Emil och Emilia – två genusfotografer

Jag har fått en del önskemål om exempel på BRA genusfoto. Och det tycker jag är en utmärkt idé.

Det här är två fotografer som jag stiftat bekantskap med nyligen och som jag tycker har lyckats med någonting underbart, svårt och vackert. Som har, enligt mig, gjort en genusfotografisk gärning och förtjänar kudos.

Vi kan börja med…

1. Emil Jönsson, Nöjesguiden

När Emil Jönsson fotade mig till Nöjesguiden så bad han mig att stå… himla snett. Skevt. Krokigt. Förutom det vanliga, att be en dra in hakan, bad han mig även att hänga med armen, luta tungt på höften och stå med fötterna tätt ihop. Missförstå mig rätt. Det var obekvämt, och det tog ett tag innan jag fattade vad han ville uppnå med mig – men Emil är en sån där fotograf som är mycket duktig på att få modellen att känna sig bekväm. Att kuttra rogivande mellan slutarsmattret. Att ständigt komma med feedback så att man vet var man har sig själv. Att behagligt stämma av vad man är bekväm med att göra. Han är dessutom en fotograf som vill visa bilderna och försäkra sig om att modellen känner sig kattfans jävla snygg innan han packar ihop. (Vilket presenterar ett potentiellt problem. Vad händer om personen bara känner sig snygg när hen slickar på en klubba eller spänner bicepsen och töjer ut mungiporna på en bulldogg? Det är inte bara fotografen som skapar genus på bild. Det gör även modellen, genom att framhäva sig själv – genom kläder och kroppspråk – såsom hen finner är idealt, normalt eller bara tryggt och inte för mycket.)

Jag har redan visat Emils bild av mig i det föregående inlägget, men här kommer den igen…

Det inte jättetydligt, men jag står allt annat än rakt, bredbent och bekvämt (manligt). Jag böjer min kropp som en fjäder. Den högra axeln är körd i botten, bäckenet är kraftigt tippat (minns inte åt vilket håll).

Det här sättet att posera har ett namn. Kontrapost. Det är en historisk konstpose som sportats av alla från antika statyer till 1700-talsporträtt till kontemporära fotomodeller. Tänk David-statyn. Eller varför tänk? Se! (Foto: B a m s h a d på Flickr.)

Och nu kommer det briljanta med Emil Jönsson.

Så här plåtar han både kvinnor och män.

Såväl Alina Devecerski…

… som Markus Krunegård.

(Markus Krunegård får dessutom sära på läpparna, något jag skrev om i min analys av Nöjesguidens omslag att de ogärna ber män göra.)

Bilden på Alina Devecerski är cool. Bilden på Markus Krunegård är fantastisk. Han är fotad lite snett uppifrån, har handen på höften, han gapar och ser dåsig och förförisk ut. Emil har hanterat Markus Krunegårds kropp som ett konstverk (med andra ord – ett objekt). Han har, liksom han gjorde mig, bett stjärnan att pressa ihop låren, skruva på sig, slå knut på sig, för att få fram det estetiskt tilltalande människopaketet som matchar hans vision.

Emil berättade att han hade hört att Markus Krunegård skulle vara svårfotad (lite tjurig), men att han själv inte haft några som helst problem med att forcera honom. Det tror jag säger mer om Emil Jönsson än om Markus Krunegård.

Så enkelt kan det vara att vinna en medalj från Genusfotografen! Att inte göra skillnad på man eller kvinna. Att – helt enkelt – plåta jämställt.

Ett annat sätt är att göra som…

1. Emilia Bergmark-Jiménez, Söderberg Agentur

Emilia Bergmark-Jiménez ringde mig efter mitt blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen? och sa: ”VEM ÄR DU?” Sen bjöd hon mig på lunch.

