Undrar vad som händer om jag förlorar i hovrätten? (Och med bildkritikens framtid)

Staken och publiciteten

På torsdag (28:e januari) går jag upp i Svea hovrätt mot Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg. Föreningen som 2013 stämde mig för publiceringen av en bild från en utvikskalender med grottdykningstema som jag kritiserade i mitt blogginlägg Fyrtio nyanser av maktbalans (då i tron om att det var en annons).

Äventyrsgruvan förlorade mot mig i tingsrätten, men överklagade. Och nu har de anlitat juristen Staffan Teste, även känd som ”Bildombudsmannen”, som kommer att företräda dem i hovrätten.

Jag måste erkänna att jag trodde att den här historian var över. Om fejden mellan Genusfotografen och folket från Äventyrsgruvan. Det blev så pinsamt tydligt i tingsrätten att deras stämning handlade om kränkthet och hämnd – inte om att Äventyrsgruvan faktiskt lidit ekonomisk skada av att jag ”stulit” deras bild (som de dessutom försett med en viss symbol, som borde ha fått tingsrätten att kasta ut stämningen med grottvattnet).

Dessutom trodde jag att vi äntligen hade förstått varandra, jag och Äventyrsgruvans verksamhetschef Daniel Karlsson. Vi hade till och med vänliga och trevliga telefonsamtal, sommaren efter vårt möte i Södertörns tingsrätt 2014.

Men sedan kom domen. Och överklagan. Och så började allt om från början. Och så måste jag nu, ännu en gång, argumentera för varför vi bör ändra i svensk lag så att ”Bildombudsmannen” Staffan Testes påstående nedan inte längre stämmer:

Legalisera kritisk granskning tack

Det är måndag 12:e maj 2014. Jag sitter bredvid min jurist Alexander Kandiloros i en sal i Södertörns tingsrätt, och Daniel Karlsson kallar sitt första vittne: modellen på bilden som hela rättegången handlar om.

Modellen på bilden är också gift med bildens fotograf, och de är båda medlemmar i Äventyrsgruvan. Förhöret med henne ska styrka att Äventyrsgruvan lidit ekonomisk skada, eftersom hon sedan publiceringen på min blogg inte vill ställa upp på bild i framtida grottkalendrar. (Det finns även ett skriftligt vittnesmål från Daniel Karlssons fru, som vittnar om samma sak.)

Följande citat är transkriberade från förhören som spelades in av tingsrätten:

Daniel Karlsson: Vad kände du när du såg den här bilden som var publicerad på Genusfotografens sida?

Modellen: Väldigt obehagligt. Eftersom den inte skulle vara där. Och att någon tog den och la ut den på sin… eller spred den på nätet. Det var väldigt otrevligt. Obehag.

Daniel Karlsson: Tycker du att texten som stod under den hade relevans med ursprunget från bilden?

Modellen: Nej, inte direkt. Det var inte så vi fotade den bilden. Så texten hade absolut inget med just den bilden att göra. Så det kändes inte så trevligt.

(Min kommentar till bilden – som föreställde modellen sittande i en grotta iklädd en hjälm med pannlampa, två lager dräkter med dragkedjorna neddragna till midjan och en svart behå – löd: ”Reklam för grottdykningsturer. Med en tjej som är på väg att dyka ner i sin egen klyfta. Var tvungen att kolla om inte det här företaget håller till i Danmark”.)

Daniel Karlsson: Du har ju ställt upp på fotograferingar flera gånger till Baggbodykarna och Äventyrsgruvan. Kommer du att ställa upp på fler fotograferingar?

Modellen: Nej, det känns inte så jättetrevligt, faktiskt. Så jag tror nog jag aktar mig för det i fortsättningen.

Daniel Karlsson: Har det något med publiceringen på Genusfotografens hemsida att göra, eller vad var det som gjorde att du bestämde dig för det?

Modellen: Jo, jomen det har det. För jag trodde ju att den skulle vara säker där bilden var. Att den var meningen för kalendern och inget annat. Och det kan man ju inte lita på, tydligen. Så det aktar man sig för i fortsättningen.

Daniel Karlsson: Okej. Inga fler frågor.

Domaren frågar om motparten – det vill säga jag och min jurist – har några frågor. Alexander är precis på väg att inleda sitt förhör, men jag avbryter honom.

Tomas Gunnarsson: Kan jag bara få be om ursäkt först? Det känns inte bra för mig att det kändes obehagligt för dig, med publiceringen av bilden. Och ingen kritik var så klart riktad mot dig som person.

Jag får ögonkontakt med modellen, och känner en lättnad av att ha fått det sagt. Av allt som Äventyrsgruvan har anklagat mig för (piratkopiering av fotografier, osv) så är det här det enda som gnagt. Att mina ord faktiskt kan ha sårat, och väckt obehag hos fel person.

Dock. Redan här har Äventyrsgruvan gjort bort sig. Och det har inte min snabbtänkta jurist missat.

Alexander Kandiloros: Du sa något i stil med – jag tror ordagrant – att bilden ”inte skulle vara där”. Vill du utveckla vad du menar?

Modellen: Vara på… bloggen menar du?

Alexander Kandiloros: Ja, jag vet inte vad du menar?

Modellen: Jag menar att den var på bloggen. Den var till för kalendern, och för Baggbodykarnas sida.

Alexander Kandiloros: Vad gav dig intrycket av att det bara var där den skulle användas?

Modellen: För att det var det som var sagt.

Alexander Kandiloros: Av vem då?

Modellen: Mellan oss.

Alexander Kandiloros: Jag tolkar det som att du pekar på Daniel?

Modellen: Ja… Gruvan.

