Follow Us

Copyright 2014 Brand Exponents All Rights Reserved

Rumpor är vi inte allihopa

Dags för tipsskördefest igen. På med hatten och haklappen. Det kan komma lite kräks.

1. Ännu mera kock

Okej. Det här börjar bli gammalt nu. I helgen fick jag samma tips från tre olika håll (tack Ida Viola Rosqvist, Frais Sheeps och Kolbjörn Guwallius) om ännu en kock som goofar sig på bild.

Det här är Sigrid Bárány – Sveriges Mästerkock 2012 – på omslaget till Electrolux Homes nya produkttidning:

Och Sigrid Bárány på insidan:

”HEJ HEJ, SKÅLEN!”

Skålen, genom tänderna: ”Hej Sigrid.” *djup, livstrött suck*

Ni vet redan vad jag tycker om det här. Att kockar får fjanta sig med grönsaker och slangar hur mycket de vill, eller fotografen vill, eller tidningsredaktörerna vill. Go for it. Det blir bara väldigt tråkigt när alla kockar som väljer att lyfta fram sin matkreativitet på det spexiga och sexiga sättet är av samma kön.

Jag kände ärligt talat redan till Sigrid Bárány. Så här skrev nämligen Lena Kvist, kultur- och nöjeschef på Borås Tidning, i sin krönika Mästerkock eller bimbo? fyra dagar efter mitt allra första kockinlägg:

”Sveriges mästerkock 2012 hette Sigrid Bárány och hennes kokbok har jag just nu framför mig. Bilderna där är också exploaterande och skälmska. Sigrid Bárány är till och med utsträckt på en bisarr förförisk marilynsk liggbild, med råa köttbitar och vindruvor runt den liggande kroppen. På de flesta bilderna är hon bara intagande, finklädd och mjukt leende in i kameran.”

Jag har valt att inte kolla upp boken, eftersom jag inte ville snöa in på kockar (vad är det med den här rundgången av kock?). Men om man googlar på Sigrid Bárány och läser till exempel den här artikeln i Metro – om hur bra Sigrid är i sängen – så framgår det att hon är förtjust i burlesk och gillar att bjussa på sig själv. Så till skillnad från Louise Johansson, som ångrade Arlanda Xpress-bilderna, är det mycket möjligt att Sigrid Bárány är ganska nöjd med hur hon framställs på bilderna ovan. Och varför skulle hon inte vara det? Hon ser ju jättehärlig ut, eller hur?

Jo. Problemet, som sagt, är hur lite härlighet manliga kockar måste uppvisa för att sälja in sig. Det här är kocken Markus Aujalay i juli/augusti-numret av SJ:s kundtidning Kupé (tack Pernilla Alexandersson för tipset):

Hård, självklar, säker. Med de ständiga armarna i kors och en blick som säger: ”jag kommer att pressa juicen ur dig och du kommer att känna min kompetens.”

När får vi se en sån bild på en kvinnlig kock? (OBS: INTE EN INVIT. SKICKA INGA FLER KOCKAR NU!)

För att vara rättvis så finns det dock en betydligt vänare bild på Markus i reportaget också, där han kittlar en hög med sparris.

Tihi.

Han har fortfarande all värdighet i behåll, dock. Men ler! Alltid något!

Nu. Nog med kockar. Vidare till en lite bredare kategori människor. Stjärtar.

2. Rumpor är vi inte allihopa

Om du haft vägarna genom tunnelbanan i Stockholm senaste veckan och inte slagit dövögat till, finns chansen att du har skådat Rumporna från KappAhl.

Herrelösa rumpor på rad, draperade i jeans av olika färger och storlekar. (Dock tveksamt om modellerna är av olika färger och storlekar.) Och ingen av rumporna har ett ansikte, eller ens ett par dinglande händer i anslutning.

Så här gör reklam oftare med kvinnokroppar än med manskroppar. Kallskär (sex)symbolladdade kroppsdelar från sina värdkroppar för att kränga produkter med. Vilket bidrar till en kulturell ovana vi har: att vi tänker på kvinnor som ett hopplock av olika kroppsdelar, medan vi ser män mer som helheter. Jag kommer att skriva mycket mer om det här sen, men tills vidare får du gärna kolla in den här artikeln i DN: Studie: Kvinnor uppfattas utifrån sina kroppsdelar.

Så. Sunkigt i sig. Men extra sunkigt, som författaren Sofia Albertsson påpekar på sin blogg, är att KappAhl faktiskt säljer dam- OCH herrjeans med den här kampanjen. Kolla på prisbubblan i bilden ovan. ”DAM OCH HERR”. Men på stan är det bara damjeansen man vill skylta med, medan du måste gå in på KappAhls hemsida för att få skymta de manliga jeansen. Och där visas de så här:

”Herrjeans kan man bara marknadsföra såhär, VISA INZOOMADE MANSSTJÄRTAR ÄR JU GAY! ( … rumpor säljer ju men bara vissa)”, ryter Sofia Albertsson.

Och Familjen Olofsson, som skickade mig en kopia av deras klagomail till KappAhl, ryter så här:

”Hej KappAhl!