Det visade sig att vi båda är genusfotografer, Emilia och jag. Men medan jag jobbar med representation (iscensättande av genus i bild) jobbar hon med könsfördelning (och foto – hon strävar efter att nå den absoluta reklamfototoppen). När Emilia själv letade en fotoagentur i februari i år började hon för nyfikenhets skull räkna antalet kvinnor på Stockholms agenturer. Undersökningen publicerade hon på sin hemsida. Och siffran är…

20 procent

30 av 149 fotografer anslutna till en agentur (för uthyrning till reklam-, mode- och magasinsjobb) i Stockholm är kvinnor (as of februari 2012).

En kvinnlig fotograf garanterar givetvis inte ett genusfoto. Men vill man göra nånting för att det ska bli mer jämställt både framför och bakom kameran så skulle man förslagsvis kunna börja där. Nästa gång du som jobbar på en reklambyrå eller ett tidningsförlag behöver fota en kock eller dylikt – kolla in Emilia Bergmark-Jiménez lista över kvinnliga fotografer på hennes hemsida och ring någon av dem.

Men nu till hennes egna bilder. Ett urval som jag anser genusrockar och -ruckar.

Claesmikael.

Det här är Emilias egen favoritbild. Och jag förstår varför. Så här mjuka och sårbara får män sällan vara på bild. De ska vara hårda både blicken och kroppen. De ska se oberoende ut, gärna med något lite äcklat i blicken. Claesmikael ser inte ut som att alla hans behov är uppfyllda. Why, det enda han har är sina gula kalsonger, en termos och ett exotiskt pigment.

Det enda möjligtvis könsklyschiga i den här bilden skulle kunna vara att Tänkaren möjligtvis är en lite vanligare pose för män än för kvinnor. I övrigt: Genusmagiskt.

Sofia.

Den här bilden skickade Emilia till mig som ett eget förslag på bild. ”Jag gillar hennes uttryck, att hon ser cool, avslappnad ut. Hon äger bilden…” ”Whoa, whoa, whoa”, avbröt jag henne. ”Kanske inte just den här bilden, ändå?” Jag sa vad jag såg. En tjej med (”)HÄNDERNA PÅ HUVUDET(”), en huvtröja och ett sikte på magen. Kanske inte ett helt enkelt, entydigt exempel på bra genusfoto?

Å andra sidan ser Sofia 1) ganska stabil ut ändå och 2) inte sexualiserad ut. Tänk dig hur den här bilden hade sett ut om en modefotograf av den slibbigare sorten, eller Nöjesguiden, fått ta över rodret exakt i det här ögonblicket. Vilka ändringar hade hon blivit ombedd att göra? Hade fått ha händerna på huvudet eller skulle de ha vandrat ner till andra etapper på kroppen? Skulle hon ha fått ha en huvtröja på? En sak är säker i alla fall. Hon skulle inte komma undan med munnen stängd.

Isabelle.

Nu tuppjuckar säkert min gamla protestgrupp i sin grav. ”Naket! Sexualiserat! Glashusombudsmannen!

Nej, vet ni vad. Jag håller inte med. Jag tycker att Emilia, hur ledigt som helst, har lyckats ta en naken-/badbild av en kvinna utan att sexualisera henne. Något jag inte ens skulle vilja ligga i vassen och se en sexistisk modefotograf försöka sig på.

Det är mästerligt enkelt. Modellen har vatten i örat. Hon kisar med lätt rynkad näsa i solen. Hon ler mot dig. Inte för dig. Hon skyltar inte med sin kropp mot dig genom att göra en pose eller att vända bort blicken eller att vända bort kroppen och snegla inbjudande över den med blicken. Hon är naken för sin egen skull, eftersom hon är och badar är det nakna bröstet motiverat – att det här ens skulle vara en pose, på konstgjord väg frammanad av en fotografs kommandon (”pilla dig i örat! visa mer tandkött!”), är svårt att tänka sig. Så okonstlad är bilden. Och något säger mig att Emilia Bergmark-Jiménez oreserverade, självklara sätt (som framgår bara man äter räksallad med henne) som är den hemliga ingrediensen.

Snygg, naken, sexig – Isabelle kan vara alla de här sakerna och ändå inte vara ett sexobjekt. Av den enkla anledningen att hon inte passiv.

