Det heter Allhelgona, inte Allaolla’na

Okej. Kort kompletterande Halloween-inlägg. För att jag har fått så bra tips och för att det kanske är Allhelgonadagen.

Video med konstruktiva klädförslag till tjejer som inte vill heta Sexig i förnamn på Halloween (och heta till exempel Sexig Hamburgare):

Fint! (Tack för tipset, lovisa.)

Mina enda invändning är att jag, personligen, blir jättesugen på att ta ut mina bröst istället för att använda mitt huvud när någon uppmanar mig till att avstå från det sju gånger på tre minuter. (Men så slutar ju också låten med ”vi är dina mammor, jag packade din jävla lunch, älskar dig!”)

Också lite synd, när jag tänker efter, att en fiktiv manlig gråhårig modementor ska behöva komma in under låtens brygga och skuldbelägga tjejerna som låten vänder sig till genom att säga: ”If you’re dressed like a working girl, you’re not making it work”.

Som vi har konstaterat finns det inte direkt något val.

Och tumregel: sparka alltid uppåt, på strukturer eller på representationer (bilder är inte människor, men mycket av deras styrka ligger i att våra hjärnor tror det). Dessutom kan du inte säkert veta att det är neråt du sparkar ens om det är dit du siktar. En bra påminnelse om det är intervjun med genusforskaren och socialantropologen Renita Sörensdotter i gårdagens DN, om plastikopererade skandalbloggare som vet exakt vad de håller på med.

Okej. Lite konstruktiva förslag till män som inte vill hägra runt i rummet som stora, osexiga svett-, smutstvätt- och stärkelsemedelsstinkande klot på Halloween-festen?

Sajten Hommemakers har gjort guiden 10 Rules For Gay Homosexual Halloween Costumes, om hur man tar en naiv, sköjig, subjektsbevarande mansdräkt och gör den ”förargelseväckande avslöjande och slampig”.

Vi kör.

Tomten

Skurken (var på väg att skriva Skunken)

Rörmockaren/brodern (straighta killen fuskar ju, till och med)

Musen

Ja. Som min tipsare Johan Forsberg sa: ”Det finns sexiga kostymer för män också, men dom är avlagda för the gay homosexuals.”

”På temat: jag HATAR verkligen när alla sexiga bilder på män automatiskt stämplas som homoerotiska”, säger Tanja Suhinina (som det har blivit lite av en vana för mig att citera) när jag skickar länken till henne på Twitter.

Och jag tycker att frustrationen är befogad. För oavsett läggning… Det är alltid den manliga blicken som bara ska ha sitt ögongodis.


Skrönor om kiss och gulliga hordräkter

Hej svhensson!

Vill du höra om min helg?

Jag är i Tokyo nu, som sagt. Egentligen på semester (eftersom jag aldrig fick någon i sommar), men hur skulle jag kunna hålla mig från att genusblogga lite härifrån? Hur?

Jag landade här i torsdags. Eftersom min värd Alfred var i skolan sökte jag mig in från flygplatsen i Narita mot stadsdelen Shinjuku själv.

Könsglasögonen hade inte kommit bort i bagagehanteringen.

”Välkommen hem, pappa Tomas! Åh som vi har saknat dig!”

”Vem fan är ni?”

Jag måste dock erkänna att jag vid Alfreds och min första rundvandring i Shinjuku, och under vår runda i shoppingdistriktet Harajuku dagen därpå, mest tänkte: Aja, så mycket att genusblogga hem om finns det väl inte här. Genusfotot är väl inte nämnvärt sämre här än i Sverige?

Skyltdockorna ser ju till och med lite sundare ut.

Så här ett par dagar senare har jag ändrat mig, tror jag. Men vi tar det sen (en jämförelse). Nu vill jag berätta om vilka människor jag mötte i helgen och vilka tankar det väckte.

Skavanklöst tempusskifte.

Jag och Alfred står utanför tunnelbanestationen i Harajuku och pratar med Said Karlsson – en frilansjournalist, spelproducent och fotograf som bott här i fyra år – och väntar på att hans kompis Frej ska dyka upp. Plötsligt hör vi att sällskapet bredvid oss också pratar svenska. Två små svenskar i tjugoårsåldern, varav en kallar mig sin ”gamla musiklärare!”, ansluter sig till vår cirkel. Någon minut senare ansluter sig Frej – som visar sig vara Frej Larsson från hiphopduon Maskinen – och ytterligare två små svenskar, som gapar och tindrar med ögonen och undrar hur vi känner varandra allihop, vilket vi inte gör; Tokyo råkar bara vara ett satans FLUGPAPPER för svenskar.

Vi bestämmer oss för att slå följe till en izakaya (flerrätterssnacksbar), allihopa. En asocial amerikan i rosa overall med utstående snopp hakar på.

Jag är ganska besviken på att ingen av oss är en japan. Det var det stora failet med min förra resa hit 2006, att jag och Alfred (med då också) inte konverserade med en enda japan på djupet (eller som jag råkade säga till honom lite omtumlad av tidszoner, ”att vi aldrig lämnade vår trygga lilla bulle”).

Said Karlsson känner dock en massa japaner, och när jag frågar honom om jämställdheten i Japan lägger han nästan huvudet på sned.

– I Japan går många kvinnor på universitet för att hitta en bättre man. För att öka sitt marknadsvärde. De går en utbildning i ett par år, bara för att bli hemmafruar och ta hand om barnen, hemmet och svärföräldrarna.

Oj. Och hur resonerar de kring det?

– Många jag pratat med säger att de längtar efter det. Att bli klara med studierna, jobba något år och sen få vara hemma.

Att plugga för att flugpappra till sig en bra man. Jag får en klump i magen och bestämmer mig för att bli ännu angelägnare om att få träffa en japansk genusvetare, feminist eller bara kvinna när jag är här. (Eller varför inte en man? Hur ser japanska män på den här eventuella normen och att vilja ha en partner som är hemmafru?)

Said Karlsson, för övrigt:

Liten svensk med MVG i musik, butter amerikan och liten svensk salaryman (som kom direkt från en japansk jobbmässa):

Två till små svenskar:

Offentlig svensk hiphop-personlighet:

Jag måste säga att Frej Larsson, med risk för att låta homosocial, är lite av kvällens höjd- och medelpunkt. Söt och gränslös person.

