”Do you like kissing?”

Fridas mail

Det är sommarnatt 14 augusti 2007. Frida är på väg hem från klubben F12 i Stockholm. Det är ljust ute, fåglarna kvittrar. Hon är full, glad och går barfota med klackskorna i handen.

Vid Slussen träffar hon två personer som hon känner igen från öppningen av American Apparels nya butik på Götgatan.

Kvinnan är en högt uppsatt person inom American Apparel som kommit till Stockholm från huvudkontoret i Los Angeles för att hjälpa till med öppningen och scouta modeller till företagets reklambilder. Mannen jobbar inom svensk modemedia. Båda är i 30-årsåldern, i Fridas ögon snygga och coola, och har makt.

Frida skulle gärna jobba i butiken. Det var därför hon följde med sin vän till den pågående sommaröppningen (tjejer kommer in från gatan, provar kläder och blir fotograferade medan folk står och målar; vissa kvällar bjuds det på öl). Och det är därifrån hon känner igen kvinnan och mannen som hon nu står och småpratar med vid Slussen. Kvinnan bor på ett hotell vid Mariatorget, och Frida ska åt samma håll, så de promenerar tillsammans.

Framme vid Hotell Rival på Mariatorget frågar kvinnan om Frida vill följa med upp på hennes rum. Efterfesta lite. Ta lite bilder.

Frida tackar självklart ja. Att bli plåtad för det stora, amerikanska, jätteballa företaget som öppnar? Hon känner sig smickrad.

På hotellrummet röker kvinnan och mannen hasch. Frida får låna en t-shirt från American Apparel som de börjar plåta henne i. Det är kvinnan som tar alla initiativ.

– Hon var väldigt charmig, men också väldigt dominant. Hon gav tydliga instruktioner. Inget gullande, liksom. Det där man oftast ser hos män. En skulle kunna säga att hon hade alla egenskaperna som en snuskig manlig fotograf har. Eller som män i höga positioner lärt sig att bete sig.

Frida är väl medveten om American Apparels hipsterporriga image, men hon reagerar inte på att bilderna de tar skulle vara särskilt utmanande.

– Det var otroligt avslappnat. Jag hoppade i sängen och så tog vi bilder… Sjukt barnsligt, när jag tänker på det. Att hoppa i sängen.

Det blir ännu ljusare ute. Frida säger att hon funderar på att gå hem. Då säger kvinnan att Frida kan få sova över om hon vill.

När de tre ligger i sängen vänder sig kvinnan till Frida och frågar: ”Do you like kissing?”

– Den frasen. Den kommer jag aldrig glömma. Det är verkligen så här… Har du sett en naken kropp någon gång? Det är inte så man pratar till en vuxen människa. Hon visste precis vad hon gjorde. Hon gjorde mig till ännu yngre än jag var, och hon gillade det.

tycker Frida att kvinnan är cool, snygg och liksom stark. När de hånglat en stund säger kvinnan: ”I think you should kiss him too.”

– Och sen var det igång.

En trekant. Eller som Frida förstår det nu: Ett sexuellt utnyttjande.

Ett par veckor senare ses de tre igen. På samma hotellrum. För att ta fler bilder.

Inför den här plåtningen har Frida fått i uppgift att gå till butiken och välja ut kläder. Hon går in på hotelltoaletten och tar på sig en American Apparel-klänning hon gillar. När hon kommer ut ligger kvinnan och suger av mannen.

– Alltså det är bara så jävla sjukt. Helt avslappnat. Jag kommer in i det där rummet och det här händer. Och jag blev lite så här: ”Hej hej… Guys? Hello?”

Det slutar precis som den första gången. De fotograferar Frida. Sedan har de sex.

I januari 2008 får Frida ett avtal som hon måste skriva på. Det säger att hon ger företaget tillstånd att publicera bilderna av henne.

Frida skriver under. Trots att hon – sjutton år nu – är omyndig och egentligen behöver en förälders underskrift.

Kontraktet censurerat

Något jobb på American Apparel blev det inte för Frida 2007.

När jag träffar Frida på Scandic Malmen på Götgatan – några hundra meter från butiken där allt började – har hon däremot hunnit jobba i två år inom företaget. Först som butiksbiträde i London, där hon klättrade till posten som biträdande butikschef. Hösten 2011 sökte företaget personal i Stockholm. Frida fick jobbet.

Frida vittnar om en företagskultur nästan lika sjuk som deras bildspråk. Som training manager (i praktiken butikschef men utan titeln och lönen) var hon tvungen att jobba över en till två timmar varje dag för att fotografera butiken, för att sedan skicka bildbevis till cheferna om att en ”perfect close” genomförts: Att varje galge i butiken särats så att kläderna hänger på identiskt avstånd från varandra.

– Det kändes inte så motiverande när de inte visade någon tillit alls. Det var nästan som när fångar som får dra stenar från den ena sidan av en gård till den andra för att sedan dra tillbaka dem. Äcklig symbolik jag just använde, men det är den typen av härskarteknik de använder. Kan ni flytta hela butiken till den hörnan? Ta en bild av det och flytta sedan tillbaka den till den andra hörnan. Skicka en bild på det. OK, det var inget.

En kväll vaknade Frida på sitt sovrumsgolv med munnen full av blod. Hon hade fått en panikångestattack, fallit ihop och nästan bitit hål på läppen. Ett par veckor senare var hon på väg för att fika med en vän och föll ihop på Kungsgatan, huvudet före i asfalten. En ambulans hämtade henne och hon fick tillbringa ett dygn på sjukhus. När hon berättade för sin chef om vad som hade hänt fick hon två dagars ledigt. Sedan mer jobb.

Hennes chef – som för övrigt bemötte hennes jobbförfrågningar 2007 genom att skicka sexiga sms och Facebook-chattmeddelanden – sa hela tiden till henne att vara hårdare mot personalen. Hon blev någon hon inte ville vara. En dag, när en tjej i personalen ville gå hem för att en vän till henne hoppat från en bro, sa Frida nej.

Fridas stressymptom blev värre och värre. Hennes händer skakade. Hon tappade känseln i ena smalbenet. Alla i personalen var oroliga för henne, utom hennes chef, som drog in hennes semester.

När Frida till slut började säga ifrån tog chefen med henne ut på en promenad och talade om för henne att hon hade ingenting att vara stolt över med sitt arbete på butiken. (Trots att hon bidragit till att lyfta försäljningssiffrorna så att det för första gången på länge gått bra för American Apparel i Stockholm.)

Trakasserierna – som Frida beskriver det – fortsatte via mail. När Frida fortsatte att ifrågasätta, hårdnade chefens ton ytterligare:

Chefen till Frida
Ett av mailen Frida skrev ut innan American Apparel raderade hennes mailkonto.

Frida blev kallad till ett ”disciplinmöte” där hon blev rekommenderad att säga upp sig. Vilket hon gjorde.

En av Fridas arbetsuppgifter medan hon jobbade på American Apparel var att sätta upp reklambilder och affischer i butiken, som skickades från huvudkontoret.

– Jag tror inte att man tänker på det, men det är otroligt mycket bilder inne i American Apparels butiker överlag. Vid varje klädesplagg hänger det en liten bild. Affischerna som hänger i butikerna, där kan man i princip välja. Jag försökte plocka ut bilder som inte hade den här typen av sexistiskt budskap, utan där de visade kläderna. Det är ju kläder vi säljer, inte tuttar. Eller, jag ville inte sälja tuttar.

Vad kunde det vara för slags bilder, alltså?

