Hej alla könsfans! I fredags var jag äntligen med i Ligga med P3, efter att ha pratat om det med programledaren Matilda Berggren hela sommaren. Vårt samtal handlar om varför kvinnor inte får vara nakna och roliga på bild.

Matilda Berggren skickade mig en bild som hon hade som profilbild på Facebook när det var nytt. Den föreställer henne naken, nonchalant ihållande en cigg med höjda ögonbryn och med tre utvalda kroppsplättar täckta av glada handpaintade smileys. En bild som hon tyckte perfekt fångade en skön kväll när hon lite småfull och nyinflyttad med en kompis njöt av livet. De flesta av hennes vänner skrattade och tyckte att hon var härlig. Men alla fattade inte skämtet. En kollega på hennes nya jobb frågade om hon letade efter en knullkontakt och främmande män mailade henne sexförslag. Som ett ställningstagande – ”näe, jag gör inte det här för att jag är kåt och vill ligga eller vill visa upp min sexiga kropp, det är bara en kul bild” – behöll hon den som profilbild. Men efter ett tag fick hon fler vänner som hon inte visste om de skulle se ironin och orkade inte längre försvara den.

”Något säger mig att en snubbe med en badboll framför snoppen inte hade varit lika stickande eller provocerande i andras ögon.”

Matilda Berggrens initiala idé var att jag skulle fotografera henne när hon var naken, rolig och kvinna samtidigt. Med det sa hennes chefer på Sveriges Radio nej till, eftersom det skulle kunna tolkas som ett utvik och därför var olämpligt. Vilket på käften bekräftade vår tes.

Kvinnor får gärna vara sårbara, utsatta, passiva (döda är helt okej) och framför allt sexiga när de är nakna på bild. För män är det annorlunda. De kan laga mat endast iklädda förkläden och stå med byxorna neddragna vid storslagna utsikter på Facebook-bilder och det kryllar av exempel på håriga, hulliga, dråpliga, kittlande osexiga nakenmän i Hollywood-komedier (tänk Borat, Austin Powers, de senaste åren har även den slaka snoppen fått vara en snopet sladdrig komiker i filmer som Walk hard, Baksmällan och Dumpad – bra text av Caroline Hainer om det här). Men när en kvinna är naken och rolig, när hon använder kroppen för att roa sig själv, roa andra eller njuta på sina egna villkor, då blir vi plötsligt… Rädda?

Vi testar. Jag har två kontrasterande exempel. Ett som visar hur vi vanligtvis får se nakna kvinnor i det offentliga. Och ett som visar vilken slags nakenbild som får ditt Facebook-konto borttaget. (Hämta en kudde att gömma dig bakom! Iiiih!)

Det här är Lana Del Rey på omslaget till det senaste numret av herrmagasinet GQ:

Sårbar. Välskyld. Utsatt. Som skärrad av blixten, sittande mot en vägg, tittande under lugg, välsminkad och -smyckad. Och trots hennes skygga, ängsliga min är hon ändå så upphetsad att hon inte kan andas med stängd mun. Precis som en herre vill ha henne.

Lana Del Rey är utsedd till Årets kvinna 2012 av magasinet. Och från en massa håll har jag fått in tipset om hur GQ valt att porträttera sina vinnare i de olika Årets man-kategorierna:

Väldigt talande. Fyra starka rakryggade eller styvt stirrande, behärskade härskare som slipper vara kropp. Som det brukar se ut – inte bara i herrmagasin – utan i allt från parfymreklamer till nöjesguider.

Hur skulle det se ut om de var plåtade nakna och sårbara på ett golv, hållande lemmarna sedligt på plats? Vi kan tacka resurssajten A girls guide to taking over the world för ett åskådliggörande av den funderingen (och tack Shima Niavarani för tipset):

Åh, skrutten! Blir du inte kall om pungen? Ska du inte göra helikoptern eller ta på dig en varm socka? (Förlåt, nu ägnar jag mig eventuellt åt dubbelmoral.)

Men tillbaka till min utlovade nakenchock.

Den här bilden la matbloggaren Berit Runge upp på sin Facebook dagen efter att ha varit på en fest med grillning, bastu och bad:

MEN FÖR HELVETE! reagerade Facebook, som spärrade hennes konto och bad henne lova att hon aldrig skulle lägga upp något anstötligt igen om hon ville ha tillbaka sitt konto.

Berit Runge avlägsnade bilden från Facebook, men la ut den på sin blogg istället, mitt bland recept på piroger och soppor.

I inlägget förklarar hon, mycket likt hur Matilda Berggren förklarade sin gamla profilbild, att den togs när hon var överlycklig, lite lätt efterfestfull och badsugen. Att den förmedlade all den pirriga, slutet av sommaren-glädjen hon kände och att hon dessutom tycker att bilden är den första hon som verkligen är hon. ”Gränslös, glad, totalt the-devil-may-care.”

