Groomingföretaget

Triggervarning: Inlägget innehåller nya beskrivningar av sexuellt utnyttjande och sexuella trakasserier. De kommer i slutet av inlägget, avskilda från resten av texten med tre vertikala stjärnor (*).

Detta har hänt:

Dov i SVT

Dov Charney, American Apparels vd och grundare, har uttalat sig om ”Fridas” historia och om den senaste tidens anklagelser (till stor del härstammande härifrån) om sexism.

I P1-morgon kan ni höra hans försvarstal direkt efter en ny intervju med Frida (som fått sina svar inlästa av någon annan), med kommentarer av Annika Berner, lektor på Beckmans designhögskola. Och i Gomorron Sverige kan ni se honom prata till en stillbild av sig själv, följt av en intervju med mig och reklamforskaren Nina Åkestam.

Nina och jag i Gomorron

Jag och Åkestam fick tyvärr inte ställa frågor direkt till Charney, och han fick inte heller chansen att bemöta våra kommentarer. Men det här hade han i alla fall att säga om att en av hans närmaste medarbetare utnyttjade Frida sexuellt i samband med två plåtningar på ett hotellrum i Stockholm 2007:

1. Frida var byxmyndig enligt svensk lag 2007.

Vd:n påpekade på allvar det. (3:45 in i intervjun med P1.)

2. Bilderna publicerades aldrig, varken på nätet eller i någon tidning. En bild kan ha hängt i en av butikerna.

Ja. Frida bekräftar att en bild från den första, nattliga klädfotograferingen på Hotell Rival hängde i Götgatan-butiken under själva premiärfesten.

3. Frida valde att ta jobb på American Apparel och jobbade tusentals timmar för dem, trots det som hände 2007, så förmodligen försöker Frida bara dra nytta av tillfället.

Dov Charney har använt samma argument (5:35) om ex-anställda som anmält honom för sexuella övergrepp eller sexuella trakasserier: att det egentligen handlar om uppmärksamhets- och pengakåthet från deras sida. Han glömmer dock att förklara hur Fridas sensationslystnad rimmar med att hon är anonym.

Om påståendet att hans företags reklambilder skulle vara sexistiska säger Charney:

4. 80 procent av American Apparels försäljning sker till kvinnor. Därför har de fler kvinnor än män i sina bilder. ”Har vi aldrig haft män i våra underkläder? Jo, det har vi.”

PantytimeAmerican Apparel boxer short
IG, Årets sexist 2013.

5. ”Vi har många kvinnor i maktpositioner i vårt företag. Majoriteten av våra annonskampanjer är kontrollerade av kvinnor. Många av våra fotografer och merparten av människorna som organiserar vår reklam är kvinnor.”

För det första: American Apparels bolagsstyrelse och chefsgrupp består av 100% män.

AmAppsledning
American Apparels styrelse. Antal kvinnor: 0.

AmApps executives
American Apparels högsta chefer. Antal kvinnor: 0.

För det andra: Jävligt passande argument av Charney, med tanke på att fotografen från American Apparel som tog initiativet till att utnyttja Frida sexuellt var en kvinna.

Tror Dov att vi är så naiva (och essentialistiska) att vi inte kan tänka oss att någon kvinna någonsin skulle vilja utnyttja en likkönad?

6. ”Att våra reklamkampanjer skulle ha något att göra med sexuella övergrepp är absurt. Snarare omfamnar vi unga vuxnas kultur idag. Jag tycker att våra annonser är en reflektion av vad du ser på Tumblr, vad du ser på Instagram, vad du ser i sociala medier.”

Det här argumentet tycker jag kastar mest nytt ljus på hur monstret American Apparel egentligen lyckas existera.

Vad American Apparel gör med sin Tumblr är att imitera unga tjejers bloggar för att framstå som coola, hippa och nere med kidsen; att sudda ut gränsen mellan annonser och unga tjejers egna bilder på ett sätt som för målgruppen (tjejer på 15 år och uppåt) gör att American Apparel mer framstår som en vän än ett parasiterande, sexistprisvinnande företag drivet av 30–40-åringar som utnyttjar 16-åriga tjejer på hotellrum.

Dump av American Apparels tumblr med pilar

1. En realistisk bild föreställande en tjej som visar sin baddräkt och kropp i Photobooth (ett digitalt fotobåsprogram som följer med alla Apple-datorer).

2. En realistisk bild föreställande en busig tjej som tagit sköna selfies i ett analogt fotobås.

3. En annonsbild från American Apparel föreställande en tjej som leker tittut.

4. En annonsbild som – tror jag– ska föreställa en gammal, blek retropinupbild som din busiga polare American Apparel fyllt i bröstvårtorna och konturerna på med blyertspenna.

Dump av American Apparels tumblr med pilar 2

1. Typisk ’vaknade upp i pojkvännens kalsonger’-bild som är lite av American Apparels signum.

2. Cool bild av topless kvinna med sina nakna barn som rekvisita. (Jane Birkin med döttrarna Charlotte Gainsbourg och Kate Barry.)