– Om du har ett par kalsonger, då kunde du ha fått en bild där en tjej har på sig kalsongerna och ligger med händerna för tuttarna, eller så kan man vända på den, så är det en snubbe som har på sig kalsongerna och visar vad de är till för. Jag försökte göra mitt bästa för att upprätthålla någon form av värdighet.

Så du gick runt och städade undan de mest sexualiserande bilderna i deras butik… efter det du hade varit med om.

– Shit, jag har aldrig sett det så.

Du har inte det?

– Nej, men det ligger ju någonting i det. Nästan som om det vore terapeutiskt, eller hur? Men jag tror att jag inte har velat erkänna för mig själv vad det egentligen är jag har varit med om.

Ad_ApparelNews 240205.ai
Annons för herrkalsonger av American Apparel.

Frida och jag följer upp vår intervju via telefon och chatt. En kväll hör hon av sig för att dela med sig av en ganska kuslig upptäckt.

Hon har hittat sitt gamla konto på Bilddagboken med bilder från 2007–2009 och sett att hon faktiskt har bilder från sitt första möte med American Apparel, som hon publicerat samma datum som det hände:

American Apparel-kvinnan censurerad

– Under den här tiden var jag besatt av att samla på mig roliga historier – galna grejer att vara med om. Det var coolt att ligga med mycket äldre killar som jobbar inom media, och det vet mediasnubbarna om. Eller mediabruttorna, för den delen… Frida med de roliga anekdoterna, det blev liksom jag. Och hela tiden försökte jag inbilla mig att jag var en stark, självständig kvinna. Som jag trodde att jag var. Och det är sjukt jobbigt att inse att det inte var så. Det går inte att vara en Stark Kvinna när man är sexton. Det är något jag har fattat nu. Att det var något de utnyttjade.

Frida fnyser generat.

– Och det är ju intressant, för nu vet jag att kvinnor också kan begå övergrepp.

Hur påverkade det situationen, att hon var kvinna?

– Det var lömskt. Jag kunde inte föreställa mig att en cool tjej skulle vara en sexförbrytare. Det ingav en falsk trygghet, tror jag. Och det var nog en ganska viktig faktor i det hela, just att hon var kvinna.

Vad tänker du om henne nu?

– En helt vanlig människa i maktposition, med skitdåliga värderingar. Vad ska jag säga? Jo, och förresten. Mannen som var med. Han hörde av sig till mig och sa att han hade en ”jätterolig film” från den här natten. En tiosekundersfilm eller liknande. Då hade hon slagit på något slags filmläge på kameran och smygfilmat mig med honom.

Kvinnan som tog med Frida upp på sitt hotellrum följde bara arbetsmetoden som American Apparel är känt för. Eller snarare: som American Apparels grundare och vd Dov Charney är känd för.

American Apparels estetik – grovt sexualiserande bilder av unga tjejer som ligger på mage eller går ner i spagat eller gör något annat flickigt och udda i trosor och i minimalt möblerade lägenheter eller hotellrum, badande i iskallt blixtljus – är också skapad av Dov Charney (som i sin tur influerats av Terry Richardson, mannen som ofta kreddas för att ha löst upp gränsen mellan mode och porr).

Det är Dov Charney själv som tar många av American Apparels annonsbilder, och hittills har han blivit anmäld för sexuella trakasserier av sju före detta anställda.

American Apparel påstår att tjejerna på bilderna faktiskt är anställda som jobbar i deras butiker också.

– Ja, det är oftast anställda.

Vad tänker du om det?

– Det bara förstärker hur mycket American Apparel är en sekt. En bubbla. För då jobbar ju de här tjejerna med American Apparel och modellar för dem hela tiden. De träffar ju fan inga andra människor.

Så då är de underordnade i dubbel bemärkelse. Både i hur undergivet de poserar och att de faktiskt står i beroendeställning som anställda.

– Absolut. Och, de här bilderna av mig togs ju i klassisk American Apparel-stil, på vita lakan i en hotellsäng. Och vad hände i den sängen sedan? Historien bakom bilden är precis det som åskådaren ska tro. Ja, de ligger på riktigt. Det är inte ett skickligt iscensatt fotografi. Det är dokumentation.

Ad_Vice UK 030706.ai

Blurrad American Apparel-annons gatan

Blurrad American Apparel-annons bresar

Ad_Deep 151206.ai

American Apparel annonsen playtime

– Sedan kan jag ju bara spekulera kring hur andra modellers erfarenheter ser ut, men jag är absolut övertygad om att min historia inte är unik inom American Apparel. Alla som arbetar på American Apparel är fullt medvetna om anmälningarna mot Dov Charney.

Frida ger mig kontaktuppgifterna till Amira. Hon och Frida jobbade tillsammans i Kungsgatan-butiken 2012 och egentligen tar jag mest kontakt med henne för att kunna bekräfta uppgifter Frida lämnat om sin tid som anställd på American Apparel.

Jag ställer samma fråga som jag ställde till Frida. Om det faktiskt är anställda på företaget som modellar i reklambilderna.

– Ja, flera av modellerna är faktiskt såna som har jobbat i butikerna. Jag känner flera. Jag har till exempel en vän som blev fotograferad av Dov Charney personligen i hans hem. Och hon blev ihälld champagne, blev jättefull och ställde upp på foton som nu finns på hela internet, där hon särar på benen och är praktiskt taget naken. Det gäller också en annan vän jag har som blivit fotograferad av honom personligen. Man åker till honom i Los Angeles. Man träder in i hans vardagsrum, sen börjar det. Du får alkohol. Han ska fixa till ditt hår, och bara råkar stoppa in tummen i din mun.

Amira fortsätter:

– Det är mycket så här, han flåsar modellen i nacken, drar fingret i troslinningen – för att rätta till. Och så vill han att man suger av honom. Sen är man klar och skickas därifrån. Och så kommer han till ens butik och så tittar han inte på en, för du är Ingen, du är bara en av alla tjejer som blivit utnyttjade i hans vardagsrum. Och han minns inte ditt ansikte, för det var inte det han tittade på.

Ad_S Magazine 170907.ai

I början av februari utlyste jag tävlingen Årets sexist 2013. Jag nominerade själv sex kandidater och lät mina läsare rösta. Av dem tog American Apparel lätt hem titeln med nära 10 000 röster av 27 901.

I mina analyser håller jag mig oftast inom bilderna. Hur görs det skillnad på kvinnor och män i bilder och vilka budskap om femininitet och maskulinitet kan vi blottlägga om vi vässar ögonen och skrapar på ytan?

Det vanligaste missförståndet angående min blogg är att jag riktar udden av min kritik mot modellerna – inte, säg, fotograferna, reklambyråerna, redaktionerna, företagen eller samhället – och att jag sitter och spekulerar i huruvida modellerna ställt upp av fri vilja eller ej. (En argumentation som konstigt nog inte förs kring mina analyser av genusskeva framställningar av män.)

När det gäller modellernas grad av frivillighet kan vi bara spekulera.

Om vi inte pratar med någon som faktiskt var där.

Dock är det viktigt att komma ihåg att även om det i American Apparels fall verkar finnas anledningar till att deras bilder ser ut som de gör, är vad de säger i sig själva illa nog.

Så illa att American Apparels butik på Götgatan behövde polisbeskydd under 8:e mars (den Internationella kvinnodagen).

American Apparel under 8 marsFoto: Stefan Gadd.

American Apparel under Internationella kvinnodagenFoto: Niklas Hill.

Efter att ha hört Fridas och Amiras berättelser har jag valt att blurra ansiktena på American Apparels bilder.

Frida och Amira heter egentligen något annat.


Årets sexist 2013: epilog och bonusmaterial

Okej, helt klara med Årets sexist 2013 är vi inte.