Jag vill bara berätta för er om hur snuvade på konfekten vi blev när vi klickade runt på er hemsida, det känns inte alls bra nu.
På sidan för woman – jeans, så fick jag se vackra kvinnostjärtar i tighta jeans och en bar överkropp som får mina tankar att spinna iväg någon annanstans än att köpa jeans *dregglar* =P
Men sen tänkte jag att även min fru skulle kunna få släcka sina begär. Men ack vad snuvade på konfekten vi blev!
På sidan för man – jeans så hänger det jeans på ett klädstreck…. har de manliga modellerna hoppat ut ur sina byxor eller var är dom? Kan vi klicka på ett annat ställe och se modellerna helt nakna eller är det bara så att deras överkropp inte skall synas?

Ha en bra dag!

Mvh

Fam P. Olofsson”

För det första: adoptera mig, familjen Olofsson! För det andra: mycket intressant upptäckt, det där med de tomma mansjeansen på klädstrecket.

Det här dyker alltså upp om man klickar på länken ”till alla damjeans”:

Och det här är vad du får om du klickar på ”till alla herrjeans”:

Ja. Var fan är de? Hit med mansrövarna! Jag vet att ni har gömt dem!!!

Röttet.

Mer tips…

3. Tuffa till dig, tuffa Tilda

Ett tips från… Facebook, faktiskt. På klädföretaget TuffaTildas facebooksida finns det många fina, klanderfria bilder på barn. Men också det här mycket bra exemplet på fabricerat genus applicerat på mycket unga människor.

En tuff hen:

Och en annan tuff hen:

Benägen att skylla på barnen för de stereotypa poserna? I så fall, sluta vara ett sånt barn.

4. Tidsbesparande och effektiv träning

Från Olof Lundh (via Emil Péclard) på Twitter:

Olof Lundhs kommentar: ”Udda spinningskor på den kvinnan, eller?”

5. G-loves – De tokpimpade träningshandskarna för tjejer (ur tidningen Body, tips från arbetskompis till kompis)

Ja, träningshandskarna som finns i 17 olika färger och håller för den som vill träna genom att ta sig själv – eller en man, beundrande – på tuttarna.

6. Sexuellt ofredande-leksaken

Hittat av Diamantprinsessan/Diamantprinsen på Twitter i ett skyltfönster till butiken Hemcompaniet i Lidköping. Som inte ligger i Japan.

Matilda Flodin på Twitter sa det bäst: ”Så de säljer saker som man ska gå runt och ofreda folk sexuellt med? Tror inte det blir fnissreaktioner.”

Ja. Oerhört creepy och hemsk bild (samt idé). Men detaljen jag inte kan få ur huvudet är hur sjuk killen, grabben, pojken, gossen – vad är det för någonting? – ser ut. Har han någon slags giftsjukdom? Eller är det ett gubbansikte inklippt på en tonårings tunna kropp? Eller vänta, är han datorrenderad? Händerna ser lite väl stora ut. Varför är i så fall han datorrenderad men inte hon? What the fuuuuuuuuuck, helt enkelt.

Tack för skörden!

(Uppdatering. Jag lät Jenny Claesson på Add Gender pilotläsa det här inlägget. Hennes feedback löd: ”Bra som alltid. MEN! Hon vänder ju skålen för att visa att hon vispat grädden så hårt att den fastnat.” Bra, då har jag lärt mig det.)


En mustig soppa genusvrak

Hej! Jag får titt som tätt tips från folk som har hittat makalöst dåliga genusfoton. Det är endast av rädsla för väggen som jag inte genast publicerar och skriver om allt. Men, har jag tänkt, vore det inte kul om jag då och då krafsade ihop de värsta av tipsen till en liten genusblunderparad och låta bilderna och tipsaren tala lite för sig själva (i den utsträckningen jag kan hålla mig).

Sagt och gjort. Varsågoda! Tipsskörd nummer ett.

1. Ju fler mästerkockar, desto sämre soppa

Det här tipset fick jag från Oskar Eriksson igår. ”Såg just detta uppslag i tidningen Hem & Hyra (se bifogad bild), kom direkt att tänka på din artikel rörande Louise i Xpress. Det är konstigt att man inte kan porträttera en duktig kvinna på samma sätt som en duktig man. Känns helt klart som de kunde tagit den bilden med mindre ”apande”. Vet inte vad jag ville med detta mail egentligen, blev mest deppad när jag såg bilden och kom att tänka på Xpress och Louise.”

Kommentar: Ja, vad ska man säga? Verkligen deppande. Så att det gör ont att se, till och med. Hur Jennie Benjaminsson, 2:an i Sveriges mästerkock 2011 (som alltså köttbråkade med Louise Johansson om titeln), också ombeds förnedra sig själv på bild. I Hyresgästföreningens medlemstidning. (Vänta… Är det här ett bete, förresten? Why don’t you say it to my face, i så fall? Att ni inte håller med om att kvinnliga kockar/författare/bloggare borde få sin yrkesskicklighet och mänskliga vuxna värdighet synliggjord på bild. Eller ville ni inte säga någonting särskilt med det här? Kändes det bara naturligt? Hakar ni bara på trenden? Vad?)

Om man väljer att se att Jennie Benjaminsson inte bara apar sig, utan att det är ett orgasmfejs hon får av att ställa ett fat grönsaker på huvudet… I så fall grattis till en utstuderat vidrig dubbel objektifiering, Hem & Hyra. Kvinnan som sexobjekt och BORD.

Det kanske är en trend. Kolla bara in nästa tips, som också innehåller kockar. Två stycken, till och med. Även om den ena är in disguise. (Frågan är vilken.)