3. En bild som – tror jag – ska gestalta porrscenariot ’lärare tafsar på skolflicka som först är ovillig men sen villig’, och som normaliserar sexuella övergrepp mot unga tjejer.

4. Söt kattunge som boxar mot kameran.

5. En American Apparel-produkt.

Dump av American Apparels tumblr med pilar 3En lektion i hur man löser upp gränsen mellan mode och porr.

Så här definierar Polisen grooming:

”Grooming innebär att någon tar kontakt med andra för att längre fram begå övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor.

Vid grooming sker oftast den första kontakten på ett chatforum eller en sida för kontaktannonser. Groomaren kan svara på inlägg och annonser från andra eller själv skiva meddelanden och annonser till andra. Han eller hon tar kontakt för att successivt odla en relation som ska leda till en träff i sexuellt syfte.

Groomare lämnar ofta felaktig information om sig själva för att dra till sig kontakter. En groomare kan till exempel utge sig för att vara en ung flicka med hästar som sin stora hobby. När första kontakten etablerats försöker groomaren att göra sig själv intressant genom att lägga ut lockbeten, till exempel att han eller hon har tillgång till att rida hästar gratis.

Groomare försöker ofta bygga upp ett förtroende och göra offret beroende på något sätt. Så småningom bjuder groomaren in till en träff. Vid mötet försöker han eller hon fullfölja sitt planerade övergrepp.”

Och så här skriver Wikipedia om groomare:

”De kan visa pornografi – videor eller bilder – för barnet, med hopp om att göra det lättare för barnet att acceptera sådana handlingar, på så sätt normalisera beteendet.”

Jag säger inte att American Apparel är en enda stor pedofilliga (även om det kan kännas så ibland). Men jag säger att deras sätt att nå ut till sin målgrupp liknar grooming: Hur de taktiskt, träffsäkert och insatt härmar unga tjejers bildspråk, anammar deras hobbies, humor och habegär (garanterat med hjälp av kvinnor) för att vinna deras förtroende och sälja in idén om att det är coolt att leva i ett patriarkalt system där kvinnors kroppar konstant objektifieras och sexualiseras för att kunna exploateras; en process som underlättas om kvinnor – med videor eller bilder – nötts ner till att acceptera sin situation som objekt.

Jag förstår om det kan kännas svårsmält, men vad American Apparel intalar sin målgrupp är att ett coolt ställe att vara på är på rygg, drogad och skrevande i Dov Charneys… spjälsäng?

American Apparel leggings
Produktbild från American Apparels tumblr. Notera foten.

Sen kan man tillägga:

Om Dov Charney verkligen har koll på ”unga vuxnas kultur idag”, så borde han känna till att den vanligaste typen av kränkningar som unga tjejer blir utsatta för på nätet är spridning eller hot om spridning av sexuella foton och filmer i syfte att trakassera dem.

I en debattartikel i SvD beskriver SKR (Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund) hur flickor som hör av sig till tjejjourer för att en kille smygfilmat dem när de haft sex, eller lagt ut intima bilder av dem på porrsidor, ofta känner skuld- och skamkänslor och söker bekräftelse på att det verkligen är en kränkning de utsatts för. Eftersom resten av samhället inte reagerar. Eftersom de – liksom Dov Charney – tror att det ingår i ”unga vuxnas kultur”.

Sexvanor
Artikel i Dagens Juridik, 21 oktober 2013.

Groomingföretaget. Så ser jag mer och mer på American Apparel. Och då har jag inte ens (åter)kommit till den del av deras företagskultur som mest liknar reell, handfast grooming. Nämligen hur de bländar 16-åriga tjejer med sin status och hipphet, lockar upp dem på hotellrum (med löften om modell- eller butiksjobb), utnyttjar dem, smygfilmar dem, och hänger upp dem i sina butiker.

Frida till P1-morgon:

”Jag tror inte folk kan föreställa sig hur många barriärer man måste gå igenom för att sen säga nej. Jag kände att det förväntades av mig att ha sex med dem. Att det är så här det går till när man tar bilder för det här företaget.”

Och Frida är långt ifrån ensam. Efter publiceringen av mitt inlägg ”Do you like kissing?” har flera har hört av sig för att berätta liknande historier om American Apparel.

*

*

*

En kommentar till HanaPees blogginlägg Kanske är det dags att ta bojkotten till ny nivå på Nöjesguiden.se:

Elsa Hs historia

En kommentar till min intervju med Frida:

Kommentar av c

Jag hörde av mig till c, som hade lämnat sin riktiga mailadress. På Facebook gav hon mig den långa versionen:

c om AAchefen

Nu känner jag att jag har skrivit tillräckligt om American Apparel för ett tag. Vid det här laget hoppas jag att ni vet vad ni ska göra.