Alexander Kandiloros: Så Daniel har lovat dig att bilden bara skulle publiceras på hemsidan och i kalendern. Känner du till då att allt material på Baggbodykarnas hemsida är försett med en Creative Commons-licens som innebär att vem som helst utan att fråga om lov får sprida det fritt på nätet?

En pinsam tystnad infinner sig.

Modellen har precis sagt att hon har blivit lovad, av Äventyrsgruvan – av fotografen (sin man) och Daniel Karlsson – att bilden bara skulle få synas i deras kalender och på deras förra förening Baggbodykarnas hemsida. Ingen annanstans.

Samtidigt har de satt en Creative Commons-symbol på bilden. Vilket betyder att det är en bild som vem som helst får använda, utan att fråga om lov först, så länge syftet med publiceringen inte är kommersiellt. (Själva poängen med Creative Commons-licenser är att uppmuntra till spridning.)

Modellen: Näe, jag vet inte, inte att det ska vara utan lov?… Men det är vad jag vet.

Alexander Kandiloros: Utan tillstånd. Alltså, att de avsäger sig rätten att kunna kontrollera vem som använder bilden, så länge det är icke-kommersiellt. Så vem som helst i hela världen får ta den bilden, och det är helt tillåtet. Låter det som att det är i enlighet med det ni har kommit överens om?

Modellen: Jag förstår inte helt vad du menar.

Alexander Kandiloros: Du säger att de har lovat dig att bilden inte skulle få spridas på nätet… Men de har också sagt till hela världen att det är okej att bilden sprids. Då undrar jag om du upplever att det de har gjort överensstämmer med det de har lovat dig?

Daniel Karlsson: Jag skulle vilja göra en liten protest där… För frågan… det stämmer inte…

Alexander Kandiloros: Ja, fast…

Domaren: Jag bestämmer i och för sig vilka frågor som får ställas och inte ställas. Men jag har också lite svårt att se relevansen för…

Alexander Kandiloros: Jo, relevansen är, för att Äventyrsgruvan påstår att det skulle finnas ett skadeståndsansvar från min klients sida, för att den har publicerat bilden, eller att modellen upplever att det har skett på ett sätt som hon inte är bekväm med. Och jag menar ju att det inte är min klient som har möjliggjort det, utan hennes eget läger.

Daniel Karlsson: Vi har inget skadeståndsansvar.

Domaren: Nej, jag tänkte precis säga att jag har ju i och för sig förstått det som att…

Alexander Kandiloros: Du har ju yrkat på det? Förlåt, det kanske inte…

Domaren: Vi kanske ska pausa i förhöret här en liten stund, så kan vi ta den här diskussionen.

Vi tar en paus i huvudförhandlingen. Inspelningen slutar här. Domaren kommer fram till att modellens vittnesmål saknar relevans för målet (jag minns inte hur), och det stryks.

I sin överklagan till hovrätten återupptar Äventyrsgruvan och Bildombudsmannen dock det här spåret. Att jag orsakat gruvan ekonomisk skada i form av utebliven vinst, eftersom min publicering försvårat deras arbete att få tag på nya modeller till framtida kalendrar.

Vridna kommentarerAvhoppade modeller och nedlagd kalender

Jag låter dig som läsare få avgöra trovärdigheten i det här påståendet. Äventyrsgruvan har i alla fall inte skickat in några bevis på att en till kalender ens fanns i planeringsstadiet, eller att de tillfrågat några andra modeller än fotografens och verksamhetschefens fruar om att ställa upp på kalenderfoto.

Under rasten kommer Daniel Karlsson fram till mig. Vi pratar för första gången face-to-face. Han är vänlig, säger att han uppskattar att jag bad modellen om ursäkt. Och så medger han att det var dumt av dem att lägga upp en bild som inte skulle ligga ute under en Creative Commons-licens.

Jag bjuder på ett medgivande jag också: att jag i normala fall inte brukar surfa runt på grottsidor, utan att jag blev tipsad om bilden av någon som besökt deras hemsida och som blivit illa berörd. Daniel säger att han förstår det.

Och så kommer ett erkännande från Daniel som jag hade önskat att han hade sparat tills vi var inne i rättssalen igen: att om jag bara hade varit lite mer ödmjuk dagen då jag ringde upp och bestred Äventyrsgruvans faktura på 13 000 kronor (som jag fått utan förvarning på posten), så hade de inte stämt mig.

– Om det hade varit en lite annan attityd, då hade vi inte stått här idag. Så är det, säger Daniel Karlsson. För vi jobbar inte på det sättet. Men det är som vi brukar säga: Folk som beter sig som skit, de ska skit ha. Nu säger jag inte att du beter dig som skit, men…

Vi skrattar lite åt allt, jag, Daniel och Alexander. Och konstaterar alla tre att det är olyckligt att vi står där (och slösar skattebetalarnas pengar, om inte annat). Sedan blir vi tillbakakallade till rättssalen, och Daniel inleder sitt förhör med nästa vittne: bildens fotograf Nicklas Myrin.

Förhöret med Nicklas Myrin ska bara, från deras sida, bekräfta att det faktiskt är Äventyrsgruvan som äger rättigheterna till bilden som de stämmer mig för. Det här misslyckas de med. Och därför – lite snopet – vinner jag i tingsrätten.

Domen i TR

Men, jag tycker ändå att vi ska ta en titt på vad förhöret med Nicklas Myrin egentligen avslöjade, och hur Äventyrsgruvan klantade sig ytterligare.

Daniel Karlsson: Om någon vill publicera en bild från Baggbodykarnas hemsida, vad brukar vi då säga ska stå som fotograf? Om någon ringer oss och frågar eller mejlar.

