Pappor som hittat hem

Du vet tidningen PAPPA.

herrpappa

Tidningen som kanske skulle få dig att, liksom Åsa Erlandson, Aftonbladet, utbrista ”vad sjutton gör en herrtidning här?” om du såg en vägg med nummer av den på en barnmässa.

Som jag skrivit om här (nr 14) och kort här (nr 16) och varit väldigt nära att skriva om en tredje gång, uppdaterande er om att Skandinaviens enda pappatidning tyvärr kör vidare på sitt spår med spårlösa barn på omslaget.

pappavsmammarond2
Förra numret av PAPPA intill kollegan mama.

Jag fick ett mail från Johan Ström, vd:n på tidningsförlaget som gör PAPPA.

Det innehåller mycket goda nyheter.

Pappa skaffar barn

PAPPA har hittat barnen!

Pappa_#2_omslag

Ett otroligt bra beslut, som jag helhjärtat applåderar.

Johan Ström sa även, när jag ringde upp honom, att de kommer att fylla på med mer barn i hela tidningen, samt att de i nya numret till och med har ett så pass barn- och inte i första hand pappafokuserat inslag som ett babymatstest. (Jag har kollat. Det stämmer!)

Sedan vore det tjänstefel av mig att inte ha åsikter om ”Harley och son”.

HarleysonochHarleyson
Två generationer ofrivilliga mördare?

Men beslutet, attitydförändringen, är så rätt. Inte minst med tanke på att pappor fortfarande bara tar ut en fjärdedel av alla föräldradagar (2010 gjorde TCO bedömningen att det är 51 år kvar till jämställt uttag av föräldraförsäkringen).

Pappor som finns där är någonting vi behöver se mer av.

Så här kommer ett par till!

Tips_Kristina Stulken

Närmare 100% närvaro i den här mjuka pappans blick. På omslaget till FÖRÄLDRAR & barn. En genusneutral tidning, dessutom?

(Tack för tipset, Kristina Stulken.)

Tips Tina Persson

Pappa med barn i Värmlands Folkblad. Bra. Hade något kunnat göras ännu bättre? Vem är det som avlöser vem i bilden? Det är mamman som ”vinkar av” säger bildtexten. Hade något hänt om mamman och pappan bytt plats, inklusive pose, kroppsspråk, blick och keps inomhus?

Min storebror (för övrigt den bästa pappan jag sett) gjorde den här iakttagelsen: hade mamman följt med barnet ända ut i trapphuset för att vinka av pappa om det var han som skulle på träning? Hade det varit en lika stor grej som att mamma ska iväg?

Antagligen inte en rättvis sak att tänka, men bildens smått arrangerade look ger helt klart intrycket av att det som händer i den är lite av en happening.

(Tack, Tina Persson.)

Tips Vurdah

Välkomna till familjen Könsstereotyps hotellrum. Kvinnohalvan av släktet är upptagna med relationsskapande, omvårdnad, närhet, gos. Mansplanhalvan: tidningen, tv-spel, sig själva, omvärlden. Självständighet. (”Vidrig bild! Dottern vill läsa tidningen!” utbrast en person på min senaste föreläsning.)

Kan du tänka dig pappan hållande om sonen med näsan inborrad i hans hår? Kan du tänka dig mamman till synes 10% närvarande, läsande tidningen för dottern som ändå inte hör någonting eftersom hon spelar tv-spel med hörlurar (i dödskallepyjamas)?

Jag kan tänka mig det. Jag kan även tänka mig mamman tillsammans med sonen och pappan med dottern. What’s up with könssegregationen, Ica-banken/Scandic?

(Tack, Vurdah.)

Pappaskrik

Lite av en favorit. Gråtande bebis. Gallskrikande pappa. För snygg (naken?) mamma. Hund som inte ens den har fullt förtroende för att pappa grejar det här? Ja, det är nog hunden som pajar harmonin i den här bilden för mig. Om den bara kunde chilla lite skulle inte dess nervositet smitta av sig på min tolkning av pappans ansiktsuttryck.

Närå. Den är väl fin.

Men det här är min riktiga favoritpappabild:

kjoldag med far

Pappan Nils Pickert som märkte att sonen inte längre vågade ha på sig klänning utanför hemmet när de flyttat från Berlin till en mindre, mer ”traditionell” stad i södra Tyskland – och drog på sig en kjol av solidaritet.