Han berättar för mig om hur han och Simon Gärdenfors slagit vad om huruvida det gick att köpa kiss i Tokyo. Simon menade att det gjorde det. Frej satte emot. När Simon via kontakter fick tag på en kanna dryckeskiss fick Frej dricka upp. Men det visade sig vara plommonvin parfymerat för att lukta som – skolflicksurin? Och så fick Simon dricka Frejs kiss? Jag hänger inte riktigt med. Jag är lite mätt på historier om hur galet Japan är, berättade av galna personer som kommit hit för att bete sig som totala festivalfreaks med Japans (på ytan) artighetsförsäkrade kultur som konservativ katalysator.

Då blir det betydligt intressantare när jag pratar med Frej om Maskinens låt Krossa alla fönster, som skulle kunna vara en kamplåt för kvinnojourer.

Jag frågar Frej vad han personligen tror att mäns våld mot kvinnor egentligen beror på.

– Alkohol.

Alkohol?

– Ja.

Bara?

– Ja. Alkohol eller sociala konstruktioner.


Foto: Said Karlsson

Frej visar sig vara en utmärkt isbrytare när vi ger oss ut på stan. Det är ju Halloween-tider nu och alla firar Halloween lite när de vill. (Jag ska på en Halloween-fest på onsdag, med bland annat japanska konststudenter.)

Pikachu, snorig geisha, Frej Larsson, blå björn och Kalle Anka:

Frej, Mario, vene, Toad, Mario och Luigi:

Gyllnefanten och Frej:

Jag ser att du sneglar på Frej Larssons ringar, så här har du en närbild:

(Hästringen har han gjort själv. ^^)

På Frejs initiativ går vi vi till baren The Oath, som han bedyrar inte ska göra oss besvikna. Där är det relativt tomt, men ändå mysigt. Och efter ett tag gör några trevliga civiljapaner oss sällskap på uteserveringen.

Jag minns inte hur bra den här killen egentligen var på att fånga nötter:

Efter ett tag händer något intressant, som ger mig en del att fundera över.

När vi suttit ett tag börjar det komma gäster till klubben intill. Gäster klädda i korsetter, spetsstrumpbyxor och korta kjolar, som går på höga stilettklackar och ser ungefär exakt ut så här:

Maskeradvampen. Playboykaninen.

Outspökad bartender. Militär.

När jag tar kort på den här djävulen får hen feeling och börjar posa för mig.

Utan att säga ett ord kommer vi närmare varandra och – steg för steg, pose för pose – jobbar vi oss fram till den här underbara bilden:

”TIME MAGAZINE”, säger Frej Larsson när han får se bilden. Och själv sjunker jag ganska nöjt ner i uteserveringssoffan och dricker ett ganska nöjt glas plommonvin, rattande fram och tillbaka mellan bilderna.

Men senare under kvällen, när jag sett fler människor gå in genom den mystiska chockrosa dörren till grannklubben med den nästan halvmeterhöga tröskeln, hör jag mig själv fråga – och jag skäms för att erkänna det här – Said:

– Vad är det där för slags klubb egentligen?

En helt vanlig klubb, gissar Said.

– De kanske har lite pole dancing, men det är inget som höjer några ögonbryn.

Ah. Det är en vanlig klubb. Så klart.

Jag påminns om förra veckans stora skämt på Tumblr. Folk har börjat uppmärksamma skillnaden mellan kvinnors och mäns utbud av Halloween-dräkter (bland annat Fuck No Sexist Halloween Costumes) och på vilket skrattretande tydligt sätt de visar uppfattningen om att Man är det första könet och Kvinna det andra, alltid sexuella.

Kocken

(Okej, det var inte en slump att jag började med den här.)

Hamburgaren

Giraffen

Biet

Ölen

Skunken (var på väg att skriva Skurken)

Bananen

Visst blir det så väldigt tydligt när männen konsekvent får vara rejält påpälsade, formlösa och fulroliga subjekt medan kvinnornas kläder är krympta till ett minimalt symbolikförmedlande tyg som lämnar så mycket plats som möjligt åt hud?

Ibland behöver den manliga Halloween-skruden inte ens ha ett ansikte.

Eller ens mänskliga kroppskonturer. (Subjektsformen blir bara renare och renare in here.)

För att inte tala om hur tydligt det blir när mannen är grejen och kvinnan är en kompletterande sexig kvinna-version av grejen.


Och nu ser de här exemplen ut att vara från snarlika om inte samma företag (har ingen koll på hur många tillverkarna av Halloween-dräkter är), men så här ser i alla fall utbudet ut även i Tokyo:

Och i Stockholm:

(Här kan du läsa hur Butterick’s bemöter kritiken av det här på deras Facebook-sida.)

Och som om det inte skulle kunna bli tydligare. Den här seriestrippen av Mandy Marlette fångar väldigt bra det nedslående med vad ALLA Halloween-dräkter för kvinnor har gemensamt:

Även om toppkommentatorn till blogginlägget Halloween: Men vs. Women (liknande upplägg som på Fuck No Sexist Halloween Costumes) kanske säger det ännu mer direkt:

Inte sagt att jag trodde att tjejerna som passerade oss på väg till The Oaths grannklubb var horor.

Bara att:

1. Jag frågade Said Karlsson vad det egentligen var för slags klubb.

2. När jag nästa dag tittade igenom bilderna, såg jag den här…

Och tyckte mig att se att hen som poserat för mig, mitt i allt bara blixtvis upplyst poserande, tydligen hade KEDJAT FAST SIG i väggen utanför klubben (!?!). Varpå jag frågar Said Karlsson igen, den här gången över mail, om han är säker på att det bara är en vanlig klubb. (Inte ett stripphak med hundparkeringar för sina anställda.)

Innan han ens hinner svara kollar jag dock igenom fler bilder och ser att kedjan är den som klubbens skylt hänger i…

Och känner mig dum, naiv och – för första gången på många år – förvirrat hora & madonna-stissig.