Nicklas Myrin: Ja, generellt när föreningen Baggbodykarna har en bild och det kommer en förfrågan om att publicera den någon annanstans, då brukar man kräva antingen att det står Baggbodykarna, eller fotografens namn.

På inspelningen från tingsrätten hör man hur min jurist Alexander Kandiloros ringar in någon anteckning med stooora, ivriga cirklar.

En av punkterna i Äventyrsgruvans stämning är nämligen att jag ska ha orsakat dem ideell skada genom att inte ange fotografens namn (vilket de själva inte heller gjort, för övrigt). Och här säger fotografen själv – i deras eget förhör – att det inte är nödvändigt. Att det räcker med att Baggbodykarna är angivna som källa. Vilket de var på min blogg.

Alexander Kandiloros: Hej Nicklas!

Nicklas Myrin: Hej.

Alexander Kandiloros: Kul att – heh – äntligen träffas. Ja, vi är här snart ett år senare på grund av bilden från 2006 som du har tagit. Och du nämnde tidigare, men det är väl bra att höra dig säga det under ed… Vad är din relation till modellen?

Nicklas Myrin: Det är min fru. Och ja, vi är gifta och bor tillsammans och har barn ihop.

Alexander Kandiloros: Hur kändes det för henne, enligt din uppfattning, när hon fick reda på att bilden hade publicerats på Genusfotografens hemsida?

Nicklas Myrin: Hon var väl inte så nöjd, om man säger så. Det var inte så, tror jag, hon ville att bilden skulle exponeras. På det sättet.

Alexander Kandiloros: Tidigare så har käranden sagt att ni, eller Äventyrsgruvan, har lovat henne att den bara ska synas, eller läggas upp, på Baggbodykarnas hemsida och inte spridas någon annanstans på internet. Vill du klargöra vem som har sagt vad?

Nicklas Myrin: En anledning till att vi la upp den bilden är just för att vi är gifta. För att det är den enda personen som vi skulle våga lägga upp, just på grund av den här risken. Men vi trodde att om vi lägger upp bilden på vår egen hemsida, att den skulle vara hyfsat skyddad då. Och inte spridas. Men nu gjorde den det ändå, och jag kan bara känna mig glad att det inte var någon annan av modellerna.

Alexander Kandiloros: Hur menar du att ni skulle känna er trygga när bilden var försedd med en Creative Commons-licens, som innebär att den får spridas friskt och utan er kontroll på hela internet?

Nicklas Myrin: Mm, men med hänvisning till källa. Så att den hamnar i rätt sammanhang.

Alexander Kandiloros: Den källhänvisades vid Gunnarssons publicering… ju.

Nicklas Myrin: Jo, men det var väl en undertext som tog själva bilden ur sitt sammanhang. På ett negativt sätt.

Alexander Kandiloros: Precis som det är okej att göra, när den är upplagd under en Creative Commons-licens.

Nicklas Myrin: Jag kan inte de reglerna, exakt.

Alexander Kandiloros: Du sa att om man hör av sig – vilket de inte behöver göra, eftersom det är en Creative Commons-licensierad bild – och vill lägga upp er bild, så säger ni att det räcker med fotografens namn eller att Baggbodykarna anges. Så sa du?

Nicklas Myrin: Mm.

Alexander Kandiloros: Och Gunnarsson hänvisade till Baggbodykarna vid sin publicering. Eller hur?

Nicklas Myrin: Jag minns inte.

Alexander Kandiloros: Ja, håller du med om att det i bilden står Baggbodykarna – och Baggbodykarna.org – i övre högra hörnet på bilden?

Nicklas Myrin: Jag är osäker på det. Jag har för mig att det bara stod det här Creative Commons uppe i hörnet. Men jag minns inte exakt.

Domaren: Det går bra att visa bilden.

Alexander Kandiloros: Ja, då får vi visa bilden, om du inte kan minnas det.

Vi letar fram aktbilagan där bilden finns med och ser till att alla berörda tittar på den.

Alexander Kandiloros: Stämmer det att Baggbodykarna i namn som organisation, och ja, som webbadress, står i bilden?

Nicklas Myrin: Mm. Det stämmer.

Alexander Kandiloros: Så det låter då i min uppfattning som att bilden har publicerats av Gunnarsson i enlighet de önskemål ni har, att det ska anges namn på fotograf eller Baggbodykarna?

Nicklas Myrin: Om det hade varit i ideellt syfte. Då stämmer det i princip. Förutom den texten som var med på hemsidan från början.

Alexander Kandiloros: Vilken hemsida, förlåt?

Nicklas Myrin: På Gunnarssons hemsida. Som beskrev bilden. Den texten var helt fel i sammanhanget, tycker jag.

Alexander Kandiloros: Du gillade inte hur Gunnarsson beskrev en bild på din fru?

Nicklas Myrin: Precis.

Alexander Kandiloros: Skulle du beskriva det som sårande?

Nicklas Myrin: Nej, jag skulle beskriva det som inkorrekt.

Alexander Kandiloros: Hur fick det dig att känna då, med dina egna ord?

Nicklas Myrin: Att bilden är på fel plats och förmedlar en syn eller en sanning som inte är korrekt.

Alexander Kandiloros: Så, då hade vi alltså inte suttit här idag om tvisten gällde en annan bild som inte var på din fru?

Nicklas Myrin: Nn-… Jo, det tror jag. För anledningen till att vi är här idag, som jag ser det, det är att Gunnarsson inte har betalat för bilden. Och inte har frågat oss om lov, från början.