Läs artikeln om dem på Gawker eller google-översätt originalartikeln i tyska, feministiska tidningen EMMA. Jag älskar pappans självklarhet (och självbelåtenhet) när han pratar om att ”bredda axlarna” för sin son, att det egentligen inte fanns något val och att hans son sedan instiftandet av en ”kjol- och klänningdag” även börjat måla naglarna.

”Han tycker att det ser fint ut på mina naglar också. Han ler bara när andra pojkar (det är nästan alltid pojkar) försöker göra narr av honom och säger: ’Du vågar bara inte ha på dig kjolar och klänningar för att din pappa inte vågar heller.’ Så breda har hans axlar blivit nu. Allt tack vare pappa i en kjol.”

Allt prat om axelbredd känns lite som en nervös försäkran om att manligheten överlever även under de mest extrema förhållandena (i ”kvinnokläder”), men hans inställning och övertygelse – att hans son måste ha en förebild – får mig att stämma in i de två första orden av Gawkers rubrik: ”Årets pappa hjälper klänningbärande son att känna sig bekväm genom att ta på sig kjol själv.”

För mer på temat att låta barnen bestämma vilka gamla eller nya genusfack de vill eller inte vill bli inpressade i, läs mitt inlägg Ett päron till rektor firar tvåkönsnorm.

För mer inspirerande kjolsolidaritet, kolla in Facebook-sidan Kurd Men For Equality. Där har kurdiska män från hela världen sedan i torsdags laddat upp bilder av sig själva i klänningar, slöjor och scarfer efter att en iransk domstol dömt en man till ”förnedring” genom att frakta honom genom en stad iklädd plagg som traditionellt bärs av kurdiska kvinnor.

kurdmenforequality

”Att vara en kvinna är inte en förnedring eller ett straff.”

Snygg tagline. Och snygga män. Kolla in deras bildström. Jag kunde omöjligt välja en favvo. (*lyrisk genusfotograf*)

Tack för mig!

PS. Ni har väl inte missat att Södra Latin som första skolan i Sverige kompletterar sina omklädningsrum med ett könsneutralt? Jag är stolt över att föreläst där.

By |2015-12-30T23:10:57+01:0025 april, 2013|Bra genusfoto, Genusanalys, Genusfail|29 Comments

Vems är kalsongerna?

Ett till exempel på ett queert läckage, som du hemskt gärna får hjälpa mig att tolka…

kalsonggrattis

Jag stirrade länge på den här annonsen, med huvudet på sned. Så där så att andra på tunnelbanevagnen också började stirra. (Ägda.)

Vad är det vi ser?

Jag ser en man som står på knä med en ask strumpor och kalsonger utsträckt till en person som öppnat sin dörr för honom. Han står i friarställning. En bukett röda blommor ligger på golvet. Han har tagit på sig röda strumpor, dagen till ära, matchande de han ger bort. (Matchande träningsoveraller nästa?) Personen han friar till – med strumpor och kalsonger istället för en ring (eller med kalsonger som omslagspapper till ringen?) – får man inte se.

Så… Min spontana tolkning är: Bra jobbat, Grosshandlarn! Ni har gjort det försvinnande få företag vågar göra, nämligen att bryta mot heteronormen (det osynliggörande och ofta utfrysande för givet-tagandet att alla är permanent heterosexuella och har en könsidentitet som linjerar med biokroppen och kläder som matchar).

Inte illa för ett företag som brukar fylla tunnelbanevagnarna med tidlösa mördare.

terminatorichinos

Och som nu inte alls ser hetero ut, så klart. Queerläckage har den effekten. Har man väl hittat en läcka så känns allt – hela historien, sidorna i dagstidningen, rummet med väggarna du trodde var av vanilj – plötsligt queerfuktigt och böjbart.

Sedan funderade jag ett varv till. Tyvärr. Jag tänkte att det måste vara jag som missförstår bilden. Ett företag som konkurrerar med Dressman och Brothers – skulle de verkligen marknadsföra homosexualitet? Nej, det måste föreställa en heterosexuell man som friar till en kvinna genom att ge henne ett par rena kalsonger att ha på honom. ”Kolla, rena kallingar! Om du gifter mig med dig så lovar jag att ha på mig dessa och bara dessa! Aldrig mer några smutsiga, schletna äckelkallinger, promise!” (Eh. Och när de blir smutsiga? ”Fasen, Tomas, tänkte inte på det! Retreat!”)

