Hej svhensson!

Vill du höra om min helg?

Jag är i Tokyo nu, som sagt. Egentligen på semester (eftersom jag aldrig fick någon i sommar), men hur skulle jag kunna hålla mig från att genusblogga lite härifrån? Hur?

Jag landade här i torsdags. Eftersom min värd Alfred var i skolan sökte jag mig in från flygplatsen i Narita mot stadsdelen Shinjuku själv.

Könsglasögonen hade inte kommit bort i bagagehanteringen.

”Välkommen hem, pappa Tomas! Åh som vi har saknat dig!”

”Vem fan är ni?”

Jag måste dock erkänna att jag vid Alfreds och min första rundvandring i Shinjuku, och under vår runda i shoppingdistriktet Harajuku dagen därpå, mest tänkte: Aja, så mycket att genusblogga hem om finns det väl inte här. Genusfotot är väl inte nämnvärt sämre här än i Sverige?

Skyltdockorna ser ju till och med lite sundare ut.

Så här ett par dagar senare har jag ändrat mig, tror jag. Men vi tar det sen (en jämförelse). Nu vill jag berätta om vilka människor jag mötte i helgen och vilka tankar det väckte.

Skavanklöst tempusskifte.

Jag och Alfred står utanför tunnelbanestationen i Harajuku och pratar med Said Karlsson – en frilansjournalist, spelproducent och fotograf som bott här i fyra år – och väntar på att hans kompis Frej ska dyka upp. Plötsligt hör vi att sällskapet bredvid oss också pratar svenska. Två små svenskar i tjugoårsåldern, varav en kallar mig sin ”gamla musiklärare!”, ansluter sig till vår cirkel. Någon minut senare ansluter sig Frej – som visar sig vara Frej Larsson från hiphopduon Maskinen – och ytterligare två små svenskar, som gapar och tindrar med ögonen och undrar hur vi känner varandra allihop, vilket vi inte gör; Tokyo råkar bara vara ett satans FLUGPAPPER för svenskar.

Vi bestämmer oss för att slå följe till en izakaya (flerrätterssnacksbar), allihopa. En asocial amerikan i rosa overall med utstående snopp hakar på.

Jag är ganska besviken på att ingen av oss är en japan. Det var det stora failet med min förra resa hit 2006, att jag och Alfred (med då också) inte konverserade med en enda japan på djupet (eller som jag råkade säga till honom lite omtumlad av tidszoner, ”att vi aldrig lämnade vår trygga lilla bulle”).

Said Karlsson känner dock en massa japaner, och när jag frågar honom om jämställdheten i Japan lägger han nästan huvudet på sned.

– I Japan går många kvinnor på universitet för att hitta en bättre man. För att öka sitt marknadsvärde. De går en utbildning i ett par år, bara för att bli hemmafruar och ta hand om barnen, hemmet och svärföräldrarna.

Oj. Och hur resonerar de kring det?

– Många jag pratat med säger att de längtar efter det. Att bli klara med studierna, jobba något år och sen få vara hemma.

Att plugga för att flugpappra till sig en bra man. Jag får en klump i magen och bestämmer mig för att bli ännu angelägnare om att få träffa en japansk genusvetare, feminist eller bara kvinna när jag är här. (Eller varför inte en man? Hur ser japanska män på den här eventuella normen och att vilja ha en partner som är hemmafru?)

Said Karlsson, för övrigt:

Liten svensk med MVG i musik, butter amerikan och liten svensk salaryman (som kom direkt från en japansk jobbmässa):

Två till små svenskar:

Offentlig svensk hiphop-personlighet:

Jag måste säga att Frej Larsson, med risk för att låta homosocial, är lite av kvällens höjd- och medelpunkt. Söt och gränslös person.

Han berättar för mig om hur han och Simon Gärdenfors slagit vad om huruvida det gick att köpa kiss i Tokyo. Simon menade att det gjorde det. Frej satte emot. När Simon via kontakter fick tag på en kanna dryckeskiss fick Frej dricka upp. Men det visade sig vara plommonvin parfymerat för att lukta som – skolflicksurin? Och så fick Simon dricka Frejs kiss? Jag hänger inte riktigt med. Jag är lite mätt på historier om hur galet Japan är, berättade av galna personer som kommit hit för att bete sig som totala festivalfreaks med Japans (på ytan) artighetsförsäkrade kultur som konservativ katalysator.

Då blir det betydligt intressantare när jag pratar med Frej om Maskinens låt Krossa alla fönster, som skulle kunna vara en kamplåt för kvinnojourer.

Jag frågar Frej vad han personligen tror att mäns våld mot kvinnor egentligen beror på.

– Alkohol.

Alkohol?

– Ja.

Bara?

– Ja. Alkohol eller sociala konstruktioner.


Foto: Said Karlsson

Frej visar sig vara en utmärkt isbrytare när vi ger oss ut på stan. Det är ju Halloween-tider nu och alla firar Halloween lite när de vill. (Jag ska på en Halloween-fest på onsdag, med bland annat japanska konststudenter.)

