Genustomten bloggar hårdast

Det här måste jag bara få hänga i julgranen. Nyhetssajten Ajour har gjort en lista över de största händelserna i bloggosfären 2012, och gissa vilket blogginlägg redaktionen röstade fram till ”årets största” 2012?

genusbomba

Japp! Min analys av Arlanda Xpress bilder på Louise Johansson, invägt allt som hände sedan. (En bra, kompakt sammanfattning av händelseförloppet med länkar till lagtexter och artiklar hittade jag på UR.se under deras avdelning för källkritik.)

Hela listan här.

Kram här!


Yuki Keiser & hennes bois

Nä. Men se vad katten släpade in. Senaste numret av RFSL:s medlemstidning Kom Ut.

komutkomut

Och nä, se vad kattredaktörn släppt in. En artikel av Genusfotografen.

artikelnitidningen

Vill du läsa? Nä? Ok!

Yuki Keiser & hennes bois

– Japansk massmedia styrs av män. Och vad vill män se? De vill se folk som älskar män. Deras stolthet blir sårad av en kvinna som inte kysser deras arsle. Hon är värdelös för dem.

Jag sitter med Yuki Keiser på en restaurang i hennes hemkvarter Setagaya-ku i Tokyo. På stolen bredvid sig har hon en papperskasse. Den innehåller tre exemplar av hennes bok Tokyo BOIS! och en hel hög färsktryckta exemplar av Tokyo Finger Bang Style, Japans första lesbiska modetidskrift, som Yuki Keiser co-producerat med den lesbiska baren Gold Finger och som hon nu vill se strategiskt utplacerade i Sverige.

Sedan 2007 har Yuki Keiser, utan att tjäna en yen, lyft fram edgig lesbisk och queer kultur i webzinet Tokyo Wrestling och olika sidoprojekt. Fotoboken Tokyo BOIS! gjorde hon tillsammans med Miwa Tosaki, Japans (enligt Yuki) enda fotograf som är queer själv och fotograferar lesbiska. Den skildrar en grupp som får särskilt lite kärlek från japansk media.

– Jag ville göra något om människor som är födda som kvinnor, men ser ut som pojkar. Vi ville inte bara visa upp queers. Det skulle vara specifikt.

Yuki Keiser gav dem det USA-importerade samlingsnamnet bois.

– Du kan vara lesbisk eller transsexuell och transgender eller genderqueer, du vet, alltihop. Det tillåter också en flytande sexualitet. Så samtidigt som det är specifikt så är det vagt. Du behöver inte använda etiketter.

Boisen är fotograferade på trottoarer och barer i Tokyos »gayborhood« Shinjuku Nichome. Och det går inte att ta miste på att varje bild är en kärleksförklaring. Inte minst de som föreställer Yuki Keiser tillsammans med sin flickvän, queerporrskådisen Syd Blakovich.

– Jag tycker att bois är vackra. Och jag finner deras sätt att grumla könens gränser extremt sexigt.

Vill du veta mer om Yuki Keiser, följ henne på twitter.com/TokyoWrestling

Tomas Gunnarsson

yukiochshawn

Yuki Keiser tillsammans med flickvännen Shawn Tamaribuchi (aka Syd Blakovich), fotade av Miwa Tosaki till Tokyo BOIS!.

tokyofingerbangstyle

Tokyo Finger Bang Style, Japans första och enda lesbiska modetidskrift. Jag har 41 0 ex liggande i min bokhylla. Jag tänkte vara snäll (lydig). Om du är intresserad av att få ett nummer, maila mig din adress så skickar jag ett med posten. Resterande ex räcker jag över till Hallongrottan i Stockholm.

Om du är intresserad av att köpa Tokyo BOIS! kan jag berätta att den finns på Amazon och kostar ca 250 kronor. Kan möjligtvis vara Japans bästa genusfotoinsats någonsin (i kategorin synliggörande, om inte annat).

Och sedan måste jag hålla med Yuki Keiser. Poikarna är heta.

tokyoboisomslag


Glada kroppar hjälper mot nakenchocker

Hej alla könsfans! I fredags var jag äntligen med i Ligga med P3, efter att ha pratat om det med programledaren Matilda Berggren hela sommaren. Vårt samtal handlar om varför kvinnor inte får vara nakna och roliga på bild.