Ni undrar ju så klart fortfarande: Hur sugna var American Apparel på att ta i min (stylists) guldnapp? Hur stor blev egentligen den mediala skitstormen kring mitt nyinstiftade årliga pris? Och vad hände egentligen med guldtuttmuggen – vem är dess nya ägare och hur många kronor kunde jag till sist sätta in på SKR:s tjejjourers gåvokonto?

Det fina är att jag kan återberätta allt det här – utom den sista biten, om vad muggen gör nu – med hjälp av pressklipp.

Här kan ni se mig berätta om själva tävlingen, vinnaren och vinsten i TV4 Nyhetsmorgon (från och med 4.37, triggervarning för Bert Karlsson före):

Tomas Gunnarsson Genusfotografen i Nyhetsmorgon

Här ser ni mig visa upp muggen i radio och berätta för Emanuel Karlsten om tävlingen och de nominerade i P3 Nyheter med Karlsten:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen i P3

Här kan ni läsa en lite längre och väldigt välgjord intervju med mig i Dagens Media om hur jag vill krossa sexismen, bland annat med hjälp av humor:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen Pedofilansiktet
Ganska tung rubrik, va?

Här kan ni läsa fyra nyhetsartiklar om Årets sexist i/på Nyheter 24, Metro, Aftonbladet Wendela och SVT Nyheter (den sistnämnda inklusive videointervju):

Nyheter 24MetroAftonbladet Wendel Sexist 13Tomas Gunnarsson Genusfotografen SVT Kultur

Här kan ni se mig prata om American Apparels vidrighet samtidigt som jag får näsbenet penslat och luggen lockad (av de grymma stylisterna Sara Floby och Zhala Chalak) inför prisceremonin i TV4 Nyheterna:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen TV4

Här kan ni se KLIMAX – när jag läser upp Era motiveringar och räcker över guldnappen till Martin Clinton, American Apparels distriktschef med ansvar för butikerna i Stockholm, i butiken på Götgatan:

Om ni har svårt att höra Martin Clintons tacktal på grund av dunkadunkat så kan ni läsa det i transkriberad textform i Metro:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen American Apparel mot vaggen

”Jag kommer att ta emot utmärkelsen, men inte acceptera den. Jag för den vidare till beslutsfattarna som är baserade i LA, säger Martin Clinton, American Apparels distriktschef med ansvar för butikerna i Stockholm.”

Han tar emot, men accepterar inte priset. Yes. OK? Den är er, vad ni än har att säga om saken.

Martin Clinton påstod att American Apparel skulle släppa ett pressmeddelande senare under kvällen, men tyvärr har jag inte sett skymten av något sådant.

I ETC Stockholm ser det ut som att det är jag som är Årets mycket lyckliga sexist:

Tomas Gunnarsson American Apparel
Friade till publiken lite.

Jag återkommer till American Apparel. Det finns mycket mer att säga om dem. Till exempel så har vissa sagt att American Apparel var ett dåligt val av vinnare för att de medvetet försöker att alstra publicitet genom provokativa reklamkampanjer. (Just ”unisexskjortan” var dock inte en reklamkampanj, utan bara bilder från deras hemsida som bloggaren och före detta American Apparel-medarbetaren Emelie Eriksson satte samman i ett kritiskt genusanalysinlägg.)

Vad jag tänker om det här kan ni höra i Medierna i P1. Men kort: Vad är alternativet? Ska vi försöka tiga bort den sexistiska reklamen och den skadliga objektifieringen av unga tjejer? Att skuldbelägga de som reagerar på kränkande reklam är – förutom ett slags victim blaming – som att säga till någon som blir strypt med en snara: Sluta slingra dig så blir du inte strypt! Istället för att säga till den som håller i snaran: Bort med snarjäveln ditt fanskaps jävla djävulskap. (Bojkotta American Apparel.)

Men som sagt. Mer om det senare.

Guldtuttmuggen då. Var tog den vägen? Where is hen now?

Jo, för 5100 kronor gick guldtuttmuggen till Elin, som vill förbli känd som bara just Elin, och att hon är någon som studerar idéhistoria, funderat på att engagera sig för kvinno- och tjejfrid och i muggen såg ett gyllene tillfälle.

Vinnare kopia
Elin tillsammans med sin nya mugg och min vapensyster Hanna.

Men 5100 kronor är inte vad jag förde över till SKR:s gåvokonto.

Betalningen

Det kom nämligen in ett till bidrag, som gjorde summan femsiffrig.

Skrivarbyrån True Womance, som drivs av den feministiska kulturskribenten Katarina Rosengren Falk, gick in och dubblade summan, ”eftersom verksamheten på tjejjourerna är angelägen och True Womance lägger en andel av arbetet på pro bono-projekt varje år.”

Och allt Katarina Rosengren Falk fick var en skål med muggen.

cheers muggis
Cheers, 10 200-kronorsmugghen!

SKR återkommer med info om hur pengarna kommer att fördelas mellan deras tjejjourer. Om ni vill följa den utvecklingen kan ni gilla dem på Facebook eller följa dem på Twitter.

BONUS-
MATERIAL

Ja, utlovade ju lite bonusmaterial i och med valet av rubrik. Tyvärr är materialet jag sparat undan kanske inte av det mest odeprimerande slaget.

Till exempel, en bild som visar den egentliga storleken på TT:s beryktade Bröstvägg:

Stora Nicki
Väggen tillsammans med reportern som lämnade TT på grund av den.

Kanske lite mindre deprimerande, beroende på hur man ser det, är att Salong Bangs valde att ta ner headerbilden föreställande ”Marre” Hitti strypande en modell.

Istället slängde de upp lite gratisreklam för något sketet tv-program som ”Marre” medverkar i (utan någon som helst ackompanjerande pudel eller ens kommentar):

Salong Bangs blurrad

Oops. Råka visst ”blurra” namnet på programmet och den sketna tv-kanalen. My bad.

Uppdatering: Jag missade att Bangs faktiskt har kommenterat nomineringen och nedtagningen av deras bild. Så här skriver Marre Hitti på Instagram:

Bangs pudel

Men okej då. Lite äkta bonusmaterial, som jag nästan höll på att glömma…

Mitt i allt kaos kring Årets sexist hade jag den stora äran att bli utsedd till ’Swede of the Week’ på nyhetssajten The Local. Så här kan ni läsa om mig på engelska:

Tomas Gunnarsson Genusfotografen Swede of the week

Okej. Nu räcker det med mitt ansikte på ett tag.

Men en sak är säker. Det blir ett Årets sexist 2014 också. Och vem vet. Nästa år kanske det till och med blir en gala.

Tack för mig!

PS. Nu har jag äntligen skaffat mig en Genusfotografen i media-sida. För färsk för att ha hunnit hamna där än: en Hej kulturarbetare! med mig i DN.


Tjejjourerna livsviktig motvikt till sexistisk reklam

Det här ett gästinlägg skrivet av Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, med anledning av auktionen av guldtuttmuggen, vars intäkter går direkt till SKR:s tjejjourer.

Vinnaren
Bild från American Apparels hemsida.

Klädkedjan American Apparel vann Genusfotografens omröstning om årets sexistiska reklam och fick ta emot en guldnapp som pris. I motiveringarna associerades till övergrepp, prostitution och barnporr. Samtidigt arbetar SKR:s tjejjourer och ungdomsjourer dagligen med att möta unga tjejer som tar konsekvenserna av de destruktiva föreställningar om kön och sexualitet som skapas och upprätthålls bland annat i reklam som American Apparels.