Det finns inget likhetstecken mellan naken och sexualiserad. Det finns inget likhetstecken mellan sexualiserat och dåligt. Det handlar helt om kontext. Om hur en människa sexualiseras. För sin egen eller en betraktares skull. Och varför. En kvinna – sexualiserad för en manlig blicks skull, avpersonifierad (opersonlig min, du vet inte vem hon är, spelar ingen roll) för att sälja en produkt. Det är då vi är inne i Sälj Grej Med Tjej-land. (Skratta kräk genom näsan-rolig blogg av Erik Karlsson Landén.)

Charlie.

Som om Emilia Bergmark-Jiménez inte redan med råge förtjänat sin genusmedalj har hon här även objektifierat en man. Inte på ett självklart sätt. Inte på sättet män brukar bli objektifierade på. Som halshuggna, magrutiga kalsongmonster. Utan helt enkelt genom att hans kropp är i fokus medan hans blick är bortvänd. Våra blickar får reflexdansa ostört över hans kropp, utan att han försvarar sig och slår vakt om sin kropp med en openetrerbart hård blick eller armarna i kors. Att objektifiera män kan också vara sunkigt, och såra. Linus Fremin har skrivit en mycket bra krönika om det i tidningen Frihet och jag kommer själv att återkomma till ämnet framöver. Men jag tycker att Emilia har objektifierat sin manliga modell på ett väldigt fint, smakfullt sätt. Och därför tänkte jag lämna dig där nu. Vilse på Charlies överkropp.

Tack för oss!


Vad får Genusfotografen för betyg av Nöjesguiden?

Nej. Det är tvärtom.

Kritik. Vissa skyr den som pesten. Andra säger: BRING IT ON.

När Nöjesguiden gjorde en intervju med mig till sitt sommarnummer passade de även på att be mig genusgranska och betygsätta tio av deras människobaserade omslag från 2011-2012 med deras egen betygsskala.

Jag var ganska hård. Och hade dessutom hjälp av Hanna Hannes Hård. Det blev ett par dödskallar, inget mästerligt och på de stora hela fick de, genusmässigt, underkänt. Och när Nöjesguidens redaktionschef Amat Levin fick ta del av kritiken sa han: ”Asbra!”

De gav mig dessutom fritt fram att publicera analysen på min blogg.

SÅ HÄR KOMMER DEN NU:

NöjesguidHen eller NöjesguidHan?

Dundrande dissar möter himmelska hissar när genusfotografen Tomas Gunnarsson tillsammans med språkgranskaren Hanna Hannes Hård sätter genusbetyg på Nöjesguidens tidningsomslag.

Är jag okej med dig?
Nöjesguiden 2011–02
Modell: Elin Kling

Kaxiga Elin Kling mot väggen i en lila studiogränd med en kaxig outfit typisk för bögar och anställningströtta meteorologer. Men hennes kroppsspråk är allt annat än fierce. Hon tittar under lugg med huvudet lätt framåtböjt och munnen är halvöppen som på ett häpet, smått andfått barn. Bildens centrum ligger inte hos henne utan hos betraktaren, vars blick hon verkar söka ett godkännande från. Ryckcitatet ”Jag vill ge mig själv en makeover” gör ingenting för att stadga hennes redan veka, osäkra intryck. Ansamlingen rouge på hennes välskuggade kindben ser lite ut som ett blåmärke.

Jag sitter i urvriden ryggmärgs-vätska
Nöjesguiden 2011–03
Modell: Veronica Maggio

Veronica Maggio sitter i en pose som bara kan ha skulpterats fram av en fotografs kroppslinjerättande instruktioner. Det ser lite ut som att hon försöker sig på en mem äldre och farligare än plankning: boobs and butt-posen (besläktad med brokeback och kentauren). För att det ska räknas som en äkta boobs and butt måste båda stjärthalvorna och båda brösten synas i bild, och för att det ska hända måste ländbrosk spillas. Hennes blick ser ut att vara demolerad av utmattningen. Eller av onani (kolla handen). Samma energi läggs aldrig på mansarrangemang. Och visst vore det fint om män också fick onanera på bild?