Bojkotta American Apparel åt helvete. Säg åt alla ni känner att göra likadant.

Om du tror att du orkar läsa ännu mer om det här företaget, trots spyan som står dig upp i halsen, rekommenderar jag följande texter:

Övergrepp är inte coolt, sexigt eller radikalt, av Maria Sveland, ETC, 5 maj 2014.

American Apparel – den stulna revolten, av Malin Michea, Temper Magazine, 27 april 2014.

Kvinnan som vara hos American Apparel, av Liza Andersson, Like a bad girl should, 7 april 2014.

Ett rättssamhälle som sviker unga tjejer, av Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, SvD Brännpunkt, 23 oktober 2013.

American Apparel – en skriftlig ordspya, av Emelie Frida Eriksson, En blommig tekopp, 19 mars 2013.

Tack för mig!


”Do you like kissing?”

Fridas mail

Det är sommarnatt 14 augusti 2007. Frida är på väg hem från klubben F12 i Stockholm. Det är ljust ute, fåglarna kvittrar. Hon är full, glad och går barfota med klackskorna i handen.

Vid Slussen träffar hon två personer som hon känner igen från öppningen av American Apparels nya butik på Götgatan.

Kvinnan är en högt uppsatt person inom American Apparel som kommit till Stockholm från huvudkontoret i Los Angeles för att hjälpa till med öppningen och scouta modeller till företagets reklambilder. Mannen jobbar inom svensk modemedia. Båda är i 30-årsåldern, i Fridas ögon snygga och coola, och har makt.

Frida skulle gärna jobba i butiken. Det var därför hon följde med sin vän till den pågående sommaröppningen (tjejer kommer in från gatan, provar kläder och blir fotograferade medan folk står och målar; vissa kvällar bjuds det på öl). Och det är därifrån hon känner igen kvinnan och mannen som hon nu står och småpratar med vid Slussen. Kvinnan bor på ett hotell vid Mariatorget, och Frida ska åt samma håll, så de promenerar tillsammans.

Framme vid Hotell Rival på Mariatorget frågar kvinnan om Frida vill följa med upp på hennes rum. Efterfesta lite. Ta lite bilder.

Frida tackar självklart ja. Att bli plåtad för det stora, amerikanska, jätteballa företaget som öppnar? Hon känner sig smickrad.

På hotellrummet röker kvinnan och mannen hasch. Frida får låna en t-shirt från American Apparel som de börjar plåta henne i. Det är kvinnan som tar alla initiativ.

– Hon var väldigt charmig, men också väldigt dominant. Hon gav tydliga instruktioner. Inget gullande, liksom. Det där man oftast ser hos män. En skulle kunna säga att hon hade alla egenskaperna som en snuskig manlig fotograf har. Eller som män i höga positioner lärt sig att bete sig.

Frida är väl medveten om American Apparels hipsterporriga image, men hon reagerar inte på att bilderna de tar skulle vara särskilt utmanande.

– Det var otroligt avslappnat. Jag hoppade i sängen och så tog vi bilder… Sjukt barnsligt, när jag tänker på det. Att hoppa i sängen.

Det blir ännu ljusare ute. Frida säger att hon funderar på att gå hem. Då säger kvinnan att Frida kan få sova över om hon vill.

När de tre ligger i sängen vänder sig kvinnan till Frida och frågar: ”Do you like kissing?”

– Den frasen. Den kommer jag aldrig glömma. Det är verkligen så här… Har du sett en naken kropp någon gång? Det är inte så man pratar till en vuxen människa. Hon visste precis vad hon gjorde. Hon gjorde mig till ännu yngre än jag var, och hon gillade det.

tycker Frida att kvinnan är cool, snygg och liksom stark. När de hånglat en stund säger kvinnan: ”I think you should kiss him too.”

– Och sen var det igång.

En trekant. Eller som Frida förstår det nu: Ett sexuellt utnyttjande.

Ett par veckor senare ses de tre igen. På samma hotellrum. För att ta fler bilder.

Inför den här plåtningen har Frida fått i uppgift att gå till butiken och välja ut kläder. Hon går in på hotelltoaletten och tar på sig en American Apparel-klänning hon gillar. När hon kommer ut ligger kvinnan och suger av mannen.

– Alltså det är bara så jävla sjukt. Helt avslappnat. Jag kommer in i det där rummet och det här händer. Och jag blev lite så här: ”Hej hej… Guys? Hello?”

Det slutar precis som den första gången. De fotograferar Frida. Sedan har de sex.

I januari 2008 får Frida ett avtal som hon måste skriva på. Det säger att hon ger företaget tillstånd att publicera bilderna av henne.

Frida skriver under. Trots att hon – sjutton år nu – är omyndig och egentligen behöver en förälders underskrift.

Kontraktet censurerat

Något jobb på American Apparel blev det inte för Frida 2007.

