Dåliga älskare förtjänar bra hatare


(Den här texten publicerades ursprungligen i det första numret av Fienden, Sveriges första kulturtidskrift om tv-spel, juni 2011. Den innehåller givetvis matnyttiga (och lite blodiga) spår av genus. Jag använder även kuk-ordet. Illustration: Peter Forsman)

Christopher Nolans film »Inception« – den mest överskattade filmen sedan »The dark knight« (2008, Christopher Nolan) – handlar om en liga som bryter sig in i folks undermedvetna för att stjäla information eller plantera dåliga idéer.
     Du älskade »Inception«. Därför måste Tomas Gunnarsson bryta sig in i ditt huvud och plantera god smak. Sedan ska ni prata om »Silent Hill 2«, det enda spelet i hans bokhylla.

Jag är inte den första som noterat att »Inception« liknar ett spel. Leonardo DiCaprio och hans team av före detta barnskådisar skapar drömvärldar som deras offer kan gå vilse i, multiplayernarrar dem och länsar deras undermedvetnas kassaskåp på hemligheter. Det förekommer en bandesigner i ligan (i en scen gör hon rulltårta av Paris). Den duperades undermedvetna innehåller statister, som vid misstänkt beteende går till attack mot inkräktare i drömmen likt vita blodkroppar (eller spelfiender). Det dyker oförklarligt upp vapen och förnödenheter. Ingen dör. Den som ådrar sig ett headshot i drömmen får bara DRÖM ÖVER. Det är fullt möjligt att linda ihop dina vänner till en boll och fösa dem igenom en tyngdlös hotellkorridor »Katamari damacy«-style. Med mera, med mera.
Få har dock uppmärksammat vilka likheter »Inception« har med ett specifikt spel. Nämligen det bästa.
»Silent Hill 2«.
I båda historierna står en förvirrad man i centrum, hemsökt av en slampigare klädd kopia av sin döda fru. I båda fallen är hon bara ett hjärnspöke, som påminner honom om att det var han själv som orsakade fruns död.
Visst, temat döda fruar har anor. För att citera Edgar Allan Poe: »En vacker kvinnas död är utan tvekan det mest poetiska ämnet i världen.«
Men det finns så slående likheter mellan »Inception« och »Silent Hill 2« att jag inte kan låta bli att se framför mig hur Christopher Nolan – liksom Christophe Gans, som regisserade »Silent Hill«-filmen – år 2001 sitter och spelar »Silent Hill 2« och tänker:
Den här idén skulle man sno.

DET VAR MYCKET DIMMA I ALLA FALL

»Silent Hill 2« inleds med att James Sunderland får ett brev från sin fru Mary, tre år efter att hon gått bort i en ospecifierad sjukdom.
»I mina rastlösa drömmar ser jag den där staden
Silent Hill.
Du lovade att du en dag skulle ta mig dit igen,
Men du bröt det löftet.
Jag är där nu, ensam…
På ›vår plats‹…
Och väntar på dig…«
När han kommer dit, till staden han besökte med Mary, möts han av Maria, platinablond, klädd som en strippa, i övrigt en klon av hans bortgångna fru. Hostar likadant till och med.
Maria beter sig hånfullt och okänsligt mot James, ibland rent av schizofrent. Som när hon blir dödad av ett monster och sedan låtsas som ingenting.
Maria: »Knivhögg mig? Vad menar du?«
James: »Den jagade oss mot hissen. Och sedan…«
Maria: »James, vad pratar du om?«
James: »Precis nyss! Minns du inte?«
Maria: »James, älskling… Har något hänt dig? Efter att vi kom ifrån varandra i den där långa korridoren? Förväxlar du mig med någon annan? *skratt* Du var alltid så glömsk av dig… Kommer du ihåg den där gången på hotellet…«
James: »Maria…?«
Maria: »Du sa att du tog allting med dig… Men du glömde den där videon vi spelade in. Jag undrar om den fortfarande är kvar där…«
James: »Hur kan du känna till det! Är du inte Maria?«
Maria: »Jag är inte din Mary.«
James: »Så du är Maria?«
Maria: »Ja… om du vill att jag ska vara det.«
Ser du vad hon retas? Och stackars James bara »Maria? Maria?… Majsan?«
Leonardo DiCaprios imitationsfruga är ännu elakare. Maria hjälper åtminstone till ibland, som när James försöker ta sig in på en igenbommad strippklubb och hon trollar fram nycklar ur underkläderna. Leonardos Mal – som hon heter – smiter ständigt från hans undermedvetna, och dyker upp i drömvärldarna på hans jobb, där hon sticker eller skjuter ner hans jobbarkompisar.
Maria spelar normal och uppför sig ända fram till spelets klimax, då hon förvandlar sig till en boss bestående av ett ruttet lik i en flygande sjukhussäng och bussar svärmar av köttätande malar på James. Leonardo DiCaprios fru är redan från början ett monster som kan dyka upp var som helst och sabotera.
Första gången man får stifta bekantskap med henne är hon dock bedrägligt lugn. Leo ska narra en japan, hon verkar inledningsvis hjälpsam. Hon sätter sig på en stol så att han kan knyta ett rep runt stolsbenet och klättra ut genom ett fönster. Men så fort han är ute på fasaden ställer hon sig upp så att stolen åker iväg och Leo nästan slår ihjäl sig.
Scenen öppnar filmens första logiska lucka av många. Om Leo vet att projektionen av hans döda fru inte är att lita på, att hon är sur för att hennes existens är flackande – varför ger han henne då det förtroendet? (Ännu en lucka är att kameran stannar kvar hos Mal och visar hur hon tröttnar och reser sig från stolen. Om hon är en projektion av hans undermedvetna, hur kan hon då ha ett eget perspektiv? Jo, för att Christopher Nolan är en idiot.)
Men scenen etablerar främst Mal som en klassisk, lömsk femme fatale. Liksom Maria. Den enda twisten är att de är fiktiva även inom sina berättelser.
Ur klyschskafferiet är femme fatalen bland det unknaste man kan plocka. Hon har representerat mäns skräck för kvinnors sexualitet, och indirekt agerat poster girl för starkare kontroll av dessas chanser att ta för sig. Femme fatalens huvuddrag är att hon är omättlig. Underförstått, oftast, på kuk. Men hon kan även vara överglupsk på annat.
Mal i »Inception« – originalet, medan hon levde – kunde inte drömma sig mätt. När hennes make tog hem drömvärldar från jobbet var det hon som betedde sig som en gamer – försakande hushåll, hygien och barn. Hon ville drömma i femtio år. Hon ville formge sin egen värld och fylla den med sina egna fantasiprodukter. Hon blev så fast att Leonardo var tvungen att sätta ner foten. När hon vägrade vakna från en extra lång dröm mindfuckade han henne med idén att hennes värld inte var verklig, så att hon gick med på att begå DRÖM ÖVER genom att lägga sig på en räls och låta ett tåg köra över deras huvuden.
Men hans idé visade sig vara viral. När Mal väl satt där i deras verkliga kök kunde hon inte låta bli att lekande med kniven undra: Jaha, när ska vi vakna då? Är det här verkligen våra riktiga barn? (För övrigt döpta till James och Phillipa – efter Philip K Dick, det andra stora offret för Christopher Nolans idékleptomani.)
Leonardo gjorde sitt bästa för att desinfektera hennes inbilska hjärna. De firade sin bröllopsdag som vanligt, på deras »speciella ställe« (liksom i »Silent Hill 2« en hotellsvit). Men då trashade Mal plötsligt rummet och hoppade ut genom fönstret (typiskt kvinnor!). Trashade rummet för att det skulle se ut som han mördat henne och så att han skulle förlora vårdnaden om barnen och tvingas i exil om han inte följde med henne i döden.