2. The dirty chef

För ett tag sen blev jag från flera håll tipsad om det här blogginlägget av Underbara Clara, där hon fotat av en artikel i Damernas Värld där hon, Leila Lindholm, Ebba von Sydow och kocken Stefano Catenacci är intervjuade. Och de samlade matprofilerna plåtats så här:

Kommentar: Vem ska bort!? Närå. Det finns gott om roliga och bra kommentarer i kommentarsfältet på Underbara Claras blogg. Min favorit kan vara ”GÅR nog nästan inte att komponera en bild som ligger mer fel i tiden än denna. Snacka om dålig fingertoppskänsla :)” av signaturen Sara. Men jag gillar också den här utväxlingen (som möjligtvis säger en del om effekten av genusoproffsiga bilder):

Just på den här bilden tycker jag dock att det är Stefano Catenacci som är förloraren. Visst, en yrkesman med yrkesmunderingen intakt – men just i det här fallet känns det som att fotografen eller redaktörerna har gjort bedömningen att han inte är tillräckligt känd eller fräsch för att få posera i sina privata snyggkläder. Och är det inte han som ser lite pervers ut, där han står i sitt mörka hörn och vargflinar och vispar i sin bunke med sperma? (Skojar bara.)

Bildgoogla Stefano. På ingen av bilderna som dyker upp har han kockmössa på sig. På alla ser han proffsigare ut. Som en riktig kock. Inte en kladdig klassisk klyscha.

Och för att visa att jag inte bara skriver om kockar… Lite mer random tips som trillat in.

3. Flickor, spana in de aktiva pojkarna!

Tips från Josefin Hansson för sju dagar sen.

”Den här skärmdumpen från Lindex’s fb-sida var det som fick mig att börja leta efter dig (som genusfotografen) på fb – hade tänkt dela den på din logg om den funnits! Tjejerna som passivt och blygt beundrande iakttar de coola killarna…”

Kommentar: Josefina Hansson sammanfattar det väldigt bra. Och bilden har redan debatterats flitigt på Lindex Facebook-sida, även om alla inte hakat upp sig på pojkar = aktiva/flickor = passiva-upplägget. (”HEMSKA kläder till BARN!!! För de är FAKTISKT BARN o FLICKOR – inga billiga luder som ni vill vi ska klä ut dem till!”)

4. Piece of Norways pedofiloveraller

Tips från J-Lu på Twitter. Klädföretaget Piece of Norway vill sälja dig den här livsstilen:

Kommentar: Jättejättemärkliga bilder. Majoriteten av modellerna på deras annonsbilder visar inte bara upp figuren på ett klyschigt, konstlat sätt – de gör det stående på tå. Jag tror att jag har svaret på varför. Skarpa Sara Ek på Add Gender förklarade precis för mig, i egenskap av klackfantast, hur du får rundare vader och rumpa i klackskor, eftersom du spänner dessa kroppsdelar för att kunna stå på tå (och inte kan lasta av tyngden på sula, häl och knä). Fotografen och klädföretaget ville ha absolut ha runda stjärtar, men vem fan har på sig overall och klackskor?

Den mycket olyckliga och förhoppnings oönskade bieffekten av de här bilderna är en kuslig, plyschig pedofilvibb. För vem står och går egentligen på tå? Är det något du förknippar vuxna kvinnor med? Overaller överhuvudtaget… Jag vill inte såra Piece of Norways känslor, eller vara tråkigt normativ. Men förknippar vi overaller med barn eller vuxna?

Piece of Norway ligger dock i lä när det gäller att sälja kläder med peddoposer. Det finns överhuvudtaget en kulturellt pedofil ådra i modefoto, både i hur modeller ska se ut i kroppen och i det faktum att de flesta av dem är väldigt unga (poserande i kläder sålda till vuxna). Men värst i den här klassen lär ändå vara klädföretaget American Apparel, som gång på gång provocerar med såna här kampanjer:

Har du spytt, huttrat och svurit klart? Bra. Då kan du kolla in ännu fler exempel som bloggen The Better Mousetrap har sammanställt här. Och tro inte att American Apparel av misstag råkat komma åt ett bildspråk som påminner om barnpornografi. En av här kampanjerna kallade de Barely There. En anspelning på uttrycket ”barely legal”, som enligt Urban Dictionary betyder: ”The age at which a girl is just old enough to have sex without getting the older man in trouble with the law.” Vad blir det på svenska? Knappt byxmyndig?

Okej. Innan vi går vidare. Ska vi kolla hur Piece of Norway porträtterar overallmän?

5. Fångad med lökarna i nävarna

Mina två sista tips för den här gången handlar båda om fotografers eventuella oskuldsfullhet. Om sexistiska foton är uppsåtligt sexistiska, bildkulturellt hjärntvättat omedvetet sexistiska eller om de bara är ännu en freak accident, går ju aldrig att veta. Ibland räcker det kanske med att konstatera att bilderna i sig blev sexistiska och sen utgå ifrån sig själv om man tror att det var avsikten. (Eller fråga fotografen.)

Det här tipset fick jag från Johan Lange, om hur Yahoos nya vd Marissa Mayer porträtterades till en artikel i SvD Näringsliv.