Alexander Kandiloros: Vilket han inte behöver, enligt de licensvillkoren som ni har försett bilden med.

Här vet jag allt jag behöver veta. Att Nicklas Myrin & co på Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg reagerade på mina kommentarer om bilden, som kändes ”helt fel i sammanhanget”. Inte på själva publiceringen sig.

På torsdag lär de dock, upptajtade av sitt nya ombud, lägga allt sitt krut på att det visst var publiceringen de reagerade på, och hävda att min blogg är en kommersiell hemsida och jag en kommersiell aktör (trots att jag aldrig har haft några annonser på bloggen, aldrig fått betalt per besökare, klick eller för något innehåll på bloggen och inte ens driver ett eget företag).

Och där kan vi gå över till att prata om juristen Staffan Teste, som driver företaget Bildombudsmannen AB (och som alltså inte är en myndighet, det respektinjagande namnet till trots).

Om du har följt min blogg sedan 2012 så vet du redan exakt vem ”Bildombudsmannen” är. Han hjälpte en fotograf att kräva mig på ett skadestånd på 15 000 kronor för min kritik (och den för kritiken nödvändiga visningen) av bilder på kocken Louise Johansson i Arlanda Express kundtidning Xpress.

Och vad har Bildombudsmannen ägnat sig åt de senaste åren, tro?

Jo, att hjälpa andra aktörer att försöka tysta kritik med hjälp av upphovsrättslagen och fakturor.

Bland Bildombudsmannen AB:s klienter återfinns…

Sverigedemokraternas f.d. pressekreterare Eric Myrin, som 2013 krävde de anti-rasistiska bloggarna Nikke Lindqvist och Torbjörn Jerlerup på pengar för att de använt sig av Sverigedemokraternas logotyp. (Nikke Lindqvist spred en bild där SD:s logotyp kastades i en papperskorg, Jerlerup använde ”blåsippan” i en satirisk karikatyr.) Intressant nog hade logotypen lagts upp under en väldigt generös Creative Commons-licens i Wikipedias gratisbildbank Wikimedia Commons, av Eric Myrin själv. Men det hindrade varken honom eller Bildombudsmannen från att kräva ersättning för den. (Vilket säger något om deras egentliga motivation till pengakravet: det handlade inte ett dugg om att se till att upphovsrätten ska respekteras.)

Dispatch International, en islamfientlig webbtidning som 2013 skickade en faktura på 50 000 kronor till hemsidan Inte rasist, men för publiceringen av en illustration från tidningen i samband med ett kritiskt inlägg, och som även försökte stämma hemsidan med hjälp av Bildombudsmannen. (Inte rasist, men lyckades dock få stämningen nedlagd, med hjälp av ingen mindre än min jurist Alexander Kandiloros.)

Kent Ekeroth, som under 2013–2015 krävt pengar från (och i vissa fall stämt) en rad olika svenska dagstidningar och publikationer – bland andra SvD, Dagens Nyheter, TV4, SVT, Dagens Media, Aftonbladet, Sydsvenskan och Göteborgs-Posten (som Ekeroth och Teste faktiskt fick rätt mot i tingsrätten) – för mediernas otillåtna publicering av bilder från hans konstverk ”Järnrörsfilmen”.

Du ser trenden, va?

Att hämnas på kritiker, tysta kritik och försöka skrämma kritiker till tystnad (eller bara tjäna en snabb hacka) med upphovsrättslagen som vapen.

Och ledande i finslipandet av den metoden är Staffan ”Bildombudsmannen” Teste. Som Äventyrsgruvan nu bjudit in till hovrätten, och som kommer att få chansen att vinna ännu en seger över yttrandefriheten; domar i hovrätten lägger nämligen grunden (praxis) för hur framtida domar ska avgöras (i brist på prejudikat från Högsta domstolen).

I tingsrätten var Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg väldigt tydliga med att de ”inte sysslar med politik” (de är ingen politisk gruva). Men att de blivit inspirerade av Bildombudsmannens metoder kan de inte förneka. Så här skrev de nämligen i sitt allra första yttrande som de skickade in till tingsrätten:

Inspirationen om pengarna

Okej, ett par faktafel. Varken tidningen Arlanda Xpress eller Spectacular studios krävde mig på något skadestånd (och det gick för övrigt aldrig till rättegång). Den som läser mitt blogginlägg Så här blev jag censurerad och 15 000 kronor fattigare ordentligt borde ha snappat upp det. Men vem har tid att läsa ordentligt när det finns snabba cash att tjäna?

Kom till Birger Jarls torg 16 i Stockholm klockan 09.30 på torsdag om du vill se mig och Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg, Bildombudsmannen och Alexander Kandiloros, göra upp i Svea hovrätt.

Tack för mig!


Vem är hen? i SVT

Vem e hen i Sverige SVT Genusfotografen

Igår sändes ett riktigt fint inslag om min och Norrtälje museums utställning Vem är hen? i SVT:s program Sverige!

De lyckades få med intervjuer både med mig och utställningsproducenten Emeli Holmström, klipp ur intervjuerna med Lexi, Puck, m.fl. som är porträtterade i utställningen, en genomgång av ordets historia och SVT:s egna undersökning med folk på stan om ”det lilla ordet som delar svenskarna i två läger”.

Vem är hen? hänger på Norrtälje museum fram tills den 7:e februari. Sedan tas den ner och börjar turnera runt i Sverige. Redan 28:e januari åker den dock upp på väggarna i Kulturhuset Barbacka i Kristianstad, där den hänger till och med 1 mars.

In other news, kolla vilken fin väggbonad min mamma gjorde:

Tomas-mammas-korsstygn

Brukar era mammor också spontanbrodera namnet på er senaste fotoutställning, eller är min extra gullig?