DAGEN EFTER-PILLER MOT DÅLIGA IDÉER

Historiskt sett har mannen alltid representerat förnuftet, realismen, kulturen, det moderna. Kvinnan har skildrats som ett djur, ett barn, representant för kaos, naturen, käpparna i modernitetens hjul.
Nina Björk skriver i »Sireners sång« att man (män) på 1800-talet var oroliga att kvinnorna läste för mycket böcker:
»Det tycks som att farhågorna inte så mycket handlade om litteraturens själva innehåll som om den kvinna romanen kunde skapa. Hon riskerade att bli såsom hennes läsning redan var: fanatisk, besatt, hysterisk, uppslukande, omättbar, gränslös. Den kvinnliga läsaren ansågs oförmögen att skilja mellan fiktion och verklighet, text och jag.«
»Jag kan skilja verkligt från overkligt, Mal«, säger Leonardo Di Caprio bryskt när de sitter mittemot varandra vid ett fiktivt köksbord nära filmens antiklimax.
»Inga krypande tvivel?« väser Mal på kuslig horfranska (mal betyder ont, illa, dålig på franska – Christopher Nolan har lärt sig använda namnsymbolik men Mördis kändes tydligen för övertydligt).
»Erkänn. Du tror inte på en enda verklighet längre«, fortsätter Mal. »Så välj. Välj att vara här. Välj mig.«
Nina Björk igen, om sirener (en tidig form av femme fatale): »Genom att åkalla det förflutna hotar de med ett oemotståndligt löfte om lust. Den lust som sirenerna lockar Odyssevs att falla för handlar om att slippa vara ett jag, om att upplösas, smälta … sjunka tillbaka till ett tidigare tillstånd, till natur och
driftliv.«
Stanna hos mig i glömskan, det är vad både Mal i »Inception« och Maria i »Silent Hill 2« uppmanar sina respektive när de möts i det undermedvetnas korridorer. Stanna med mig här i »fängelset av minnen« du byggt åt mig. Låt nostalgin ta dig. (Ordet nostalgi betyder sjuklig hemlängtan till idealiserat förflutet. Det hade en mer medicinsk innebörd under romantiken, då nostalgi sågs som en sjukdom. Potentiellt dödlig.)
Men i slutändan spottar James och Leonardo sina drömtjejer i ansiktet och väljer verkligheten och samhället, där de kan göra karriär och köra bil med lite mer jordnära fitta i passagerarsätet.
Som när Leonardo sitter vid köksbordet och förklarar för filmens monster varför hon inte finns:
Mal: »Jag är det enda du fortfarande tror på.«
Leonardo: »Jag önskar att det vore sant. Jag önskar det mer än någonting annat. Men min fantasi räcker inte till för all din komplexitet, all din perfektion, alla dina imperfektioner.«
Så här sa Takayoshi Sato, karaktärsdesigner för »Silent Hill 2«, om modellerandet av Maria: »Om du är attraherad av en kvinna är hon inte perfekt. Ibland när man fotar henne ser hennes ansikte ut så här: =^0^=. Du är kär i henne för att hon är mänsklig. Hon har karaktär. En karaktär som har brister också – förstås!«
Leonardo: »… Titta på dig. Du är bara en skugga av min riktiga fru. Du är det bästa jag kan åstadkomma, men tyvärr är du helt enkelt inte bra nog.«
Den här repliken får Mal att morra och dra kniven. Leo skjuter henne. Hon skendör. (Precis som Maria har hon tre till fyra dödsscener, beroende på hur man räknar.)
James: »Mary!«
Maria: »När ska du sluta göra det där misstaget? Mary är död. Du dödade henne.«
James: »Maria…? Det är du… Men jag behöver dig inte mer.«
Maria: »Va? Du måste skämta! Men jag kan bli din… jag kommer alltid finnas här för dig. Och jag kommer aldrig att gräla på dig eller få dig att må dåligt. Det var det du ville ha. Jag är inte som Mary… hur kan du bara slänga bort mig?«
James: »Nu förstår jag. Det är dags att göra slut på den här mardrömmen.«
Maria: »Nej! Jag kommer inte låta dig göra det! Du förtjänar också att dö, James.« *blir boss*
I originalmanuset till »Inception« var Mals svar på att hon inte fanns på riktigt:
Mal: »Inte verklig? Jag är det enda du tror på numera. Titta – känns inte det här verkligt?« *knivar Leo i magen*
Kanske, kanske tyckte Christopher Nolan att det här lät lite för mycket som ett Playstation 2-spel han spelade 2001. Kanske lite för likt repliker som:
Maria: »Jag ser inte ut som ett spöke. Eller? Ser du? Känns hur varm jag är.« *tar James hand och placerar den på sin hylla*
Nu kanske du tänker: varför får Team Silent ha med en femme fatale om inte Christopher Nolan får det?
Jo. För att de är vuxna.