”Kollade hemsidan lite snabbt, och det verkar vara en högst ordinär klubb, tror inte ens de har några poledancers, haha! Gänget som vi såg var med största sannolikhet bara ett helt vanligt halloweengäng, tror inte att någon av dem jobbade där”, svarar Said.

Just ja. Jag hade helt förträngt.

De kom trots allt i sällskap med de här killarna:

Suck. Kan inte du springa fram och kalsongknäcka dem så att de får känna hur det känns att ha på sig en riktig Halloween-dräkt?

Tack för mig!

Tack för avsugningen, Frej!


Varför så mordisk, mannen?

Nä vad säger ni. Ska vi titta lite närmare på män? Eller snarare på vilka påståenden om manlighet som kan uppsnappas om man lämnar boet, eller bara sängen, med genusglasögonen på?

Okej. Det här budskapet har du redan koll på nu, men det är alltid bra med lite repetition…

Män är mördare

Du ser dem överallt. Kastande rostiga knivar till styva blickar efter dig från reklampelare, tidningshyllor och kyrkoblad som lagt sig på din dörrmatta i väntan på att du ska komma hem.

Män som ser ut att vilja – eller i alla fall kunna – mörda dig.

Kvinnor ser ut som att de stöter på dig. Män ser ut som att de vill stöta dolken i dig.

Men ibland kan de vara lite svåra att få syn på, hur kallt än deras blickar isar när du passerar dem. Ibland kanske du inte reflekterar över hur mystiskt överrepresenterade män som verkar jobba med våld och död är förrän du står inför en hel skog av mördare.

Som den Emma Thuresson hittade när hon besökte Northern Model Groups hemsida, avdelningen ”new faces” (tack för spaningen!):

De nya tjejerna:

De nya killarna:

Kände du hur dina chanser att överleva först såg ganska ljusa ut, men sen gick i moln när du scrollade ner?

Ibland kan det dock räcka med one man. Någon som blivit ombedd att ta i lite väl hårt i sitt uttryckande av hård idealmanlighet så att illusionen sprängts lite i sömmarna och könsrollen bara blivit väldigt illasittande.

”Kan du se lite manligare ut? Nej, ÄNNU manligare. Mer! Mera! MERA! Ah, där, bra! Och så kisar du! Där! Bra, tack!” som Emma Gray Munthe (tack för tipset!) musar om att fotografen skulle ha sagt.

Ser du ens vem bilden föreställer? Det är Skavlans annars så sympatiska och tillmötesgående på stan-reporter Niklas Källner, som fotograferats till Damernas Värld. Jag missade helt att det var han. Vilket kanske säger en del om effekten av att kräma på med allt för mycket klyscha (stereotyper gifter sig per definition illa med individualitet).

Så vad handlar det här om, egentligen? Vem tycker egentligen att det är en bra idé att fylla våra gator, tidningar och reklambanners med bilder av aggressiva män? Varför måste den manliga argrynkan nödtvunget åka ner så fort kameran åker upp?

Ernest Hemingway kanske vet. Själva affischgubben för överkompenserad maskulinitet skrev i sin memoarbok A Moveable Feast, angående när han försvarade sin homofobi inför författarkollegan Gertrude Stein, om hur det var att som ung pojke behöva bära kniv i sällskap av luffare ”på tiden när vargar inte var slang för män som var besatta av jakten på kvinnor”:

”Jag försökte tala om för Fröken Stein att när du var en pojke och rörde dig i sällskap av män, då var du tvungen att vara beredd att döda en man, veta hur du skulle göra det och verkligen veta att du skulle göra det för att slippa bli störd … Om du visste att du skulle döda, kände andra människor det väldigt snabbt och lät dig vara ifred.”

Självförsvar mot en manlig(are), eventuellt penetrationssugen blick. Är det vad mördarminen handlar om?

Medieforskaren Anja Hirdman skriver i boken Den ensamma fallosen att den manliga kroppen i bild inte har några poser, gester eller blickar som är designade med en feminin lust i åtanke, utan att det offentliga uppvisandet av manliga kroppar – än så länge – i första hand är en ”kroppslig affär män emellan”.

”Ett tydligt uttryck för detta är att bilder på mer eller mindre avklädda män nästan alltid väcker frågor om homosexualitet eller homoerotism mellan män. Med andra ord: bilden av mannens kropp har rört frågor om män för män.”

Med den här logiken menar Anja Hirdman att den ihärdigt och iskallt tillbakastirrande mannen på bild handlar om ett machokulturens dominansspel och om manliga hierarkier. Hon tar exemplet att det i populärkulturen förekommer oändligt många kyliga, hotfulla blickmöten mellan män (där den svage är den som tittar bort först).

”Detta med att bli tittad på, att underställa sig någon annans blick, framställs på många håll som ett verkligt hot för män. Den klassiska västernfilmen är ett exempel med sina suggestiva närbilder på sammanbitna mansansikten som nagelfar omvärlden efter tecken på om de blir iakttagna. Betraktandet framställs som ett sätt att ha kontroll över såväl sin omgivning som över andra män.”

Det här kan du ha i bakhuvudet nästa gång du hittar en bild på en man som stirrar på dig med en så kokande ilsken blick att skinnjackan smälter: Han är rädd att du också är en man, så för säkerhets skull försöker han därför dominera dig med blicken.

Det här kan förklara varför tjejerna i en underklädesreklam från 1998 kom undan med att posera så här:

Medan männen i motsvarande reklam var tvungna att posera så här:

”Se ut som en ledare av män, som om du skulle kunna befalla en hel armé trots att du har tappat byxorna!” verkar fotografen ha skrikit till varje enskild man i den här bilden.

Det kan också förklara varför ett amerikanskt företag som bestämt sig för att sälja nagellack till män ger sig själva det här namnet och den här framtoningen:

Alpha Nail. Det är inte nagellack. Det är nagelPANSAR.

”Vad har Roger Huerta, Chuck Liddell, Chris Leben och Dave Navarro gemensamt? De är alla alfahannar och de smyckar alla sina naglar med krigsmålning. Varför? Varför inte!” argumenterar sidan. Och som om varför inte! inte vore ett tillräckligt bra argument, snurrar ett bildspel med ytterligare sex bildsatta argument till varför:

Du får lägra fler kvinnor. Minst två åt gången.