”Tja  jag har en gympalärare som glor på i vår uringning o han gör det ganska tydligt också.. det är äckligt att han gör det .. får man glo på tuttarna eller är det nåt man inte får? för vi tjejer känner oss obekväma när han gör så.. tacksam för svar”

skriver signaturen ”Umbrella”

”Jag är 16 år o min mamma blev tillsammans med en kille för tre år sedan. Och ända sen dess så har han utnyttjat mig sexuellt, våldtagit mig, slagit mig. Och jag orkar bara inte mer.”

skriver signaturen ”belle”

”Jag vet inte vad jag ska göra! Min bonus pappa har våldtagit mig i ungifär ett år nu….. Jag vill inte leva längre och skär mig en massa”

skriver signaturen ”Konstig”

Inom SKR frågar vi oss ständigt vad det är som gör att vuxna män väljer att begå sexuella övergrepp mot och köpa sex av unga tjejer (som ofta är under 18 år, det vill säga barn).

Kopplingen mellan frågorna ovan, som kommit in till tjejjourernas gemensamma hemsida www.tjejjouren.se*, och den guldnapp som American Apparel mottog som pris för Årets sexist är inte svår att göra. Högste Sverigechef Martin Clinton ska nu vidarebefordra nappen till American Apparels helmanliga styrelse och ledningsgrupp i USA.

AmAppsledning
American Apparels styrelse. 100% män.

AmApps executives
American Apparels högsta chefer. 100% män.

Kontaktsidan
American Apparels kontaktsida.

Sanningen är att väldigt mycket av den problematik som begränsar unga tjejers liv idag kan härledas till bilden av tjejer som passiva och till för att behaga aktiva killar som American Apparels och annan sexistisk reklam förmedlar. Den normaliserar inte bara porrestetik, barnporr och den (vuxna) manliga blicken, utan bidrar också till att tjejer som upplever att de går utanför den snäva bilden av hur en tjej ska se ut och agera begränsas.

Vi ser i frågorna till tjejjourerna att heteronormen och den upplevda pressen att duga inför det motsatta könet är enormt stark. Många tjejer har allvarliga tankar kring om de någonsin kommer bli älskade trots sina små bröst, sin pösiga mage eller sitt kroppshår. Många som har en pojkvän undrar om han fortfarande kommer vilja ha sex med henne när han får se henne naken.

”Jag har nyss fått kille och är verkligen jätte glad..Men ett problem är..När vi kommer ha sex. Jag har hår där nere, och skämms för att jag har hört att nu förtiden bör man inte ha det för att det är så ofräscht och sådant. Är orolig för att han ska göra slut om jag har hår.”

skriver en ung tjej

”Det enda jag tänker på är min kropp och hur fet och ful jag är, jag kan inte ha sex med min kille längre pga min självkänsla och min kropp, ibland mår jag så dåligt att jag tänker på att ta mitt liv, snälla hjälp, jag står inte ut med mina tankar längre”

skriver en annan

Som ung är det inte alltid lätt att se strukturer. Tron på individens möjligheter är ofta stor och få det är svårt att greppa att den framtida lönen, inflytandet och makten över den egna kroppen kommer att påverkas av strukturell ojämställdhet. Särskilt som en matas från samhället och vuxenvärlden med att kön inte ska spela roll.

När man som ung tjej ändå stöter på det ena hindret efter det andra; att bli våldtagen av en kille man är kär i och sedan få sin berättelse ifrågasatt, att må dåligt över att någon del av kroppen avviker från skönhetsnormen eller att upptäcka att man tänder på tjejer istället för killar, kan det därför vara svårt att se att det i själva verket är skon som är för liten och inte foten som är för stor. Många känner sig ”fel” och misslyckade. Då är det tjejjourernas uppgift att bredda bilden av att vara tjej, sätta hennes upplevelse i ett sammanhang och lyfta skulden från hennes axlar till samhället där den hör hemma. Med andra ord, att bidra med en feministisk analys.

Till exempel genom att berätta om de normer för kön och sexualitet som mycket reklam förmedlar, något tjej- och ungdomsjourerna får många tillfällen att göra i sitt stödarbete. Därför är de en livsviktig motvikt till sexistisk reklam och ett sexistiskt samhälle.

Visa ditt stöd för jourernas arbete genom att lägga ett bud på Genusfotogragens mugg, pengarna går direkt till SKR:s tjejjourer!

Carina Ohlsson, ordförande, SKR

Zandra Kanakaris, vice ordförande, SKR

Olga Persson, förbundssekreterare, SKR

SKR

Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, samlar 115 kvinnojourer, tjejjourer och andra idéburna verksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld.

*Tjejjouren.se drivs av SKR tillsammans med Roks och är en samlingssida för Sveriges tjej- och ungdomsjourer.

SKR illustration


American Apparel ska inte få min mugg

Uppdatering: Prisceremonin ägde rum på American Apparels butik på Götgatan i måndags. Min berättelse om det och en sammanfattning av mediebevakningen kring Årets sexist 2013 kommer snart.

Näe. Nu har jag bestämt mig. American Apparel ska inte få min guldtuttmugg.

Inte för att jag inte tycker att Rätt sexist vann. American Apparel slår alla vidrighetsrekord med sina bilder som hade kunnat vara bevismaterial i barnpornografimål. Unga tjejer som lydigt och värnlöst svankar på oskuldsvita lakan eller emulerar spädbarnsmimik, blåsande bubblor liggande på mage med rosiga kinder eller snuttande på ölflaskor i fönster med pömsiga, barnsligt bortkomna blickar.

Om inte annat är American Apparels bilder en påminnelse om att unga tjejer i Sverige är värnlösa, rent juridiskt. 2013 var inte bara året sexistskandalerna förökade sig som smutsdisk – det var också året vi såg en kavalkad helt sjuka friande våldtäktsdomar. Domar där våldtäktsmannen kunnat hävda att tjejen bara skrek (!!!) nej för att hon lekt för mycket BDSM. Eller att tjejen som pressade ihop benen när hon fick en flaska uppkörd i underlivet gjorde det bara för att hon var blyg.

Anledningen till att jag inte tycker att det vore passande att ge American Apparel just tuttmuggen är att bröst ju brukar känneteckna människor som gått igenom puberteten.

Därför ska American Apparel få det här lite mer passande priset istället:

Guldnappen 2013 by Floby
Design och foto: Sara Floby.

Jag kommer att dela ut guldnappen personligen. (När American Apparels sverigechef Martin Clinton är tillbaka från sin Londonsemester. Förhoppningsvis imorgon.)

Men guldttuttmuggen då? Vad ska hända med den?

Ja du. Den har jag lagt ut på Tradera:

Muggen 10 kr

Auktionen ligger under kategorien Hushållsartiklar > Porslin > Koppar & Fat och stänger på fredag 14.00.

Pengarna kommer oavkortat att gå till SKR:s tjejjourer. Bland andra Huddinge tjejjour, Sollentuna tjejjour, Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn, Föreningen Storasyster, K:RUT tjejjour, Västerort och 1000 möjligheter – föreningar som alla delar stad (Stockholm) med American Apparels två enda butiker i Sverige.

Jag vill att mitt tuttguld och uppmärksamheten jag har lyckats skapa kring Årets sexist ska användas till att stötta de krafter som skyddar och stärker unga tjejer istället för att utnyttja dem.

För mer information om Sveriges SKR:s tjejjourer, kontakta:

Emma Söderström, Pressekreterare SKR
emma.soderstrom@kvinnojouren.se
0735–363 565

In och buda! Utropspriset är 10 kronor.

Tack för mig!

<3


Vem blir Årets sexist 2013?