Matilda Berggren skickade mig en bild som hon hade som profilbild på Facebook när det var nytt. Den föreställer henne naken, nonchalant ihållande en cigg med höjda ögonbryn och med tre utvalda kroppsplättar täckta av glada handpaintade smileys. En bild som hon tyckte perfekt fångade en skön kväll när hon lite småfull och nyinflyttad med en kompis njöt av livet. De flesta av hennes vänner skrattade och tyckte att hon var härlig. Men alla fattade inte skämtet. En kollega på hennes nya jobb frågade om hon letade efter en knullkontakt och främmande män mailade henne sexförslag. Som ett ställningstagande – ”näe, jag gör inte det här för att jag är kåt och vill ligga eller vill visa upp min sexiga kropp, det är bara en kul bild” – behöll hon den som profilbild. Men efter ett tag fick hon fler vänner som hon inte visste om de skulle se ironin och orkade inte längre försvara den.

”Något säger mig att en snubbe med en badboll framför snoppen inte hade varit lika stickande eller provocerande i andras ögon.”

Matilda Berggrens initiala idé var att jag skulle fotografera henne när hon var naken, rolig och kvinna samtidigt. Med det sa hennes chefer på Sveriges Radio nej till, eftersom det skulle kunna tolkas som ett utvik och därför var olämpligt. Vilket på käften bekräftade vår tes.

Kvinnor får gärna vara sårbara, utsatta, passiva (döda är helt okej) och framför allt sexiga när de är nakna på bild. För män är det annorlunda. De kan laga mat endast iklädda förkläden och stå med byxorna neddragna vid storslagna utsikter på Facebook-bilder och det kryllar av exempel på håriga, hulliga, dråpliga, kittlande osexiga nakenmän i Hollywood-komedier (tänk Borat, Austin Powers, de senaste åren har även den slaka snoppen fått vara en snopet sladdrig komiker i filmer som Walk hard, Baksmällan och Dumpad – bra text av Caroline Hainer om det här). Men när en kvinna är naken och rolig, när hon använder kroppen för att roa sig själv, roa andra eller njuta på sina egna villkor, då blir vi plötsligt… Rädda?

Vi testar. Jag har två kontrasterande exempel. Ett som visar hur vi vanligtvis får se nakna kvinnor i det offentliga. Och ett som visar vilken slags nakenbild som får ditt Facebook-konto borttaget. (Hämta en kudde att gömma dig bakom! Iiiih!)

Det här är Lana Del Rey på omslaget till det senaste numret av herrmagasinet GQ:

Sårbar. Välskyld. Utsatt. Som skärrad av blixten, sittande mot en vägg, tittande under lugg, välsminkad och -smyckad. Och trots hennes skygga, ängsliga min är hon ändå så upphetsad att hon inte kan andas med stängd mun. Precis som en herre vill ha henne.

Lana Del Rey är utsedd till Årets kvinna 2012 av magasinet. Och från en massa håll har jag fått in tipset om hur GQ valt att porträttera sina vinnare i de olika Årets man-kategorierna:

Väldigt talande. Fyra starka rakryggade eller styvt stirrande, behärskade härskare som slipper vara kropp. Som det brukar se ut – inte bara i herrmagasin – utan i allt från parfymreklamer till nöjesguider.

Hur skulle det se ut om de var plåtade nakna och sårbara på ett golv, hållande lemmarna sedligt på plats? Vi kan tacka resurssajten A girls guide to taking over the world för ett åskådliggörande av den funderingen (och tack Shima Niavarani för tipset):

Åh, skrutten! Blir du inte kall om pungen? Ska du inte göra helikoptern eller ta på dig en varm socka? (Förlåt, nu ägnar jag mig eventuellt åt dubbelmoral.)

Men tillbaka till min utlovade nakenchock.

Den här bilden la matbloggaren Berit Runge upp på sin Facebook dagen efter att ha varit på en fest med grillning, bastu och bad:

MEN FÖR HELVETE! reagerade Facebook, som spärrade hennes konto och bad henne lova att hon aldrig skulle lägga upp något anstötligt igen om hon ville ha tillbaka sitt konto.