Hörde du inte vad vi sa? MINST TVÅ ÅT GÅNGEN!

Få din flickvän att kräkas mindre när hon ser dina fötter. Eller vänta. Du har ingen flickvän! Du är en alfahanne! Alla är din flickvän!

Slå ner fler betahannar med hjälp av den dolda… energireserven… i lackets… glans?

Rockgudar är också ett slags alfahanne! Det är därför man spelar gitarr, din jävla idiot. För att vinna brudar!

Se bra ut för din egen skull. Inte för någon annans. (Okej. Faktiskt ett bra budskap. Även om det blir lite förvirrande med den kvinnliga modellens död-frånvända blick. Inte för hennes skull, alltså? För i så fall hade hon ju kollat på naglarna. Det där med att göra sig till för någon annans skull går bara inte som man, tydligen.)

Till sist har Alpha Nail en raggskola inspirerad av Neil Strauss bok The Game (om hur man manipulationsförför kvinnor genom att fejka att man är en alfahanne).

Märkte du vad som saknades? En anledning ett. Jag har klickat och klickat fram och tillbaka i bildspelet, men hittar inte vad ”reason number one” skulle vara. Är det kanske meningen att man där undermedvetet ska fylla på med det som egentligen sägs i alla andra desperat macho argument? ”Det är inte bögigt, vi lovar!” Eller rättare sagt: ”det är inte KVINNLIGT, vi lovar!”

Ni känner det också, eller hur? Hur skör Alpha Nail får manligheten att framstå? Så skör att den behöver ett pansar. Så skör att den behöver krigas och bestigas kvinnor för. En så klen konstruktion att lite spackel skulle kunna rasera den om det smetades på med fel avsikter.

Jag tror inte det är för att man vill ha mer macho i sitt liv som man köper nagellack. Och även om jag tycker att fler män borde prova nagellack, tycker jag verkligen inte att idén bör säljas in genom att osynliggöra (och indirekt nedvärdera och förakta) att nagellack är förknippat med femininitet. Som om det vore så fruktansvärt. Och som om det automatiskt skulle leda till undergivenhet.

Men där har du skapandet av ”manlighet” som i en liten, genomskinlig ask. Att vara man, att bli man, handlar om att inte vara kvinna (och vice versa). Det är en process som forskare menar börjar med att små pojkar uppmuntras att inte identifiera sig med sina mammor (en norm som kan synliggöras med att peka på ett enda ord – ”morsgris” – som används på pojkar men inte flickor, som en negativt laddad undantagsbeskrivning) och som fortsätter – i sämsta fall – i ett livslångt förtryckande och förnekande av egna egenskaper som skulle kunna kategoriseras som feminina/kvinnliga. Vilket leder oss tillbaka till våra bilder av män som ser ut som att de HATAR att kommunicera, hellre skulle DÖDA än att visa en känsla och som vägrar att släppa kontrollen över ens en ANSIKTSMUSKEL (av rädsla för att hela könsfuskbygget ska rasa samman och alla manliga privilegier tappas som ett par byxor bara för att man lossade lite på makten över ett enstaka fototillfälle).

Vi skapar våra identiteter i dialog med bilder. Och budskapet mördarna väser mellan tänderna till sina verkliga manlighetsskaparkollegor är: Gör som jag. Stryp kvinnan inom dig.

Jag tror att den här cigarettreklamen ska föreställa rolig. Men visst är den sorglig? Den här stackars mannens feminina sida är så kuvad att den bara får komma till ytan i form av en liten teckning på armen. (Som han säkert bara visar när han spänner sig för att mörda). :'(

Ge henom lite nagellack, åtminstone.

Tack för mig!


Glada kroppar hjälper mot nakenchocker

Hej alla könsfans! I fredags var jag äntligen med i Ligga med P3, efter att ha pratat om det med programledaren Matilda Berggren hela sommaren. Vårt samtal handlar om varför kvinnor inte får vara nakna och roliga på bild.

Matilda Berggren skickade mig en bild som hon hade som profilbild på Facebook när det var nytt. Den föreställer henne naken, nonchalant ihållande en cigg med höjda ögonbryn och med tre utvalda kroppsplättar täckta av glada handpaintade smileys. En bild som hon tyckte perfekt fångade en skön kväll när hon lite småfull och nyinflyttad med en kompis njöt av livet. De flesta av hennes vänner skrattade och tyckte att hon var härlig. Men alla fattade inte skämtet. En kollega på hennes nya jobb frågade om hon letade efter en knullkontakt och främmande män mailade henne sexförslag. Som ett ställningstagande – ”näe, jag gör inte det här för att jag är kåt och vill ligga eller vill visa upp min sexiga kropp, det är bara en kul bild” – behöll hon den som profilbild. Men efter ett tag fick hon fler vänner som hon inte visste om de skulle se ironin och orkade inte längre försvara den.

”Något säger mig att en snubbe med en badboll framför snoppen inte hade varit lika stickande eller provocerande i andras ögon.”

Matilda Berggrens initiala idé var att jag skulle fotografera henne när hon var naken, rolig och kvinna samtidigt. Med det sa hennes chefer på Sveriges Radio nej till, eftersom det skulle kunna tolkas som ett utvik och därför var olämpligt. Vilket på käften bekräftade vår tes.

Kvinnor får gärna vara sårbara, utsatta, passiva (döda är helt okej) och framför allt sexiga när de är nakna på bild. För män är det annorlunda. De kan laga mat endast iklädda förkläden och stå med byxorna neddragna vid storslagna utsikter på Facebook-bilder och det kryllar av exempel på håriga, hulliga, dråpliga, kittlande osexiga nakenmän i Hollywood-komedier (tänk Borat, Austin Powers, de senaste åren har även den slaka snoppen fått vara en snopet sladdrig komiker i filmer som Walk hard, Baksmällan och Dumpad – bra text av Caroline Hainer om det här). Men när en kvinna är naken och rolig, när hon använder kroppen för att roa sig själv, roa andra eller njuta på sina egna villkor, då blir vi plötsligt… Rädda?

Vi testar. Jag har två kontrasterande exempel. Ett som visar hur vi vanligtvis får se nakna kvinnor i det offentliga. Och ett som visar vilken slags nakenbild som får ditt Facebook-konto borttaget. (Hämta en kudde att gömma dig bakom! Iiiih!)