2013 var sexism en nyhet.

Vi såg mönstret upprepas gång på gång: Ett klädföretag, en vit välbärgad manlig krögare eller ett danskt monster väljer att marknadsföra sig med hjälp av grov sexism.

Bilderna orsakar en skitstorm i sociala medier. Gammelmedia beskriver skitstormen. Sedan får företaget, krögaren eller monstret i flera intervjuer förklara för oss att sexismen är Konst – och vi som blev kränkta av den är osofistikerade, överkänsliga och ocoola censurivrare. (Men här då. Ta en pudel! *sexisten presenterar en halvhjärtad och hulkande ursäkt till pudel*)

Det här fenomenet ska vi skära lite närmare i. Jag ska ta er på en tur genom sexismens blodomlopp och tillsammans ska vi studera, punktera och recensera sex sjuka verk, för att kunna utse…

Årets sexist 2013

Fem av kandidaterna har redan gått igenom cykeln jag beskrev ovan. Den sjätte har all potential i världen att göra det. (Det är den värsta av alla över tusen bilder jag fick in 2013 – det är ett mysterium hur inte fler kan ha sett den och få panik, där den ligger fullt synlig för vem som helst och har gjort det åtminstone sedan början av juni.)

Vinnaren kommer att få ett litet pris jag gjorde under min julledighet.

Genusfotografens guldtuttmugg 2013Det går att dricka ur bröstvårtan och den går att diska.

Jag kommer att dela ut guldtuttmuggen personligen.

Men bara om jag har får in över 1000 röster! (Annars säljer jag den i ett gathörn.)

Du kan rösta tills 20.00 på fredag. Och det gör du genom att kryssa i Din favoritsexist i röstningsformuläret i botten av inlägget. Bidra också gärna med din motivering i kommentarsfältet.

Vilken bild bär enligt dig på skadligast genusbagage? Vilken bild gav dig mest magknip på grund av flest beröringspunkter med reell diskriminering? Vems pudel var sämst?

Och de nominerade är…

Per Lydmar

för kvinnan på Strandvägen 1

Lydmar Strandvagen1

Utan kalorier orkar du inte stå på barrikaderna.

Det är andemeningen av Naomi Wolfs feministiska 90-talsbestseller The Beauty Myth: How Images of Beauty Are Used Against Women. I en tid då kvinnan tycks ha mer makt, karriärvägar och mänskliga rättigheter än någonsin tidigare går patriarkatets sista väg till social kontroll över henne via magen. Skapa ett skönhetsideal som får henne att förminska sig själv, sitt psyke, sin existens. Få henne att rikta all förändringsvilja mot sin egen friska kropp istället för mot sin sjuka omvärld.

Ur det perspektivet är bakgrundsbilden som krögaren Per Lydmar valde till hemsidan för sin nya lyxkrog ytterst patriarkatsmart. En kvinna med en slöja i ansiktet. Ett bröst som vägrar hålla sig i klänningen. Revben som trycker mot skinnet och klippor som trycker mot skinkorna. Och ingen mat så långt ögat kan nå.

Som kvinna ska du inte vara hungrig. Varken på sex, mat eller kunskap, eller att på andra sätt att leva och expandera i världen. Du ska finnas till för att föda en aptit – inte ha en egen.

Idealkvinnan sitter varken vid middagsbordet eller står på barrikaderna. Hon sitter ute på klipporna i skärgården och smuttar saltvattensvind filtrerad genom en slöja (och kräks upp det i havsskummet när du tittar bort).

Per Lydmars försvar:

”Jag har intresserat mig för konst och visat det i offentliga miljöer sedan mitten av 90-talet. Mycket har varit betydligt värre bilder än detta.

… Om någon tror att jag har den här bilden för att sälja mer potatis så tror jag inte att man känner mig så väl. Jag har haft Ku Klux Klan-bilder i min gamla lobby.”

Verkligen?

Du tror inte att det skulle bli några reaktioner alls om din hemsida såg ut så här?

The Per Lydmar took my baby awayObs: Genusfotografens remix.

Per Lydmar förklarade att bilden var ett av fyra beställningsverk han fått av fotografen Oskar Christophersen, som han gett fria händer.

Efter att först ha sagt ”jag har aldrig censurerat vår konst och kommer inte att göra det nu heller” gjorde Lydmar sedan exakt just det och ersatte kvinnan på Strandvägen 1 med en näst intill riktig pudel:

Nominerad_Per Lydmar2Lydmars oskyldiga bullterrier Billy.

Jaha. Men vad gick fel då? Varför fattade inte folk att den här bilden skulle föreställa konst?

Tips från genuscoachen: Använd inte en modell med kroppstypen som förekommer i 95 procent av alla kommersiella bilder men som bara 5 procent av verklighetens kvinnor har. Det får folk att associera till kvinnovarufierande reklam och den vampyrisk-bulimiska modeindustrin snarare än konst.

I artikeln Fashion Models as Ideal Embodiments of Normative Identity beskriver sociologen Patrícia Soley-Beltran hur Modellen genom konstant upprepning i bildvärlden arbetats in som en symbol fylld med budskap (bland annat om genus, men också om klass, etnicitet, sexualitet, glamour och konsumption) snarare än att faktiskt betyda ”en människa”.

Modellen är norm i bilderna som omringar oss. Och en effekt av att förkroppsliga en norm är att man blir osynlig. Vi tänker sällan på hur stört fotomodeller egentligen poserar förrän de hamnar i sammanhang där de sticker ut. (Som på en hemsida där man förväntar sig att få se en bild av en söt, smördreglande potatis, men möts av en bild av Döden.)

Ett bra exempel på det här är den spanska konstnären Yolanda Dominguez projekt Poses:

POSES - krek i mun

POSES - krek i mun

POSES - ligger i rabatt

POSES - ligger i rabbt2

POSES - vesk i eyegat

POSES - vesk i eyegatSe Yolanda Dominguez konstprojekt i sitt rätta rörliga format.

En man hade nog sett väldigt skum ut på klipporna i Strandvägen 1-bilden – men min poäng är att det hade räckt med att sätta dit en kvinna med vilket annat slags kropp som helst än den vita, magra, överklassmarkerade, feminina, 180 cm långa och 18 år unga kroppen utan synliga funktionsnedsättningar för att bilden skulle se helt absurd ut.

Och då hade det förmodligen känts mer som konst än vad det gjorde nu.

Skulle kanske guldtuttmuggen kunna bli en fin ny bakgrundsbild till Per Lydmars hemsida?

TT Nyhetsbyrån

för Bröstväggen

När jag först hörde talas om att det skulle finnas en ny ”bröstvägg” på Sveriges största nyhetsbyrå TT föreställde jag mig något i stil med det här:

Angelica Karlsson TTMedarbetare på TT vilse i det nya kontorslandskapet.

Den verkliga bröstväggen visade sig dock inte vara riktigt lika lättfördömd som den ovan hade varit.

Nya tutt-tapeten

Ett kollage föreställande sex av popstjärnan Nicki Minajs ansikten och 15 par av hennes bröst.

Bröstväggen klöv vår socialmediala svärmhjärna itu. Vissa uppfattade bara Nicki Minaj i en bikinibehå eller blev rent av provocerade av blotta tanken på att Nicki Minaj ens skulle gå att reducera till ett objekt.

Abdul Fattah om Minaj 600

Andra tittade hypnotiserat på väggen, studerade detaljer som att Nicki Minajs huvud ibland försvinner i mönstret men aldrig brösten, och kunde inte urskilja ett subjekt.