VÅGA DRÖMMA STÖRRE, ÄLSKLING

Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att gå dit. Rädd för att upptäcka att »Silent Hill 2« inte är så moget som alla Silent Hill-pendlare säger.
»Silent Hill 2« kallas ofta saker som ett psykosexuellt mästerverk. Och visst, inom ett medium som av många anledningar inte får mogna, är det häpnadsväckande hur Team Silent lyckades smuggla så perversa monster förbi censuren.
De bubbelhövdade sjuksköterskorna med sina askgrå C-kupor. Monstret som försöker ta sig ut ur en kondom och kräks. Den vandrande fallosen Pyramid Head som våldtar ett sprattlande X av kvinnounderkroppar. Monstret Abstract Daddy – även kallad Ideal Father – som är en våldtäkt; om man skjuter ner det lilla kräket från taket det svingar sig i ser man att det består av två små förruttnade figurer förenade i våldtäkt på en sjukhusbädd i miniatyr.
Och alla är de förkroppsliganden av James frustration över att han inte fick ha sex med sin skröpliga, dödligt sjuka fru. Vandrande väderkvarnsklösande antydningar om att han kanske tvingade sig på henne i hennes hjälplösa tillstånd.
Bättre användning för spelfiender kan jag inte tänka mig. Att låta dem spegla dina fulaste hemligheter (och kräkas på dig).
»Inception« gör också anspråk på att röra sig i Freudland. Men se, det gör den inte. När Leos liga når den tredje nivån av undermedvetandet, där klimatet rimligtvis borde vara som mest primalt, har plötsligt alla på sig skidor, vita overaller och ak-47:or och ska ta sig in i ett fort som (jag hört) liknar en bana i »Call of duty: Modern warfare 2«.
Och vad är den grövsta scenen i »Inception«, filmen där folk vistas i rum dit alla inblandades mentala avlopp leder? Jo, det är när tonårspervot från »Tredje klotet från solen« lurar till sig en puss av Ellen Page från »Juno«.
Det kallar jag inte ens pubertalt. Det kallar jag på sin höjd vattenkammat.
Som Andrew O’Heir på Salon.com skrev i sin »Inception«-recension att en annan filmkritiker skämtat: »Christopher Nolan
borde sluta gå till sin terapeut. Han sublimi-nerar på tok för lite!«
Subliminering betyder att man öser ur sin sexuella frustration i sina konstverk. Christopher Nolan får tydligen så mycket galet sex att han längtar efter rena lakan och låga åldersgränser.
Min poäng är att om man jämför hur utmanande »Silent Hill 2« är relativt sitt fortfarande outvecklade medium med hur utmanande »Inception« är för sitt – som redan för 90 år sen belyste mörkare hörn av människohjärtat än något man kan övertolka in i »Inception« – blir man arg när folk kallar det ett mästerverk. Men visst, är man född igår så är alla blockbusters mästerverk.
Christopher Nolan har sagt i intervjuer att manuset tog honom åtta år att skriva och att filmbolaget gav honom ett carte blanche för projektet, det vill säga bottenlöst konto och final cut.
Det är fan provocerande att han erkänner det. Det är provocerande att Nolan brände sina drömprojektspengar på en film om att forma världar med sin fantasi – och fyllde den med så mycket specialeffekter och övertydliga förklaringar att den inte lämnar någonting till fantasin. Det har inte ens undgått älskarna av »Inception« att eftersom handlingen tar två och en halv timme att förklara, gör karaktärerna inget annat än att förklara handlingen för varandra (ovanligt mycket till och med för att vara en blockbuster) – i en film som handlar om att idéer måste planteras diamanttjuvsdiskret.
Nolan antecknade helt fel grejer när han spelade »Silent Hill 2« för tio år sedan.
Han skulle ha antecknat hur man gör en tittare/spelare till en deltagare. En medskapare, rent av.
Det handlar om gestaltning. Om att försätta sin publik i ett kreativt rus.
Genren skräck handlar om att plantera idéer om öden värre än döden. I »Silent Hill 2« föreställer man sig att de lurar runt varje knut, plantering överflödig. Vad är det värsta man känner kan hända i »Inception«? Att man går ut ur biosalongen osäker på om Leonardo di Caprio verkligen får komma in i usa.
»Inception« är ingen skräckfilm, nej. Men de riktiga mästerverken, oavsett genre, dröjer sig kvar i en som mardrömmar man aldrig riktigt kan vakna från, eller prata av sig om.
Anledningarna till att »Silent Hill 2« hör till dessa är många. Stämningen. Akira Yamaokas musik. Mysfaktorn i den japanska förvrängningen av västerländsk »Twin Peaks«-pop—skräck. Men den största faktorn är att vi gick runt i »Silent Hill 2« och gestaltade hejvilt. Vi längtar tillbaka till dimparadiset för att vi lämnade delar av oss själva där.
Till »Inception« vill åtminstone Christopher Nolan tillbaka. Han har meddelat pressen att han tänker göra tv-spel av »Inception«, eftersom alla hans bra idéer till universumet inte fick plats i filmen.