Det här är Lana Del Rey på omslaget till det senaste numret av herrmagasinet GQ:

Sårbar. Välskyld. Utsatt. Som skärrad av blixten, sittande mot en vägg, tittande under lugg, välsminkad och -smyckad. Och trots hennes skygga, ängsliga min är hon ändå så upphetsad att hon inte kan andas med stängd mun. Precis som en herre vill ha henne.

Lana Del Rey är utsedd till Årets kvinna 2012 av magasinet. Och från en massa håll har jag fått in tipset om hur GQ valt att porträttera sina vinnare i de olika Årets man-kategorierna:

Väldigt talande. Fyra starka rakryggade eller styvt stirrande, behärskade härskare som slipper vara kropp. Som det brukar se ut – inte bara i herrmagasin – utan i allt från parfymreklamer till nöjesguider.

Hur skulle det se ut om de var plåtade nakna och sårbara på ett golv, hållande lemmarna sedligt på plats? Vi kan tacka resurssajten A girls guide to taking over the world för ett åskådliggörande av den funderingen (och tack Shima Niavarani för tipset):

Åh, skrutten! Blir du inte kall om pungen? Ska du inte göra helikoptern eller ta på dig en varm socka? (Förlåt, nu ägnar jag mig eventuellt åt dubbelmoral.)

Men tillbaka till min utlovade nakenchock.

Den här bilden la matbloggaren Berit Runge upp på sin Facebook dagen efter att ha varit på en fest med grillning, bastu och bad:

MEN FÖR HELVETE! reagerade Facebook, som spärrade hennes konto och bad henne lova att hon aldrig skulle lägga upp något anstötligt igen om hon ville ha tillbaka sitt konto.

Berit Runge avlägsnade bilden från Facebook, men la ut den på sin blogg istället, mitt bland recept på piroger och soppor.

I inlägget förklarar hon, mycket likt hur Matilda Berggren förklarade sin gamla profilbild, att den togs när hon var överlycklig, lite lätt efterfestfull och badsugen. Att den förmedlade all den pirriga, slutet av sommaren-glädjen hon kände och att hon dessutom tycker att bilden är den första hon som verkligen är hon. ”Gränslös, glad, totalt the-devil-may-care.”

”På riktigt. Tar ni anstöt? Då föreslår jag att ni arbetar med det. Man ser två bröst som kränger sig av centrifugalkraften och lite könshår. Har ni inte sett mer än så är det nog dags.

Jag blir faktiskt lite orolig över ett samhälle där en fullkomligt normal sommarnakenhet är tabu till den milda grad att en sådan här bild oroar någon. Det här är varken mer eller mindre än de flesta av mina vänner vid något tillfälle fått se av min kropp. Den är inte så jävla hemlig. Den ser ut som folk gör mest. Men i det här fallet: Lite gladare. Låt oss bejaka glada kroppar, i stället för att ta anstöt av dem. Jag tror det får oss alla att må bättre.”

Gah. Berit Runge är så vettig att jag bara måste citera hur hon svarar på en kommentar också:

”Jag tycker det är väldigt skrämmande att vi är på väg mot ett samhälle där vi går mot en större sexualisering av kroppen. För det är det det handlar om. Ju färre normala glada kroppar vi får se, desto mer mystisk blir kroppen. Och fler och fler börjar tro att det är något fel på dem för att de inte har porrfilmskroppar, eftersom det är de enda kroppar som finns att beskåda. Jag älskar min kropp, framför allt när den lyckas kränga mig i en sådan här fantastisk båge. Och jag poserar inte sött. Jag visar hur man använder en kropp för att ha kul med den.”

Glada kroppar. Det finaste jag hört. Och hur många spikar kan man egentligen slå huvudet på i en enda kommentar, ett enda inlägg och i publiceringen av en enda bild?

Sexualiseringen av kroppen. Tolka det rätt bara. Med det menar inte Berit Runge (åtminstone tolkar jag henne inte så), att all sexualisering av kroppar är av ondo. Som bloggaren och psykologen Tanja Suhinina skriver i ett inlägg om Berits bild:

”Att försvara bilden med ’den var ju en glad naturlig bild, inget sexuellt’ innebär att man visar att man tycker att glada naturliga kroppar inte ska anses som stötande – men det vore en annan sak om kroppen var sexuell. Och då legitimerar man förstås att sexualitet på bild är stötande.”

Sexualiseringen som jag tror att Berit Runge syftade på: den som konstant möter oss i mode, media, reklam och på produktförpackningar och som – när det rör sig om namnlösa eller ansiktslösa modeller – säger att (främst) kvinnokroppen är ett objekt, en kommersiell vara som ska bedömas, värderas, tuktas och finputsas (enligt kvävande snäva kroppsnormer och med digitalt dopade kroppar som ideal), ägas och konsumeras. Och som när det handlar om kvinnor som egentligen är intervjuade i egenskap av personer, hälsar oss att den värdefullaste egenskapen hos en kvinna är att vara begärlig i andras [mäns] ögon.

Med andra ord. Sexualiseringen som utgör 95% av alla tips som jag får in på Twitter, mailen, Facebook och direkt från folks munnar varje vecka. Den som oftast bara känns väldigt onödig.

Som när grundarna till en resebyrå plåtas till en intervju i Dagens Industri liggande i en hotellsäng (tack, Jakob E):

Eller när ett par deckarsystrar fotograferas sittande på marmorn i korta kjolar med krystat benframhävande poser (tack, anonym förläggare):

Eller när två amerikanska tv-profiler studiofotograferas och den kvinnliga av dem går upp i en jag vet inte vad flirtande med sin manliga kollega (tack, Maja Cecilia):

Eller när de kvinnliga modellerna hänger på eller pular fram ett bröst bakom den manliga modellen i en jeansreklam (tack, Lukas Orwin):

Eller när ett barbröstat tjejgäng skrattar, flamsar och hjälpts åt att skyla varandra när fotografen är i farten i en annan jeansreklam (tack, Emma Gray Munthe):

Eller när Göteborgs choklad- & delikatessfestival marknadsför sig i en tidningsannons med en stillbild ur en chokladporrfilm (???, tack Ulrika Good):

Eller när NK:s magasin STIL visar upp träningskläder med modeller som slappar i sängar (tack, Hedvig Sjöström):

Vad är egentligen mest stötande? Berit Runge favoritbild på sig själv eller budskapet som den oändliga röda tråden av kvinnor som passiva sexobjekt i mode, reklam och dåligt genusfoto i media bildar?