När jag träffar Frida på Scandic Malmen på Götgatan – några hundra meter från butiken där allt började – har hon däremot hunnit jobba i två år inom företaget. Först som butiksbiträde i London, där hon klättrade till posten som biträdande butikschef. Hösten 2011 sökte företaget personal i Stockholm. Frida fick jobbet.

Frida vittnar om en företagskultur nästan lika sjuk som deras bildspråk. Som training manager (i praktiken butikschef men utan titeln och lönen) var hon tvungen att jobba över en till två timmar varje dag för att fotografera butiken, för att sedan skicka bildbevis till cheferna om att en ”perfect close” genomförts: Att varje galge i butiken särats så att kläderna hänger på identiskt avstånd från varandra.

– Det kändes inte så motiverande när de inte visade någon tillit alls. Det var nästan som när fångar som får dra stenar från den ena sidan av en gård till den andra för att sedan dra tillbaka dem. Äcklig symbolik jag just använde, men det är den typen av härskarteknik de använder. Kan ni flytta hela butiken till den hörnan? Ta en bild av det och flytta sedan tillbaka den till den andra hörnan. Skicka en bild på det. OK, det var inget.

En kväll vaknade Frida på sitt sovrumsgolv med munnen full av blod. Hon hade fått en panikångestattack, fallit ihop och nästan bitit hål på läppen. Ett par veckor senare var hon på väg för att fika med en vän och föll ihop på Kungsgatan, huvudet före i asfalten. En ambulans hämtade henne och hon fick tillbringa ett dygn på sjukhus. När hon berättade för sin chef om vad som hade hänt fick hon två dagars ledigt. Sedan mer jobb.

Hennes chef – som för övrigt bemötte hennes jobbförfrågningar 2007 genom att skicka sexiga sms och Facebook-chattmeddelanden – sa hela tiden till henne att vara hårdare mot personalen. Hon blev någon hon inte ville vara. En dag, när en tjej i personalen ville gå hem för att en vän till henne hoppat från en bro, sa Frida nej.

Fridas stressymptom blev värre och värre. Hennes händer skakade. Hon tappade känseln i ena smalbenet. Alla i personalen var oroliga för henne, utom hennes chef, som drog in hennes semester.

När Frida till slut började säga ifrån tog chefen med henne ut på en promenad och talade om för henne att hon hade ingenting att vara stolt över med sitt arbete på butiken. (Trots att hon bidragit till att lyfta försäljningssiffrorna så att det för första gången på länge gått bra för American Apparel i Stockholm.)

Trakasserierna – som Frida beskriver det – fortsatte via mail. När Frida fortsatte att ifrågasätta, hårdnade chefens ton ytterligare:

Chefen till Frida
Ett av mailen Frida skrev ut innan American Apparel raderade hennes mailkonto.

Frida blev kallad till ett ”disciplinmöte” där hon blev rekommenderad att säga upp sig. Vilket hon gjorde.

En av Fridas arbetsuppgifter medan hon jobbade på American Apparel var att sätta upp reklambilder och affischer i butiken, som skickades från huvudkontoret.

– Jag tror inte att man tänker på det, men det är otroligt mycket bilder inne i American Apparels butiker överlag. Vid varje klädesplagg hänger det en liten bild. Affischerna som hänger i butikerna, där kan man i princip välja. Jag försökte plocka ut bilder som inte hade den här typen av sexistiskt budskap, utan där de visade kläderna. Det är ju kläder vi säljer, inte tuttar. Eller, jag ville inte sälja tuttar.

Vad kunde det vara för slags bilder, alltså?

– Om du har ett par kalsonger, då kunde du ha fått en bild där en tjej har på sig kalsongerna och ligger med händerna för tuttarna, eller så kan man vända på den, så är det en snubbe som har på sig kalsongerna och visar vad de är till för. Jag försökte göra mitt bästa för att upprätthålla någon form av värdighet.

Så du gick runt och städade undan de mest sexualiserande bilderna i deras butik… efter det du hade varit med om.

– Shit, jag har aldrig sett det så.

Du har inte det?

– Nej, men det ligger ju någonting i det. Nästan som om det vore terapeutiskt, eller hur? Men jag tror att jag inte har velat erkänna för mig själv vad det egentligen är jag har varit med om.

Ad_ApparelNews 240205.ai
Annons för herrkalsonger av American Apparel.

Frida och jag följer upp vår intervju via telefon och chatt. En kväll hör hon av sig för att dela med sig av en ganska kuslig upptäckt.

Hon har hittat sitt gamla konto på Bilddagboken med bilder från 2007–2009 och sett att hon faktiskt har bilder från sitt första möte med American Apparel, som hon publicerat samma datum som det hände:

American Apparel-kvinnan censurerad

– Under den här tiden var jag besatt av att samla på mig roliga historier – galna grejer att vara med om. Det var coolt att ligga med mycket äldre killar som jobbar inom media, och det vet mediasnubbarna om. Eller mediabruttorna, för den delen… Frida med de roliga anekdoterna, det blev liksom jag. Och hela tiden försökte jag inbilla mig att jag var en stark, självständig kvinna. Som jag trodde att jag var. Och det är sjukt jobbigt att inse att det inte var så. Det går inte att vara en Stark Kvinna när man är sexton. Det är något jag har fattat nu. Att det var något de utnyttjade.