Kolla ljuset du
Nöjesguiden 2011–04
Modell: Timbuktu

Så här straight har jag aldrig sett en kvinna fotas. Timbuktu står bara där. Ingen ber honom le, kika under lugg eller knäppa upp en skjortknapp till. Trots att ”Timbuk är MAX 1.50” enligt Flashback har fotografen skänkt honom ett majestätiskt grodperspektiv. Till skillnad från många av kvinnorna på Nöjesguidens omslag ser han ut att vara otroligt många sekunder från orgasm. Ryckcitatet nämner något om en ursäkt till det svenska folket, men ser den här killen ut som någon som ber om ursäkt?

Fitta hit!
Nöjesguiden 2012–04
Modell: oviktigt

Det manliga heterosexuella sättet att objektifiera manskroppen på. En magrutig torso i spegelbildshöjd. Ingen hjärna eller andra könsorgan innebär att alla möjligheter till sexuella inviter är avskurna (klandra inte dig själv ifall du missar att han är erigerad.) På Nöjesguidens omslag slipper männen stå för sina kroppar med huvudena. De får välja – huvud eller kropp. Det som gör hela bilden för mig, som är ett stort Cronenbergfan, är tvättbrädesskriften. ”Vad kostar en vagina?” Fittavund? En ofärdig kropps önskan om att få bli krönt med vagina? Fräscht hur som.

Jag är inhägnad i mitt sexliv
Nöjesguiden 2011-11
Modell: Agnes Carlsson

”Släpp Agnes fri”? För näe, hon kan inte ta sig loss själv? Isdrottningen Agnes ligger och väntar på att någon ska komma och förlösa henne ur hennes sexuellt frustrerade, oskuldsvitt pälsinhägnade tillvaro? Rubriksättaren tyckte att hennes armsmycke liknade en boja? Allt är lent feminint med den här bilden. Det är en ytterst kontrollerad bild, komponerad för att inge betraktaren så mycket behag som möjligt. Agnes prickar in regel ett och sex i Buzzfeed.coms guide över ”ways to achieve the very best glamour shot”. Håll i kragen och försäkra dig om att ditt hår är awesome.


Heteroporrigt
Nöjesguiden 2012-02
Modeller: Kakan & Julia

Genus-… ouch. Kompromisslösa Kakan och Julia får inte titta på varandra när de tafsas, utan är precis som i ”lesbiskt” sex i heteroporren riktade till en tänkt, varmt välkommen och uppenbar betraktare som absolut måste få delta i liggandet.

Aktiv Guillou
Nöjesguiden 2011-09
Modell: Jan Guillou

Jan Guillou kikar ut ur Jan Guillous huvud och slipper ha en kropp. I rubriken får han vara aktiv, inte passiv. ”Jan Guillou tycker till.”

Okrossbar
Nöjesguiden 2011-08
Modell: Nhu Duong

Bra att Nhu Duong får se så folkilsken och okrossbar ut. Bara två av ”kvinnans sexsignaler” har hon dragit på sig: den lite mer vintage handledsblottningen och de – ständigt, Nöjesguiden – särade läpparna.

Gina reder sig själv
Nöjesguiden 2011-06
Modell: Gina Dirawi

Att likna kvinnor vid blommor – blyga violer, vulgo rosor – är gammalt i skåpet. Oklart varför. Det jag gillar med den här är att Gina Dirawi ser ut att kunna reda sig själv.

Väl godkänt
Nöjesguiden 2011-02
Modell: Vanessa Falk

Vanessa Falk ser inte ut att spruta såpa i munnen för någon annans skull, utan bara för att hon är full (i fan). Hon och fotografhen får den annars så könssegregerande handen på höften-posen att se ovanligt motiverad ut.