Nonemo om Minaj

Och TT:s vd Jonas Eriksson valde den här hållningen:

”Bilder berör oss på olika sätt. Vi har också bilder på ett hus som är sönderbombat men det är en del av vår vardag. Vi kan inte ta bort en bild bara för att en eller två medarbetare blir upprörda och tycker att den är hemsk.”

Sönderbombade hus. Ku Klux Klan…. Intressant att männen som försvarar de här bilderna associerar till andra brott mot mänskliga rättigheter, ändå.

Men okej. Vad tycker Genusfotografen då?

Tja, det första jag la märke till när jag såg bilden var inte brösten.

Nicki Minaj TT

Nervsammanbrottet, skulle jag kanske döpa den här bilden. Eller Nicki Minaj överfallen av fyllekåt jättespindel skildrat ur spindelns ögon.

Jag kan hålla med Mattias Irving om att Nicki Minaj ser ganska splittrad ut. Både av mönstret och av sitt psyke. Handen på struphuvudet som om hon kvävs. Skräckslagen blick. En klassisk, glamourös rädd men kåt–pose, fast med ovanligt lite kåt i. Det är ovanligt lite Nicki Minaj i bilden överhuvudtaget, tycker jag. Konstnären som TT specialbeställde det här kollaget av hade lätt kunnat hitta många bilder där hennes personlighet lyser igenom mycket starkare.

Jag säger inte att den här bilden skulle göra sig bättre som fototapet på en arbetsplats, men visst syns det vem hon är till och med när hon gör den uttjatade porrinfluerade posen ”barbaradockan”?

Nicki Minaj

Här ser i alla fall jag ett aktivt, kaxigt, tänkande och eventuellt ironiskt subjekt.

Sedan måste jag också hålla med Mattias Irving om att ja, att få sin kropp fragmenterad, beskuren och uppstyckad i frikopplade sexladdade kroppsdelar istället för att bli skildrad som en hel, sammansatt människa är något som mycket oftare drabbar kvinnor än män i bilder.

I artikeln Significant Bits and Pieces: Learning from Fashion Magazines about Violence against Women (pdf) beskriver juridikprofessorn Cheryl B Preston det här som ett av flera exempel på hur kvinnor utsätts för ett ”fotografiskt våld” genom att få sin mänsklighet trivialiserad på bild:

”Ett överraskande antal kvinnor i annonser är avskurna någonstans tvärs över ansiktet. … Otaliga annonser utelämnar kvinnors ögon och andra signaler om deras person.

Brösten är ofta i fokus, men även när sexuella delar inte betonas är utbytbara ben, partiella ryggar och andra kroppssdelar spridda bland flera ramar ett sätt kvinnan förnekas kroppslig integritet.”

Två exempel på det, och på hur obemärkt det passerar.

Från hemsidan till en liten duschtillverkare i Skogås, Stockholm:

Nominerad_InvitreaVar är männen? (Och duscharna?)

 Och den här Playstation Vita-annonsen, som jag visat förut:

PSP Vita inkl parodiNu inklusive parodi.

Så… Jag kan se flera skäl till att någon skulle må dåligt av den här bilden, utöver att Nicki Minajs bröst är överrepresenterade i förhållande till hennes ansikte. Men vad spelar det för roll vad jag tycker?

Flera på medarbetare på TT ogillade tapeten starkt. Och cheferna på TT valde att inte lyssna.

Det kostade dem en reporter.

KlantTT

Angelica Karlsson jobbar nu på Aftonbladet istället.

En guldtuttmugg till cheferna på TT, som de kan turas om att ha på skrivbordet, som en påminnelse om det ibland kan vara bra att svälja sin stolthet och måla över en jävla tapet?

 

Anders Vendel

för Vendels matrum

Sexist_Anders Vendel

Fyra kvinnor och en man i ett restaurangkök. Kvinnorna har på sig kockjackor och kockmössor, och till det stringtrosor, höfthållare och nylonstrumpor. En av dem filar naglarna, en annan snubblar och tappar ut en skål med frukter och nästan sina bröst. Övervakar dem gör en manlig kock som daskar en purjolök i handflatan.

Budskap: Kvinnor är inte bara ointelligent liv, de sprider e-colibakterier i våra restaurangkök också.

En djupare genusanalys än så förtjänar inte den här bilden, som tv-kocken Anders Vendel la upp på sin offentliga Facebook-profil med kommentaren ”Vi öppnar igen den 21 aug!” innan han satte sig och väntade in antisexismens vakthundar – hej Supersnippan, hej Kvinnohat, Hej Blekk, hej 33 anledningar, hej Reklamera, hej Allt är möjligt – med armen djupt inkörd i syltburken och medias sirener vinande om öronen.

”Man får väl säga att det är modern konst. Lite oväntat, vilket maten kanske också är. Så jag tycker att det finns en röd tråd.”

Minst sagt.

Vad är det med vita rika manliga krögare och sexism? Jag menar, det är uppenbart att Anders Vendel såg mediauppståndelsen kring Strandvägen 1 och bestämde sig för att han också ville sätta sin restaurang på den sexistiska restaurangkartan. Men kan det finnas någon särskild anledning till att det är just kockar som serverar oss den grövsta sexismen?

Jag tänker mig att det kan bero på att jämställdheten i krog- och restaurangbranschen är helt åt helvete.

Om man räknar det totala antalet kockar i landet (alla slags befattningar: kock, kallskänka, köksmästare, kökschef och cateringkock) är 53 procent kvinnor och 47 procent män. Men på elitnivån, inom fingastromin, är det näst intill bara män bakom förklädena. En enda kvinna har någonsin vunnit tävlingen Årets kock (Kristina Petterson, 1988). Bland de högst rankade restaurangerna i White Guide – som rangordnar Sveriges finaste restauranger – är det tre som har kvinnliga köksmästare.

Och hur många kvinnliga kockar gissar du att Svenska Kocklandslaget 2013 bestod av?

Sorans bildNoll. (Foto: Soran Ismail.)

Och vad tenderar att hända i slutna rum där det nästan bara finns män och grabbigheten får jäsa och jäsa?

Prat om sperma

Läser man artikeln ovan från Allt om Stockholm får man en ledtråd om att Anders Vendel kanske inte direkt är en lone röv, utan att det snarare kan handla om att han rör sig i en grovt sexistisk kultur.

”Det är sexistiskt – o, ja. Jag har tusentals exempel på den här väldigt sexistiska jargongen. Jag har hört det diskuteras allt från spermakonsistens till vilka i servisen som har snyggast bröst. Det är sånt som man tvingas höra varje dag … Säger man ifrån får man höra att man är pryd.”

Kvinnlig kock, 28 år

”Även om man har en kollegial relation så vill man inte bli nypt i häcken på jobbet. Eller att bli snärtad i arslet och bli bemött med ’lilla gumman’-attityden. Sedan vid en konflikt så ligger man i underläge för att det har cementerats att man är just i underläge.”

Kvinnlig kock, 36 år

RevirmarkeringsPISS från män som inte fått sin dominans ordentligt utmanad förut? (Notera att kvinnorna i Vendels annons faktiskt ska föreställa kockar.)

Men han pissar inte bara på sina kvinnliga kock-kollegor. Urinet strilar även ner på andra kvinnor i restaurangbranschen, som har lägre och mindre stabila positioner.

Sju av tio sextrakasserade

SJU av tio – 66 procent – av drygt 300 kvinnor i Stockholm och Göteborg som jobbar eller har jobbat i restaurangbranschen, svarade ja på frågan i SvD:s enkät om någon betett sig obehagligt på ett sexuellt sätt eller om de upplevt ovälkommen beröring eller varit med om övergrepp under arbetstid.