”På riktigt. Tar ni anstöt? Då föreslår jag att ni arbetar med det. Man ser två bröst som kränger sig av centrifugalkraften och lite könshår. Har ni inte sett mer än så är det nog dags.

Jag blir faktiskt lite orolig över ett samhälle där en fullkomligt normal sommarnakenhet är tabu till den milda grad att en sådan här bild oroar någon. Det här är varken mer eller mindre än de flesta av mina vänner vid något tillfälle fått se av min kropp. Den är inte så jävla hemlig. Den ser ut som folk gör mest. Men i det här fallet: Lite gladare. Låt oss bejaka glada kroppar, i stället för att ta anstöt av dem. Jag tror det får oss alla att må bättre.”

Gah. Berit Runge är så vettig att jag bara måste citera hur hon svarar på en kommentar också:

”Jag tycker det är väldigt skrämmande att vi är på väg mot ett samhälle där vi går mot en större sexualisering av kroppen. För det är det det handlar om. Ju färre normala glada kroppar vi får se, desto mer mystisk blir kroppen. Och fler och fler börjar tro att det är något fel på dem för att de inte har porrfilmskroppar, eftersom det är de enda kroppar som finns att beskåda. Jag älskar min kropp, framför allt när den lyckas kränga mig i en sådan här fantastisk båge. Och jag poserar inte sött. Jag visar hur man använder en kropp för att ha kul med den.”

Glada kroppar. Det finaste jag hört. Och hur många spikar kan man egentligen slå huvudet på i en enda kommentar, ett enda inlägg och i publiceringen av en enda bild?

Sexualiseringen av kroppen. Tolka det rätt bara. Med det menar inte Berit Runge (åtminstone tolkar jag henne inte så), att all sexualisering av kroppar är av ondo. Som bloggaren och psykologen Tanja Suhinina skriver i ett inlägg om Berits bild:

”Att försvara bilden med ‘den var ju en glad naturlig bild, inget sexuellt’ innebär att man visar att man tycker att glada naturliga kroppar inte ska anses som stötande – men det vore en annan sak om kroppen var sexuell. Och då legitimerar man förstås att sexualitet på bild är stötande.”

Sexualiseringen som jag tror att Berit Runge syftade på: den som konstant möter oss i mode, media, reklam och på produktförpackningar och som – när det rör sig om namnlösa eller ansiktslösa modeller – säger att (främst) kvinnokroppen är ett objekt, en kommersiell vara som ska bedömas, värderas, tuktas och finputsas (enligt kvävande snäva kroppsnormer och med digitalt dopade kroppar som ideal), ägas och konsumeras. Och som när det handlar om kvinnor som egentligen är intervjuade i egenskap av personer, hälsar oss att den värdefullaste egenskapen hos en kvinna är att vara begärlig i andras [mäns] ögon.

Med andra ord. Sexualiseringen som utgör 95% av alla tips som jag får in på Twitter, mailen, Facebook och direkt från folks munnar varje vecka. Den som oftast bara känns väldigt onödig.

Som när grundarna till en resebyrå plåtas till en intervju i Dagens Industri liggande i en hotellsäng (tack, Jakob E):

Eller när ett par deckarsystrar fotograferas sittande på marmorn i korta kjolar med krystat benframhävande poser (tack, anonym förläggare):

Eller när två amerikanska tv-profiler studiofotograferas och den kvinnliga av dem går upp i en jag vet inte vad flirtande med sin manliga kollega (tack, Maja Cecilia):

Eller när de kvinnliga modellerna hänger på eller pular fram ett bröst bakom den manliga modellen i en jeansreklam (tack, Lukas Orwin):

Eller när ett barbröstat tjejgäng skrattar, flamsar och hjälpts åt att skyla varandra när fotografen är i farten i en annan jeansreklam (tack, Emma Gray Munthe):

Eller när Göteborgs choklad- & delikatessfestival marknadsför sig i en tidningsannons med en stillbild ur en chokladporrfilm (???, tack Ulrika Good):

Eller när NK:s magasin STIL visar upp träningskläder med modeller som slappar i sängar (tack, Hedvig Sjöström):

Vad är egentligen mest stötande? Berit Runge favoritbild på sig själv eller budskapet som den oändliga röda tråden av kvinnor som passiva sexobjekt i mode, reklam och dåligt genusfoto i media bildar?