Berit Runge avlägsnade bilden från Facebook, men la ut den på sin blogg istället, mitt bland recept på piroger och soppor.

I inlägget förklarar hon, mycket likt hur Matilda Berggren förklarade sin gamla profilbild, att den togs när hon var överlycklig, lite lätt efterfestfull och badsugen. Att den förmedlade all den pirriga, slutet av sommaren-glädjen hon kände och att hon dessutom tycker att bilden är den första hon som verkligen är hon. ”Gränslös, glad, totalt the-devil-may-care.”

”På riktigt. Tar ni anstöt? Då föreslår jag att ni arbetar med det. Man ser två bröst som kränger sig av centrifugalkraften och lite könshår. Har ni inte sett mer än så är det nog dags.

Jag blir faktiskt lite orolig över ett samhälle där en fullkomligt normal sommarnakenhet är tabu till den milda grad att en sådan här bild oroar någon. Det här är varken mer eller mindre än de flesta av mina vänner vid något tillfälle fått se av min kropp. Den är inte så jävla hemlig. Den ser ut som folk gör mest. Men i det här fallet: Lite gladare. Låt oss bejaka glada kroppar, i stället för att ta anstöt av dem. Jag tror det får oss alla att må bättre.”

Gah. Berit Runge är så vettig att jag bara måste citera hur hon svarar på en kommentar också:

”Jag tycker det är väldigt skrämmande att vi är på väg mot ett samhälle där vi går mot en större sexualisering av kroppen. För det är det det handlar om. Ju färre normala glada kroppar vi får se, desto mer mystisk blir kroppen. Och fler och fler börjar tro att det är något fel på dem för att de inte har porrfilmskroppar, eftersom det är de enda kroppar som finns att beskåda. Jag älskar min kropp, framför allt när den lyckas kränga mig i en sådan här fantastisk båge. Och jag poserar inte sött. Jag visar hur man använder en kropp för att ha kul med den.”

Glada kroppar. Det finaste jag hört. Och hur många spikar kan man egentligen slå huvudet på i en enda kommentar, ett enda inlägg och i publiceringen av en enda bild?

Sexualiseringen av kroppen. Tolka det rätt bara. Med det menar inte Berit Runge (åtminstone tolkar jag henne inte så), att all sexualisering av kroppar är av ondo. Som bloggaren och psykologen Tanja Suhinina skriver i ett inlägg om Berits bild:

”Att försvara bilden med ’den var ju en glad naturlig bild, inget sexuellt’ innebär att man visar att man tycker att glada naturliga kroppar inte ska anses som stötande – men det vore en annan sak om kroppen var sexuell. Och då legitimerar man förstås att sexualitet på bild är stötande.”

Sexualiseringen som jag tror att Berit Runge syftade på: den som konstant möter oss i mode, media, reklam och på produktförpackningar och som – när det rör sig om namnlösa eller ansiktslösa modeller – säger att (främst) kvinnokroppen är ett objekt, en kommersiell vara som ska bedömas, värderas, tuktas och finputsas (enligt kvävande snäva kroppsnormer och med digitalt dopade kroppar som ideal), ägas och konsumeras. Och som när det handlar om kvinnor som egentligen är intervjuade i egenskap av personer, hälsar oss att den värdefullaste egenskapen hos en kvinna är att vara begärlig i andras [mäns] ögon.

Med andra ord. Sexualiseringen som utgör 95% av alla tips som jag får in på Twitter, mailen, Facebook och direkt från folks munnar varje vecka. Den som oftast bara känns väldigt onödig.