EN SISTA PUNGSPARK

I det bästa tv-spelets bästa ögonblick springer du bara. Du tar dig fram genom en korridor efter att ha avrättat ditt dåliga samvete (symboliserat av två pyramidskallar) och plötsligt hör du det som varit förträngt, en konversation spelas upp i bakgrunden som på ett annat existentiellt plan.
James: »Mary.«
Mary: »Vad vill du, James?«
James: »Jag, öh, tog med lite blommor.«
Mary: »Blommor? Jag vill inte ha några jävla blommor. Åk hem med dig.«
James: »Mary, vad är det du säger?«
Mary: »Titta! Jag är äcklig! Jag är inte värd några blommor. Sjukdomen och medicinerna har gjort mig till ett monster. Vad glor du på? Stick härifrån. Lämna mig i fred! Jag duger ingenting till. Jag ska i vilket fall snart dö. Kanske i dag, kanske i morgon… Det vore enklare om de bara dödade mig. Men jag antar att sjukhuset tjänar multum på mig, de vill hålla mig vid liv… Är du kvar? Jag sa åt dig att gå! Är du döv?! Kom inte tillbaka!«
Mary gör en paus, sen säger hon, ömmare:
»James…. Vänta…. Snälla, gå inte…. Stanna hos mig. Lämna mig inte ensam. Jag menade inte det jag sa. Snälla James…. Säg att jag kommer att klara mig. Säg att jag inte ska dö. Hjälp mig…«
Medan dialogen spelades upp kunde du välja att stå still eller jogga vidare genom den långa, mörka korridoren. Oavsett vad du valde inser du att du just passerat en milstolpe i interaktiv berättarkonst.
Det inte helt ominnesvärda monster-gatloppet till spel man just löpt var tydligen någonting mer –en interaktiv metafor för allt det fruktansvärda James gått igenom (våldtäkt, hustrumord och ångesten sen). Saker som är för hemska för att sägas med ord.
Det som har gjort »Inception« så missbedömd som bra, är att Christopher Nolan har tagit urklassiska teman som sorg, saknad, drömmar, försoning – och hittat ett sätt att utrota alla metaforer. Mal sitter faktiskt där i köket och får höra att hon är fejk som en dröm. Och eftersom du som tittare redan fått det förklarat ordagrant i fem, sex tidigare scener utrotas minsta känsla för vad Leonardo känner, vad Låtsas-Mal känner, och vad du känner. Och då är det inte filmmediet som brukar beskyllas för att inte kunna återge känslor.
Det är anledningen till att »Silent Hill 2« alltid kommer att stå i min bokhylla. Och att »Inception« aldrig kommer att göra det.

Tomas Gunnarsson


Bildreportage: Queertopia 2012

I gårdagens nummer av ETC hade jag med ett bildreportage från Queertopiafestivalen 2012, som jag bevakade tillsammans med Hanna Hannes Hård. Jag uppdaterar med länk när det läggs ut på deras webb, men tills vidare, medan jag tjurrusar ner på stan för att hinna se Prideparaden innan den ormat klart genom Stockholmby, VARSÅGODA ATT TITTA IN I QUEERTOPIN. (För fler bilder, Queertopias hemsida.)

Texten från ETC, så att du begriper Queertopia:

”Utopin gör inte sig själv

– Jag ser ingen likhet med Stockholm Pride, säger Queertopias fiktiva talesperson Henny Norberg.
Queertopia skapades 2010 som ett alternativ till heteronormativa, sexistiska, homofoba och mansartistfrämjande musikfestivaler. Efter två år i Norberg har musikfestivalen vandrat till ett magasin i Nyköping och blivit en kulturfestival (”då det finns en hierarki mellan konstformerna som vi vill motverka”) med ett ännu större fokus på deltagarkultur och DIY (gör-det-själv). Deltagarantalet har minskat från drygt 800 personer första året till cirka 200 i år, vilket delvis varit en strategi för att öka närheten och lösa upp gränserna mellan arrangörer, volontärer och besökare.
– Queertopia ska vara utopin som vi skapar tillsammans, underifrån, säger Henny Norberg. Inte utopin som samhällets makthavare och företagens lobbyister kidnappat. Det vi skapar själva kan inte lika lätt tas ifrån oss.”