Men det vore ju tråkigt av mig att tolka bilden så. (Och fördomsfullt. RSFL Ungdom kör en bra workshop som går ut på att man skriver upp ”kvinnligt” och ”manligt” på en whiteboard, sedan får deltagarna ösa ur sig vad de associerar till de orden. Ganska snart dyker ord om hygien och renlighet upp.)

Dessutom skulle jag ju ägna mig åt något slags heteroläckage, om jag insisterar på att hitta dolda tecken på smygheterosexualitet, när det är ganska rättfram att en kalsonggåva förmodligen är tänkt att vara till en… Ungefär här hejdade jag mig och insåg att jag missat ytterligare en dimension.

Behöver man vara en man för att ha på sig kalsonger?

Nej.

Där osynliggjorde jag en hel fjäder av transpersoner och personer med fitta som för den sakens skull inte nödvändigtvis vill ha trosor på sig. Det skulle kunna vara en person som identifierar sig som kvinna men klär sig ”manskläder”. Det skulle kunna vara en person som varken identifierar sig som kvinna eller man men föredrar ”manskläder”. Det skulle kunna vara någon som är genderqueer och inte håller med om att kalsonger måste vara ”manskläder” eller att underbyxor som ser ut så (inte för att vi faktiskt får se dem i annonsen) måste kallas just kalsonger och få lingvistisk buljongsmak av snopp.

Det skulle kunna vara en transman (kvinna till man-transsexuell). Även om jag med ”man” inte uteslöt den möjligheten, så synliggjorde jag den nog inte heller, vilket jag tror måste göras aktivt med tanke på hur många olika möjligheter heteronormen övermäktigt tränger bort i medias sällan tvetydiga genusrepresentationer.

jamesdarling
James Darling, transman, porrstjärna och kalsongägare.

goodyngreen
Kalsongstund, fotad av Goodyn Green, co-grundare av Bend Over Magazine.

Förresten kan vi ens vara säker på att personen på knä i Grosshandlarns annons verkligen är en man, eller hur? Det kan ju vara en person som ärvt sin mammas stora händer. (Ägd.)

Sedan finns det ju så klart företag som inte bankar runt busken utan rakt av bryter mot heteronormen och visar att de bryr sig om alla sina kunder oavsett sexuell läggning.

En varm applåd för… Ving! (Tack för tipset, Midsommarregn.)

Vingrules

Helt fantastiskt att resebyrån Ving går ut med helsidesannonser där chartersemestrande romantiska par får vara annat än hetero. Nu hade de så klart ett par annonser som vände sig till heterocommunityt också, och det skulle så klart kunna vara så att en av personerna är en långhårig kille som ärvt sin pappas spädhet. Men då tror jag att vi återigen är ute och letar efter heteroläckage. Vilket, när jag tänker efter, är ganska queer.

Så. Nu vill jag veta. Hur tolkar du kalsongbilden från Grosshandlarn? Har jag missat något jätteuppenbart, är det inte alls en intresssant bild? Är den ännu intressantare än jag trott? Finns det ännu öppnare sätt att se på den? Jag skulle gärna höra din analys.

Mina hotpants till den som ger mig en å fan.

By |2015-12-31T00:11:54+01:0014 mars, 2013|Bra genusfoto, Genusanalys|27 Comments

Ett päron till rektor firar tvåkönsnorm

Lucia idag. Och du vet vad det betyder.

GENDER TROUBLE.

Rapporter om vuxna människor som får moralpanik och skiter knäck över att barn vill ha på sig tyg som i deras ögon är inpyrda av KÖN och som bestämmer sig för att skydda barnen, inte genom att försöka förändra vårt enfaldigt homofoba, transfoba och tvåkönsnormativa samhälle, utan genom att ta striden mot barnen och kuva deras omstörtande begär efter luvor, ljuskronor och blompinnar med stjärnor av guldpapper på.

Tyst och låt barnen visa oss vägen.