Vilken bild är egentligen mest stötande av de här två…

Klädbutiken New Yorkers annons för en höstjacka och ett par jeans (riktad till kvinnliga köpare, måste vi väl anta?) med en modell som får sin ena bröstvårta batmancensurerad och knäpper upp gylfen:

Eller bloggaren, lärarstudenten och (alldeles strax) trebarnsmamman Anna Davidssons remake:

Sälj grej med mig & tjej. Vems jacka blir ni mest sugna på nu då? Om det bakomliggande budskapet är något i stil med:

”Köper du denna jacka kommer din mage bli platt och dina bröst fasta”.

Jag har svårt att komma över hur cool och rolig den här bilden är (älskar att det ser ut som att Anna Davidsson är på väg att överfalla sin tunnare sugfisksyster). Och det snygga motdraget blir inte sämre av att Anna Davidsson – förutom bloggen Apan satt i granen – driver Mammaformer.se, en sajt där kvinnor kan skicka in bilder och texter om hur deras kroppar förändrats eller inte förändrats efter en graviditet.

Men precis som i fallet med Berit Runge och Matilda Berggrens bilder, är det inte alla som fattar det befriande skämtet.

Här vill jag låna ytterligare ett välformulerat rytande från Tanja Suhinina, från hennes inlägg Min kropp. MIN. angående att hon gärna skulle lägga ut nakenbilder på sig själv men känner sig hindrad av sitt jobb och framtida jobb:

”… jag hatar det. Jag hatar att andra får bestämma över vad som är mer eller mindre lämpligt för mig att göra med min kropp. Jag hatar att andra bestämmer hur det är lämpligt att min kropp exponeras. Jag hatar överhuvudtaget när andra säger åt mig vad jag ska göra, och när de ska bestämma över min kropp – och att det är så jävla självklart i vårt samhälle – får mig att inombords koka av ilska. Varför anses det vara så självklart att man får sluta respektera en person om man sett dennes bröstvårtor på foto?”

Det här skriver Tanja Suhinina med anledning av den här artikeln i The Guardian, om hur paparazzifotografer, uppladdare av creepshots (bilder på kvinnors kroppsdelar smygtagna offentligt) och revenge porn (sexbilder uppladdade utan samtycke och som sägs vara från ex-partners) skapar ett forum för jakt, påhejning och utväxling av ”fallna” kvinnor på bild och vilka reella skamfläckar en viralt spridd sexbild faktiskt kan sätta på en ung kvinnas liv.

Kuslig läsning. Men i slutet av artikeln finns ett citat av juridikprofessorn Mary Anne Franks som jag tycker är mycket upplysande:

”Jag tror att det finns ett raseri mot kvinnor som är sexuella på sina egna villkor. Vi är helt lugna med kvinnor som är sexuella, så länge de är det som objekt och är passiva, och vi kan slå på dem, slå av dem, ladda ner dem, radera dem, vad nu det är. Men så fort som det är kvinnor som vill ha någon slags uteslutande rätt angående deras intimitet, hatar vi det. Vi säger, ‘Nej, vi ska göra dig till en hora.'”

Jag vet. En kvinna som är naken och rolig är kanske obekväm, ja, till och med skrämmande, för att det gör henne per automatik till ett subjekt? (Försök tänka dig en bild av någon som är passiv på ett humoristiskt sätt. Att skämta är ett sätt att vara aktiv.) I vår kollektiva reptilhjärna kanske vi helt enkelt inte är redo för kvinnor som gör vad de vill med sina kroppar?

Berit Runge nämnde i en kommentar att hon tagit bort en ”totalt off topic-kommentar som helt missade målet och dessutom var islamofobisk”. Jag kan lätt tänka mig att det rörde sig om något slags stenkast i glashus angående hederskulturer, från en likasinnad till personen som la upp den här bilden på ett rasistiskt Facebook-forum (tack, Hannah Lemoine):

Klicka på bilden för att förstora. För att sluta skratta vet jag inte vad du ska göra.

Men nu måste jag faktiskt kommentera förra veckans mest kommenterade utvik.

Alex Schulmans.

I onsdags publicerade han en parodi av bilder Marie Serneholt lagt upp på sin Instagram från en plåtning till tidningen Café.

  

Eftersom Alex Schulman är en man, visar hud och är rolig så kan du förstås gissa att människor skrattade och hurrade.

Men inte Kakan Hermansson. Hon anklagade Alex Schulman för kvinnohat och grattade honom till att lyckas sexualisera, dumförklara och dubbelbestraffa Marie Serneholt samtidigt som han bidrar till att ytterligare avsexualisera manskroppen.

Kan man läsa in så mycket i bilderna? Jaäe, kanske inte. Men nu publicerade Alex Schulman inte bara sin aktion okommenterad, utan med den här vinjetten:

Det var det här som gjorde Kakan Hermansson så förbannad. Att han inte riktar sin kritik mot underhållningsbranschens extrema utseendefixeringen eller vad kvinnor måste göra för att synas i den, utan mot henne.