GENUSFOTOUTLÅTANDE:

Nöjesguidens ofta normkritiska innehåll går tyvärr inte igen i omslagen. Ni gör ett hästjobb med att finjustera era kvinnliga omslagsmodellers kroppsdelar som motvikter mot varandra för att slå an en hipstersexig, säljande balans. På bilderna av män lägger ni tyngden i själva personen. Ni låter dem komma undan med en muskelspasm i ögat eller mungipan och fokuserar mer på vad de säger eller gör. Jag tycker att ni borde ha en lite mer nytänkande glimt i kamerablixten. Låt kvinnorna sitta ner och bara utstråla makt, gör er besväret att böja, stajla, jaga runt och klä av männen. Låt dem, trots att vissa psykologer skulle hävda att det vore falsk marknadsföring, sära på läpparna. Jag vet att ni törs.

Av Tomas Gunnarsson med hjälp av Hanna Hannes Hård

När jag redan hade skickat in texten slog det mig att jag kanske borde ha varit lite tydligare.

*hipstersexig = hipstersexistisk

Emil Jönsson, som fotograferade mig till artikeln, visade för övrigt att han tordes plåta mig med läpparna särade. (Synd att det inte blev ett omslag!)

Förvirrad av mitt tjat om särade läppar? Börja, till exempel, här: Female Body Language – Flirting

Tack för mig!


Dagens meny: en avsugen korv, ett vaxat barn och en cupcake

Den senaste tiden har jag fått in en massa olika tips om allköns genustragikomik. Tyvärr har jag inte en stab av genusfotografer, så jag hinner inte kommentera allt. Men här är mina två cent på tre saker som jag blivit tipsad om idag.

Vi kan börja med korven. Ömt avsugen på en reklampelare för Tårtans gatukök av en person med röda naglar och läppar (kanske en kvinna, vem vet?). Jag tycker att det är roligt att det här hände i Simrishamns kommun, den enda kommunen i Sverige där Feministiskt initiativ sitter med i kommunfullmäktige (via Gudrun Schyman). Jag tycker att gatukökets ägares dementi, att bilden är ”rolig”, är talande. Jag tycker att det är intressant att jämföra hur Aftonbladet och Ystads Allehanda beskriver händelsen. Aftonbladet skriver hur korven ”hamnat i den kommunpolitiska skottgluggen” och intervjuar Gudrun Schyman, som säger att hon är glad att medborgarna har reagerat. Vilket de har. Och inte bara i Simrishamn, utan i hela Sverige. Ystads Allehanda fokuserar mer på hur kommunens genuspedagog Britten Dehlin har reagerat. Bildtexten uttrycker det bäst: ”Korvreklamen vid Tobisviksbadet upprör kommunens genuspedagog Britten Dehlin”. Och kommentarsfälten är därefter (genustok! knalltok! hörru genuspedagogen! skaffa ett riktigt jobb!). En hedersutmärkelse för den här kommentaren:

Hahaha. Thomas59. Genus har vi också allihopa!

Uppdatering: Författaren Sofia Albertsson tyckte att kioskägaren Jörgen Andersson var lite enögd, så hon designade tre alternativa korvaffischer åt honom. Jag fick lov att återge en här. (Hade svårt att välja!)

Och så ett lästips: Det är verkligen inte första gången mat får agera kuk eller kvinnor får agera sexpartners till mat i reklam. På bloggen Konstpretton kan ska du läsa den otroligt matnyttiga texten När mat är sex – Om att mat aldrig får vara just mat.

Nästa tips kommer från Nicklas Dennermalm, om ett nytt gym som öppnar snart. Det heter Rosa skrot och är ett gym anpassat för kvinnor. Reklamaffischen deras ser ut så här:

”Nu med cupcakes!” är Nicklas kommentar. Han poängterar även att S.A.T.S. hade (har?) rosa omklädningsrum förut. För kvinnorna.

Dels tycker jag, så klart, att det är trist att vältra sig som svin i könsklyschornas symbolrekvisita. Liksom EU-kommissionen i sin kampanjfilm ”Science: It’s a Girl Thing!”, där man manar kvinnor att söka fler naturvetenskapliga forskarutbildningar genom att på 53 sekunder låta minst tre kvinnor i stilettklackar rada upp VARJE fnittrigt feminin pose som finns till korsklipp av rockigt exploderande smink och en spejande man. Eller liksom företaget Hornbach med sin broschyr som ”tillägnas alla kvinnor som inte automatiskt tänker på manikyr när de hör ordet ’fil’. Som inte målar naglarna – utan väggarna. Och som inte använder silikon för att utöka sitt eget omfång, utan för att renovera badrummet.” Omskrivet av min kollega Add Gender-Jenny här. Matig text om EU-kommissionens film av Add Gender-Pernilla här.