Vilken bild är egentligen mest stötande av de här två…

Klädbutiken New Yorkers annons för en höstjacka och ett par jeans (riktad till kvinnliga köpare, måste vi väl anta?) med en modell som får sin ena bröstvårta batmancensurerad och knäpper upp gylfen:

Eller bloggaren, lärarstudenten och (alldeles strax) trebarnsmamman Anna Davidssons remake:

Sälj grej med mig & tjej. Vems jacka blir ni mest sugna på nu då? Om det bakomliggande budskapet är något i stil med:

”Köper du denna jacka kommer din mage bli platt och dina bröst fasta”.

Jag har svårt att komma över hur cool och rolig den här bilden är (älskar att det ser ut som att Anna Davidsson är på väg att överfalla sin tunnare sugfisksyster). Och det snygga motdraget blir inte sämre av att Anna Davidsson – förutom bloggen Apan satt i granen – driver Mammaformer.se, en sajt där kvinnor kan skicka in bilder och texter om hur deras kroppar förändrats eller inte förändrats efter en graviditet.

Men precis som i fallet med Berit Runge och Matilda Berggrens bilder, är det inte alla som fattar det befriande skämtet.

Här vill jag låna ytterligare ett välformulerat rytande från Tanja Suhinina, från hennes inlägg Min kropp. MIN. angående att hon gärna skulle lägga ut nakenbilder på sig själv men känner sig hindrad av sitt jobb och framtida jobb:

”… jag hatar det. Jag hatar att andra får bestämma över vad som är mer eller mindre lämpligt för mig att göra med min kropp. Jag hatar att andra bestämmer hur det är lämpligt att min kropp exponeras. Jag hatar överhuvudtaget när andra säger åt mig vad jag ska göra, och när de ska bestämma över min kropp – och att det är så jävla självklart i vårt samhälle – får mig att inombords koka av ilska. Varför anses det vara så självklart att man får sluta respektera en person om man sett dennes bröstvårtor på foto?”

Det här skriver Tanja Suhinina med anledning av den här artikeln i The Guardian, om hur paparazzifotografer, uppladdare av creepshots (bilder på kvinnors kroppsdelar smygtagna offentligt) och revenge porn (sexbilder uppladdade utan samtycke och som sägs vara från ex-partners) skapar ett forum för jakt, påhejning och utväxling av ”fallna” kvinnor på bild och vilka reella skamfläckar en viralt spridd sexbild faktiskt kan sätta på en ung kvinnas liv.

Kuslig läsning. Men i slutet av artikeln finns ett citat av juridikprofessorn Mary Anne Franks som jag tycker är mycket upplysande:

”Jag tror att det finns ett raseri mot kvinnor som är sexuella på sina egna villkor. Vi är helt lugna med kvinnor som är sexuella, så länge de är det som objekt och är passiva, och vi kan slå på dem, slå av dem, ladda ner dem, radera dem, vad nu det är. Men så fort som det är kvinnor som vill ha någon slags uteslutande rätt angående deras intimitet, hatar vi det. Vi säger, ’Nej, vi ska göra dig till en hora.'”

Jag vet. En kvinna som är naken och rolig är kanske obekväm, ja, till och med skrämmande, för att det gör henne per automatik till ett subjekt? (Försök tänka dig en bild av någon som är passiv på ett humoristiskt sätt. Att skämta är ett sätt att vara aktiv.) I vår kollektiva reptilhjärna kanske vi helt enkelt inte är redo för kvinnor som gör vad de vill med sina kroppar?

Berit Runge nämnde i en kommentar att hon tagit bort en ”totalt off topic-kommentar som helt missade målet och dessutom var islamofobisk”. Jag kan lätt tänka mig att det rörde sig om något slags stenkast i glashus angående hederskulturer, från en likasinnad till personen som la upp den här bilden på ett rasistiskt Facebook-forum (tack, Hannah Lemoine):

Klicka på bilden för att förstora. För att sluta skratta vet jag inte vad du ska göra.

Men nu måste jag faktiskt kommentera förra veckans mest kommenterade utvik.

Alex Schulmans.

I onsdags publicerade han en parodi av bilder Marie Serneholt lagt upp på sin Instagram från en plåtning till tidningen Café.

  

Eftersom Alex Schulman är en man, visar hud och är rolig så kan du förstås gissa att människor skrattade och hurrade.

Men inte Kakan Hermansson. Hon anklagade Alex Schulman för kvinnohat och grattade honom till att lyckas sexualisera, dumförklara och dubbelbestraffa Marie Serneholt samtidigt som han bidrar till att ytterligare avsexualisera manskroppen.

Kan man läsa in så mycket i bilderna? Jaäe, kanske inte. Men nu publicerade Alex Schulman inte bara sin aktion okommenterad, utan med den här vinjetten:

Det var det här som gjorde Kakan Hermansson så förbannad. Att han inte riktar sin kritik mot underhållningsbranschens extrema utseendefixeringen eller vad kvinnor måste göra för att synas i den, utan mot henne.

När Aftonbladet ringde mig och frågade vad jag ”tyckte” kunde jag inte annat än att hålla med. Men samtidigt påpekade jag att det finns mycket mer att säga om den här bilden (som inte fick plats i en nyhetsartikel).

Till exempel att bilderna på Marie Serneholt är också en parodi.

Det är i alla fall jättelustigt att den här debatten uppstod kring bilder där hon är fotad exakt som om hon vore en manlig kalsongmodell. Med hårt utmejslade magrutor i svartvitt ljus och hårda skuggor, jättebredbent och självsäker, utrustad med en fet klocka. Hon har till och med kalsonger på sig. (Kolla märket på dem. Samma som kåt-Beckhams. Jag sparade bara ner första bästa kalsongmodellsbild. Kan bilden på David Beckham ha funnits med på en datorskärm under plåtningen, till och med? Visste Alex Schulman om att han parodierade David Beckham?)