Lyssna på…

1. Dag Bergquist och hans arga klasskamrater

brasagtdag

Dag Bergquist ville kandidera till Lucia på Vasastans Montessoriskola i Stockholm eftersom han gillar att sjunga och stå i centrum. Skolledningen sket ischoklad. Viktigt att skolans lucia är av tjejjakön, var deras beslut. Och det tände gnistan till en protestlista sammansatt av Dags klasskompisar, som med en överväldigande JA-majoritet såg till att Dan visst fick delta i lotteriet, men förlorade. Lite etertid i SVT fick han dock. Och där passade han och hans klasskompisar på att delge oss sina kloka ord:

”Jag tycker att det är jättetöntigt. Det är ju… jag tycker det är jättetöntigt. Jag var ju stjärngosse förra året, till exempel. Jag tycker inte att det spelar så stor roll, jag tycker bara att det är roligare om en kille får vara med och ja, vara Lucia liksom.”

Saskia Kristensen, 11 år

”Det är väl bra om man kör lite nytt då och då. Någon gång måste det ju… någon gång skulle det ju ändå ha hänt.”

Saga Lindahl, 11 år

Och så Dag Bergquist himself:

”Nu kanske det blir så att andra skolor också gör så här, så att vi skapar nya traditioner.”

Bra sagt, Dag! Går det att rösta på dig till någon ännu mäktigare post än Lucia?

2. Den här genusintelligenta ungen

genusintelligentbarn

Den här bilden delgavs jag av en vän, via Facebook-gruppen Have A Gay Day. Den föreställer Sam, 5 år, i skorna som han valt ut till sin första förskoledag.

Som bildtexten på Have A Gay Day förtäljer försökte hans mamma förklara för honom i skobutiken att skorna egentligen var tillverkade för tjejer. Men Sam sa att han inte brydde sig.

”Ninjor kan också ha på sig rosa skor.”

På dagis fick han bara komplimanger för sina skor från de andra barnen. Men vad tror ni hände när mamma la ut en bild av honom med skorna på Facebook? 20 kommentarer från diverse släktingar som påpekade att hans skor var ”fel” och att det skulle påverka honom socialt; ”den där skiten kommer att göra honom gay”, som Sams far eller mors (eller fans) faster eller moster påpekade. (Fan, vi behöver ett könsneutralt ord för det där.)

Mamman tog bort bilden, men sa åt Sam att han får klä sig som han vill på förskolan. Om han vill ha på sig rosa skor, så får han ha på sig rosa skor. Då förklarade Sam för henne att han inte ville på sig skorna för att de var rosa, utan för att de var ”gjorda av zebror”, hans favoritdjur.

Återigen. Vuxna som förfasar sig över färger och textilier som är väldigt lätt kan bevisas är socialt konstruerat könskodade. I artikeln When Did Girls Start Wearing Pink? på Smithsonian.com kan du till exempel läsa om hur pojkar hade klänning upp 6-7 års ålder i USA på 1800-talet, eftersom det ansågs vara ett könsneutralt plagg. Rosa och blått dök upp som färger på barnkläder i mitten av 1800-talet (tillsammans med andra pastellfärger), men rosa som markör för kvinnligt och blått för manligt var en idé som inte spikades förrän på 1940-talet. Och under resan krängde båten hit och dit. Vissa tidningar, tillverkare och reklamare utropade rosa till killfärg eftersom det var en mer ”bestämd och stark” färg och blått en klädsam tjejfärg eftersom den var mer ”skir och skör”.

Som historikern och författaren Jo B. Paoletti så fantasikittlande säger i artikeln: “It could have gone the other way.”

Franklin D. Roosevelt, USA:s president 1933-1945:

Franklin Roosevelt

Ernest Hemingway, machoförfattare och homofob (sköt sig själv i huvudet 1962):

ernesthemingway

Jag kan också rekommendera att läsa boken Rosa – Den farliga färgen, där genusvetaren Fanny Ambjörnsson dissekerar den riskabelt feminina färgen rosa och föräldrars rädsla, mest medelklasspärons, både för att klä pojkar och flickor i den.

En vän som jobbar i en butik på Hornstull i Stockholm har vittnat om att de mest feminina plaggen och prylarna är i princip osäljbara (eftersom de blivit förknippade med en uppfattning om femininitet = undergivenhet), och att färger gör småbarnsföräldrar väldigt nervösa. ”Ehe… Orange… Kan man ha en overall med en orange krage till en pojke, eller kommer han bli…?” BONG. Ja. Bög för att du ens frågade.