Kommentar: ”Rätt ruttet tycker jag….”, var Johan Langes kommentar. Och jag var inte säker först. Men nu håller jag med. Jag tror inte att det är en slump att Marissa Mayers bröst är placerade i det gyllene snittet (se figur 2), och att fotografen, av en säkerligen lång serie bilder som hen tyckte kändes tråkiga, valde en där det ser ut som att vd:n tar på sig själv. Bildgoogla Marissa Mayers. Hon ser mycket, mycket bättre ut än vad hon gör på den här bilden. Hon har inte ens ögonen helöppna på den här bilden. Ett argument för en sån här bild hade kunnat vara att hon ser levande ut med sitt livliga illustrerande kroppsspråk. Men hennes halvslutna ögon, som får henne att se sömnig, drogad eller primitiv(t parningssugen) ut talar emot det.

Ett sätt att skjuta ner en ung, superframgångsrik kvinna på jorden. Om så bara i en spridd, såld bild som hamnar på näringslivssidor.

6. Fångad med rumpan i vädret

Samma kategori. Kanske lite subtilare. Jag fick det här tipset från Fredrik Persson i samband med stormen kring volleybollrumpor. ”Läst din blogg lite, skulle vara intressant att se dina reaktioner på bilden på Angelica Bengtsson från London-OS, om du har några.”

Reaktion: Ja du. Helt perfekt ljus på Angelica Bengtssons skinkor, som är placerade… var då? Exakt. I gyllene snittet, återigen. Och den här bilden (just den här millisekunden) satt fotografen och valde ut bland många andra blicksnabbt serieknäppta bilder. Slump eller inte? Ruttet eller oskyldigt? Ibland är jag för trött för att ens undra.

Men tack alla som skickar tips! Jag ska försöka vara snabbare på bollen.

Tack för mig!


Tack för stjälpen, o långe västerländske fotograf

I dagens Aftonbladet. Det grövsta uppifrånperspektivet jag sett.

Artikeln handlar en mor och hennes tre barn som flyttat in på en skola omgjord till flyktingförläggning i Syrien. Och fotografen har förstört artikeln genom att… klättra upp på en stege för att ta bilden? Hänga sig i en takkrona? Ställa sig på Peter Kadhammars rygg? På något sätt har fotografen lyckats ta bilden nästan RAKT uppifrån familjen, med den förmodade avsikten att riktigt, riktigt tydligt iscensätta hur små och utsatta de är.

Fotografen ville egentligen dränka dem i vatten, sätta på dem kattöron, hänga dem från en kvist och rikta ett armborst mot dem också, men Peter Kadhammar sa: ”öh, hörru”.

Diskussionsfrågorna är många. Tror fotografen att vår empati är så svårväckt att REALISM är ett på tok för slött verktyg? Är det bästa sättet att visa att någon förtjänar samma goda, säkra ställning som du att skildra dem i förstärkt underläge? Som rådjursögda kryp, rent av. Hade det kanske kunnat göras med värdighet? Hade deras perspektiv rentav gått att skildra? Blir det på något som helst sätt enklare att tänka sig in i deras situation och se dem som riktiga människor som hade kunnat vara du eller jag med hjälp av takkroneperspektivet?

Och så kanske den viktigaste frågan: Vem tar man sig makten att skildra på det här sättet? Om du bläddrar igenom ett par nyhetssajter – var hittar du vita västerländska människor fotograferade ur den här mycket märkliga kameravinkeln? (Obs: det ska vara en allvarligt menad nyhetsbild.) Kan du hitta en liknande bild på en utsatt icke-västerländsk familj som innehåller en lika ömklig, gullig, hjälplös man? Länka gärna till ditt fynd i kommentarsfältet, i så fall. Men räkna inte med att det kommer att bevisa något annat än att etnicitet är överordnat kön på diagrammet över vilka som tillåts vara stereotypt ”förtryckta” på bild.

Ett sista tankeexperiment: föreställ dig att den här bilden är tagen av en muslimsk kvinna. Kan du ens frammana den bilden i huvudet, av en muslimsk kvinna som står på tå och riktar ned en systemkamera mot en annan muslimsk kvinna och hennes barn?

Tack Add Gender-Jenny för tipset. För ett inlägg om liknande dumheter: Kvinnor som hukar, bugar eller ber om nåd på bild.

Tack för mig!


Dåliga älskare förtjänar bra hatare


(Den här texten publicerades ursprungligen i det första numret av Fienden, Sveriges första kulturtidskrift om tv-spel, juni 2011. Den innehåller givetvis matnyttiga (och lite blodiga) spår av genus. Jag använder även kuk-ordet. Illustration: Peter Forsman)

Christopher Nolans film »Inception« – den mest överskattade filmen sedan »The dark knight« (2008, Christopher Nolan) – handlar om en liga som bryter sig in i folks undermedvetna för att stjäla information eller plantera dåliga idéer.
     Du älskade »Inception«. Därför måste Tomas Gunnarsson bryta sig in i ditt huvud och plantera god smak. Sedan ska ni prata om »Silent Hill 2«, det enda spelet i hans bokhylla.