Så det kanske inte var det bästa exemplet på ett vanligt, tröttsamt utvik, utan snarare på ett ganska bra genusfotojobb?

Hur som helst.

Alex Schulman har också plåtats för Café en gång i tiden (2008). Och då såg det ut så här med genusmedvetenheten:

Vilka bilder finns det egentligen störst behov att parodiera?

AVSLUTNINGSVIS vill jag beröra ett ämne som vissa män, lite bekymrade, frågat mig om.

Tycker jag att män borde sexualiseras mera?

Objektifieras? Nej. Inte egentligen. Alla förtjänar att vara ett subjekt. Det sabbar ens flow att ständigt gå runt och tänka på hur man uppfattas och bedöms av andra (självobjektifiering). Studier har visat att objektifiering påverkar män och kvinnor olika (Lite objektifiering skadar väl ingen? är en skitbra text om det av skribenten och doktoranden Gisela Jönsson). Den ser också olika ut. När män väl blir objektifierade görs de ändå stora, starka, självständiga och aktiva, vilket är händiga egenskaper om man ska vara ett subjekt. Men budskapet i de bilderna blir att en man måste vara stor, stark, självständig och aktiv (att kunna prestera). Vilket självklart sätter en stor press på män och bara är mer sprit på machoelden.

Sexualiseras?

Ja.

Jag tycker alltid att det är lite sorgligt när män viftar bort sina kroppar som komiska, fula och medfött osexiga. Vad gör egentligen det för mäns kroppsuppfattning? ”Kvinnan i sin rätta bild är mer sexig än mannen. Sexig och kraftfull nog att skapa liv”, dånade en nu fullvuxen barndomsvän på min Facebookvägg. På det svarade jag: ”Många upplever manskroppen som minst lika sexig, men den sexualiseras inte på samma sätt i mode, media och reklam.”

Alla bilder på oberoende, kontrollerade och slutna män som vägrar låtsas om att de visar upp sig (trots att du per automatik alltid gör det och i den meningen är passiv när du ställer dig framför en kamera). Som ser ut som att de inte gör ett ljud i sängen…

Vad gör de egentligen för mäns sexliv?

Kanske vore det befriande, i mäns fall, att få se fler bilder på män som är sexualiserade, och kanske lite objektifierade också; män som är mjuka, vackra och inbjudande och som faktiskt vågar vara intima och ge sig hän; som får vara sårbara, reagerande objekt istället för agerande, presterande och reserverade subjekt för en gångs skull.

Slutsats

Vi vill ju ha jämställdhet, eller hur? Antingen sexualiserar vi alla eller så sexualiserar vi ingen. Det kan faktiskt vara så enkelt.

Det har Jonathan Rieder Lundkvist, en döskalleröstande fotograf som tytt sig till mig under sommaren, fått lära sig.

Efter att ha fotograferat Piratpartiets segment av årets Prideparad frågade han vännen Inga, som marscherat topless, om det var okej att han publicerade bilderna av henne på sin blogg. Han hade redan publicerat bilder på manliga partikamrater med bara bringor, men höll tillbaka bilderna på henne tills han visste att han hade hennes tillstånd.

Hon svarade med en avhyvling.

Hon tyckte att antingen skulle jag fråga alla eller inte alls ^^

När Jonathan Rieder Lundkvist frågade mig hur jag tyckte att han borde ställa sig till att fråga kvinnor i parader om lov i fortsättningen sa jag:

Smart idé att börja fråga män.

Så när jag frågade Jonathan Rieder Lundkvist om jag fick använda hans bilder från Prideparaden så hörde han av sig både till Inga:

Och till Max:

Inga svarade att det var okej och bad hälsa att Genusfotografen är awesome. (^^)

Max sa:

”Tjo bre.

Det är lugnt för min del. ”

:)

Jag tycker att vi sätter punkt där. Med två glada, uttrycksfulla, fria kroppar.

Tack för mig!


Råbarkade kvinnor och spaghettimjuka frestare

Jag tänkte på det där med att män, oavsett om de är fotograferade i egenskap av yrkesutövare, kändisar eller för att sälja kläder (och det är meningen att människor ska kunna titta på bilderna utan att skita på sig), gärna får se ut som hårda, irriterade eller bara smått äcklade, frånvarande MÖRDARE.

Som tatueringsstudioägaren Daniel ”Danne” Eriksson här, på omslaget till det senaste numret av Vantörs kyrkoblad (som låg på dörrmattan och skrämdes en kväll):

Vad är det här? Ett fanzine gjort av grannen som tänker spöa upp mig och riva sönder alla mina leksaker? tänkte jag när först såg det. Men nej då. Det är ingen fara. Kolla tidningens tema enligt texten i övre högra hörnet. Snällhet. Och puffen ovanför rubriken om besöket i Daniel Erikssons studio: ”Snällhet in på bara skinnet.” (Pfew! Han försöker bara se snäll ut. Skönt att det fanns ett facit!)

Den här konventionen – för så utbrett är det – att män antingen ska se farliga eller bara väldigt nonchalanta och upptagna ut på bild, är om man tänker på det precis lika bisarr som den att kvinnor alltid ska le, rulla på huvudet, ha bra smink och ögonkontakt och slicka betraktaren i handen eller vara tillgänglig på andra sätt (genom betraktarorienterat kroppsspråk och till exempel särade läppar).

För vad förmedlar egentligen bilderna om mansrollen? Jo, att det är status för en man att inte vara mjuk, tillmötesgående, lyhörd, närvarande och omhändertagande. (Vänd på de typiskt kvinnliga egenskaperna till deras motsatsord. Där har du vad män vinner på att ständigt prackas på ett par openetrerbart korsade armar och ett extra hekto hotfull pannrynka när de stiger in i fotoland. En bildtraditionell palett skithögsegenskaper.)

Med det sagt.