När Aftonbladet ringde mig och frågade vad jag ”tyckte” kunde jag inte annat än att hålla med. Men samtidigt påpekade jag att det finns mycket mer att säga om den här bilden (som inte fick plats i en nyhetsartikel).

Till exempel att bilderna på Marie Serneholt är också en parodi.

Det är i alla fall jättelustigt att den här debatten uppstod kring bilder där hon är fotad exakt som om hon vore en manlig kalsongmodell. Med hårt utmejslade magrutor i svartvitt ljus och hårda skuggor, jättebredbent och självsäker, utrustad med en fet klocka. Hon har till och med kalsonger på sig. (Kolla märket på dem. Samma som kåt-Beckhams. Jag sparade bara ner första bästa kalsongmodellsbild. Kan bilden på David Beckham ha funnits med på en datorskärm under plåtningen, till och med? Visste Alex Schulman om att han parodierade David Beckham?)

Så det kanske inte var det bästa exemplet på ett vanligt, tröttsamt utvik, utan snarare på ett ganska bra genusfotojobb?

Hur som helst.

Alex Schulman har också plåtats för Café en gång i tiden (2008). Och då såg det ut så här med genusmedvetenheten:

Vilka bilder finns det egentligen störst behov att parodiera?

AVSLUTNINGSVIS vill jag beröra ett ämne som vissa män, lite bekymrade, frågat mig om.

Tycker jag att män borde sexualiseras mera?

Objektifieras? Nej. Inte egentligen. Alla förtjänar att vara ett subjekt. Det sabbar ens flow att ständigt gå runt och tänka på hur man uppfattas och bedöms av andra (självobjektifiering). Studier har visat att objektifiering påverkar män och kvinnor olika (Lite objektifiering skadar väl ingen? är en skitbra text om det av skribenten och doktoranden Gisela Jönsson). Den ser också olika ut. När män väl blir objektifierade görs de ändå stora, starka, självständiga och aktiva, vilket är händiga egenskaper om man ska vara ett subjekt. Men budskapet i de bilderna blir att en man måste vara stor, stark, självständig och aktiv (att kunna prestera). Vilket självklart sätter en stor press på män och bara är mer sprit på machoelden.

Sexualiseras?

Ja.

Jag tycker alltid att det är lite sorgligt när män viftar bort sina kroppar som komiska, fula och medfött osexiga. Vad gör egentligen det för mäns kroppsuppfattning? ”Kvinnan i sin rätta bild är mer sexig än mannen. Sexig och kraftfull nog att skapa liv”, dånade en nu fullvuxen barndomsvän på min Facebookvägg. På det svarade jag: ”Många upplever manskroppen som minst lika sexig, men den sexualiseras inte på samma sätt i mode, media och reklam.”

Alla bilder på oberoende, kontrollerade och slutna män som vägrar låtsas om att de visar upp sig (trots att du per automatik alltid gör det och i den meningen är passiv när du ställer dig framför en kamera). Som ser ut som att de inte gör ett ljud i sängen…

Vad gör de egentligen för mäns sexliv?

Kanske vore det befriande, i mäns fall, att få se fler bilder på män som är sexualiserade, och kanske lite objektifierade också; män som är mjuka, vackra och inbjudande och som faktiskt vågar vara intima och ge sig hän; som får vara sårbara, reagerande objekt istället för agerande, presterande och reserverade subjekt för en gångs skull.

Slutsats

Vi vill ju ha jämställdhet, eller hur? Antingen sexualiserar vi alla eller så sexualiserar vi ingen. Det kan faktiskt vara så enkelt.

Det har Jonathan Rieder Lundkvist, en döskalleröstande fotograf som tytt sig till mig under sommaren, fått lära sig.

Efter att ha fotograferat Piratpartiets segment av årets Prideparad frågade han vännen Inga, som marscherat topless, om det var okej att han publicerade bilderna av henne på sin blogg. Han hade redan publicerat bilder på manliga partikamrater med bara bringor, men höll tillbaka bilderna på henne tills han visste att han hade hennes tillstånd.

Hon svarade med en avhyvling.

Hon tyckte att antingen skulle jag fråga alla eller inte alls ^^

När Jonathan Rieder Lundkvist frågade mig hur jag tyckte att han borde ställa sig till att fråga kvinnor i parader om lov i fortsättningen sa jag:

Smart idé att börja fråga män.

Så när jag frågade Jonathan Rieder Lundkvist om jag fick använda hans bilder från Prideparaden så hörde han av sig både till Inga:

Och till Max:

Inga svarade att det var okej och bad hälsa att Genusfotografen är awesome. (^^)

Max sa:

”Tjo bre.

Det är lugnt för min del. ”

:)

Jag tycker att vi sätter punkt där. Med två glada, uttrycksfulla, fria kroppar.

Tack för mig!