Alla bilder nedan tagna av mig.

Finstämd fittikon av serietecknaren Sofia ”Sling” Lindh, gjord i Queertopias pysselhörna.

Wienbaserade performancepopartisten Crazy bitch in a cave (intervju).

Den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget (intervju), som fotograferingen till ära gjort masker för att stötta de fängslade medlemmarna i den ryska, feministiska punkgruppen Pussy Riot.

Repbondageworkshop med Queer as Fuck.

Queertopias fistdamm lockade besökare. (Ursäkta lokaltidningsbildtexten!)

”Säg till om du är allergisk mot något, till exempel nötter.”

Tack för mig!


Bröllop, naglar, Kerstin, Anita och runkvanor

Det här ska bli mitt nya cv. Presentationen av mig i programmet till Karins och Stefans bröllop. Jag älskar hur de får mig att låta som en gammal whiskey. Olde Gentus Foot. Gammal vän till både Petter och Niklas!

Nagelkredd: Kerstin Alex. Sveriges vassaste spelkritiker. Om ni tycker att jag är vass, läs hennes recension av spelet Neverdead i Aftonbladet. Den motorsågningen orsakade en hel beskärd del pipande och kvidande. Till exempel: ”Grafik? Ljud? Spelkänsla? Ännu en anledning till varför kvinnor inte borde få recenssera spel skitkärring!” Och: ”Äckliga jävla Kerstin Alex … det är inte sexistiskt att göra ETT spel som har fokus på kvinnors sexualitet, NÅGONSIN.”

Ett spel där kameran nosar in under kjolarna på de kvinnliga karaktärerna, är det att fokusera på deras sexualitet, tror du? Inte din? (Frågan är om 3D-figurer gjorda av ett stort team varav uppskattningsvis 96 procent är män nu kan sägas innehålla spår av kvinnors sexualitet.) Jag skulle hemskt gärna se ett spel där kameran försöker smita in i kalsongerna på de manliga karaktärerna. Det är svårt att ens föreställa sig. Men tack vare den just nu spridda artikeln What if every Olympic sport was photographed like beach volleyball?, som vänt på en förlegad stek och beskurit män till oidentifierade rumpor (och paket), går det faktiskt lite lättare.

Men tillbaka till påståendet att det finns ett sexistiskt tv-spel.

Ja, det skulle ju verkligen förklara varför Anita Sarkeesian, som analyserar genus i populärkultur på Youtubekanalen Feminist Frequency, fick höra att hon skulle dödas och våldtas och att hon var en judisk hora som borde göra mackor istället för videoklipp när hon startade Kickstarterkampanjen Tropes vs. Women in Video Games för att få resurser till att undersöka hur kvinnor porträtteras i tv-spel. (Läs mer till exempel här.)

En människa skapade ett vidrigt spel där man kunde klicka på Anita Sarkeesians ansikte för att se misshandelsskador dyka upp. Jag avstår från att lägga in eller länka till någon bild från spelet (och jag avråder alla som inte har en skottkärra av is i magen från att kolla in dem), men däremot vill jag tipsa om en sjukt rolig/elak kombinerad uthängning och  ”genusanalys” av spelets upphovsmans övriga alster.

Men tillbaka till Kerstin Alex. Här har du en till rolig recension, som ruskade om en del Aftonbladetläsare som inte ville att hon skulle skriva om folks runkvanor. Lämna mitt runkfoder ifred! Kan det vara så enkelt ibland? Jag läste en intervju med Stephanie Guthrie, som outade skaparen av spelet Beat Up Anita Sarkeesian på Twitter (VARNING: intervjun innehåller bilder från spelet). Hon hade tydligen hamnat i debatt med en person som menade att sexistiska spel måste få existera för hikikomoris skull: personer som isolerat sig från samhället och som inte har tillvalet 2D eller 3D ifråga om kvinnoumgänge. Diskussionen resulterade i att Stephanie Guthrie lärde sig ett nytt ord: 3DPD.

PD = pig disgusting.

Men tillbaka till bröllopet! ALLA min bordsgrannar var förlovade! Jag var den enda som inte hade en ring på fingret! Som tur är fanns det fejkringar (som höll ihop godisnätpåsar), så jag plockade på mig ett gäng för att smälta in.

Jag hade egentligen fler, men en annan oförlovad rövare (som redan hade massor av ringar på fingrarna) tog dem och gav mig en halv puss på munnen. :(

Tack!


Emil och Emilia – två genusfotografer

Jag har fått en del önskemål om exempel på BRA genusfoto. Och det tycker jag är en utmärkt idé.

Det här är två fotografer som jag stiftat bekantskap med nyligen och som jag tycker har lyckats med någonting underbart, svårt och vackert. Som har, enligt mig, gjort en genusfotografisk gärning och förtjänar kudos.