Jag blir alltid glad när jag hittar bilder på kvinnor som ser riktigt tuffa ut. Som elektropopduon Icona Pop här, plåtade till omslaget på förra veckans Metro Weekend (som jag bad personalen på en grekisk restaurang om att få klippa ut):

Någon har låtit Caroline Hjelt och Aino Jawo se riktigt jävla hårda och reserverade ut. De står inte lutade mot sin björk för DIN skull, utan det är du, lilla betraktartrassel, som får närma dig dem, de coola hennarna på skolgården (som förhoppningsvis inte bara sa ”kom hit” för att tillägga ”stick!”).

Inte en uns mjukt och utslätande uppifrånperspektiv. Den typiska modelltillrättavisningen ”osså in med hakan” har fått åka i papperskorgen. Caroline Hjelt får till och med ha armarna i kors!

Hur gick det här till? frågade jag Klara Leo, som tagit bilden.

Klara Leo är inte helt säker på om det är bra eller dåligt att jag ringer först (senare berättar hon att hon blev lite rädd), men när jag förklarar vitsen med min blogg så säger hon en rad smarta saker om att hålla sig vid genusmedvetande som fotograf.

– Ibland tar man ju bara bilder utan att tänka efter. Det lätt att falla in i mönstret om man inte är på sin vakt, trots att man anser sig medveten. Då gäller det att reflektera och vara självkritisk. Men samtidigt så anpassar man sig ju efter personligheten hos den man fotar. Det kanske är lättare hänt att kvinnor ställer sig så att de ser… medgörliga ut.

Medgörliga. Precis vad Caroline Hjelt och Aino Jawo inte ser ut att vara.

Så hade du det här i bakhuvudet när du fotade Icona Pop?

– Bra fråga. Vi hade en tydlig idé om att de skulle vara coola, vilket de ju är. De har mycket attityd och självkänsla. Så de ställde sig så där. Oftast låter jag personerna göra det de gör utan att ge så mycket instruktioner. Deras personlighet speglas ju mycket i hur de känner sig bekväma. Vissa modebloggare kanske ställer sig och plutar med munnen och trycker ihop brösten och då är det ju svårt att deala med det. Man kan ju inte be dem att stå bredbent och spotta snus.

Nej, det vore ju knäppt. Att be en entreprenör och karriärbloggare att plocka fram en fickspegel och smöra på lite läppglans känns däremot helt rimligt, vilket fotografen som nyligen plåtade Isabella Löwengrip (Blondinbella) till en intervju visade.

Varför det? frågar jag.

Ja men för att få bilden att se lite tjejig ut, ni pratade väl om skönhet?

– Nej jag pratade om min karriär och jag tycker att det är märkligt att jag ska hålla i ett läppglans bara för att få bilden tjejig, vad har det med min karriär att göra??

– Gud vad du är krånglig nu, svarade han.

Fotografen blev snuvad på läppglansbildkonfekten. Isabella Löwengrip stod på sig. (Och döpte inlägget om det till ”Genusfotografen?”. Önskar att jag kunde tidmaskinsteleportera mig till fototillfället i en röd fåtölj, sänka tidningen och läsglasögonen och skaka på huvudet åt fotografen med Daniel ”Danne” Eriksson i Vantör kyrkoblads blick.)

Efter vårt första samtal mailar Klara Leo mig ett par bilder hon skapade till sitt slutprojekt på college 2003. Projektet gick ut på att byta plats på de kvinnliga och manliga modellerna i olika parfymreklamer. Och resultatet är självklart genusmums.

Se.

Mördaren och hennes sötnos.

”Rör du min lilla marränghermelin så dör du.”

Fluktaren och hennes frestare.

Klara Leo nämnde att originalet till den här bilden var en annons av Gaultier och innehöll en oskarp sjöman i förgrunden och en kvinna som posar i korsett.

Med den informationen var det lätt för google att hitta den.

Notera parfymflaskan, även. Ett väldigt glasklart, pedagogiskt exempel på instant objektifiering av Gaultier. (Det vore lustigt att spela totalt oförstående om man hittade en sådan parfymflaska. ”Vaddå, vad är det här för konstig form!?” Hålla den upp och ner. Vägra förstå kopplingen förrän det står en parfymreklamsmodell i korsett i butiken som de kan peka på och hålla upp flaskan bredvid. ”Jahaaaaaaaa. Nu förstår jag! En hyllning till kvinnokroppen! Som såna där muggar med bröst på! Fast ännu fräschare och unikare! Wow!”)

Nästa bild av Klara Leo den yngre är inte riktigt lika glasklar.

Vad sägs om den här… parfymreklamen?

”I den vita så var det parfymflaskor som mannen och kvinnan hade i resåren i originalbilden…”

Ah. Okej. Med den vetskapen blir bilden lite mindre svårdechiffrerad. Men de är fortfarande lite förvirrande. De tre kukarna. Att den kvinnliga modellen mest ser ganska ansträngd ut. Jag kan föreställa mig att originalet var lite mer ömsesidigt sensuell. Här ser det ut som att hon har ganska fullt upp med att hålla den manliga modellen stående, medan han njuter sig blank av svett (eller är det parfym?), inte bara berusad, utan FULL av åkturen att få vara sexobjektet för en gångs skull.

Klara Leo hade en till bild med i utställningen, som hon först inte ville skicka men som jag fick ta del av mot löftet om att inte publicera den. ”Killen som jag använde som modell (en klasskamrat) ställde till världens liv och blandade in rektorn. Trots att jag hade jobbat på den i flera veckor så trodde killen i fråga tydligen att jag skulle ha bilden gömd i en mörk garderob.”

Klara och jag är överens om att det är den bästa bilden. Men eftersom vi inte kan visa den för dig… Bilderna du får i huvudet nu. Skapa dem.

Eller varför inte bildgoogla lite kända parfymmärken och ta bilder där du inverterar könen på modellerna i annonserna som dyker upp.

Okej då. Jag kan googla åt dig.

Hey. Titta vad jag hittade nu då.

Ett visst original. Som ser betydligt mindre äkta ut än Klara Leos remake.

Slutsatsen man kan dra av att samla en hög parfymannonser på samma ställe är att de är helt ohämmade när det kommer till genus. Men i allt sitt iscensättande, överdrivande och påklistrande av könsroller, vågar de inte röra sig en millimeter bortom dammet.

Parodiera parodierna.

Tack för mig!