Som när grundarna till en resebyrå plåtas till en intervju i Dagens Industri liggande i en hotellsäng (tack, Jakob E):

Eller när ett par deckarsystrar fotograferas sittande på marmorn i korta kjolar med krystat benframhävande poser (tack, anonym förläggare):

Eller när två amerikanska tv-profiler studiofotograferas och den kvinnliga av dem går upp i en jag vet inte vad flirtande med sin manliga kollega (tack, Maja Cecilia):

Eller när de kvinnliga modellerna hänger på eller pular fram ett bröst bakom den manliga modellen i en jeansreklam (tack, Lukas Orwin):

Eller när ett barbröstat tjejgäng skrattar, flamsar och hjälpts åt att skyla varandra när fotografen är i farten i en annan jeansreklam (tack, Emma Gray Munthe):

Eller när Göteborgs choklad- & delikatessfestival marknadsför sig i en tidningsannons med en stillbild ur en chokladporrfilm (???, tack Ulrika Good):

Eller när NK:s magasin STIL visar upp träningskläder med modeller som slappar i sängar (tack, Hedvig Sjöström):

Vad är egentligen mest stötande? Berit Runge favoritbild på sig själv eller budskapet som den oändliga röda tråden av kvinnor som passiva sexobjekt i mode, reklam och dåligt genusfoto i media bildar?

Vilken bild är egentligen mest stötande av de här två…

Klädbutiken New Yorkers annons för en höstjacka och ett par jeans (riktad till kvinnliga köpare, måste vi väl anta?) med en modell som får sin ena bröstvårta batmancensurerad och knäpper upp gylfen:

Eller bloggaren, lärarstudenten och (alldeles strax) trebarnsmamman Anna Davidssons remake:

Sälj grej med mig & tjej. Vems jacka blir ni mest sugna på nu då? Om det bakomliggande budskapet är något i stil med:

”Köper du denna jacka kommer din mage bli platt och dina bröst fasta”.

Jag har svårt att komma över hur cool och rolig den här bilden är (älskar att det ser ut som att Anna Davidsson är på väg att överfalla sin tunnare sugfisksyster). Och det snygga motdraget blir inte sämre av att Anna Davidsson – förutom bloggen Apan satt i granen – driver Mammaformer.se, en sajt där kvinnor kan skicka in bilder och texter om hur deras kroppar förändrats eller inte förändrats efter en graviditet.

Men precis som i fallet med Berit Runge och Matilda Berggrens bilder, är det inte alla som fattar det befriande skämtet.

Här vill jag låna ytterligare ett välformulerat rytande från Tanja Suhinina, från hennes inlägg Min kropp. MIN. angående att hon gärna skulle lägga ut nakenbilder på sig själv men känner sig hindrad av sitt jobb och framtida jobb:

”… jag hatar det. Jag hatar att andra får bestämma över vad som är mer eller mindre lämpligt för mig att göra med min kropp. Jag hatar att andra bestämmer hur det är lämpligt att min kropp exponeras. Jag hatar överhuvudtaget när andra säger åt mig vad jag ska göra, och när de ska bestämma över min kropp – och att det är så jävla självklart i vårt samhälle – får mig att inombords koka av ilska. Varför anses det vara så självklart att man får sluta respektera en person om man sett dennes bröstvårtor på foto?”

Det här skriver Tanja Suhinina med anledning av den här artikeln i The Guardian, om hur paparazzifotografer, uppladdare av creepshots (bilder på kvinnors kroppsdelar smygtagna offentligt) och revenge porn (sexbilder uppladdade utan samtycke och som sägs vara från ex-partners) skapar ett forum för jakt, påhejning och utväxling av ”fallna” kvinnor på bild och vilka reella skamfläckar en viralt spridd sexbild faktiskt kan sätta på en ung kvinnas liv.

Kuslig läsning. Men i slutet av artikeln finns ett citat av juridikprofessorn Mary Anne Franks som jag tycker är mycket upplysande:

”Jag tror att det finns ett raseri mot kvinnor som är sexuella på sina egna villkor. Vi är helt lugna med kvinnor som är sexuella, så länge de är det som objekt och är passiva, och vi kan slå på dem, slå av dem, ladda ner dem, radera dem, vad nu det är. Men så fort som det är kvinnor som vill ha någon slags uteslutande rätt angående deras intimitet, hatar vi det. Vi säger, ’Nej, vi ska göra dig till en hora.'”