New Yorker vill bli det nya American Apparel

Jag trodde att jag skulle klara mig igenom 2015 utan att skriva om sexistiska klädföretag. Men tji fick jag.

Nu har tre personer – varav den senaste är 12 år – på kort tid tipsat om samma klädkedja som verkar vilja ta American Apparels plats som viderbutiken nr 1.

Ja, för som ni säkert snappat upp kravlar American Apparel på gravkanten. I oktober ansökte de om konkursskydd, vilket betyder att de har SLUT PÅ PENGAR, vilket betyder att ALL PR ÄR INTE BRA PR. Och om ni liksom jag julklappshandlat på Götgatan i Stockholm något i år så har ni kanske lagt märke till detta:

American apparel bortaAmerican Apparel doesn’t live here anymore

American Apparels butik på Götgatan is no more. (De har dock kvar butiken på Kungsgatan, än så länge. Deras enda butik i Skandinavien.)

Och visst. American Apparel kanske går att rädda, av de som tagit över företaget och sparkat företagets forna VD och grundare Dov Charney. Men jag skulle bli mycket förvånad om de klamrade sig fast vid samma hatade image.

Inget av det här verkar dock avskräcka New Yorker.

New Yorker är en tysk klädkedja som har 17 butiker i Sverige, främst riktar sig till en ung målgrupp och vars främsta svenska konkurrenter är Gina Tricot och H&M.

Det råkar också vara en av min kollega Kajsa Svaleryds 12-åriga dotters favoritbutiker.

Hon hade sett fram emot att åka från Gävle till Uppsala och bränna sina julklappspengar där. Men hon ändrade sig, och fylldes av avsmak, när hon i förväg tittade in på New Yorkers hemsida:

New Yorkers katt i vinternatt_700

Och möttes av… en katt. Som håller i en kanna mjölk och utlovar ”hot winter nights” i röda tussförsedda människounderkläder.

Okej, tänkte jag när jag såg det här. Det var ju lite okarakteristiskt och olämpligt av en stor klädkedja som är poppis bland 12-15-åriga tjejer; att dra fram en sån gammal porrig skåpmatsfigur till headerbildspelet. Men mycket värre har jag sett.

Sen scrollade jag neråt. Och möttes av…

En underklädesmodell som suger av en banan:

New Yorkers fallosbanan_600

En modell som suger av en glass:

New Yorkers fallosglass_600

En modell som suger av en gräddtub:

New Yorkers fallosgredde_600

En modell som SUGER på att dricka mjölk:

New Yorkers fallosmjolk_600

En modell som skjuter sig själv i övre magmunnen:

New Yorkers modell skjuter sig_600

En modell som slickar gubbe:

New Yorker slickar gubbe_600

En modell som inte sett Blair Witch Project och därför inte fattar att hennes manliga kollegas paralyserade, bortvända kroppsspråk betyder att de kommer att bli avrättade av en häxa snart:

Blair Witch har tagit han_600

Tysklands svar på Gina Tricot och H&M, alltså?

Jag måste säga att – även om bilderna fortfarande inte är det värsta jag har sett; fortfarande inte American Apparel-nivå – så tror jag aldrig att jag har sett en stor klädkedja frossa loss så ohämmat i fallossymbolik och ejakulationsmetaforer.

Bilderna lär ju knappast vara svårbedömda för Reklamombudsmannen, som – mycket tack vare Sveriges Kvinnolobbys projekt Reklamera (som jag tyckte att de skulle kalla Reklamombudskvinnan) – på löpande band fäller reklam som framställer kvinnor som rena sexobjekt; det vill säga, som redskap för att egga grädden, mjölken, bananen och glassen ur män – inte som egna, självständiga människor och tänkande, handlande subjekt.

Om man lägger till infantiliseringen i att kvinnorna poserar med barbiedockor och leksakspistoler, så blir bilderna rätt så obehagliga. Särskilt med tanke på New Yorkers målgrupp.

Men en bild på deras hemsida som går över alla gränser är denna:

New Yorkers sexuella trakasserier_600

En bild av en kvinna som blir sexuellt trakasserad av fotografen, sittande på en toalett, skylande sig och skrikande/protesterande mot kameran.

Och den här bilden förekommer mitt i en bildserie som i övrigt är sexualiserande och glamouriserande (ett bildspråk som brukar kallas porno chic):

Mitt i allt – sexuella trakasserier_700

Effekten blir att New Yorker inte bara trivialiserar, utan till och med glamouriserar sexuella trakasserier och kränkande av kvinnors kroppsliga integritet.

Needless to say är det något som är väldigt korkat, oansvarigt och direkt farligt att göra. Och därför tycker jag att vi ska låta New Yorker få veta att det inte är okej.

Ni kan höra av er direkt till New Yorker via ett kontaktformulär på deras hemsida.

Sen har de som sagt 17 butiker i Sverige:

New Yorkers butiker i Sverige_500

Jag tycker att alla som bor i närheten av en New Yorker-butik eller har vägarna förbi en kan gå in där och tala om för dem vad vi tycker om deras bilder. Och förklara varför de inte kommer att få våra julklappspengar.

För att citera Kajsa Svaleryd, om hur det gick med henne och dotterns mellandagsshopping:

”Ja, det brukar vara den affären som lockar, men nu fick de tji på en 12-åring med julklappspengar i plånboken.”

Tack för tipset Kajsa, och tack ni övriga som tipsat, Lina Sarenius och Tina Orrmalm.

Gott fräscht år allihopa!