Pikachu, snorig geisha, Frej Larsson, blå björn och Kalle Anka:

Frej, Mario, vene, Toad, Mario och Luigi:

Gyllnefanten och Frej:

Jag ser att du sneglar på Frej Larssons ringar, så här har du en närbild:

(Hästringen har han gjort själv. ^^)

På Frejs initiativ går vi vi till baren The Oath, som han bedyrar inte ska göra oss besvikna. Där är det relativt tomt, men ändå mysigt. Och efter ett tag gör några trevliga civiljapaner oss sällskap på uteserveringen.

Jag minns inte hur bra den här killen egentligen var på att fånga nötter:

Efter ett tag händer något intressant, som ger mig en del att fundera över.

När vi suttit ett tag börjar det komma gäster till klubben intill. Gäster klädda i korsetter, spetsstrumpbyxor och korta kjolar, som går på höga stilettklackar och ser ungefär exakt ut så här:

Maskeradvampen. Playboykaninen.

Outspökad bartender. Militär.

När jag tar kort på den här djävulen får hen feeling och börjar posa för mig.

Utan att säga ett ord kommer vi närmare varandra och – steg för steg, pose för pose – jobbar vi oss fram till den här underbara bilden:

”TIME MAGAZINE”, säger Frej Larsson när han får se bilden. Och själv sjunker jag ganska nöjt ner i uteserveringssoffan och dricker ett ganska nöjt glas plommonvin, rattande fram och tillbaka mellan bilderna.

Men senare under kvällen, när jag sett fler människor gå in genom den mystiska chockrosa dörren till grannklubben med den nästan halvmeterhöga tröskeln, hör jag mig själv fråga – och jag skäms för att erkänna det här – Said:

– Vad är det där för slags klubb egentligen?

En helt vanlig klubb, gissar Said.

– De kanske har lite pole dancing, men det är inget som höjer några ögonbryn.

Ah. Det är en vanlig klubb. Så klart.

Jag påminns om förra veckans stora skämt på Tumblr. Folk har börjat uppmärksamma skillnaden mellan kvinnors och mäns utbud av Halloween-dräkter (bland annat Fuck No Sexist Halloween Costumes) och på vilket skrattretande tydligt sätt de visar uppfattningen om att Man är det första könet och Kvinna det andra, alltid sexuella.

Kocken

(Okej, det var inte en slump att jag började med den här.)

Hamburgaren

Giraffen

Biet

Ölen

Skunken (var på väg att skriva Skurken)

Bananen

Visst blir det så väldigt tydligt när männen konsekvent får vara rejält påpälsade, formlösa och fulroliga subjekt medan kvinnornas kläder är krympta till ett minimalt symbolikförmedlande tyg som lämnar så mycket plats som möjligt åt hud?

Ibland behöver den manliga Halloween-skruden inte ens ha ett ansikte.

Eller ens mänskliga kroppskonturer. (Subjektsformen blir bara renare och renare in here.)

För att inte tala om hur tydligt det blir när mannen är grejen och kvinnan är en kompletterande sexig kvinna-version av grejen.


Och nu ser de här exemplen ut att vara från snarlika om inte samma företag (har ingen koll på hur många tillverkarna av Halloween-dräkter är), men så här ser i alla fall utbudet ut även i Tokyo:

Och i Stockholm:

(Här kan du läsa hur Butterick’s bemöter kritiken av det här på deras Facebook-sida.)

Och som om det inte skulle kunna bli tydligare. Den här seriestrippen av Mandy Marlette fångar väldigt bra det nedslående med vad ALLA Halloween-dräkter för kvinnor har gemensamt:

Även om toppkommentatorn till blogginlägget Halloween: Men vs. Women (liknande upplägg som på Fuck No Sexist Halloween Costumes) kanske säger det ännu mer direkt:

Inte sagt att jag trodde att tjejerna som passerade oss på väg till The Oaths grannklubb var horor.

Bara att:

1. Jag frågade Said Karlsson vad det egentligen var för slags klubb.

2. När jag nästa dag tittade igenom bilderna, såg jag den här…

Och tyckte mig att se att hen som poserat för mig, mitt i allt bara blixtvis upplyst poserande, tydligen hade KEDJAT FAST SIG i väggen utanför klubben (!?!). Varpå jag frågar Said Karlsson igen, den här gången över mail, om han är säker på att det bara är en vanlig klubb. (Inte ett stripphak med hundparkeringar för sina anställda.)

Innan han ens hinner svara kollar jag dock igenom fler bilder och ser att kedjan är den som klubbens skylt hänger i…

Och känner mig dum, naiv och – för första gången på många år – förvirrat hora & madonna-stissig.

”Kollade hemsidan lite snabbt, och det verkar vara en högst ordinär klubb, tror inte ens de har några poledancers, haha! Gänget som vi såg var med största sannolikhet bara ett helt vanligt halloweengäng, tror inte att någon av dem jobbade där”, svarar Said.

Just ja. Jag hade helt förträngt.

De kom trots allt i sällskap med de här killarna:

Suck. Kan inte du springa fram och kalsongknäcka dem så att de får känna hur det känns att ha på sig en riktig Halloween-dräkt?

Tack för mig!

Tack för avsugningen, Frej!