Jag vet. En kvinna som är naken och rolig är kanske obekväm, ja, till och med skrämmande, för att det gör henne per automatik till ett subjekt? (Försök tänka dig en bild av någon som är passiv på ett humoristiskt sätt. Att skämta är ett sätt att vara aktiv.) I vår kollektiva reptilhjärna kanske vi helt enkelt inte är redo för kvinnor som gör vad de vill med sina kroppar?

Berit Runge nämnde i en kommentar att hon tagit bort en ”totalt off topic-kommentar som helt missade målet och dessutom var islamofobisk”. Jag kan lätt tänka mig att det rörde sig om något slags stenkast i glashus angående hederskulturer, från en likasinnad till personen som la upp den här bilden på ett rasistiskt Facebook-forum (tack, Hannah Lemoine):

Klicka på bilden för att förstora. För att sluta skratta vet jag inte vad du ska göra.

Men nu måste jag faktiskt kommentera förra veckans mest kommenterade utvik.

Alex Schulmans.

I onsdags publicerade han en parodi av bilder Marie Serneholt lagt upp på sin Instagram från en plåtning till tidningen Café.

  

Eftersom Alex Schulman är en man, visar hud och är rolig så kan du förstås gissa att människor skrattade och hurrade.

Men inte Kakan Hermansson. Hon anklagade Alex Schulman för kvinnohat och grattade honom till att lyckas sexualisera, dumförklara och dubbelbestraffa Marie Serneholt samtidigt som han bidrar till att ytterligare avsexualisera manskroppen.

Kan man läsa in så mycket i bilderna? Jaäe, kanske inte. Men nu publicerade Alex Schulman inte bara sin aktion okommenterad, utan med den här vinjetten:

Det var det här som gjorde Kakan Hermansson så förbannad. Att han inte riktar sin kritik mot underhållningsbranschens extrema utseendefixeringen eller vad kvinnor måste göra för att synas i den, utan mot henne.

När Aftonbladet ringde mig och frågade vad jag ”tyckte” kunde jag inte annat än att hålla med. Men samtidigt påpekade jag att det finns mycket mer att säga om den här bilden (som inte fick plats i en nyhetsartikel).

Till exempel att bilderna på Marie Serneholt är också en parodi.

Det är i alla fall jättelustigt att den här debatten uppstod kring bilder där hon är fotad exakt som om hon vore en manlig kalsongmodell. Med hårt utmejslade magrutor i svartvitt ljus och hårda skuggor, jättebredbent och självsäker, utrustad med en fet klocka. Hon har till och med kalsonger på sig. (Kolla märket på dem. Samma som kåt-Beckhams. Jag sparade bara ner första bästa kalsongmodellsbild. Kan bilden på David Beckham ha funnits med på en datorskärm under plåtningen, till och med? Visste Alex Schulman om att han parodierade David Beckham?)

Så det kanske inte var det bästa exemplet på ett vanligt, tröttsamt utvik, utan snarare på ett ganska bra genusfotojobb?

Hur som helst.

Alex Schulman har också plåtats för Café en gång i tiden (2008). Och då såg det ut så här med genusmedvetenheten:

Vilka bilder finns det egentligen störst behov att parodiera?

AVSLUTNINGSVIS vill jag beröra ett ämne som vissa män, lite bekymrade, frågat mig om.

Tycker jag att män borde sexualiseras mera?

Objektifieras? Nej. Inte egentligen. Alla förtjänar att vara ett subjekt. Det sabbar ens flow att ständigt gå runt och tänka på hur man uppfattas och bedöms av andra (självobjektifiering). Studier har visat att objektifiering påverkar män och kvinnor olika (Lite objektifiering skadar väl ingen? är en skitbra text om det av skribenten och doktoranden Gisela Jönsson). Den ser också olika ut. När män väl blir objektifierade görs de ändå stora, starka, självständiga och aktiva, vilket är händiga egenskaper om man ska vara ett subjekt. Men budskapet i de bilderna blir att en man måste vara stor, stark, självständig och aktiv (att kunna prestera). Vilket självklart sätter en stor press på män och bara är mer sprit på machoelden.

Sexualiseras?

Ja.