Hoppas ni får ett roligare nyårsfirande än New Yorker:

New Yorkers festliga fest_700Sorry, men det här ser ut som historiens tråkigaste nyårsfest?

PS. Ursäkta röran på bloggen. Är mitt uppe i renovering inför 2016!


Halloweenquiz – Fan är hon för nåt?

Det här Halloweenquizet genomförde jag på Kalmar konstmuseum den 28 oktober. Det görs med fördel tillsammans med barn. (Bra tillfälle att lära dem om sexism!)

Alright. Då var den här. Sexismens favorithögtid. Helgen då – om man ska tro tillverkare och försäljare av Halloweendräkter – män ska klä ut sig, och kvinnor av sig.

Om ni har sett tumblrn Fuck No Sexist Costumes, eller bara spenderat lite tid i nätbutiker som Partykungen, Coolstuff eller Roligaprylar.se, så vet ni redan exakt vad jag pratar om.

När tillverkare av Halloweenkostymer skapar dräkter åt män är syftet 1. Att man ska fatta vilket monster, väsen eller farligt djur man föreställer, 2. Att dräkten ska vara så rolig eller grotesk som möjligt. När de gör dräkter till kvinnor så handlar det först, främst och sist om att göra bäraren så sexig (och/eller göllig) som möjligt.

Exempel:

ExempelclownerVilken av clownerna skulle du helst hitta under ditt täcke?

Det här lånar sig väldigt väl till bildanalys, genusanalys och ren symbolikigenkänning. För ofta är det väldigt sekundärt att man ens ska kunna identifiera vad de kvinnliga versionerna av dräkterna ska föreställa, utan det första könet där att jämföra med.

Men det är exakt vad vi ska försöka göra nu.

Jag kallar det här quizet: Fan är hon för nåt?

Till vänster ser du en kvinnlig variant av en Halloweenutklädnad. Till höger har du facit. Men bara om du svävar med muspekaren över bilden. Försök att lista ut vad hon ska föreställa innan du kollar svaret!

Quizet funkar bäst på dator. Om du använder mobil måste du (nog) klicka på Facit för att få fram svaret. Aja, nu kör vi!

1

Fishnets, korsett, luva och lie, är lite blyg av sig… Hmmm, vem kan det vara?

2

Ok, om ni kollar på serien Monster High är det här lite fusk.
Men för er andra: Vad för slags monster föreställer hon, tro?

3

Den här är lite lat. (Tack Jimmy Håkansson på Nöjesguiden för denna.)

4

Ooh! Nåt slags mat, va? Men vad? (Inte tjuvkika!)

5

På riktigt den läskigaste, om du frågar mig.

6

Det här är en baddräkt, eftersom den här dräkten inte fanns i en kvinnlig (eller kvinnoformad) version. Vilket i sig känns som klassisk andra könet-behandling.

7

Den här tyckte jag var svårast att tyda. (Och därför får du inga ledtrådar.)

8

Och den här hade jag mest problem med. What the fuck?

9

Jag tar tillbaka det. DEN HÄR har jag – och bör alla ha – mest problem med.
Vissa saker ska aldrig sexualiseras, ens på Halloween.

Tack och lov säljs inte den vänstra dräkten ovan av en webbutik på svensk soil. Den värsta svenska motsvarigheten jag hittat – som säljs av bl.a. Coolstuff.se – ser ut så här:


Fett könsstereotyp, dårå. Men inte lika illa. Skulle dock vara kul om ”kvinnliga” bebisar fick vara lika vidriga som sina manliga kussar (denna via Zingland.se)?

10

Okej, här tyckte jag att det blir mer pedagogiskt att vända på det. Vad är den kvinnliga motsvarigheten till Partykungens Blodig kirurg-dräkt, gissar du?

Jepp.

Ingen kvinnlig kirurg i Partykungens garderob. Alla kirurger de har är…

Antingen män eller barn. De har barnkirurger av flera kön – men inga vuxna kvinnor som jobbar som kirurger.

AVSLUTNINGSVIS…

Så tycker jag att vi behöver titta på lite positiva exempel också. Och få lite inspiration! Ifall ni fortfarande inte vet vad ni ska vara ikväll eller imorgon.

Jag bara älskar Michaela ”Hej Blekk” Larsson som vithaj (notera strutfenan):

Forebilder_Haj Blekk

Det här var också en Halloweenhomerun för mig – författaren Sofia Albertsson som The Log Lady från Twin Peaks:

Forebild_Sofia Albertsson som loglady

Och här har vi Sofia Albertsson igen som sin uppfinning Dr. Professor Fleischwäcker:

Forebild_Sofia Albertsson som Professor Fleischwacker

Och här har vi Finlands genusfotograf Fredrika Biström som en bat shit crazy bat:

Forebilder_Fredrika Bistroms bat

Och här har vi Charliene Kiffer som fladdermus, ‘bout to kick som ass (eller egentligen spela in en musikvideo till sin möhippa):

Forebild_Charliene Kiffer

Och så två väldigt unga och väldigt genusbriljanta människor som fattat att normer är till för att brytas:

Forebilder_Darth och Hulken

Och sedan är ju fortfarande inte ALLT utforskat vad gäller vilka tingestar, bestar, kryp och matrester som kan göras sexiga:

Forebilder_Allt kan va sexigtMen när det gäller den biten så skulle jag hemskt gärna se fler bidrag av män. Är du man och sugen på att kreera något sexigt att ha på dig under Halloween – skicka gärna in bilder av dig till mig på tomas.gunnarsson@genusfotografen.se från kvällen!

Och jag ser gärna fler äckliga, läskiga, kreativa och osexiga Halloweenoutfits från kvinnor. Samma adress gäller för er!