3. Flickan som inte fick vara stjärngosse för att rektorn ville ha ett ”vackert luciatåg”

En ännu mer avslöjande artikel om vuxen genuspanik publicerades på Ajour igår, där rektorn som förbjudit en tjej i trean på Enskedefältets skola att vara stjärngosse varit orädd nog att låta sig intervjuas. Så här skrev rektorn Svante Lööf, för det första, i ett brev till ”Lisas” arga mamma:

”Det är ett traditionellt Luciatåg vi har på skolan i år 3. Det innebär alltså att alla tärnor är tjejer och killarna är stjärngossar.”

Skolan gav ”Lisa” valet att antingen räkna matte istället för att delta i luciatåget, eller att vara en tomte. (Tydligen femininare än att vara stjärngosse, enligt skolan.) På Montessoriskola i Vasastan (nämnd ovan) var det ingen som ens höjde på ögonbrynen över att tjejerna vill vara stjärngossar. På Enskedefältets skola är det OTÄNKBART.

Och det värsta är att rektorn inte har några argument. Traditioner, is all he wrote. Eller nej, förresten, han nyanserade ju sitt försvar lite mer än så:

”Det har ingenting med genus att göra som jag ser det utan vi vill ha ett traditionsenligt och vackert luciatåg, detta gör vi för barnens skull.”

Vackert? För citera journalisten Sofia Mirjamsdotter i en krönika som publicerades i samband med artikeln på Ajour:

”Att tala om för ett barn att ”Luciatåget blir inte fint om just du är stjärngosse” är att tala om för hen att hen är fel.”

Sofia Mirjamsdotter påpekar också det som vi alla borde komma ihåg att snabbt påpeka i sådana här situationer: Att diskriminering på grund av kön, könsöverskrivande identitet eller könsuttryck är emot skollagen.

skollagen

Istället för att mailhuggas med rektorn hade mamman helt enkelt bara kunnat anmäla skolan till Barn- och elevombudet eller Diskrimineringsombudsmannen, och sen hade rektorn Svante Lööf fått ta debatten med dem. (Med kallsvett och hasselnötsknäck rinnande ner för benen.)

En bakläxa förresten, till mig själv, Ajour, Enskedefältets skola och till och med ”Lisas” mamma: Enligt ”Lisa” känner hen sig inte som en han eller hon. Eller som mamman uttrycker det i ett av breven till rektorn:

”Lisas motivering är att hon känner sig som både tjej och kille och vill helst vara just stjärngosse. ‘Annars är jag inte med’. Visst kan hon väl få vara stjärngosse?”

Med ”Lisas” dualistiska inställning till sin könsidentitet i åtanke, är rubriken

Flicka vägras vara stjärngosse – rektor vill ha ”vackert luciatåg”

missvisande och bakåtsträvande även den. Låst vid könsbinärt tänkande, som ”Lisa” tack och lov inte blivit låst i än, och som motarbetar hen i hens identitetsbyggande, som borde få vara helt fritt. Inte begränsat av den dåliga fantasin hos en rektor som inte ens har läst sin egen likabehandlingsplan, och inte av någon annan heller.

Sedan skulle jag vilja tillägga att Svante Lööf har usel smak. Kvinnliga gossar fula? Whoa. Du har missat något.

gossevadsnygg

Den schweiziska författaren Annemarie Schwarzenbach, levande 1908-1942. (Tack Minja för tipset. Mer på det här temat senare. Lovar.)

Eller för att låna ett till rytande från ”Lisas” mamma:

”Vänligen förklara för mig hur ett luciatåg blir fult av att en flicka har strut på huvudet? Och hur vet du att eleverna skulle skämmas för att en stjärngosse är tjej? Så gott som hela samhället utanför er trångsynta skolvärld tycker att det är ren skandal att begränsa min dotters sätt att uttrycka sig så som ni nu gör.”

Japp. Det kanske är så. Enskedefältets skola kanske är en av få försvinnande konservativa pruttfickor på Sveriges karta. Jag menar, till och med arrangörerna till Nobelfesten har ju börjat omvärdera hur slaviskt man ska beakta (per definition socialt konstruerade och väldigt ofta väldigt föränderliga) traditioner, i och med att de gav sitt första tillstånd någonsin till en kvinnlig marshalk att bära frack:

kvinnlignobelsheriff

Såatte. Vi rör oss framåt, hörni.

Tack för mig!

PS. Och igår hade Kanye West kjol på scen, om än en väldigt tjock, lång och lädrig, under sin 121212-konsert på Madison Square Garden i New York:

kanyewestkjol

Mer på temat män i kjol senare. Lovar.