Jag är inte den första som noterat att »Inception« liknar ett spel. Leonardo DiCaprio och hans team av före detta barnskådisar skapar drömvärldar som deras offer kan gå vilse i, multiplayernarrar dem och länsar deras undermedvetnas kassaskåp på hemligheter. Det förekommer en bandesigner i ligan (i en scen gör hon rulltårta av Paris). Den duperades undermedvetna innehåller statister, som vid misstänkt beteende går till attack mot inkräktare i drömmen likt vita blodkroppar (eller spelfiender). Det dyker oförklarligt upp vapen och förnödenheter. Ingen dör. Den som ådrar sig ett headshot i drömmen får bara DRÖM ÖVER. Det är fullt möjligt att linda ihop dina vänner till en boll och fösa dem igenom en tyngdlös hotellkorridor »Katamari damacy«-style. Med mera, med mera.
Få har dock uppmärksammat vilka likheter »Inception« har med ett specifikt spel. Nämligen det bästa.
»Silent Hill 2«.
I båda historierna står en förvirrad man i centrum, hemsökt av en slampigare klädd kopia av sin döda fru. I båda fallen är hon bara ett hjärnspöke, som påminner honom om att det var han själv som orsakade fruns död.
Visst, temat döda fruar har anor. För att citera Edgar Allan Poe: »En vacker kvinnas död är utan tvekan det mest poetiska ämnet i världen.«
Men det finns så slående likheter mellan »Inception« och »Silent Hill 2« att jag inte kan låta bli att se framför mig hur Christopher Nolan – liksom Christophe Gans, som regisserade »Silent Hill«-filmen – år 2001 sitter och spelar »Silent Hill 2« och tänker:
Den här idén skulle man sno.

DET VAR MYCKET DIMMA I ALLA FALL

»Silent Hill 2« inleds med att James Sunderland får ett brev från sin fru Mary, tre år efter att hon gått bort i en ospecifierad sjukdom.
»I mina rastlösa drömmar ser jag den där staden
Silent Hill.
Du lovade att du en dag skulle ta mig dit igen,
Men du bröt det löftet.
Jag är där nu, ensam…
På ›vår plats‹…
Och väntar på dig…«
När han kommer dit, till staden han besökte med Mary, möts han av Maria, platinablond, klädd som en strippa, i övrigt en klon av hans bortgångna fru. Hostar likadant till och med.
Maria beter sig hånfullt och okänsligt mot James, ibland rent av schizofrent. Som när hon blir dödad av ett monster och sedan låtsas som ingenting.
Maria: »Knivhögg mig? Vad menar du?«
James: »Den jagade oss mot hissen. Och sedan…«
Maria: »James, vad pratar du om?«
James: »Precis nyss! Minns du inte?«
Maria: »James, älskling… Har något hänt dig? Efter att vi kom ifrån varandra i den där långa korridoren? Förväxlar du mig med någon annan? *skratt* Du var alltid så glömsk av dig… Kommer du ihåg den där gången på hotellet…«
James: »Maria…?«
Maria: »Du sa att du tog allting med dig… Men du glömde den där videon vi spelade in. Jag undrar om den fortfarande är kvar där…«
James: »Hur kan du känna till det! Är du inte Maria?«
Maria: »Jag är inte din Mary.«
James: »Så du är Maria?«
Maria: »Ja… om du vill att jag ska vara det.«
Ser du vad hon retas? Och stackars James bara »Maria? Maria?… Majsan?«
Leonardo DiCaprios imitationsfruga är ännu elakare. Maria hjälper åtminstone till ibland, som när James försöker ta sig in på en igenbommad strippklubb och hon trollar fram nycklar ur underkläderna. Leonardos Mal – som hon heter – smiter ständigt från hans undermedvetna, och dyker upp i drömvärldarna på hans jobb, där hon sticker eller skjuter ner hans jobbarkompisar.
Maria spelar normal och uppför sig ända fram till spelets klimax, då hon förvandlar sig till en boss bestående av ett ruttet lik i en flygande sjukhussäng och bussar svärmar av köttätande malar på James. Leonardo DiCaprios fru är redan från början ett monster som kan dyka upp var som helst och sabotera.
Första gången man får stifta bekantskap med henne är hon dock bedrägligt lugn. Leo ska narra en japan, hon verkar inledningsvis hjälpsam. Hon sätter sig på en stol så att han kan knyta ett rep runt stolsbenet och klättra ut genom ett fönster. Men så fort han är ute på fasaden ställer hon sig upp så att stolen åker iväg och Leo nästan slår ihjäl sig.
Scenen öppnar filmens första logiska lucka av många. Om Leo vet att projektionen av hans döda fru inte är att lita på, att hon är sur för att hennes existens är flackande – varför ger han henne då det förtroendet? (Ännu en lucka är att kameran stannar kvar hos Mal och visar hur hon tröttnar och reser sig från stolen. Om hon är en projektion av hans undermedvetna, hur kan hon då ha ett eget perspektiv? Jo, för att Christopher Nolan är en idiot.)
Men scenen etablerar främst Mal som en klassisk, lömsk femme fatale. Liksom Maria. Den enda twisten är att de är fiktiva även inom sina berättelser.
Ur klyschskafferiet är femme fatalen bland det unknaste man kan plocka. Hon har representerat mäns skräck för kvinnors sexualitet, och indirekt agerat poster girl för starkare kontroll av dessas chanser att ta för sig. Femme fatalens huvuddrag är att hon är omättlig. Underförstått, oftast, på kuk. Men hon kan även vara överglupsk på annat.
Mal i »Inception« – originalet, medan hon levde – kunde inte drömma sig mätt. När hennes make tog hem drömvärldar från jobbet var det hon som betedde sig som en gamer – försakande hushåll, hygien och barn. Hon ville drömma i femtio år. Hon ville formge sin egen värld och fylla den med sina egna fantasiprodukter. Hon blev så fast att Leonardo var tvungen att sätta ner foten. När hon vägrade vakna från en extra lång dröm mindfuckade han henne med idén att hennes värld inte var verklig, så att hon gick med på att begå DRÖM ÖVER genom att lägga sig på en räls och låta ett tåg köra över deras huvuden.
Men hans idé visade sig vara viral. När Mal väl satt där i deras verkliga kök kunde hon inte låta bli att lekande med kniven undra: Jaha, när ska vi vakna då? Är det här verkligen våra riktiga barn? (För övrigt döpta till James och Phillipa – efter Philip K Dick, det andra stora offret för Christopher Nolans idékleptomani.)
Leonardo gjorde sitt bästa för att desinfektera hennes inbilska hjärna. De firade sin bröllopsdag som vanligt, på deras »speciella ställe« (liksom i »Silent Hill 2« en hotellsvit). Men då trashade Mal plötsligt rummet och hoppade ut genom fönstret (typiskt kvinnor!). Trashade rummet för att det skulle se ut som han mördat henne och så att han skulle förlora vårdnaden om barnen och tvingas i exil om han inte följde med henne i döden.

