Äntligen, efter att ha jobbat med den större delen av året, kan jag hänga upp den här på väggen:

På omslaget: Anna Utter, skogsmaskinsförare. Grafisk design: Johan Dahlin, Baringo.

NYKS Jämställdhetskalender 2022. Som jag har haft äran att ta porträtten och göra intervjuerna till, resande till några av de vackraste (och vissa fall mest broms- eller myggangripa) arbetsplatserna i Sverige.

Om du inte känner till NYKS så står det för Nätverket för yrkesverksamma kvinnor och ickebinära i skogsbranschen. Och om du inte känner till bakgrunden till varför den här kalendern skapades, bered dig på att höra en inspirerande historia om att göra något konstruktivt av en skandal. (Varvat med actionbilder och powerporträtt från kalendern.)

För två år sedan uppdagades det (tack vare medlemmar i NYKS) att den finska skogsmaskinstillverkaren Ponsse sedan flera år skänkt sina kunder en kalender, producerad av en tysk underleverantör, där lättklädda modeller poserade på deras skogsmaskiner.

Skogsstyrelsen och flera av de största skogsbolagen i Sverige stämde in i NYKS kritik och markerade mot Ponsse, som – trots många skrattande, gråtande och ilsket kokande miner från män i kommentarsfält – bestämde sig för att det var dags att ge sig ur kalendermakarbranschen.

Historien hade kunnat sluta där. Med ett ”va?? lever vi på 1970-talet?” vid åsynen av kalendern, till ett ”okej, näe, det är kanske 2020 ändå” när skogsbranschen fördömde den. Men NYKS blickade framåt.

Det var Erika Alm, hållbarhetsspecialist på Stora Enso Skog och medlem i NYKS, som ringde Ponsses Sverige-vd Carl-Henrik Hammar med ett erbjudande: att sponsra skapandet av en mer modern kalender.

Ponsse tackade ja utan att tveka. Och samma här, när jag blev tillfrågad om att fota den. Jag hade sett rubrikerna om skandalkalendern i DN och blev väldigt inspirerad när jag hörde om det nya kapitlet i historien. Att en aktör som ”faktiskt var med och skapade en del av de utmaningar vi jobbar med idag” – som Carl-Henrik Hammar själv uttrycker det i sin pratbubbla i kalendern – tar chansen att göra något som faktiskt kan bidra till att skogen blir en mer jämställd och inkluderande plats att jobba på.

Gunilla Arnesson, markberedare från Blekinge. »När jag började jobba i skogen var det få som trodde på mig. Men jag är kvar här, 14 år senare. Samma bransch. Jag vet vad jag kan, och jag är bra på det.«

Hanna Flink, produktions- och virkesansvarig på Skogssällskapet. »Skogsbranschen utvecklas inte tillräckligt snabbt. Och det är för att man hellre anställer personer som man är bekväm med, än de som är öppna och vågar ifrågasätta.« (Hanna flankeras av Johan, August, Nomi och Saffran. Du kan få gissa vem som är vem.)

Störst kredd ska dock NYKS ha, som kläckte den så briljanta idén. Att göra en ny kalender och ersätta stereotyperna med 12 porträtt av superkompetenta kvinnor och ickebinära som jobbar i skogen på riktigt varje dag, för att kanske lyckas inspirera flera att hitta sitt kall i skogen. Du kan inte bli vad du inte kan se.

Anna Utter: » När jag kör skogsmaskin är jag ett med maskinen. Den är jag. Som när du plockar upp något med handen, så känns det för mig när jag använder aggregatet. Jag vet precis, i känslan, vad den kommer att göra.«

Tack Erika Alm, Anna Schyman, Erica Björndotter, Emma Strandberg och Malin Eriksson på NYKS för otroligt roliga projektgruppsmöten och bildbollningssessioner. Tack Ponsse för att ni sa ja till allt och gav oss fria händer. Och varmt tack till alla deltagarna i kalendern, för de intressanta samtalen och för att jag fick praktisera hos er (och era hundar).

För dig som sitter kalenderlös så här en månad innan 2022: NYKS Jämställdhetskalender 2022 är tyvärr slutsåld. Men jag har ett eget reservlager och kan skicka en kalender om du betalar frakten. Skicka ett mejl till genusfotografen@gmail.com så löser vi det.

Badar kvinnor och män badtunna på olika sätt? Varför behövs inte pappa på familjefotot? Vad är den estniska motsvarigheten till en #lokaltidningsbesvikelse? Och är det möjligt för en bild att underminera tusen ord?

Det här är några av frågorna jag fick reda ut när den feministiska nättidningen Feministeerium bjöd in mig att recensera estniska dagstidningar. Klicka här eller på bilden nedan för att läsa facit.

När jag och Gävle kommun släppte vår fotoutställning och bildhandbok om genusmedveten och inkluderande kommunikation 2016 valde vi namnet Bilder som förändrar världen. Trots den ambitiösa avgränsningen ”världen” som horisont i titeln räknade vi nog aldrig med att projektet faktiskt skulle lämna Sveriges gränser.

Nu finns fotoutställningen i reviderad, uppdaterad form – som Images that change the world: a guide to equal communication – översatt till ryska, kinesiska, spanska, engelska, kroatiska, lettiska och italienska, och har med hjälp av Svenska Institutet och svenska ambassader runtom i världen (hittills) visats i Shanghai, Moskva, St. Petersburg, Petrozavodsk, Zagreg, Riga, Rom och Mexico City.