Jag tycker alltid att det är lite sorgligt när män viftar bort sina kroppar som komiska, fula och medfött osexiga. Vad gör egentligen det för mäns kroppsuppfattning? ”Kvinnan i sin rätta bild är mer sexig än mannen. Sexig och kraftfull nog att skapa liv”, dånade en nu fullvuxen barndomsvän på min Facebookvägg. På det svarade jag: ”Många upplever manskroppen som minst lika sexig, men den sexualiseras inte på samma sätt i mode, media och reklam.”

Alla bilder på oberoende, kontrollerade och slutna män som vägrar låtsas om att de visar upp sig (trots att du per automatik alltid gör det och i den meningen är passiv när du ställer dig framför en kamera). Som ser ut som att de inte gör ett ljud i sängen…

Vad gör de egentligen för mäns sexliv?

Kanske vore det befriande, i mäns fall, att få se fler bilder på män som är sexualiserade, och kanske lite objektifierade också; män som är mjuka, vackra och inbjudande och som faktiskt vågar vara intima och ge sig hän; som får vara sårbara, reagerande objekt istället för agerande, presterande och reserverade subjekt för en gångs skull.

Slutsats

Vi vill ju ha jämställdhet, eller hur? Antingen sexualiserar vi alla eller så sexualiserar vi ingen. Det kan faktiskt vara så enkelt.

Det har Jonathan Rieder Lundkvist, en döskalleröstande fotograf som tytt sig till mig under sommaren, fått lära sig.

Efter att ha fotograferat Piratpartiets segment av årets Prideparad frågade han vännen Inga, som marscherat topless, om det var okej att han publicerade bilderna av henne på sin blogg. Han hade redan publicerat bilder på manliga partikamrater med bara bringor, men höll tillbaka bilderna på henne tills han visste att han hade hennes tillstånd.

Hon svarade med en avhyvling.

Hon tyckte att antingen skulle jag fråga alla eller inte alls ^^

När Jonathan Rieder Lundkvist frågade mig hur jag tyckte att han borde ställa sig till att fråga kvinnor i parader om lov i fortsättningen sa jag:

Smart idé att börja fråga män.

Så när jag frågade Jonathan Rieder Lundkvist om jag fick använda hans bilder från Prideparaden så hörde han av sig både till Inga:

Och till Max:

Inga svarade att det var okej och bad hälsa att Genusfotografen är awesome. (^^)

Max sa:

”Tjo bre.

Det är lugnt för min del. ”

:)

Jag tycker att vi sätter punkt där. Med två glada, uttrycksfulla, fria kroppar.

Tack för mig!


Bildreportage: Queertopia 2012

I gårdagens nummer av ETC hade jag med ett bildreportage från Queertopiafestivalen 2012, som jag bevakade tillsammans med Hanna Hannes Hård. Jag uppdaterar med länk när det läggs ut på deras webb, men tills vidare, medan jag tjurrusar ner på stan för att hinna se Prideparaden innan den ormat klart genom Stockholmby, VARSÅGODA ATT TITTA IN I QUEERTOPIN. (För fler bilder, Queertopias hemsida.)

Texten från ETC, så att du begriper Queertopia:

”Utopin gör inte sig själv

– Jag ser ingen likhet med Stockholm Pride, säger Queertopias fiktiva talesperson Henny Norberg.
Queertopia skapades 2010 som ett alternativ till heteronormativa, sexistiska, homofoba och mansartistfrämjande musikfestivaler. Efter två år i Norberg har musikfestivalen vandrat till ett magasin i Nyköping och blivit en kulturfestival (”då det finns en hierarki mellan konstformerna som vi vill motverka”) med ett ännu större fokus på deltagarkultur och DIY (gör-det-själv). Deltagarantalet har minskat från drygt 800 personer första året till cirka 200 i år, vilket delvis varit en strategi för att öka närheten och lösa upp gränserna mellan arrangörer, volontärer och besökare.
– Queertopia ska vara utopin som vi skapar tillsammans, underifrån, säger Henny Norberg. Inte utopin som samhällets makthavare och företagens lobbyister kidnappat. Det vi skapar själva kan inte lika lätt tas ifrån oss.”

Alla bilder nedan tagna av mig.