By |2022-06-13T14:33:41+02:0013 december, 2012|Bra genusfoto|27 Comments

Råbarkade kvinnor och spaghettimjuka frestare

Jag tänkte på det där med att män, oavsett om de är fotograferade i egenskap av yrkesutövare, kändisar eller för att sälja kläder (och det är meningen att människor ska kunna titta på bilderna utan att skita på sig), gärna får se ut som hårda, irriterade eller bara smått äcklade, frånvarande MÖRDARE.

Som tatueringsstudioägaren Daniel ”Danne” Eriksson här, på omslaget till det senaste numret av Vantörs kyrkoblad (som låg på dörrmattan och skrämdes en kväll):

Vad är det här? Ett fanzine gjort av grannen som tänker spöa upp mig och riva sönder alla mina leksaker? tänkte jag när först såg det. Men nej då. Det är ingen fara. Kolla tidningens tema enligt texten i övre högra hörnet. Snällhet. Och puffen ovanför rubriken om besöket i Daniel Erikssons studio: ”Snällhet in på bara skinnet.” (Pfew! Han försöker bara se snäll ut. Skönt att det fanns ett facit!)

Den här konventionen – för så utbrett är det – att män antingen ska se farliga eller bara väldigt nonchalanta och upptagna ut på bild, är om man tänker på det precis lika bisarr som den att kvinnor alltid ska le, rulla på huvudet, ha bra smink och ögonkontakt och slicka betraktaren i handen eller vara tillgänglig på andra sätt (genom betraktarorienterat kroppsspråk och till exempel särade läppar).

För vad förmedlar egentligen bilderna om mansrollen? Jo, att det är status för en man att inte vara mjuk, tillmötesgående, lyhörd, närvarande och omhändertagande. (Vänd på de typiskt kvinnliga egenskaperna till deras motsatsord. Där har du vad män vinner på att ständigt prackas på ett par openetrerbart korsade armar och ett extra hekto hotfull pannrynka när de stiger in i fotoland. En bildtraditionell palett skithögsegenskaper.)

Med det sagt.

Jag blir alltid glad när jag hittar bilder på kvinnor som ser riktigt tuffa ut. Som elektropopduon Icona Pop här, plåtade till omslaget på förra veckans Metro Weekend (som jag bad personalen på en grekisk restaurang om att få klippa ut):

Någon har låtit Caroline Hjelt och Aino Jawo se riktigt jävla hårda och reserverade ut. De står inte lutade mot sin björk för DIN skull, utan det är du, lilla betraktartrassel, som får närma dig dem, de coola hennarna på skolgården (som förhoppningsvis inte bara sa ”kom hit” för att tillägga ”stick!”).

Inte en uns mjukt och utslätande uppifrånperspektiv. Den typiska modelltillrättavisningen ”osså in med hakan” har fått åka i papperskorgen. Caroline Hjelt får till och med ha armarna i kors!

Hur gick det här till? frågade jag Klara Leo, som tagit bilden.

Klara Leo är inte helt säker på om det är bra eller dåligt att jag ringer först (senare berättar hon att hon blev lite rädd), men när jag förklarar vitsen med min blogg så säger hon en rad smarta saker om att hålla sig vid genusmedvetande som fotograf.

– Ibland tar man ju bara bilder utan att tänka efter. Det lätt att falla in i mönstret om man inte är på sin vakt, trots att man anser sig medveten. Då gäller det att reflektera och vara självkritisk. Men samtidigt så anpassar man sig ju efter personligheten hos den man fotar. Det kanske är lättare hänt att kvinnor ställer sig så att de ser… medgörliga ut.

Medgörliga. Precis vad Caroline Hjelt och Aino Jawo inte ser ut att vara.

Så hade du det här i bakhuvudet när du fotade Icona Pop?

– Bra fråga. Vi hade en tydlig idé om att de skulle vara coola, vilket de ju är. De har mycket attityd och självkänsla. Så de ställde sig så där. Oftast låter jag personerna göra det de gör utan att ge så mycket instruktioner. Deras personlighet speglas ju mycket i hur de känner sig bekväma. Vissa modebloggare kanske ställer sig och plutar med munnen och trycker ihop brösten och då är det ju svårt att deala med det. Man kan ju inte be dem att stå bredbent och spotta snus.