Vi kan börja med…

1. Emil Jönsson, Nöjesguiden

När Emil Jönsson fotade mig till Nöjesguiden så bad han mig att stå… himla snett. Skevt. Krokigt. Förutom det vanliga, att be en dra in hakan, bad han mig även att hänga med armen, luta tungt på höften och stå med fötterna tätt ihop. Missförstå mig rätt. Det var obekvämt, och det tog ett tag innan jag fattade vad han ville uppnå med mig – men Emil är en sån där fotograf som är mycket duktig på att få modellen att känna sig bekväm. Att kuttra rogivande mellan slutarsmattret. Att ständigt komma med feedback så att man vet var man har sig själv. Att behagligt stämma av vad man är bekväm med att göra. Han är dessutom en fotograf som vill visa bilderna och försäkra sig om att modellen känner sig kattfans jävla snygg innan han packar ihop. (Vilket presenterar ett potentiellt problem. Vad händer om personen bara känner sig snygg när hen slickar på en klubba eller spänner bicepsen och töjer ut mungiporna på en bulldogg? Det är inte bara fotografen som skapar genus på bild. Det gör även modellen, genom att framhäva sig själv – genom kläder och kroppspråk – såsom hen finner är idealt, normalt eller bara tryggt och inte för mycket.)

Jag har redan visat Emils bild av mig i det föregående inlägget, men här kommer den igen…

Det inte jättetydligt, men jag står allt annat än rakt, bredbent och bekvämt (manligt). Jag böjer min kropp som en fjäder. Den högra axeln är körd i botten, bäckenet är kraftigt tippat (minns inte åt vilket håll).

Det här sättet att posera har ett namn. Kontrapost. Det är en historisk konstpose som sportats av alla från antika statyer till 1700-talsporträtt till kontemporära fotomodeller. Tänk David-statyn. Eller varför tänk? Se! (Foto: B a m s h a d på Flickr.)

Och nu kommer det briljanta med Emil Jönsson.

Så här plåtar han både kvinnor och män.

Såväl Alina Devecerski…

… som Markus Krunegård.

(Markus Krunegård får dessutom sära på läpparna, något jag skrev om i min analys av Nöjesguidens omslag att de ogärna ber män göra.)

Bilden på Alina Devecerski är cool. Bilden på Markus Krunegård är fantastisk. Han är fotad lite snett uppifrån, har handen på höften, han gapar och ser dåsig och förförisk ut. Emil har hanterat Markus Krunegårds kropp som ett konstverk (med andra ord – ett objekt). Han har, liksom han gjorde mig, bett stjärnan att pressa ihop låren, skruva på sig, slå knut på sig, för att få fram det estetiskt tilltalande människopaketet som matchar hans vision.

Emil berättade att han hade hört att Markus Krunegård skulle vara svårfotad (lite tjurig), men att han själv inte haft några som helst problem med att forcera honom. Det tror jag säger mer om Emil Jönsson än om Markus Krunegård.

Så enkelt kan det vara att vinna en medalj från Genusfotografen! Att inte göra skillnad på man eller kvinna. Att – helt enkelt – plåta jämställt.

Ett annat sätt är att göra som…

1. Emilia Bergmark-Jiménez, Söderberg Agentur

Emilia Bergmark-Jiménez ringde mig efter mitt blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen? och sa: ”VEM ÄR DU?” Sen bjöd hon mig på lunch.

Det visade sig att vi båda är genusfotografer, Emilia och jag. Men medan jag jobbar med representation (iscensättande av genus i bild) jobbar hon med könsfördelning (och foto – hon strävar efter att nå den absoluta reklamfototoppen). När Emilia själv letade en fotoagentur i februari i år började hon för nyfikenhets skull räkna antalet kvinnor på Stockholms agenturer. Undersökningen publicerade hon på sin hemsida. Och siffran är…

20 procent

30 av 149 fotografer anslutna till en agentur (för uthyrning till reklam-, mode- och magasinsjobb) i Stockholm är kvinnor (as of februari 2012).

En kvinnlig fotograf garanterar givetvis inte ett genusfoto. Men vill man göra nånting för att det ska bli mer jämställt både framför och bakom kameran så skulle man förslagsvis kunna börja där. Nästa gång du som jobbar på en reklambyrå eller ett tidningsförlag behöver fota en kock eller dylikt – kolla in Emilia Bergmark-Jiménez lista över kvinnliga fotografer på hennes hemsida och ring någon av dem.

Men nu till hennes egna bilder. Ett urval som jag anser genusrockar och -ruckar.

Claesmikael.

Det här är Emilias egen favoritbild. Och jag förstår varför. Så här mjuka och sårbara får män sällan vara på bild. De ska vara hårda både blicken och kroppen. De ska se oberoende ut, gärna med något lite äcklat i blicken. Claesmikael ser inte ut som att alla hans behov är uppfyllda. Why, det enda han har är sina gula kalsonger, en termos och ett exotiskt pigment.

Det enda möjligtvis könsklyschiga i den här bilden skulle kunna vara att Tänkaren möjligtvis är en lite vanligare pose för män än för kvinnor. I övrigt: Genusmagiskt.

Sofia.

Den här bilden skickade Emilia till mig som ett eget förslag på bild. ”Jag gillar hennes uttryck, att hon ser cool, avslappnad ut. Hon äger bilden…” ”Whoa, whoa, whoa”, avbröt jag henne. ”Kanske inte just den här bilden, ändå?” Jag sa vad jag såg. En tjej med (”)HÄNDERNA PÅ HUVUDET(”), en huvtröja och ett sikte på magen. Kanske inte ett helt enkelt, entydigt exempel på bra genusfoto?