Finstämd fittikon av serietecknaren Sofia ”Sling” Lindh, gjord i Queertopias pysselhörna.

Wienbaserade performancepopartisten Crazy bitch in a cave (intervju).

Den feministiska serieskapargruppen Dotterbolaget (intervju), som fotograferingen till ära gjort masker för att stötta de fängslade medlemmarna i den ryska, feministiska punkgruppen Pussy Riot.

Repbondageworkshop med Queer as Fuck.

Queertopias fistdamm lockade besökare. (Ursäkta lokaltidningsbildtexten!)

”Säg till om du är allergisk mot något, till exempel nötter.”

Tack för mig!


Vad får Genusfotografen för betyg av Nöjesguiden?

Nej. Det är tvärtom.

Kritik. Vissa skyr den som pesten. Andra säger: BRING IT ON.

När Nöjesguiden gjorde en intervju med mig till sitt sommarnummer passade de även på att be mig genusgranska och betygsätta tio av deras människobaserade omslag från 2011-2012 med deras egen betygsskala.

Jag var ganska hård. Och hade dessutom hjälp av Hanna Hannes Hård. Det blev ett par dödskallar, inget mästerligt och på de stora hela fick de, genusmässigt, underkänt. Och när Nöjesguidens redaktionschef Amat Levin fick ta del av kritiken sa han: ”Asbra!”

De gav mig dessutom fritt fram att publicera analysen på min blogg.

SÅ HÄR KOMMER DEN NU:

NöjesguidHen eller NöjesguidHan?

Dundrande dissar möter himmelska hissar när genusfotografen Tomas Gunnarsson tillsammans med språkgranskaren Hanna Hannes Hård sätter genusbetyg på Nöjesguidens tidningsomslag.

Är jag okej med dig?
Nöjesguiden 2011–02
Modell: Elin Kling

Kaxiga Elin Kling mot väggen i en lila studiogränd med en kaxig outfit typisk för bögar och anställningströtta meteorologer. Men hennes kroppsspråk är allt annat än fierce. Hon tittar under lugg med huvudet lätt framåtböjt och munnen är halvöppen som på ett häpet, smått andfått barn. Bildens centrum ligger inte hos henne utan hos betraktaren, vars blick hon verkar söka ett godkännande från. Ryckcitatet ”Jag vill ge mig själv en makeover” gör ingenting för att stadga hennes redan veka, osäkra intryck. Ansamlingen rouge på hennes välskuggade kindben ser lite ut som ett blåmärke.

Jag sitter i urvriden ryggmärgs-vätska
Nöjesguiden 2011–03
Modell: Veronica Maggio

Veronica Maggio sitter i en pose som bara kan ha skulpterats fram av en fotografs kroppslinjerättande instruktioner. Det ser lite ut som att hon försöker sig på en mem äldre och farligare än plankning: boobs and butt-posen (besläktad med brokeback och kentauren). För att det ska räknas som en äkta boobs and butt måste båda stjärthalvorna och båda brösten synas i bild, och för att det ska hända måste ländbrosk spillas. Hennes blick ser ut att vara demolerad av utmattningen. Eller av onani (kolla handen). Samma energi läggs aldrig på mansarrangemang. Och visst vore det fint om män också fick onanera på bild?

Kolla ljuset du
Nöjesguiden 2011–04
Modell: Timbuktu

Så här straight har jag aldrig sett en kvinna fotas. Timbuktu står bara där. Ingen ber honom le, kika under lugg eller knäppa upp en skjortknapp till. Trots att ”Timbuk är MAX 1.50” enligt Flashback har fotografen skänkt honom ett majestätiskt grodperspektiv. Till skillnad från många av kvinnorna på Nöjesguidens omslag ser han ut att vara otroligt många sekunder från orgasm. Ryckcitatet nämner något om en ursäkt till det svenska folket, men ser den här killen ut som någon som ber om ursäkt?