Frida fnyser generat.

– Och det är ju intressant, för nu vet jag att kvinnor också kan begå övergrepp.

Hur påverkade det situationen, att hon var kvinna?

– Det var lömskt. Jag kunde inte föreställa mig att en cool tjej skulle vara en sexförbrytare. Det ingav en falsk trygghet, tror jag. Och det var nog en ganska viktig faktor i det hela, just att hon var kvinna.

Vad tänker du om henne nu?

– En helt vanlig människa i maktposition, med skitdåliga värderingar. Vad ska jag säga? Jo, och förresten. Mannen som var med. Han hörde av sig till mig och sa att han hade en ”jätterolig film” från den här natten. En tiosekundersfilm eller liknande. Då hade hon slagit på något slags filmläge på kameran och smygfilmat mig med honom.

Kvinnan som tog med Frida upp på sitt hotellrum följde bara arbetsmetoden som American Apparel är känt för. Eller snarare: som American Apparels grundare och vd Dov Charney är känd för.

American Apparels estetik – grovt sexualiserande bilder av unga tjejer som ligger på mage eller går ner i spagat eller gör något annat flickigt och udda i trosor och i minimalt möblerade lägenheter eller hotellrum, badande i iskallt blixtljus – är också skapad av Dov Charney (som i sin tur influerats av Terry Richardson, mannen som ofta kreddas för att ha löst upp gränsen mellan mode och porr).

Det är Dov Charney själv som tar många av American Apparels annonsbilder, och hittills har han blivit anmäld för sexuella trakasserier av sju före detta anställda.

American Apparel påstår att tjejerna på bilderna faktiskt är anställda som jobbar i deras butiker också.

– Ja, det är oftast anställda.

Vad tänker du om det?

– Det bara förstärker hur mycket American Apparel är en sekt. En bubbla. För då jobbar ju de här tjejerna med American Apparel och modellar för dem hela tiden. De träffar ju fan inga andra människor.

Så då är de underordnade i dubbel bemärkelse. Både i hur undergivet de poserar och att de faktiskt står i beroendeställning som anställda.

– Absolut. Och, de här bilderna av mig togs ju i klassisk American Apparel-stil, på vita lakan i en hotellsäng. Och vad hände i den sängen sedan? Historien bakom bilden är precis det som åskådaren ska tro. Ja, de ligger på riktigt. Det är inte ett skickligt iscensatt fotografi. Det är dokumentation.

Ad_Vice UK 030706.ai

Blurrad American Apparel-annons gatan

Blurrad American Apparel-annons bresar

Ad_Deep 151206.ai

American Apparel annonsen playtime

– Sedan kan jag ju bara spekulera kring hur andra modellers erfarenheter ser ut, men jag är absolut övertygad om att min historia inte är unik inom American Apparel. Alla som arbetar på American Apparel är fullt medvetna om anmälningarna mot Dov Charney.

Frida ger mig kontaktuppgifterna till Amira. Hon och Frida jobbade tillsammans i Kungsgatan-butiken 2012 och egentligen tar jag mest kontakt med henne för att kunna bekräfta uppgifter Frida lämnat om sin tid som anställd på American Apparel.

Jag ställer samma fråga som jag ställde till Frida. Om det faktiskt är anställda på företaget som modellar i reklambilderna.

– Ja, flera av modellerna är faktiskt såna som har jobbat i butikerna. Jag känner flera. Jag har till exempel en vän som blev fotograferad av Dov Charney personligen i hans hem. Och hon blev ihälld champagne, blev jättefull och ställde upp på foton som nu finns på hela internet, där hon särar på benen och är praktiskt taget naken. Det gäller också en annan vän jag har som blivit fotograferad av honom personligen. Man åker till honom i Los Angeles. Man träder in i hans vardagsrum, sen börjar det. Du får alkohol. Han ska fixa till ditt hår, och bara råkar stoppa in tummen i din mun.

Amira fortsätter:

– Det är mycket så här, han flåsar modellen i nacken, drar fingret i troslinningen – för att rätta till. Och så vill han att man suger av honom. Sen är man klar och skickas därifrån. Och så kommer han till ens butik och så tittar han inte på en, för du är Ingen, du är bara en av alla tjejer som blivit utnyttjade i hans vardagsrum. Och han minns inte ditt ansikte, för det var inte det han tittade på.

Ad_S Magazine 170907.ai

I början av februari utlyste jag tävlingen Årets sexist 2013. Jag nominerade själv sex kandidater och lät mina läsare rösta. Av dem tog American Apparel lätt hem titeln med nära 10 000 röster av 27 901.