DAGEN EFTER-PILLER MOT DÅLIGA IDÉER

Historiskt sett har mannen alltid representerat förnuftet, realismen, kulturen, det moderna. Kvinnan har skildrats som ett djur, ett barn, representant för kaos, naturen, käpparna i modernitetens hjul.
Nina Björk skriver i »Sireners sång« att man (män) på 1800-talet var oroliga att kvinnorna läste för mycket böcker:
»Det tycks som att farhågorna inte så mycket handlade om litteraturens själva innehåll som om den kvinna romanen kunde skapa. Hon riskerade att bli såsom hennes läsning redan var: fanatisk, besatt, hysterisk, uppslukande, omättbar, gränslös. Den kvinnliga läsaren ansågs oförmögen att skilja mellan fiktion och verklighet, text och jag.«
»Jag kan skilja verkligt från overkligt, Mal«, säger Leonardo Di Caprio bryskt när de sitter mittemot varandra vid ett fiktivt köksbord nära filmens antiklimax.
»Inga krypande tvivel?« väser Mal på kuslig horfranska (mal betyder ont, illa, dålig på franska – Christopher Nolan har lärt sig använda namnsymbolik men Mördis kändes tydligen för övertydligt).
»Erkänn. Du tror inte på en enda verklighet längre«, fortsätter Mal. »Så välj. Välj att vara här. Välj mig.«
Nina Björk igen, om sirener (en tidig form av femme fatale): »Genom att åkalla det förflutna hotar de med ett oemotståndligt löfte om lust. Den lust som sirenerna lockar Odyssevs att falla för handlar om att slippa vara ett jag, om att upplösas, smälta … sjunka tillbaka till ett tidigare tillstånd, till natur och
driftliv.«
Stanna hos mig i glömskan, det är vad både Mal i »Inception« och Maria i »Silent Hill 2« uppmanar sina respektive när de möts i det undermedvetnas korridorer. Stanna med mig här i »fängelset av minnen« du byggt åt mig. Låt nostalgin ta dig. (Ordet nostalgi betyder sjuklig hemlängtan till idealiserat förflutet. Det hade en mer medicinsk innebörd under romantiken, då nostalgi sågs som en sjukdom. Potentiellt dödlig.)
Men i slutändan spottar James och Leonardo sina drömtjejer i ansiktet och väljer verkligheten och samhället, där de kan göra karriär och köra bil med lite mer jordnära fitta i passagerarsätet.
Som när Leonardo sitter vid köksbordet och förklarar för filmens monster varför hon inte finns:
Mal: »Jag är det enda du fortfarande tror på.«
Leonardo: »Jag önskar att det vore sant. Jag önskar det mer än någonting annat. Men min fantasi räcker inte till för all din komplexitet, all din perfektion, alla dina imperfektioner.«
Så här sa Takayoshi Sato, karaktärsdesigner för »Silent Hill 2«, om modellerandet av Maria: »Om du är attraherad av en kvinna är hon inte perfekt. Ibland när man fotar henne ser hennes ansikte ut så här: =^0^=. Du är kär i henne för att hon är mänsklig. Hon har karaktär. En karaktär som har brister också – förstås!«
Leonardo: »… Titta på dig. Du är bara en skugga av min riktiga fru. Du är det bästa jag kan åstadkomma, men tyvärr är du helt enkelt inte bra nog.«
Den här repliken får Mal att morra och dra kniven. Leo skjuter henne. Hon skendör. (Precis som Maria har hon tre till fyra dödsscener, beroende på hur man räknar.)
James: »Mary!«
Maria: »När ska du sluta göra det där misstaget? Mary är död. Du dödade henne.«
James: »Maria…? Det är du… Men jag behöver dig inte mer.«
Maria: »Va? Du måste skämta! Men jag kan bli din… jag kommer alltid finnas här för dig. Och jag kommer aldrig att gräla på dig eller få dig att må dåligt. Det var det du ville ha. Jag är inte som Mary… hur kan du bara slänga bort mig?«
James: »Nu förstår jag. Det är dags att göra slut på den här mardrömmen.«
Maria: »Nej! Jag kommer inte låta dig göra det! Du förtjänar också att dö, James.« *blir boss*
I originalmanuset till »Inception« var Mals svar på att hon inte fanns på riktigt:
Mal: »Inte verklig? Jag är det enda du tror på numera. Titta – känns inte det här verkligt?« *knivar Leo i magen*
Kanske, kanske tyckte Christopher Nolan att det här lät lite för mycket som ett Playstation 2-spel han spelade 2001. Kanske lite för likt repliker som:
Maria: »Jag ser inte ut som ett spöke. Eller? Ser du? Känns hur varm jag är.« *tar James hand och placerar den på sin hylla*
Nu kanske du tänker: varför får Team Silent ha med en femme fatale om inte Christopher Nolan får det?
Jo. För att de är vuxna.