Vernissage i Shanghai, på köpcentret Taikoo Hui. På miniatyrbilden syns transkillen Jazz och hans lillasyster Bobbo, som säger: ”du är en pojke, som också är min storasyster”.

Om du vill ta del av handboken och tillhörande utställning på engelska finns hela materialet gratis digitalt som toolkit på SharingSweden.se: Images that change the world.

Här kommer lite workshopbilder från världen!

Bilder från workshops och utställningar i Shanghai, Riga, Moskva, St. Petersburg och Mexico City.

I samband med min och Svenska institutets uppdatering och internationalisering av projektet spelades också den här filmen in om mitt arbete, för den som vill se mig action porträtterande en chef (Gävle kommuns dåvarande kommunikationschef Johan Adolfsson) poserande uppochner i diverse vackra soffor.

Kort dokumentär om mitt arbete, producerad av Svenska institutet.

Efter att ha jobbat på ett par fotoprojekt som tagit år att göra klart (Bilder som förändrar världen, Vem är hen?), fick jag i januari i år den uppfriskande uppgiften att ta alla bilderna till en fotoutställning på en dag.

”Ungdom. Identitet. Mangfold.” är en fotoutställning bestående av mina bilder av 19 ungdomar från den sørnorska staden Kristiansand, tagna i skolfotograferingstempo den 17 januari på Kristiansand folkebibliotek, och intervjuer med ungdomarna om deras tankar kring normer, ideal och fördomar knutna till kön, sexuell läggning och etnicitet.

Än så länge är det oklart om utställningen kommer att få nationsgränsöverskridande ben, så därför tänkte jag publicera några av bilderna här.

Utställningen är ett samarbete mellan Kristiansand folkebibliotek, Skeiv Ungdom, Senter for likestilling och mig.

Victor och Håkon

När Victor och Håkon kom in i konsthallen tänkte jag, fördomsfullt: de här sportiga, populära killarna kommer nog inte vilja ta alltför omacho bilder.

Jag hade helt fel. Victor och Håkon hade gått igång på 1800-talsbilderna jag visade under min workshop av män som på den tiden hade ett obekymrat förhållande till fysisk närhet och till att uttrycka sin vänskapskärlek på bild (jag skrev om det i mitt inlägg Manslåren var vanare förr, för den som vill läsa mer). Tror inte jag skulle kunna bli mer nöjd med resultatet i bilden ovan, som jag tycker har noll distanserande ryggdunkskänsla.

I och för sig lite ”maskulint” beteende av Victor och Håkon: hur tävlingsinriktat de försökte överträffa sina 1800-talsBFFfränder… i gullighet.

Line

Ett #womanspread av Line. Inspo för dig som ska ta plats i kollektivtrafiken eller en tv-soffa snart.

Motaz

”Jag gillar inte att le på bild”, sa Motaz i sin intervju. Därför sållade vi bort en hel drös bilder där Motaz skrattade och log på bild. Men mungipsleendet på högra bilden gick an!

Izabella och Amalie

Izabella och Amalie hade sin poseidé klar redan innan de kom in lokalen. Bekvämt när andra gör ens jobb åt en!

Abdallah, Hussein och Waad

Jag tog en massa bilder av Abdallah, Hussein och Waad när de stod och satt så här och kollade in i kameran, men jag tyckte att den här – när de inte gjorde det – blev intimast. När de fokuserar helt på varandra.

Henrik

Henrik. Sophisticated and overdressed. Gillar kombinationen av ’come at me bro’-posen, som enligt Henrik var ironisk, och semikolontatueringen.

Teodor, Neisse och Nada

Det här gänget, alltså. Teodor, Neisse och Nada. Kom in och ägde konsthallen. Jag fick nästan för många bra bilder på dem. Det var svårt att inte fånga deras smittsamma energi och fantastiska utstrålning på bild.

Nelle

Händerna i fickorna var min idé. Den självsäkra blicken kom Nelle in i rummet med.

Camilla och Tine / Victoria

Camilla och Tine – som demonstrerar att det inte behövs ett stoneface för att utstråla pondus. Och Victoria – som demonstrerar att ett stoneface dock aldrig går av för hackor.

Hanna

Hanna, som är ickebinär. Med den övre bilden försökte vi få till ett maskulint uttryck med hjälp av rörelse och repliker. Jag bad hen att gå ett varv på platsen, stanna till vid samma punkt på golvet och säga ”GÅ HERFRA” mot kameran. Ett enkelt knep för en grabbigt uppkäftig uppsyn. (:/)

Den undre bilden var egentligen också tänkt som en maskulin pose först. Hanna fick dra handen genom håret á trulig James Dean-pojkman. Men just i den här bilden råkade jag tajma fotot när hens hand redan lämnat håret, och fick den här mjukare och könsnorms-/kroppsspråksmässigt mer svårplacerade och intressanta bilden – som också blev en av Hannas favoriter.

Aman

Till intervjun som gjordes med Aman efter fotograferingen fick han frågan om han fick posera på andra sätt än han brukar göra på bild.

”Ja, måtte sitte og ta beinet opp og sånn. Leke som en sjef, ikke sant”, sa Aman.

Bekvämt sittande med benet vikt i knät som en chef. Varmt leende med huvudet på sned, som en chef. (Om den råkar vara kvinna.)

”Ungdom. Identitet. Mangfold.” kommer närmast att turnera i södra Norge (Agder), sedan övriga Norge, sedan kanske i övriga Skandinavien. Fotoutställningens färdväg kan följas via Kristiansand folkebiblioteks facebook.