I mina analyser håller jag mig oftast inom bilderna. Hur görs det skillnad på kvinnor och män i bilder och vilka budskap om femininitet och maskulinitet kan vi blottlägga om vi vässar ögonen och skrapar på ytan?

Det vanligaste missförståndet angående min blogg är att jag riktar udden av min kritik mot modellerna – inte, säg, fotograferna, reklambyråerna, redaktionerna, företagen eller samhället – och att jag sitter och spekulerar i huruvida modellerna ställt upp av fri vilja eller ej. (En argumentation som konstigt nog inte förs kring mina analyser av genusskeva framställningar av män.)

När det gäller modellernas grad av frivillighet kan vi bara spekulera.

Om vi inte pratar med någon som faktiskt var där.

Dock är det viktigt att komma ihåg att även om det i American Apparels fall verkar finnas anledningar till att deras bilder ser ut som de gör, är vad de säger i sig själva illa nog.

Så illa att American Apparels butik på Götgatan behövde polisbeskydd under 8:e mars (den Internationella kvinnodagen).

American Apparel under 8 marsFoto: Stefan Gadd.

American Apparel under Internationella kvinnodagenFoto: Niklas Hill.

Efter att ha hört Fridas och Amiras berättelser har jag valt att blurra ansiktena på American Apparels bilder.

Frida och Amira heter egentligen något annat.


Tidernas värsta äktenskap

Jag fick frågan om jag ville svara på månadens Stora fråga i Magasinet Arena.

Jag tackade ja. Här kan ni läsa mitt (och Yvonne fucking Hirdmans) svar:

78_Arena_2-2014_jpg
Klicka för att förstora.

Zelda Fitzgeralds roman heter Save Me the Waltz. Läs den! Jag älskar det här stycket:

Alabama swung off in imitation of some walk she had once admired. “But I warn you,” she said, “I am only really myself when I’m with somebody else whom I have endowed with these wonderful qualitites from my imagination.”

“But I shan’t mind that,” said the Englishman, feeling vaguely that he should be expectant. Anything incomprehensible has a sexual significance to many people under thirty-five.

 Citat ur Save Me the Waltz av
Zelda Fitzgerald (1900–1948)

Puss.


Årets sexist 2013: epilog och bonusmaterial

Okej, helt klara med Årets sexist 2013 är vi inte.

Ni undrar ju så klart fortfarande: Hur sugna var American Apparel på att ta i min (stylists) guldnapp? Hur stor blev egentligen den mediala skitstormen kring mitt nyinstiftade årliga pris? Och vad hände egentligen med guldtuttmuggen – vem är dess nya ägare och hur många kronor kunde jag till sist sätta in på SKR:s tjejjourers gåvokonto?

Det fina är att jag kan återberätta allt det här – utom den sista biten, om vad muggen gör nu – med hjälp av pressklipp.

Här kan ni se mig berätta om själva tävlingen, vinnaren och vinsten i TV4 Nyhetsmorgon (från och med 4.37, triggervarning för Bert Karlsson före):

Tomas Gunnarsson Genusfotografen i Nyhetsmorgon

Här ser ni mig visa upp muggen i radio och berätta för Emanuel Karlsten om tävlingen och de nominerade i P3 Nyheter med Karlsten:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen i P3

Här kan ni läsa en lite längre och väldigt välgjord intervju med mig i Dagens Media om hur jag vill krossa sexismen, bland annat med hjälp av humor:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen Pedofilansiktet
Ganska tung rubrik, va?

Här kan ni läsa fyra nyhetsartiklar om Årets sexist i/på Nyheter 24, Metro, Aftonbladet Wendela och SVT Nyheter (den sistnämnda inklusive videointervju):

Nyheter 24MetroAftonbladet Wendel Sexist 13Tomas Gunnarsson Genusfotografen SVT Kultur

Här kan ni se mig prata om American Apparels vidrighet samtidigt som jag får näsbenet penslat och luggen lockad (av de grymma stylisterna Sara Floby och Zhala Chalak) inför prisceremonin i TV4 Nyheterna:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen TV4

Här kan ni se KLIMAX – när jag läser upp Era motiveringar och räcker över guldnappen till Martin Clinton, American Apparels distriktschef med ansvar för butikerna i Stockholm, i butiken på Götgatan:

Om ni har svårt att höra Martin Clintons tacktal på grund av dunkadunkat så kan ni läsa det i transkriberad textform i Metro:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen American Apparel mot vaggen

”Jag kommer att ta emot utmärkelsen, men inte acceptera den. Jag för den vidare till beslutsfattarna som är baserade i LA, säger Martin Clinton, American Apparels distriktschef med ansvar för butikerna i Stockholm.”

Han tar emot, men accepterar inte priset. Yes. OK? Den är er, vad ni än har att säga om saken.