VÅGA DRÖMMA STÖRRE, ÄLSKLING

Jag måste erkänna att jag är lite rädd för att gå dit. Rädd för att upptäcka att »Silent Hill 2« inte är så moget som alla Silent Hill-pendlare säger.
»Silent Hill 2« kallas ofta saker som ett psykosexuellt mästerverk. Och visst, inom ett medium som av många anledningar inte får mogna, är det häpnadsväckande hur Team Silent lyckades smuggla så perversa monster förbi censuren.
De bubbelhövdade sjuksköterskorna med sina askgrå C-kupor. Monstret som försöker ta sig ut ur en kondom och kräks. Den vandrande fallosen Pyramid Head som våldtar ett sprattlande X av kvinnounderkroppar. Monstret Abstract Daddy – även kallad Ideal Father – som är en våldtäkt; om man skjuter ner det lilla kräket från taket det svingar sig i ser man att det består av två små förruttnade figurer förenade i våldtäkt på en sjukhusbädd i miniatyr.
Och alla är de förkroppsliganden av James frustration över att han inte fick ha sex med sin skröpliga, dödligt sjuka fru. Vandrande väderkvarnsklösande antydningar om att han kanske tvingade sig på henne i hennes hjälplösa tillstånd.
Bättre användning för spelfiender kan jag inte tänka mig. Att låta dem spegla dina fulaste hemligheter (och kräkas på dig).
»Inception« gör också anspråk på att röra sig i Freudland. Men se, det gör den inte. När Leos liga når den tredje nivån av undermedvetandet, där klimatet rimligtvis borde vara som mest primalt, har plötsligt alla på sig skidor, vita overaller och ak-47:or och ska ta sig in i ett fort som (jag hört) liknar en bana i »Call of duty: Modern warfare 2«.
Och vad är den grövsta scenen i »Inception«, filmen där folk vistas i rum dit alla inblandades mentala avlopp leder? Jo, det är när tonårspervot från »Tredje klotet från solen« lurar till sig en puss av Ellen Page från »Juno«.
Det kallar jag inte ens pubertalt. Det kallar jag på sin höjd vattenkammat.
Som Andrew O’Heir på Salon.com skrev i sin »Inception«-recension att en annan filmkritiker skämtat: »Christopher Nolan
borde sluta gå till sin terapeut. Han sublimi-nerar på tok för lite!«
Subliminering betyder att man öser ur sin sexuella frustration i sina konstverk. Christopher Nolan får tydligen så mycket galet sex att han längtar efter rena lakan och låga åldersgränser.
Min poäng är att om man jämför hur utmanande »Silent Hill 2« är relativt sitt fortfarande outvecklade medium med hur utmanande »Inception« är för sitt – som redan för 90 år sen belyste mörkare hörn av människohjärtat än något man kan övertolka in i »Inception« – blir man arg när folk kallar det ett mästerverk. Men visst, är man född igår så är alla blockbusters mästerverk.
Christopher Nolan har sagt i intervjuer att manuset tog honom åtta år att skriva och att filmbolaget gav honom ett carte blanche för projektet, det vill säga bottenlöst konto och final cut.
Det är fan provocerande att han erkänner det. Det är provocerande att Nolan brände sina drömprojektspengar på en film om att forma världar med sin fantasi – och fyllde den med så mycket specialeffekter och övertydliga förklaringar att den inte lämnar någonting till fantasin. Det har inte ens undgått älskarna av »Inception« att eftersom handlingen tar två och en halv timme att förklara, gör karaktärerna inget annat än att förklara handlingen för varandra (ovanligt mycket till och med för att vara en blockbuster) – i en film som handlar om att idéer måste planteras diamanttjuvsdiskret.
Nolan antecknade helt fel grejer när han spelade »Silent Hill 2« för tio år sedan.
Han skulle ha antecknat hur man gör en tittare/spelare till en deltagare. En medskapare, rent av.
Det handlar om gestaltning. Om att försätta sin publik i ett kreativt rus.
Genren skräck handlar om att plantera idéer om öden värre än döden. I »Silent Hill 2« föreställer man sig att de lurar runt varje knut, plantering överflödig. Vad är det värsta man känner kan hända i »Inception«? Att man går ut ur biosalongen osäker på om Leonardo di Caprio verkligen får komma in i usa.
»Inception« är ingen skräckfilm, nej. Men de riktiga mästerverken, oavsett genre, dröjer sig kvar i en som mardrömmar man aldrig riktigt kan vakna från, eller prata av sig om.
Anledningarna till att »Silent Hill 2« hör till dessa är många. Stämningen. Akira Yamaokas musik. Mysfaktorn i den japanska förvrängningen av västerländsk »Twin Peaks«-pop—skräck. Men den största faktorn är att vi gick runt i »Silent Hill 2« och gestaltade hejvilt. Vi längtar tillbaka till dimparadiset för att vi lämnade delar av oss själva där.
Till »Inception« vill åtminstone Christopher Nolan tillbaka. Han har meddelat pressen att han tänker göra tv-spel av »Inception«, eftersom alla hans bra idéer till universumet inte fick plats i filmen.