Nej, det vore ju knäppt. Att be en entreprenör och karriärbloggare att plocka fram en fickspegel och smöra på lite läppglans känns däremot helt rimligt, vilket fotografen som nyligen plåtade Isabella Löwengrip (Blondinbella) till en intervju visade.

Varför det? frågar jag.

Ja men för att få bilden att se lite tjejig ut, ni pratade väl om skönhet?

– Nej jag pratade om min karriär och jag tycker att det är märkligt att jag ska hålla i ett läppglans bara för att få bilden tjejig, vad har det med min karriär att göra??

– Gud vad du är krånglig nu, svarade han.

Fotografen blev snuvad på läppglansbildkonfekten. Isabella Löwengrip stod på sig. (Och döpte inlägget om det till ”Genusfotografen?”. Önskar att jag kunde tidmaskinsteleportera mig till fototillfället i en röd fåtölj, sänka tidningen och läsglasögonen och skaka på huvudet åt fotografen med Daniel ”Danne” Eriksson i Vantör kyrkoblads blick.)

Efter vårt första samtal mailar Klara Leo mig ett par bilder hon skapade till sitt slutprojekt på college 2003. Projektet gick ut på att byta plats på de kvinnliga och manliga modellerna i olika parfymreklamer. Och resultatet är självklart genusmums.

Se.

Mördaren och hennes sötnos.

”Rör du min lilla marränghermelin så dör du.”

Fluktaren och hennes frestare.

Klara Leo nämnde att originalet till den här bilden var en annons av Gaultier och innehöll en oskarp sjöman i förgrunden och en kvinna som posar i korsett.

Med den informationen var det lätt för google att hitta den.

Notera parfymflaskan, även. Ett väldigt glasklart, pedagogiskt exempel på instant objektifiering av Gaultier. (Det vore lustigt att spela totalt oförstående om man hittade en sådan parfymflaska. ”Vaddå, vad är det här för konstig form!?” Hålla den upp och ner. Vägra förstå kopplingen förrän det står en parfymreklamsmodell i korsett i butiken som de kan peka på och hålla upp flaskan bredvid. ”Jahaaaaaaaa. Nu förstår jag! En hyllning till kvinnokroppen! Som såna där muggar med bröst på! Fast ännu fräschare och unikare! Wow!”)

Nästa bild av Klara Leo den yngre är inte riktigt lika glasklar.

Vad sägs om den här… parfymreklamen?

”I den vita så var det parfymflaskor som mannen och kvinnan hade i resåren i originalbilden…”

Ah. Okej. Med den vetskapen blir bilden lite mindre svårdechiffrerad. Men de är fortfarande lite förvirrande. De tre kukarna. Att den kvinnliga modellen mest ser ganska ansträngd ut. Jag kan föreställa mig att originalet var lite mer ömsesidigt sensuell. Här ser det ut som att hon har ganska fullt upp med att hålla den manliga modellen stående, medan han njuter sig blank av svett (eller är det parfym?), inte bara berusad, utan FULL av åkturen att få vara sexobjektet för en gångs skull.

Klara Leo hade en till bild med i utställningen, som hon först inte ville skicka men som jag fick ta del av mot löftet om att inte publicera den. ”Killen som jag använde som modell (en klasskamrat) ställde till världens liv och blandade in rektorn. Trots att jag hade jobbat på den i flera veckor så trodde killen i fråga tydligen att jag skulle ha bilden gömd i en mörk garderob.”

Klara och jag är överens om att det är den bästa bilden. Men eftersom vi inte kan visa den för dig… Bilderna du får i huvudet nu. Skapa dem.

Eller varför inte bildgoogla lite kända parfymmärken och ta bilder där du inverterar könen på modellerna i annonserna som dyker upp.

Okej då. Jag kan googla åt dig.

Hey. Titta vad jag hittade nu då.

Ett visst original. Som ser betydligt mindre äkta ut än Klara Leos remake.

Slutsatsen man kan dra av att samla en hög parfymannonser på samma ställe är att de är helt ohämmade när det kommer till genus. Men i allt sitt iscensättande, överdrivande och påklistrande av könsroller, vågar de inte röra sig en millimeter bortom dammet.

Parodiera parodierna.

Tack för mig!

By |2015-12-30T23:44:45+01:006 september, 2012|Bra genusfoto, Genusanalys, Genusfail|19 Comments
Go to Top