Martin Clinton påstod att American Apparel skulle släppa ett pressmeddelande senare under kvällen, men tyvärr har jag inte sett skymten av något sådant.

I ETC Stockholm ser det ut som att det är jag som är Årets mycket lyckliga sexist:

Tomas Gunnarsson American Apparel
Friade till publiken lite.

Jag återkommer till American Apparel. Det finns mycket mer att säga om dem. Till exempel så har vissa sagt att American Apparel var ett dåligt val av vinnare för att de medvetet försöker att alstra publicitet genom provokativa reklamkampanjer. (Just ”unisexskjortan” var dock inte en reklamkampanj, utan bara bilder från deras hemsida som bloggaren och före detta American Apparel-medarbetaren Emelie Eriksson satte samman i ett kritiskt genusanalysinlägg.)

Vad jag tänker om det här kan ni höra i Medierna i P1. Men kort: Vad är alternativet? Ska vi försöka tiga bort den sexistiska reklamen och den skadliga objektifieringen av unga tjejer? Att skuldbelägga de som reagerar på kränkande reklam är – förutom ett slags victim blaming – som att säga till någon som blir strypt med en snara: Sluta slingra dig så blir du inte strypt! Istället för att säga till den som håller i snaran: Bort med snarjäveln ditt fanskaps jävla djävulskap. (Bojkotta American Apparel.)

Men som sagt. Mer om det senare.

Guldtuttmuggen då. Var tog den vägen? Where is hen now?

Jo, för 5100 kronor gick guldtuttmuggen till Elin, som vill förbli känd som bara just Elin, och att hon är någon som studerar idéhistoria, funderat på att engagera sig för kvinno- och tjejfrid och i muggen såg ett gyllene tillfälle.

Vinnare kopia
Elin tillsammans med sin nya mugg och min vapensyster Hanna.

Men 5100 kronor är inte vad jag förde över till SKR:s gåvokonto.

Betalningen

Det kom nämligen in ett till bidrag, som gjorde summan femsiffrig.

Skrivarbyrån True Womance, som drivs av den feministiska kulturskribenten Katarina Rosengren Falk, gick in och dubblade summan, ”eftersom verksamheten på tjejjourerna är angelägen och True Womance lägger en andel av arbetet på pro bono-projekt varje år.”

Och allt Katarina Rosengren Falk fick var en skål med muggen.

cheers muggis
Cheers, 10 200-kronorsmugghen!

SKR återkommer med info om hur pengarna kommer att fördelas mellan deras tjejjourer. Om ni vill följa den utvecklingen kan ni gilla dem på Facebook eller följa dem på Twitter.

BONUS-
MATERIAL

Ja, utlovade ju lite bonusmaterial i och med valet av rubrik. Tyvärr är materialet jag sparat undan kanske inte av det mest odeprimerande slaget.

Till exempel, en bild som visar den egentliga storleken på TT:s beryktade Bröstvägg:

Stora Nicki
Väggen tillsammans med reportern som lämnade TT på grund av den.

Kanske lite mindre deprimerande, beroende på hur man ser det, är att Salong Bangs valde att ta ner headerbilden föreställande ”Marre” Hitti strypande en modell.

Istället slängde de upp lite gratisreklam för något sketet tv-program som ”Marre” medverkar i (utan någon som helst ackompanjerande pudel eller ens kommentar):

Salong Bangs blurrad

Oops. Råka visst ”blurra” namnet på programmet och den sketna tv-kanalen. My bad.

Uppdatering: Jag missade att Bangs faktiskt har kommenterat nomineringen och nedtagningen av deras bild. Så här skriver Marre Hitti på Instagram:

Bangs pudel

Men okej då. Lite äkta bonusmaterial, som jag nästan höll på att glömma…

Mitt i allt kaos kring Årets sexist hade jag den stora äran att bli utsedd till ’Swede of the Week’ på nyhetssajten The Local. Så här kan ni läsa om mig på engelska:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen Swede of the week

Okej. Nu räcker det med mitt ansikte på ett tag.

Men en sak är säker. Det blir ett Årets sexist 2014 också. Och vem vet. Nästa år kanske det till och med blir en gala.

Tack för mig!

PS. Nu har jag äntligen skaffat mig en Genusfotografen i media-sida. För färsk för att ha hunnit hamna där än: en Hej kulturarbetare! med mig i DN.


Tjejjourerna livsviktig motvikt till sexistisk reklam

Det här ett gästinlägg skrivet av Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, med anledning av auktionen av guldtuttmuggen, vars intäkter går direkt till SKR:s tjejjourer.

Vinnaren
Bild från American Apparels hemsida.

Klädkedjan American Apparel vann Genusfotografens omröstning om årets sexistiska reklam och fick ta emot en guldnapp som pris. I motiveringarna associerades till övergrepp, prostitution och barnporr. Samtidigt arbetar SKR:s tjejjourer och ungdomsjourer dagligen med att möta unga tjejer som tar konsekvenserna av de destruktiva föreställningar om kön och sexualitet som skapas och upprätthålls bland annat i reklam som American Apparels.