EN SISTA PUNGSPARK

I det bästa tv-spelets bästa ögonblick springer du bara. Du tar dig fram genom en korridor efter att ha avrättat ditt dåliga samvete (symboliserat av två pyramidskallar) och plötsligt hör du det som varit förträngt, en konversation spelas upp i bakgrunden som på ett annat existentiellt plan.
James: »Mary.«
Mary: »Vad vill du, James?«
James: »Jag, öh, tog med lite blommor.«
Mary: »Blommor? Jag vill inte ha några jävla blommor. Åk hem med dig.«
James: »Mary, vad är det du säger?«
Mary: »Titta! Jag är äcklig! Jag är inte värd några blommor. Sjukdomen och medicinerna har gjort mig till ett monster. Vad glor du på? Stick härifrån. Lämna mig i fred! Jag duger ingenting till. Jag ska i vilket fall snart dö. Kanske i dag, kanske i morgon… Det vore enklare om de bara dödade mig. Men jag antar att sjukhuset tjänar multum på mig, de vill hålla mig vid liv… Är du kvar? Jag sa åt dig att gå! Är du döv?! Kom inte tillbaka!«
Mary gör en paus, sen säger hon, ömmare:
»James…. Vänta…. Snälla, gå inte…. Stanna hos mig. Lämna mig inte ensam. Jag menade inte det jag sa. Snälla James…. Säg att jag kommer att klara mig. Säg att jag inte ska dö. Hjälp mig…«
Medan dialogen spelades upp kunde du välja att stå still eller jogga vidare genom den långa, mörka korridoren. Oavsett vad du valde inser du att du just passerat en milstolpe i interaktiv berättarkonst.
Det inte helt ominnesvärda monster-gatloppet till spel man just löpt var tydligen någonting mer –en interaktiv metafor för allt det fruktansvärda James gått igenom (våldtäkt, hustrumord och ångesten sen). Saker som är för hemska för att sägas med ord.
Det som har gjort »Inception« så missbedömd som bra, är att Christopher Nolan har tagit urklassiska teman som sorg, saknad, drömmar, försoning – och hittat ett sätt att utrota alla metaforer. Mal sitter faktiskt där i köket och får höra att hon är fejk som en dröm. Och eftersom du som tittare redan fått det förklarat ordagrant i fem, sex tidigare scener utrotas minsta känsla för vad Leonardo känner, vad Låtsas-Mal känner, och vad du känner. Och då är det inte filmmediet som brukar beskyllas för att inte kunna återge känslor.
Det är anledningen till att »Silent Hill 2« alltid kommer att stå i min bokhylla. Och att »Inception« aldrig kommer att göra det.

Tomas Gunnarsson


Bildreportage: Queertopia 2012

I gårdagens nummer av ETC hade jag med ett bildreportage från Queertopiafestivalen 2012, som jag bevakade tillsammans med Hanna Hannes Hård. Jag uppdaterar med länk när det läggs ut på deras webb, men tills vidare, medan jag tjurrusar ner på stan för att hinna se Prideparaden innan den ormat klart genom Stockholmby, VARSÅGODA ATT TITTA IN I QUEERTOPIN. (För fler bilder, Queertopias hemsida.)

Texten från ETC, så att du begriper Queertopia:

”Utopin gör inte sig själv

– Jag ser ingen likhet med Stockholm Pride, säger Queertopias fiktiva talesperson Henny Norberg.
Queertopia skapades 2010 som ett alternativ till heteronormativa, sexistiska, homofoba och mansartistfrämjande musikfestivaler. Efter två år i Norberg har musikfestivalen vandrat till ett magasin i Nyköping och blivit en kulturfestival (”då det finns en hierarki mellan konstformerna som vi vill motverka”) med ett ännu större fokus på deltagarkultur och DIY (gör-det-själv). Deltagarantalet har minskat från drygt 800 personer första året till cirka 200 i år, vilket delvis varit en strategi för att öka närheten och lösa upp gränserna mellan arrangörer, volontärer och besökare.
– Queertopia ska vara utopin som vi skapar tillsammans, underifrån, säger Henny Norberg. Inte utopin som samhällets makthavare och företagens lobbyister kidnappat. Det vi skapar själva kan inte lika lätt tas ifrån oss.”

Alla bilder nedan tagna av mig.

Finstämd fittikon av serietecknaren Sofia ”Sling” Lindh, gjord i Queertopias pysselhörna.

Wienbaserade performancepopartisten Crazy bitch in a cave (intervju).

Den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget (intervju), som fotograferingen till ära gjort masker för att stötta de fängslade medlemmarna i den ryska, feministiska punkgruppen Pussy Riot.

Repbondageworkshop med Queer as Fuck.

Queertopias fistdamm lockade besökare. (Ursäkta lokaltidningsbildtexten!)

”Säg till om du är allergisk mot något, till exempel nötter.”

Tack för mig!