”Som servitris är man som allmän egendom, som alla vill ha en del av. … Flirtande är helt normalt, det är vardag. ’Oskyldig’ beröring är också helt normalt.”

Jeanette Superti, 33 år

”När hovmästaren gick förbi mig tog han tag i mina höfter och tryckte min rumpa mot sitt kön. Han kunde också fälla kommentarer som ’Vad bra du är på att suga’ när jag dammsög restaurangen.”

Katarina Anderson, 20 år

”Att flirta hejdlöst, vara närgången och ha en vulgär jargong har alltid existerat i restaurangvärldens kulisser. … de kockar som inte fixar det går oftast vidare till en annan bransch.”

Servitris, 27 år

Fatta att Anders Vendel är en arbetsgivare.

”När vi gjorde installationen på vår restaurang var det ingen som reagerade. Det var först nu när jag lade ut bilden på min privata Facebook-sida som reaktionerna kom, och det har spridits överallt.

Några tror att det är bilder på mig och min personal, men så är inte fallet.”

Anders Vendel till Aftonbladet

Heh. Skitkul.

Jag hoppas verkligen att det bara var en lögnaktig efterhandskonstruktion att bilderna faktiskt hängde (hänger?) inne på hans restaurang. För hans anställdas skull.

I hur många branscher har majoriteten av alla kvinnor varit med om sexuella trakasserier?

VendelparodiParodi från Dagens Svenskbladet: Rövskägg ska sälja Vendels mat

Ja, ungefär så smakfull tycker jag att Anders Vendel är. Och då gör rövskägget ovan ändå inte på långa vägar smaklösheten och olämpligheten i hans ”moderna konst” rättvisa ur ett diskrimineringsperspektiv.

Men kan det möjligtvis finnas ännu osmakligare sexister?

Vi har bara kommit halvvägs, hörru.

 

Thomas Blachman

för Blachman

Danmark, 2013:

Drawingsfromthegulag

Oj. Fel bild.

Den här föreställer visst hur ledningen på ett sovjetiskt koncentrationsläger väljer ut sexslavar bland arresterade familjemedlemmar till ”fiender av folket”.

Här har vi rätt bild:

Nominerad_Blachman

Här i Sverige har vi just rasat mot Belinda Olssons SVT-sända Fittstim – min kamp, där hon utforskade dagens feminism utifrån klassiska antifeministiska frågeställningar som Har feminismen spårat ur? och Har feminismen kuvat männen?

Men har ni glömt vad som hände i dansk public service-tv för mindre än ett år sedan?
En man med exakt samma oro (över feminismens framgångar) fick göra ett program där han tillsammans med andra kostymklädda män satt i en svart, klaustrofobisk, strippklubbsliknande studio och diskuterade en följd nakna, tigande kvinnors kroppar.

Da dickless society

”Vi är på väg mot ett kuklöst samhälle”, sa seriens huvudperson – jazzmusikern och X Factor-domaren Thomas Blachman – gestikulerande kastrationsängsligt mot en av kvinnorna. ”Vi har ett visionslöst samhälle eftersom männen har blivit mer kvinnliga än kvinnorna själva.”

Men istället för att göra ett program där han och andra kulturmän sitter och försöker pussla ihop en naken mans utrotningshotade kropp – eftersom det är maskuliniteten som är upplösningstillstånd – gjorde han alltså ett program där han och hans polare satt och sa saker som:

Blachmans poesi

Hur logiskt kändes det, egentligen?

Tja, själv motiverade Blachman både programmets utformning och existensberättigande med de här inledande orden:

Thirsten

”Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord.”

För det första: NEJ. Jag är ganska säker på att kvinnokroppen törstar efter att SLIPPA höra mäns ord, att ständigt bli bedömd av män, att slippa män som tar sig rätten till kvinnors kroppar – fysiskt eller verbalt.

För det andra: FAIL. För det är ändå inte vad Blachman lyckades illustrera. Vad han snarare lyckades illustrera är hur det manliga egot törstar efter en ordning där kvinnan är ett passivt objekt vars främsta uppgift är att behaga, bekräfta och framhäva mannen.

För att citera geniet Virginia Woolf, ur hennes essäsamling Ett eget rum (1929):

”Kvinnorna har genom seklerna tjänat som speglar med den förtrollande och förtjusande förmågan att att återge mannens bild i två gånger naturlig storlek. …

Det är därför som både Napoleon och Mussolini så eftertryckligt betonar kvinnornas underlägsenhet, för om de inte vore underlägsna, skulle de upphöra att förstora.”

Och för att illustrera hennes poäng med ett av alla tusen patetiskt uppenbara exempel på hur kvinnor reducerats till mansförstorande speglar i konsthistorien:

Orimligt 2Har feministnymferna gått för långt? Har feministnymferna kuvat satyren?

Vi reagerade väldigt starkt på Blachman. Och med vi menar jag både Sverige och Danmark. (Bilden av att Danmark skulle ha tagit Blachman med en frisinnad axelryckning är falsk.) Men särskilt starkt reagerade vi ändå här i Sverige. Och jag har en teori om varför.

Var hade vi nyligen sett en svart studio i tv? Det dunkla bakgrundsvakuumet. Det starka, gula förhörslampeljuset och en succession av kvinnor som tog plats i det. Ljudet av mäns ord, riktade mot deras kroppar. Lästa av dem själva.

Uppdrag granskning_kvinnohatet

”En dag kommer jag person­ligen att skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan.”

Maria Sveland,  författare

”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”

Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet

”Det är nu vi ska mötas och ha sex. Jag kommer vänta på dig utanför tv-huset. Säger du nej så väntar kroppsstyckning, sen ska jag hänga upp alla delar i köttkrokar. Efter det kommer jag steka dina bröst i smör. Mm, det ska bli gott.”

Jenny Alversjö, nyhetsuppläsare i TV4

(Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord.)

I Uppdrag gransknings program Män som näthatar kvinnor (sänt den 6:e februari 2013) fick vi se hur hotade, nakna och värdelösa vissa män känner sig av att se kvinnor ta plats i offentligheten. Två månader senare (den 2:a april) svarade dansk tv med en scenuppsättning av det samhälle dessa våldtäktshotande och dödshotande män har visioner om.

Ett samhälle där kvinnor håller käften och är vackra. En värld där kvinnans rörelseutrymme är begränsat till en piedestal. Utan utsikter. Bara svart och mannens röst. (”Din kropp är din värld, och den beskriver jag. Ta det lugnt, så länge du håller måttet i mina ögon kommer du inte att falla.”)

Thomas Blachman är orolig för att män har blivit kvinnor. Lösning: Att visa alla vem som verkligen är kvinnan. Att pränta in i våra näthinnor så att vi inte glömmer, vem som är kuklös och därför bör förbli maktlös. (”Hur fungerar den där fittan för dig?” /Blachman till en naken kvinna i första avsnittet av Blachman.) Hans dolda ideologiska agenda är exakt densamma som patriarkatet har praktiserat genom hela konsthistorien: Att visuellt smälta samman den biologiska kvinnokroppen med den feminiserande situationen att vara betraktad och bedömd – ett tystat objekt.

Och på samma sätt hoppas männen som författar mejl med könsord fulla av knivar till offentliga kvinnor att understrykandet och attackerandet av deras kön ska rista in en påminnelse i deras huvuden om att deras kroppar betyder underordning.

Två olika sorters maktdemonstrationer – ett visuellt och ett verbalt övervåld – som i grunden handlar om samma sak.

Att slå vakt om kvinnor som mäns förstorande speglar.

