsning

Linda ******
Planeringsredaktör
Studio Ett”

Sen kanske Genusfotografen skriver ett blogginlägg om det här, och letar en större version av bilden, och upptäcker att Sveriges Radio har använt samma bild förut:

Och när du får se det, kanske du reagerar så här:

Men sen kämpar du vidare och ger aldrig upp.

Tack för dig.

Uppdatering. Det här hade ”Karl Kajal” att tillägga om bilden som Sveriges Radio använt:

Jag har tillgång till Scanpix arkiv, och sökte runt lite för att hitta den där bilden. Den är tagen samtidigt som tre andra bilder av en fransk fotograf i paris och kommer via AFP. Med utländska bilder är det ofta si och så med nyckelorden som bilden är taggad med och det intressanta är att just den här bilden utav de fyra är den som har nyckelord. Dvs, någon, någonstans såg denna bild (kanske fotografen, kanske en bildredaktör), bemödade sig med att göra just den sökbar samtidigt som de andra tre inte alls är lika stilistiska och inte har några nyckelord.

Sådant får mig att spinna in på tankar om hur normer reproduceras i mekanismer som är ofta nästan helt osynliga. Ingen har förstås uttryckligen bestämt att detta är en bra bild att illustrera prostitution. Men just den här bilden fångade någons uppmärksamhet och kuggade in i dennes (norm-) föreställningar om hur prostitution ser ut. Den personen gjorde bilden sökbar för ändamålet och någon på Sveriges Radio kunde därför hitta den. Vidare sattes den bredvid nyhetstexten och vips reproducerades normer till läsarna.

PROSTITUTE, PROSTITUTION, NIGHT, BOIS DE BOULOGNE, ILLUSTRATION, CAR, BLURRED FACE, PROFILE, DRIVER.


Free Pussy Riot Tokyo och ett genialiskt genus

Min näst sista kväll i Tokyo spenderade jag på ett Free Pussy Riot-event, arrangerat på caféet Las Chicas i Shibuya av det feministiska musikwebzinet Shatter Japan.

De två fortfarande fängslade medlemmarna i Pussy Riot har, som du kanske vet, kanske missat, förflyttats 140 mil ifrån Moskva och sina familjer till ökänt hårda arbetsläger i Mordvinien och Perm. (På allvar, Mordvinien? Och Perm, var inte det en geologisk period som 90% av allt liv dog ut under? *rysa*)

Till bandets ära visades videosnuttar från deras aktion i Kristus Frälsarens katedral på väggarna samtidigt som spelningar, panelsamtal och försäljning av t-shirts och knappar ägde rum.

Efter ha gått och gnytt ”var är alla japanska queerfeminister?” på Tokyos gator i två veckor fick jag här äntligen lite action. Aktion.


Skådespelaren och konferencieren Ai Tsushima tillsammans med person omskriven nedan.

Som gammal vimmelfotograf (under den geologiska perioden Sundsvall) kunde jag inte riktigt låta bli att mingla och ta lite bilder. Och jag måste genast outa att min lins blev lite extra förälskad i personen till höger på bilden ovan. En person som är ett ganska bra vandrande exempel på att det här med genus, biokön, könsidentitet och sexualitet inte alls måste vara helt logiskt och heteronormativt sammanhängande.

Gissa könet på hen här:

Behöver du se fler bilder? Inga prob! Jag fotade hen minst en gång i timmen!

Asså. Så grann!

Okej, facit: Madame Bonjour JohnJ är en dragqueen. Och dragqueens är oftast män (liksom dragkings oftast är kvinnor). Eftersom drag handlar om att överdriva och med satir åskådliggöra – gärna på en scen och under glamourösa former – vilka bitar av den idealiska femininiteten respektive maskuliniteten som är påklistrade och syntetiska, görs det enklast om grundkönet på personen som dragar inte matchar könsuttrycket.

Madame Bonjour JohnJ är dock en biologisk hon (och benämndes som ”hon” under samtalet på scenen). Och hennes förklaring till att hon valt att iklä sig könsrollen dragqueen är för att hon alltid har känt sig som en man i en kvinnas kropp.

– När jag var liten väntade jag på att det skulle växa ut en penis, men det gjorde aldrig det.

Hon berättar att hennes sätt att hantera de känslorna var att hitta en typiskt manlig könsroll, som dragqueen ändå är (eftersom de flesta dragqueens är homosexuella män), och få utlopp för sin könsambivalens den vägen.

Så har du uppträtt eller ska du uppträda nåt ikväll?

– Nej.

Ah. Jag fattar. Du är bara ett geni.