”Tja  jag har en gympalärare som glor på i vår uringning o han gör det ganska tydligt också.. det är äckligt att han gör det .. får man glo på tuttarna eller är det nåt man inte får? för vi tjejer känner oss obekväma när han gör så.. tacksam för svar”

skriver signaturen ”Umbrella”

”Jag är 16 år o min mamma blev tillsammans med en kille för tre år sedan. Och ända sen dess så har han utnyttjat mig sexuellt, våldtagit mig, slagit mig. Och jag orkar bara inte mer.”

skriver signaturen ”belle”

”Jag vet inte vad jag ska göra! Min bonus pappa har våldtagit mig i ungifär ett år nu….. Jag vill inte leva längre och skär mig en massa”

skriver signaturen ”Konstig”

Inom SKR frågar vi oss ständigt vad det är som gör att vuxna män väljer att begå sexuella övergrepp mot och köpa sex av unga tjejer (som ofta är under 18 år, det vill säga barn).

Kopplingen mellan frågorna ovan, som kommit in till tjejjourernas gemensamma hemsida www.tjejjouren.se*, och den guldnapp som American Apparel mottog som pris för Årets sexist är inte svår att göra. Högste Sverigechef Martin Clinton ska nu vidarebefordra nappen till American Apparels helmanliga styrelse och ledningsgrupp i USA.

AmAppsledning
American Apparels styrelse. 100% män.

AmApps executives
American Apparels högsta chefer. 100% män.

Kontaktsidan
American Apparels kontaktsida.

Sanningen är att väldigt mycket av den problematik som begränsar unga tjejers liv idag kan härledas till bilden av tjejer som passiva och till för att behaga aktiva killar som American Apparels och annan sexistisk reklam förmedlar. Den normaliserar inte bara porrestetik, barnporr och den (vuxna) manliga blicken, utan bidrar också till att tjejer som upplever att de går utanför den snäva bilden av hur en tjej ska se ut och agera begränsas.

Vi ser i frågorna till tjejjourerna att heteronormen och den upplevda pressen att duga inför det motsatta könet är enormt stark. Många tjejer har allvarliga tankar kring om de någonsin kommer bli älskade trots sina små bröst, sin pösiga mage eller sitt kroppshår. Många som har en pojkvän undrar om han fortfarande kommer vilja ha sex med henne när han får se henne naken.

”Jag har nyss fått kille och är verkligen jätte glad..Men ett problem är..När vi kommer ha sex. Jag har hår där nere, och skämms för att jag har hört att nu förtiden bör man inte ha det för att det är så ofräscht och sådant. Är orolig för att han ska göra slut om jag har hår.”

skriver en ung tjej

”Det enda jag tänker på är min kropp och hur fet och ful jag är, jag kan inte ha sex med min kille längre pga min självkänsla och min kropp, ibland mår jag så dåligt att jag tänker på att ta mitt liv, snälla hjälp, jag står inte ut med mina tankar längre”

skriver en annan

Som ung är det inte alltid lätt att se strukturer. Tron på individens möjligheter är ofta stor och få det är svårt att greppa att den framtida lönen, inflytandet och makten över den egna kroppen kommer att påverkas av strukturell ojämställdhet. Särskilt som en matas från samhället och vuxenvärlden med att kön inte ska spela roll.

När man som ung tjej ändå stöter på det ena hindret efter det andra; att bli våldtagen av en kille man är kär i och sedan få sin berättelse ifrågasatt, att må dåligt över att någon del av kroppen avviker från skönhetsnormen eller att upptäcka att man tänder på tjejer istället för killar, kan det därför vara svårt att se att det i själva verket är skon som är för liten och inte foten som är för stor. Många känner sig ”fel” och misslyckade. Då är det tjejjourernas uppgift att bredda bilden av att vara tjej, sätta hennes upplevelse i ett sammanhang och lyfta skulden från hennes axlar till samhället där den hör hemma. Med andra ord, att bidra med en feministisk analys.

Till exempel genom att berätta om de normer för kön och sexualitet som mycket reklam förmedlar, något tjej- och ungdomsjourerna får många tillfällen att göra i sitt stödarbete. Därför är de en livsviktig motvikt till sexistisk reklam och ett sexistiskt samhälle.

Visa ditt stöd för jourernas arbete genom att lägga ett bud på Genusfotogragens mugg, pengarna går direkt till SKR:s tjejjourer!

Carina Ohlsson, ordförande, SKR

Zandra Kanakaris, vice ordförande, SKR

Olga Persson, förbundssekreterare, SKR

SKR

Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, samlar 115 kvinnojourer, tjejjourer och andra idéburna verksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.

*Tjejjouren.se drivs av SKR tillsammans med Roks och är en samlingssida för Sveriges tjej- och ungdomsjourer.

SKR illustration