Å andra sidan ser Sofia 1) ganska stabil ut ändå och 2) inte sexualiserad ut. Tänk dig hur den här bilden hade sett ut om en modefotograf av den slibbigare sorten, eller Nöjesguiden, fått ta över rodret exakt i det här ögonblicket. Vilka ändringar hade hon blivit ombedd att göra? Hade fått ha händerna på huvudet eller skulle de ha vandrat ner till andra etapper på kroppen? Skulle hon ha fått ha en huvtröja på? En sak är säker i alla fall. Hon skulle inte komma undan med munnen stängd.

Isabelle.

Nu tuppjuckar säkert min gamla protestgrupp i sin grav. ”Naket! Sexualiserat! Glashusombudsmannen!

Nej, vet ni vad. Jag håller inte med. Jag tycker att Emilia, hur ledigt som helst, har lyckats ta en naken-/badbild av en kvinna utan att sexualisera henne. Något jag inte ens skulle vilja ligga i vassen och se en sexistisk modefotograf försöka sig på.

Det är mästerligt enkelt. Modellen har vatten i örat. Hon kisar med lätt rynkad näsa i solen. Hon ler mot dig. Inte för dig. Hon skyltar inte med sin kropp mot dig genom att göra en pose eller att vända bort blicken eller att vända bort kroppen och snegla inbjudande över den med blicken. Hon är naken för sin egen skull, eftersom hon är och badar är det nakna bröstet motiverat – att det här ens skulle vara en pose, på konstgjord väg frammanad av en fotografs kommandon (”pilla dig i örat! visa mer tandkött!”), är svårt att tänka sig. Så okonstlad är bilden. Och något säger mig att Emilia Bergmark-Jiménez oreserverade, självklara sätt (som framgår bara man äter räksallad med henne) som är den hemliga ingrediensen.

Snygg, naken, sexig – Isabelle kan vara alla de här sakerna och ändå inte vara ett sexobjekt. Av den enkla anledningen att hon inte passiv.

Det finns inget likhetstecken mellan naken och sexualiserad. Det finns inget likhetstecken mellan sexualiserat och dåligt. Det handlar helt om kontext. Om hur en människa sexualiseras. För sin egen eller en betraktares skull. Och varför. En kvinna – sexualiserad för en manlig blicks skull, avpersonifierad (opersonlig min, du vet inte vem hon är, spelar ingen roll) för att sälja en produkt. Det är då vi är inne i Sälj Grej Med Tjej-land. (Skratta kräk genom näsan-rolig blogg av Erik Karlsson Landén.)

Charlie.

Som om Emilia Bergmark-Jiménez inte redan med råge förtjänat sin genusmedalj har hon här även objektifierat en man. Inte på ett självklart sätt. Inte på sättet män brukar bli objektifierade på. Som halshuggna, magrutiga kalsongmonster. Utan helt enkelt genom att hans kropp är i fokus medan hans blick är bortvänd. Våra blickar får reflexdansa ostört över hans kropp, utan att han försvarar sig och slår vakt om sin kropp med en openetrerbart hård blick eller armarna i kors. Att objektifiera män kan också vara sunkigt, och såra. Linus Fremin har skrivit en mycket bra krönika om det i tidningen Frihet och jag kommer själv att återkomma till ämnet framöver. Men jag tycker att Emilia har objektifierat sin manliga modell på ett väldigt fint, smakfullt sätt. Och därför tänkte jag lämna dig där nu. Vilse på Charlies överkropp.

Tack för oss!


Vad får Genusfotografen för betyg av Nöjesguiden?

Nej. Det är tvärtom.

Kritik. Vissa skyr den som pesten. Andra säger: BRING IT ON.

När Nöjesguiden gjorde en intervju med mig till sitt sommarnummer passade de även på att be mig genusgranska och betygsätta tio av deras människobaserade omslag från 2011-2012 med deras egen betygsskala.

Jag var ganska hård. Och hade dessutom hjälp av Hanna Hannes Hård. Det blev ett par dödskallar, inget mästerligt och på de stora hela fick de, genusmässigt, underkänt. Och när Nöjesguidens redaktionschef Amat Levin fick ta del av kritiken sa han: ”Asbra!”

De gav mig dessutom fritt fram att publicera analysen på min blogg.

SÅ HÄR KOMMER DEN NU:

NöjesguidHen eller NöjesguidHan?

Dundrande dissar möter himmelska hissar när genusfotografen Tomas Gunnarsson tillsammans med språkgranskaren Hanna Hannes Hård sätter genusbetyg på Nöjesguidens tidningsomslag.

Är jag okej med dig?
Nöjesguiden 2011–02
Modell: Elin Kling

Kaxiga Elin Kling mot väggen i en lila studiogränd med en kaxig outfit typisk för bögar och anställningströtta meteorologer. Men hennes kroppsspråk är allt annat än fierce. Hon tittar under lugg med huvudet lätt framåtböjt och munnen är halvöppen som på ett häpet, smått andfått barn. Bildens centrum ligger inte hos henne utan hos betraktaren, vars blick hon verkar söka ett godkännande från. Ryckcitatet ”Jag vill ge mig själv en makeover” gör ingenting för att stadga hennes redan veka, osäkra intryck. Ansamlingen rouge på hennes välskuggade kindben ser lite ut som ett blåmärke.