När jag kom tillbaka från eventet och googlade på Madame Bonjour JohnJ såg jag att hon inte bara är en livsstilsdragqueen, utan även är en aktivist och konstnär som verkar hålla på med lite allt möjligt. Musik, konst, film… Jag hittade bland annat den här videon, vari hon spelar en mytologisk japansk gudinna i en kampanjfilm för säkrare sex riktad till homosexuella män:

Kolla på filmen, om du har fyra minuter över. Det är en parodi på den amerikanska julsången ”Little Drummer Boy” med texten ändrad till (håll i dig, ännu mera geni här):

Come they told me, pa rum pum pum pum
But never ever in my ru bum bum bum
It’s so much safer to cum in a condom
Or let’s just masturbate, for it can be fun,
you can still cum, on my tum tum

Men vidare nu. Det fanns fler mingelvärda på eventet.

Till exempel:

Aya Chen, fotointresserad student från Kina som hade hundra nyfikna frågor om mina målade naglar.

DJ Puri puri, ägaren till världens kanske ägigaste frisyr, och pull-over, och t-shirt av sig själv (som du ser kika fram).

Yama, en levande lektion i hur man äger ett vimmelfoto mitt på dansgolvet. Och för den delen, hur man äger dansgolvet:

Det här bandet, Group A, var sanslöst coolt. Distad elfiol, ashård, obegriplig noisesynth, lampskärmar (?), skrik, kroppsmålade bröst, stroboskop, stora trosor… De var lite för bra för att vara sanna.

Då och då tog de fram burkar med självlysande färg målade på väggen och varandra.

FREE PUSSY RIOT, skrev de bland annat, medan deras instrument tjöt och oscillerade på tomgång.

Sayaka Botanic och Tommi Tokyo. Boka dem till Sverige, någon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle kunna bli besviken. Vem gillar inte experimentell avantgarde-noise, liksom?

(På deras Soundcloud kan du höra deras musik. På deras Facebook-sida kan du se när någon har bokat dem till Sverige.)

Nanao Toki och Ai Tsushima berättade lite för mig om hur det är att vara lesbisk i Tokyo.

Ai Tsushima, teater- och filmskådespelare och lesbisk, säger att hon inte skulle prata om sin sexualitet med sin agent.

– Det är tabu i den japanska underhållningsbranschen. Om jag skulle säga någonting till några producenter eller regissörer, skulle någonting dåligt hända.

Som vadå?

– Att jag inte skulle ha något jobb. I Japan. Japanska idoler eller aktriser är som dockor. De är gjorda av många människor. De kan inte visa sig själva. Det är verkligen en maskulin värld. Män kontrollerar allt. Den japanska genus- och queersituationen är… riktigt dålig.

Hur dålig?

– Om vi pratar om sexualitet. Många män, typ, medelålders män, säger till mig att jag ”kan fixa det om jag träffar rätt man”.

Fixa vadå?

– Min lesbianism. Eller så säger de, åh, är du lesbisk? Men du som är så vacker, du kan inte spendera hela ditt liv på sex med en kvinna! Förstår du? Det är så det är. Min chef, min agent, säger ofta till mig att jag aldrig kan bli en riktig vuxen innan jag träffat en man.

Vad menar han ens?

– Tja… Särskilt för aktriser… De måste kunna gråta som kvinnor. Även i privatlivet. De måste älska män djupt och ta hand om dem godhjärtat och det är så det är.

Nanao Toki, Ai Tsushimas flickvän sen nio månader, hade inte lika skärrande berättelser om heterosexism att berätta. Hon lärde mig mest japanska lesbiska slangord och pratade om Shinjuku Ni-chōme – Tokyos gaydistrikt – som hon ska ta mig till nästa gång jag kommer till Japan. (Och jag ska lära henne engelska via Skype, har vi sagt.)

Mingel blir inte mer lyckat än så. När man hittar nya vänner.

Punkt där. Här.

Tack för mig!

PS. Har ni förresten sett själva filmen från Pussy Riots framträdande i Kristus Frälsarens katedral? Inte? Deras låt, där de ber jungfru Maria att driva bort Putin från Ryssland, är bra skit.


Skräckigt drag i plugget (vimmelbilder från helvetet)

Min Halloween? Den spenderade jag tillsammans med Frida Isotalo, Konstfack-student, och hennes japanska inbytesklass på Tokyo Zokei University. Klassen går det fyraåriga programmet Expanded Expression, med inriktning mot installations- och videokonst, vilket innebär att jag har fått med mig pretty festligt pretto Halloween-vimmelbilder hem.

Kolla in den här dräkten bara, av och på österrikaren Florian Karnikel:

Näe, okej. Den dräkten var sämst. Det blir mycket, mycket bättre.

Men Frida Isotalo, till att börja med. Hon kontaktade mig när jag efterlyste intressanta träffar i Tokyo och berättade om sitt projekt Constantly in flux, som gick ut på att hon vandrade på Tokyos gator i tre olika japanska flicksskepnader. Som skolflickan, gothic lolitan och j-skräckmonsterbruden (tänk Sadako i The Ring).