Dels tycker jag att Rosa skrot har en poäng. ”Gym uppfanns av män och är anpassade därefter”.  De är kritiska till att gym ofta har träningsmaskiner anpassade för folk på över 175 cm och en atmosfär av sextrakasserier. Det låter jättevettigt. Risken finns dock, tror jag, att Rosa skrot kommer att översvämmas av män också. För vem är egentligen förälskad i den snuskigt maskulina, orchstånkande sidan av gym eller i platstagande män. Inte ens platstagande män! Och vem gillar inte cupcakes?

Det sista tipset för idag handlar om en salong med bas i New York och Miami, Uni K Waxing, som ger flickor på 15 år och yngre 50 % rabatt på vaxningar (ben, bryn, bikini). Ni kan läsa om det i New York Daily News här och se bilden i salongens annons här:

Den cirka tioåriga tjejen höjdhoppar över ett band, in i vuxenlivet där hon kan fira sin frihet och självständighet – och slippa bli skrattad åt på skolgården.

Tack för tips!


Män <3 vatten (för att inte tala om mjölk)

Äntligen! Det vi alla har väntat på. Suktat efter. Dokumentation på att män är precis lika dåliga på att dricka vatten som kvinnor: Men struggling to drink water

Initiativtagaren heter Anna-Karin Linder, och hon har tagit den här ytterst ljuva bilden av den vattenohändige skönheten Niclas Hell. (Måste dock erkänna att just den här vattenstrålen ser extra svårflirtad ut. Den slår ju knut på sig för att undvika hans famlande läppar.)

Tämligen oöverträffbar bild, men jag ser gärna en flodvåg av försök! Det är fritt fram att ladda upp egna bilder på bloggen. Någon får gärna starta en blogg med bilder av män som skrattar ensamlämnade med sallad också. (Kvinnliga motsvarigheten här.)

Nu när vi ändå befinner oss i det här landet, kolla även in bonden som dricker mjölk i en norsk tidning (på sportsidorna???). En helt nykter artikel om en bonde som anser att bönders statliga stöd är förtjänt. Med den bilden. (Bonus för den chockartade trestegsinzoomningen i presentationen.)

Till sist, en påminnelse om att det finns en bra anledning till att ta och sprida såna här bilder av män, annat än för skratten. För att det fortfarande görs av kvinnor, och utan distansen (definitivt utan genustänket, i alla fall). Kolla in bloggen Champagne facials till exempel. Där är männens kärlek till champagneskummet helt osynliggjord!


Konsten att pondusberika män och släta ut kvinnor

Förra veckan var jag med i P3 Gillar och pratade om allt från kukdockor till att unna män att få veckla ut sig som blommor. Intervjun kan du lyssna på här.

Jag mailade med en genuspedagog. Hon bifogade det här: ”de råd som gavs i Trollhättans tidning härom veckan, i deras ”fotografskola”… rena skämtet!”

(Här kan du läsa en onlineversion av hela artikeln i tidningen Trollhättan 7 dagar.)

Va va VA?

Att det finns fotografer som agerar så när de fotograferar kvinnor och män hade jag koll på, men inte att det finns fotografer som kan tänka det, formulera det, skriva ner det på datorn och lära ut det till andra utan att någonstans i kedjan reflektera över att man kanske desperat behöver ett par genusglasögon för eget bruk och att man kanske gör onytta genom att dunka stereotyper i ryggen. ”Var på rätt nivå”. Herregud.

Lars, du behövs.

Lars Holm, 67 år, är kronjuvelen i min utställning Stötta manligt företagande. Läs min intervju med honom här. I den berättar han om hur jakten på, ja, bland annat pondus, antar jag, ledde till att han försummade sina barn när de var små. Han hade gråten i halsen när han berättade det.