Jag sitter i urvriden ryggmärgs-vätska
Nöjesguiden 2011–03
Modell: Veronica Maggio

Veronica Maggio sitter i en pose som bara kan ha skulpterats fram av en fotografs kroppslinjerättande instruktioner. Det ser lite ut som att hon försöker sig på en mem äldre och farligare än plankning: boobs and butt-posen (besläktad med brokeback och kentauren). För att det ska räknas som en äkta boobs and butt måste båda stjärthalvorna och båda brösten synas i bild, och för att det ska hända måste ländbrosk spillas. Hennes blick ser ut att vara demolerad av utmattningen. Eller av onani (kolla handen). Samma energi läggs aldrig på mansarrangemang. Och visst vore det fint om män också fick onanera på bild?

Kolla ljuset du
Nöjesguiden 2011–04
Modell: Timbuktu

Så här straight har jag aldrig sett en kvinna fotas. Timbuktu står bara där. Ingen ber honom le, kika under lugg eller knäppa upp en skjortknapp till. Trots att ”Timbuk är MAX 1.50” enligt Flashback har fotografen skänkt honom ett majestätiskt grodperspektiv. Till skillnad från många av kvinnorna på Nöjesguidens omslag ser han ut att vara otroligt många sekunder från orgasm. Ryckcitatet nämner något om en ursäkt till det svenska folket, men ser den här killen ut som någon som ber om ursäkt?

Fitta hit!
Nöjesguiden 2012–04
Modell: oviktigt

Det manliga heterosexuella sättet att objektifiera manskroppen på. En magrutig torso i spegelbildshöjd. Ingen hjärna eller andra könsorgan innebär att alla möjligheter till sexuella inviter är avskurna (klandra inte dig själv ifall du missar att han är erigerad.) På Nöjesguidens omslag slipper männen stå för sina kroppar med huvudena. De får välja – huvud eller kropp. Det som gör hela bilden för mig, som är ett stort Cronenbergfan, är tvättbrädesskriften. ”Vad kostar en vagina?” Fittavund? En ofärdig kropps önskan om att få bli krönt med vagina? Fräscht hur som.

Jag är inhägnad i mitt sexliv
Nöjesguiden 2011-11
Modell: Agnes Carlsson

”Släpp Agnes fri”? För näe, hon kan inte ta sig loss själv? Isdrottningen Agnes ligger och väntar på att någon ska komma och förlösa henne ur hennes sexuellt frustrerade, oskuldsvitt pälsinhägnade tillvaro? Rubriksättaren tyckte att hennes armsmycke liknade en boja? Allt är lent feminint med den här bilden. Det är en ytterst kontrollerad bild, komponerad för att inge betraktaren så mycket behag som möjligt. Agnes prickar in regel ett och sex i Buzzfeed.coms guide över ”ways to achieve the very best glamour shot”. Håll i kragen och försäkra dig om att ditt hår är awesome.


Heteroporrigt
Nöjesguiden 2012-02
Modeller: Kakan & Julia

Genus-… ouch. Kompromisslösa Kakan och Julia får inte titta på varandra när de tafsas, utan är precis som i ”lesbiskt” sex i heteroporren riktade till en tänkt, varmt välkommen och uppenbar betraktare som absolut måste få delta i liggandet.

Aktiv Guillou
Nöjesguiden 2011-09
Modell: Jan Guillou

Jan Guillou kikar ut ur Jan Guillous huvud och slipper ha en kropp. I rubriken får han vara aktiv, inte passiv. ”Jan Guillou tycker till.”

Okrossbar
Nöjesguiden 2011-08
Modell: Nhu Duong

Bra att Nhu Duong får se så folkilsken och okrossbar ut. Bara två av ”kvinnans sexsignaler” har hon dragit på sig: den lite mer vintage handledsblottningen och de – ständigt, Nöjesguiden – särade läpparna.

Gina reder sig själv
Nöjesguiden 2011-06
Modell: Gina Dirawi

Att likna kvinnor vid blommor – blyga violer, vulgo rosor – är gammalt i skåpet. Oklart varför. Det jag gillar med den här är att Gina Dirawi ser ut att kunna reda sig själv.

Väl godkänt
Nöjesguiden 2011-02
Modell: Vanessa Falk

Vanessa Falk ser inte ut att spruta såpa i munnen för någon annans skull, utan bara för att hon är full (i fan). Hon och fotografhen får den annars så könssegregerande handen på höften-posen att se ovanligt motiverad ut.

GENUSFOTOUTLÅTANDE:

Nöjesguidens ofta normkritiska innehåll går tyvärr inte igen i omslagen. Ni gör ett hästjobb med att finjustera era kvinnliga omslagsmodellers kroppsdelar som motvikter mot varandra för att slå an en hipstersexig, säljande balans. På bilderna av män lägger ni tyngden i själva personen. Ni låter dem komma undan med en muskelspasm i ögat eller mungipan och fokuserar mer på vad de säger eller gör. Jag tycker att ni borde ha en lite mer nytänkande glimt i kamerablixten. Låt kvinnorna sitta ner och bara utstråla makt, gör er besväret att böja, stajla, jaga runt och klä av männen. Låt dem, trots att vissa psykologer skulle hävda att det vore falsk marknadsföring, sära på läpparna. Jag vet att ni törs.

Av Tomas Gunnarsson med hjälp av Hanna Hannes Hård

När jag redan hade skickat in texten slog det mig att jag kanske borde ha varit lite tydligare.

*hipstersexig = hipstersexistisk

Emil Jönsson, som fotograferade mig till artikeln, visade för övrigt att han tordes plåta mig med läpparna särade. (Synd att det inte blev ett omslag!)

Förvirrad av mitt tjat om särade läppar? Börja, till exempel, här: Female Body Language – Flirting

Tack för mig!