Fitta hit!
Nöjesguiden 2012–04
Modell: oviktigt

Det manliga heterosexuella sättet att objektifiera manskroppen på. En magrutig torso i spegelbildshöjd. Ingen hjärna eller andra könsorgan innebär att alla möjligheter till sexuella inviter är avskurna (klandra inte dig själv ifall du missar att han är erigerad.) På Nöjesguidens omslag slipper männen stå för sina kroppar med huvudena. De får välja – huvud eller kropp. Det som gör hela bilden för mig, som är ett stort Cronenbergfan, är tvättbrädesskriften. ”Vad kostar en vagina?” Fittavund? En ofärdig kropps önskan om att få bli krönt med vagina? Fräscht hur som.

Jag är inhägnad i mitt sexliv
Nöjesguiden 2011-11
Modell: Agnes Carlsson

”Släpp Agnes fri”? För näe, hon kan inte ta sig loss själv? Isdrottningen Agnes ligger och väntar på att någon ska komma och förlösa henne ur hennes sexuellt frustrerade, oskuldsvitt pälsinhägnade tillvaro? Rubriksättaren tyckte att hennes armsmycke liknade en boja? Allt är lent feminint med den här bilden. Det är en ytterst kontrollerad bild, komponerad för att inge betraktaren så mycket behag som möjligt. Agnes prickar in regel ett och sex i Buzzfeed.coms guide över ”ways to achieve the very best glamour shot”. Håll i kragen och försäkra dig om att ditt hår är awesome.


Heteroporrigt
Nöjesguiden 2012-02
Modeller: Kakan & Julia

Genus-… ouch. Kompromisslösa Kakan och Julia får inte titta på varandra när de tafsas, utan är precis som i ”lesbiskt” sex i heteroporren riktade till en tänkt, varmt välkommen och uppenbar betraktare som absolut måste få delta i liggandet.

Aktiv Guillou
Nöjesguiden 2011-09
Modell: Jan Guillou

Jan Guillou kikar ut ur Jan Guillous huvud och slipper ha en kropp. I rubriken får han vara aktiv, inte passiv. ”Jan Guillou tycker till.”

Okrossbar
Nöjesguiden 2011-08
Modell: Nhu Duong

Bra att Nhu Duong får se så folkilsken och okrossbar ut. Bara två av ”kvinnans sexsignaler” har hon dragit på sig: den lite mer vintage handledsblottningen och de – ständigt, Nöjesguiden – särade läpparna.

Gina reder sig själv
Nöjesguiden 2011-06
Modell: Gina Dirawi

Att likna kvinnor vid blommor – blyga violer, vulgo rosor – är gammalt i skåpet. Oklart varför. Det jag gillar med den här är att Gina Dirawi ser ut att kunna reda sig själv.

Väl godkänt
Nöjesguiden 2011-02
Modell: Vanessa Falk

Vanessa Falk ser inte ut att spruta såpa i munnen för någon annans skull, utan bara för att hon är full (i fan). Hon och fotografhen får den annars så könssegregerande handen på höften-posen att se ovanligt motiverad ut.

GENUSFOTOUTLÅTANDE:

Nöjesguidens ofta normkritiska innehåll går tyvärr inte igen i omslagen. Ni gör ett hästjobb med att finjustera era kvinnliga omslagsmodellers kroppsdelar som motvikter mot varandra för att slå an en hipstersexig, säljande balans. På bilderna av män lägger ni tyngden i själva personen. Ni låter dem komma undan med en muskelspasm i ögat eller mungipan och fokuserar mer på vad de säger eller gör. Jag tycker att ni borde ha en lite mer nytänkande glimt i kamerablixten. Låt kvinnorna sitta ner och bara utstråla makt, gör er besväret att böja, stajla, jaga runt och klä av männen. Låt dem, trots att vissa psykologer skulle hävda att det vore falsk marknadsföring, sära på läpparna. Jag vet att ni törs.

Av Tomas Gunnarsson med hjälp av Hanna Hannes Hård

När jag redan hade skickat in texten slog det mig att jag kanske borde ha varit lite tydligare.

*hipstersexig = hipstersexistisk

Emil Jönsson, som fotograferade mig till artikeln, visade för övrigt att han tordes plåta mig med läpparna särade. (Synd att det inte blev ett omslag!)

Förvirrad av mitt tjat om särade läppar? Börja, till exempel, här: Female Body Language – Flirting

Tack för mig!