Tack för mig!

Avslutningsvis-avslutningsvis: Halloween ju inte bara är sexismens högtid, utan även rasismens och transfobins. Där rekommenderar jag er att läsa t.ex. Nöjesguidens tipslista 7 rasistiska nidbilder du verkligen inte ska klä ut dig till på Halloween och läsa på lite om Halloweendräkten föreställande Caitlyn Jenner, som väckt välförtjänt raseri i USA.

PS. Blev precis tipsad om den grymmaste Halloweendräkten någonsin (tack Charliene Kiffer!). Lite närbesläktad till Sexy Tampon – men betydligt mer badass.
NINJABINDAN:

Ninjabindan


Vem är rädd för hen?

Hej bloggen. Förlåt. Det var inte meningen att lämna dig helt ensam och kal i ett helt halvår. Jag har bara varit så otroligt upptagen. Jag har låtit ett par större, växande projekt sluka allt mitt blod, min svett och mina tårar under en tid. Men jag tänkte använda dig nu, för att berätta om ett av dem. Jag kommer också att berätta om det live på Norrtälje museum den 4:e november:

Genusfotografen rider till stan

Vem är hen? är en fotoutställning som jag gjort tillsammans med etnologen och utställningsproducenten Emeli Holmström på Norrtälje museum, och som nyss även fick bli en fotobok.

Hen_TheBook
Theo på sin balkong i Husby.

Utställningen tar upp en hel våning på Norrtälje museum (tills den 8 februari 2016, då den börjar vandra runt i Sverige) och består av porträtt och intervjuer med sju personer som varken kan eller vill identifiera sig som kvinnor eller män.

Den yngsta i utställningen – Jon – var 17 år när vi fotograferade hen under en antirasistisk manifestation på Sergels torg i Stockholm dagen efter att SD fått 13 % i riksdagsvalet.

Den äldsta – queerkonstnären Del LaGrace Volcano – var 57 år och väntade sitt andra barn med höggravida Matt när vi besökte dem i deras hem i Örebro.

Sju sinsemellan väldigt olika personer. Vissa som genomgått könskorrigerande behandling i form av hormoner och operationer, andra som inte behövt det. Vissa som jobbar som mattelärare, andra som gör symaskinsmusik. Det enda de har gemensamt är att deras könsidentitet ligger bortom tvåkönsnormen – att de är icke-binära – och att de använder pronomenet hen (med flera) om sig själva.

Hen_Puckiboken
Puck, som växlar mellan könsidentiteterna
man, kvinna, neutrum och androgyn.

Hen_JonsBlick
Jon, som skrivit och spelat in spoken word-dikter till utställningen.

Hen_DelochFamilj
Genderqueera familjen Volcano: mappa Del,
mamma Matt-ilda, 3-åriga Mika och Nico i magen.

Från början hade Emeli Holmström tänkt att utställningen skulle fokusera lika mycket på själva ordet hen och debatten kring det (som uncorkades på allvar 2012 i och med släppet av Jesper Lundqvists barnbok Kivi & Monsterhund). Och det inslaget finns fortfarande med. Det finns en tidslinje över ordets framfart, en vägg med en ordlista, en tv-skärm där det loopas intervjuer med språkforskaren Daniel Wojahn och regissören och dramatikern Nasim Aghili (som var redaktör på tidskriften FUL som redan 2007 använde hen som standard i sina texter).

Men särskilt när jag och Emeli spelade in intervjuer med folk på stan i Norrtälje och Stockholm märkte vi vad som verkligen saknas.

De flesta vi pratade med var positiva till ordet. Men nästan ingen kände någon som vill bli kallade hen, eller fick ens någon bild i huvudet av någon person när de hörde ordet.

Alien
”Jag ser en alien, typ, när jag hör ‘hen’. Något som inte borde finnas”.

Bilder. Det är det som saknas.

Slaget om ordet är tämligen vunnet, skulle jag säga. När så väl Svenska Akademiens ordlista som söta blomsterhandlare hjärtligt omfamnat ordet:

Hens here nowKerstins blommor

Men vi har fortfarande än lång väg kvar tills att personerna vars existens får ett erkännande i språket i och med ordet får samma erkännande från till exempel staten.

Vi måste alla fortfarande ha ett av två juridiska kön och en näst sista siffra i personnumret som golar om vilket. Icke-binära möts fortfarande av okunskap och oförstående i mötet med vården. Ofta blir de tvungna att – liksom Immanuel Brändemo – fejka att de är något de inte är för att få vård:

”Första gången jag sökte könskorrigering var jag öppen med att jag inte har nån könsidentitet. Då fick jag nej, nej, nej från alla håll. Så när jag sökte igen kände jag att jag var tvungen att gå in i en roll. ‘Jag är minsann en man’. Det var först när jag tagit mig igenom hela utredningen och börjat få testosteron som jag vågade börja prata om att jag egentligen inte har någon könsidentitet.”

Personer som vägrar indelningen i kvinnor och män blir fortfarande ifrågasatta, utfrågade, hånflinade åt, hatade, hotade, trakasserade och osynliggjorda. Och då är ordet ”hen” en av få möjligheter till en positiv spegling. Eller för att citera Adrian Forssander på RFSL Roslagen som invigningstalade väldigt vackert på vernissagen i vår:

”[Att använda hen som pronomen] är att inte kompromissa men den du är – fast det ibland kan kännas som en hel värld säger att du har fel om vem du är.”

Hen_Immanuel
Immanuel åker sig på ett skäggryck av en sotis fotograf som inte kan odla eget.

Flera personer i utställningen pratar också om känslan av osynlighet.