Begrunda draget av narcissism i erbjudandet den feministiska skribenten My Vingren fick från en man om att bli ”våldsamt penetrerad i alla kroppsöppningar med en herpessmittad gigantisk ådrig snygg-kuk 25 cm”.

Och sedan jämför du det med draget av narcissism i titeln som Thomas Blachman valde till sin självbiografi:

Kolossala Blachman”Den kolossala människan”
(Det är okej att skratta högt, men gör det tyst.
Annars måste han kanske göra ett till tv-program.)

Tycker du att den här mannen verkar behöva en betryggande guldtuttmugg att snutta på? I så fall: vote Blachman.

 

American Apparel

för Unisexskjortan

Ingen Årets sexist-lista vore komplett utan American Apparel. Ett av jordens mest sexistiska företag, men som vi – trots att de haft butiker i Sverige sedan 2007 – inte har haft en sund, massiv allergisk reaktion mot förrän nu.

Jag talar givetvis om Unisexskjortan. Det påstått könsneutrala flanellplagget som förvandlar män till kattungar som råkat dricka en kapsyl hästbedövning (eller mördat någon) och får kvinnor att näcka och svinga hästpoloklubbor.

Unisexmansson och unisexkvinnsson

Den feministiska retromodebloggaren Emelie Eriksson ska definitivt ha pris för Årets genusfynd. Hennes desperata jakt efter bilder av unisexskjortan på en kvinnlig kropp där kvinnan faktiskt har på sig byxor till skjortan var lika underhållande som pedagogisk.

Och skjortan i sig är den perfekta neutrala mätstickan för att visa hur asymmetriskt den sexualiserande blicken drabbar män och kvinnor i kommersiella bilder.

Wow so unisexJämställdhetsskjortan!

Men American Apparel är som sagt en extrem.

Har du reflekterat vilket utskott av icke-visuellt kvinnoförtryck som unisexbilderna påminner om och kanske medvetet anspelar på?

American Apparel vem e du

Det hade inte jag heller, förrän jag stod och föreläste för Stockholms Prostitutionsenhet – en mottagning för människor som sålt sex, skadar sig med sex eller utsatts för trafficking – – och bilderna ovan var det jag skulle klicka fram härnäst i bildspelet.

Att hon befinner sig i en tom, omöblerad lägenhet eller villa med fina gardiner (förmodligen inte hennes). Att hon leker med en hästpoloklubba (överklassport; förmodligen inte hennes). Det medvetet amatörmässiga estetiken – ingen ljussättning, blixtljuset rakt på – för att öka känslan av verklighet; känslan av att hon verkligen är din.

Nu när jag tänker efter. Ser det ens ut som att det är hennes skjorta?

American Apparel_Jennifer

Du är en sexköpare.

Vems blick skulle annars den här bilden tillhöra, om vi översatte den till verkligheten? Rummet saknar inte bara inredning som tyder på att det är till för att bo i, det saknas också värme och närhet. Det känns inte som en bild du skulle ta om du var hennes kåta, kära flickvän (eller pojkvän). Och det ser inte ut som amatörporr. För även om American Apparel gör det som många porrsajter gör – att helt enkelt skildra sina modeller strippande över flera bildrutor – händer det aldrig att resårer korsar blygdläppar och en kuk slinker in i bilden.

Bilderna innehåller inte sex, utan att löfte om sex. Ett löfte om att hon kan tas av dig under lika rituella former som bilderna är tagna.

Jennifer i skjortan 2

Ett extremt exempel, som sagt. För att vara en klädbutiks hemsidas produktbilder. Men inte för att vara American Apparel. Hela klädmärkets visuella stil kan sammanfattas som ”sex med minderåriga”.

De gör exakt det motsatta till vad de flesta andra modeföretag gör. Istället för att använda sig av idealskulpterande, modelliserande poser, art direction och retusch som döljer tjejernas ålder…

Cameron Russel med grandmaBilder av modellen Cameron Russel tagna samma år.
På ingen av bilderna hade hon fått sin första mens.

Gör American Apparel allt för att framhäva sina modellers spädhet…

Hur gammal
Hur gammal är hon?

Nathaly
Hon då?

Hur gammal 3
Vänta, är alla fotade i samma säng, förresten?
(Nej, kanske inte. Men oskuldsvita bäddar rakt igenom.)

Men det blir ännu värre.

Som om de här modellerna inte redan är väldigt unga brukar American Apparel dessutom låta dem posera som faktiska småbarn.

Bebis med nappflaska
Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska
i väntan på att bli nattad av något ådrigt.

Bubbliga gumman
För ung för att förstå vad som just hänt eller
för att göra motstånd när det händer igen.

Bojkott

bilden av vandaliseringen

VandalismVandalism eller självförsvar?

En fredligt levererad guldtuttmugg till American Apparel av Genusfotografen – som plåster på sexismen?

Okej. Då var det en en kandidat kvar. Och det här alltså bilden som inte orsakat en skitstorm. (Än.)

Det är bilden som sticker ut allra mest i den ansamlade kompost av sexistiska bilder som nådde min hjärna under 2013 via Twitter, mejl eller hörsägen. Och som jag kan fortfarande inte fatta hur eller varför den kom till…

VARNING FÖR KÄNSLIG BILD

*

*

*

Salong Bangs

för

Det här:

Salong Bangs hemsida

Det här är kändisfrisören och före detta Paradise Hotel-vinnaren Marwan ”Marre” Hittis skönhetssalong Salong Bangs hemsida, som den ser ut just nu.

Och jag har fortfarande svårt att finna ord… Så jag lånar ett par ur den feministiska rapparen Cleos låt Gå på salong:

Jag gör mig fin på salongen
Jag plockar bryn på salongen
Gör manikyr på salongen
Fixar frisyr på salongen

BLIR STRYPT på salongen?????

Jag undrar verkligen vad budskapet med den här bilden är. ”Känner du att du inte duger som du är? Gå till en kvinnomisshandlare – de är bäst på att tala om för dig exakt hur du ska vara”?

Vem ska kvinnan på bilden egentligen föreställa? Dig, kunden?

Ditt ansikteObs: Genusfotografens remix.

Eller ska de föreställa kollegor? Är han en stylist och hon en modell och är de mitt i en plåtning? (Enligt Brottsförebyggande rådet är faktiskt den vanligaste typen av våld mot kvinnor det som utövas av en bekant person som inte är närstående, ofta i samband med arbete.)

Är det konst? Är det edgy artistiskt modefoto? Eller är det en provokation? I så fall är det ganska misslyckat, för det här är den enda internetregistrerade reaktionen på bilden jag hittat:

Salong Bangs-reaktion

Och som du kan se har bilden alltså legat ut sedan minst 9:e april 2012.

Ingen i Marwan Hittis närhet verkar störa sig på att han har bilden som profilbild på Twitter heller:

Marres Twirre

Reagerar du inte på bilden? Känns den helt normal?

I så fall är det ett ännu större skäl till panik. För det är nämligen därför bilder som glamouriserar, estetiserar och normaliserar våld mot kvinnor är livsfarliga.

(Tack för tipset, Susanna Backén.)

Omröstning

Vem var Årets sexist 2013 och förtjänar Genusfotografens guldtuttmugg?

  • American Apparel (35%, 9 825 Votes)
  • TT Nyhetsbyrån (22%, 6 127 Votes)
  • Thomas Blachman (22%, 6 010 Votes)
  • Anders Vendel (16%, 4 412 Votes)
  • Salong Bangs (5%, 1 314 Votes)
  • Per Lydmar (1%, 369 Votes)

Total Voters: 27 901

Loading ... Loading ...

Röstningen stängdes natten till den 7:e februari.