Syftet var att ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv iaktta vad dessa yttren lockar upp ur hennes inre inför publika blickar.

Och här kan du se vilka egenskaper som uppstod i rollskavet:

Sånt här tycker jag är väldigt intressant. Mixen av egenskaper som Frida Isotalo kände att hon samlade på sig när hon gick runt i Tokyo som en 30-årig, vit, 178 centimeter lång skolflicka med tatueringar på armarna var till exempel: Tafatt, enorm, klumpig, söt, nervös, trött, upphetsad, glad, fel, fånig, skamlig.

Frida Isotalo berättade för mig att hon fått ett annat, femininare kroppsspråk sen hon flyttade till Japan. Att hon till exempel håller för munnen när hon skrattar. Vilket hon tror beror på att kvinnor i Japan ogärna ska ta mycket plats (var de nu gärna ska göra det).

– Jag tror att det handlar om en slags härmning, för att passa in. När jag märker att här så skrattar en inte utan att hålla för munnen så gör jag också det. Det handlar nog mycket om att vilja bli omtyckt och på något sätt godkänd.

Mest omtyckt och godkänd av hen på gatan kände sig Frida Isotalo i gothic lolita-outfiten.

– Jag fick så mycket positiv uppmärksamhet när jag var klädd så och det var lätt att börja prata med folk. Jag kände mig snygg och omtyckt. Bekväm i att bli tittad på, kan en säga.

Verkade någon tycka att det var en skymf när du gick i skoluniform?

– Inte vad jag märkte, men jag vet inte vad de tänkte inuti. De som jag umgicks med var mest förvånade över att jag hade köpt en uniform så billigt. Överlag så har japaner mest skrattat åt mina roller. Vilket har känts bra.

Men visst sa du förut att du kände dig lite pervers i skolflicksuniformen?

– Haha, ja! Den utstyrseln konnoterar ju sex, vilket gjorde att jag kände en konstig skamkänsla som var dubbel. Hur ska en förklara det bäst? Många starka känslor i en samtidigt, skam och upphetsning blandas.

Har dina wallraffningar som japanska nationalflickskatter gett dig nya insikter?

– Jag tänker att det har stärkt min känsla av att vi verkligen konstruerar oss själva genom de kläder som vi väljer att bära. Att det är kul och befriande att leka med roller! Att jag kan vara precis vem jag vill och se ut hur jag vill.

Och här, uppladdad det här blogginlägget till ära, har du Frida Isotalos film Constantly in flux (som ursprungligen visades på en TV i ett cirka en meter högt barntält från IKEA):



Och nu lite…

HALLOWIMMEL!

Frida Isotalo valde att komma som en lite zombieviruskrasslig version av sin skolflicka.

Fridas klasskompis Sara Kuratomi, som både hälsade och posade med en mycket älskvärd mimarmanér. (Blev lite kär i råttansiktet.)

Misa Asaka, som gör installationskonst av dikter. Utställda i nattygsbord, till exempel.

Natsumi Orii, i hennes och klasskompisen Kai Toyamas verk ”Kinder Land”, ett rosa rum fullt av ballonger, klackskor, dockor, cupcakes, praliner, svartramade speglar och…

Ibland undrar jag varför jag börjar beskriva saker som jag redan vet att jag har en bild av (tagen av Frida Isotalo vid utställningstillfället):

Ja, och ingick vid vernissagen gjorde alltså Natsumi Orii och Kai Toyama, i form av byxlösa björnar med blöjor och nappflaskor.

Vackra Kai Toyama, som uppenbarligen är ett geni (liksom resten av sin klass). En sexy nurse!

Kanami Kobayashi. En till sexy nurse!

Kan vara min favoritbild från kvällen. Färgerna, ögonen, ljuset, vinkeln, minen. Lite genusfotoskrupler har jag allt, av att ha plåtat, valt ut och favoriserat en bild av en kvinna med tungan utanför munnen, men precis som i spontanplåtningen som uppstod utanför en klubb under min första fredagskväll i Tokyo skedde vårt samarbete nästintill helt ordlöst. Och, inte för att skuldbelägga henne, men tungan utanför munnen var något Kanamis faktiskt hade varje gång någon lyfte en kamera över bröstvårtehöjd:

Ah. Då såg jag rätt. Jag tyckte väl att det såg ut som att nyfikna demoner och flodhästar kom och tafsade på Kanami Kobayashi lite då och då.

Den här tårtan gjorde Kanami Kobayashi tillsammans med Kai Toyama. En cheesecake genomborrad av likmaskar och kackerlackor gjorda på karamellsmet.

Frida Isotalo igen. ”Gud, vad har jag gjort. Jag glömde Genusfotografen i Rosa rummet!”

”Neeeej, jag står ju här och tar bilder av dig. Ta det luuuugnt.”

Trodde jag ja.