Puck:

”Att växa upp utan några som helst förebilder blir en ganska ensam värld.”

Jon:

”Om jag och Peter går och håller varandra i handen och jag klär mig maskulint så tar folk oss för bögar. Det är verkligen så att transpersoner inte finns i folks hjärnor. Folk är så fast i det här binära könssystemet.”

Ja, verkligen. Vi är fast i tanken om att det bara finns två kön. Men ett bra sätt att börja göra sig fri från den tankekonstruktionen, tror jag är att ta sig till Norrtälje museum, ställa sig mitt i rummet där du är omringad av 70-160 cm höga förstoringar av Puck, Theo, Lexi, Leo, Del, Immanuel och Jons blickar – och försöka förneka att de finns.

Hen_TheosBlick
”Uppdelningen mellan manligt och kvinnligt är en absurd
medeltida grej vi borde ha vuxit ifrån för länge sen.” /Theo

Lexi av Tomas Gunnarsson_Genusfotografen 1
Lexi, 19 år, som tror på att älska sig själv och
rikta allt sitt hat mot patriarkatet istället för inåt.

När någon vill ”debattera” ordet hen med mig brukar jag försöka få något dött i blicken. För det finns ju faktiskt inget att debattera. Jag citerar Nasim Aghili:

”Jag tror att ordet hen kan fylla olika funktioner. Men den absolut viktigaste om man ser till människovärde och mänskliga rättigheter, en så grundläggande funktion, är att alla måste ha ett pronomen som på något sätt beskriver dem.”

På samma sätt brukar jag skrika lite inombords när folk besjunger hur ”praktiskt” hen är. Som om ordets främsta förtjänst är att det gör språket liiite mindre tids- och platskonsumerande (genom elimineringen av dubbelformen ”hon eller han”) och därför kan man ju inte ha något emot det.

Om det vore tvärtom då? Om det var pyttelite krångligare att säga? Om det kostade en halv utandning extra? Skulle vi radera icke-binära ur språket igen då?

Hen_FrunsflyktigaflatighetHen_MaleFemaleFuckyouKylskåpskonst hemma hos Theo av tyska konstnären Trouble-X.

Men okej. Jo. Det finns en sak som faktiskt är intressant att diskutera med ordet hen. Och det är varför det skrämmer vissa människor så.

Och det är precis vad språkforskaren Daniel Wojahns avhandling om språkaktivism och feministiska språkförändringar handlar om. Han har analyserat 2000 negativa kommentarer från hen-haters och jämfört dem med hur språkaktivister ser på ordet. Och de visar sig att båda ser samma förändringspotential.

De som är motståndare till ordet vill ofta ge intrycket av att de ser kön som något stabilt (”låt pojkar vara pojkar och flickor flickor!”). Och enligt dem ägnar sig feminister bara åt språkliga bagateller och pk-ivrande när de promotar ordet. Samtidigt kan de i nästa mening själva varna för att ordet ”hen” ska göra våra barn könsförvirrade, vilket kan leda till att alla könsskillnader utplånas och att människosläktet blir till en enda stor könlös soppa.

Och därigenom erkänner de själva att de ser på språket som lika verklighetskonstruerande och viktigt som språkaktivisterna gör. De vill bara att inget ska förändras. Att inga maktordningar som bygger på isärhållande – som t.ex. kön – ska rubbas.

Hen_WhosAfraidoftheBigBadHen

På frågan om vad folk egentligen är rädda för svarade Puck:

”Ja, det undrar jag också. Vad är folk är så himla rädda för? Vad är det som gör att folk bryter ihop för att den som vinner schlagerfestivalen har klänning och skägg. Vad är det som gör att folk säger: ‘Så här får det inte vara. Du måste åtminstone raka av dig skägget om du ska ha klänning på dig.’

Fundera på den. Vad tror du ligger bakom det Judith Butler kallade ”genuspanik”?

Nu vet du i alla fall vilken plats jag rekommenderar för att stå och grubbla över det.

Hen_HanHenHon
När man lämnar Vem är hen? får man tre val: HAN, HEN eller HON.

Den 4/11 18.00 på Norrtälje museum, som sagt. Då berättar jag om utställningen och om min och Emelis arbetsprocess (som för min del började med att Emeli ringde mig våren 2014, när jag precis satt och funderade själv på att göra en utställning med titeln Henkunskap). Jag kommer också att prata om hur bilder antingen kan begränsa oss eller kittla vår fantasi om vilka vi kan vara.

Eftersom det här är första gången jag skriver av mig om utställningen skulle jag också vilja passa på att tacka alla som ryckte in och hjälpte mig att göra klart mina bilder och filmer, när blodet och svetten tröt. Tack superpraktikant Hanna Liljehag, tack Kristina Wicksell för filmklippningen, tack Mats Jönsson för ljuddesignen och tack Carl-Fredrik Jensen för assistans i bildbearbetningen.

Och inte minst, tack Leo, Lexi, Theo, Immanuel, Puck, Jon, och Del för att ni släppte in oss i era liv och cribs och för att ni är ni.

Tack för mig!

För frågor om Vem är hen? Om språk och identitet kan ni kontakta mig eller Emeli Holmström på emeli.holmstrom@norrtalje.se. Utställningen är producerad av Norrtälje museum och Norrtälje kommun.

Hen_JagochEmeli

PS. Angående utställningens eventuellt lite mossiga titel skulle jag bara vilja citera Adrian Forssander på RFSL Roslagen igen:

”Och så var det den där frågan: Vem är hen? Jo, jag hade ju bara ett svar på den. Hen som väljer att identifiera sig så.”

Punkt.