Det är sommarnatt 14 augusti 2007. Frida är på väg hem från klubben F12 i Stockholm. Det är ljust ute, fåglarna kvittrar. Hon är full, glad och går barfota med klackskorna i handen.

Vid Slussen träffar hon två personer som hon känner igen från öppningen av American Apparels nya butik på Götgatan.

Kvinnan är en högt uppsatt person inom American Apparel som kommit till Stockholm från huvudkontoret i Los Angeles för att hjälpa till med öppningen och scouta modeller till företagets reklambilder. Mannen jobbar inom svensk modemedia. Båda är i 30-årsåldern, i Fridas ögon snygga och coola, och har makt.

Frida skulle gärna jobba i butiken. Det var därför hon följde med sin vän till den pågående sommaröppningen (tjejer kommer in från gatan, provar kläder och blir fotograferade medan folk står och målar; vissa kvällar bjuds det på öl). Och det är därifrån hon känner igen kvinnan och mannen som hon nu står och småpratar med vid Slussen. Kvinnan bor på ett hotell vid Mariatorget, och Frida ska åt samma håll, så de promenerar tillsammans.

Framme vid Hotell Rival på Mariatorget frågar kvinnan om Frida vill följa med upp på hennes rum. Efterfesta lite. Ta lite bilder.

Frida tackar självklart ja. Att bli plåtad för det stora, amerikanska, jätteballa företaget som öppnar? Hon känner sig smickrad.

På hotellrummet röker kvinnan och mannen hasch. Frida får låna en t-shirt från American Apparel som de börjar plåta henne i. Det är kvinnan som tar alla initiativ.

– Hon var väldigt charmig, men också väldigt dominant. Hon gav tydliga instruktioner. Inget gullande, liksom. Det där man oftast ser hos män. En skulle kunna säga att hon hade alla egenskaperna som en snuskig manlig fotograf har. Eller som män i höga positioner lärt sig att bete sig.

Frida är väl medveten om American Apparels hipsterporriga image, men hon reagerar inte på att bilderna de tar skulle vara särskilt utmanande.

– Det var otroligt avslappnat. Jag hoppade i sängen och så tog vi bilder… Sjukt barnsligt, när jag tänker på det. Att hoppa i sängen.

Det blir ännu ljusare ute. Frida säger att hon funderar på att gå hem. Då säger kvinnan att Frida kan få sova över om hon vill.

När de tre ligger i sängen vänder sig kvinnan till Frida och frågar: ”Do you like kissing?”

– Den frasen. Den kommer jag aldrig glömma. Det är verkligen så här… Har du sett en naken kropp någon gång? Det är inte så man pratar till en vuxen människa. Hon visste precis vad hon gjorde. Hon gjorde mig till ännu yngre än jag var, och hon gillade det.

Då tycker Frida att kvinnan är cool, snygg och liksom stark. När de hånglat en stund säger kvinnan: ”I think you should kiss him too.”

– Och sen var det igång.

En trekant. Eller som Frida förstår det nu: Ett sexuellt utnyttjande.

Ett par veckor senare ses de tre igen. På samma hotellrum. För att ta fler bilder.

Inför den här plåtningen har Frida fått i uppgift att gå till butiken och välja ut kläder. Hon går in på hotelltoaletten och tar på sig en American Apparel-klänning hon gillar. När hon kommer ut ligger kvinnan och suger av mannen.

– Alltså det är bara så jävla sjukt. Helt avslappnat. Jag kommer in i det där rummet och det här händer. Och jag blev lite så här: ”Hej hej… Guys? Hello?”

Det slutar precis som den första gången. De fotograferar Frida. Sedan har de sex.

I januari 2008 får Frida ett avtal som hon måste skriva på. Det säger att hon ger företaget tillstånd att publicera bilderna av henne.

Frida skriver under. Trots att hon – sjutton år nu – är omyndig och egentligen behöver en förälders underskrift.

Något jobb på American Apparel blev det inte för Frida 2007.

När jag träffar Frida på Scandic Malmen på Götgatan – några hundra meter från butiken där allt började – har hon däremot hunnit jobba i två år inom företaget. Först som butiksbiträde i London, där hon klättrade till posten som biträdande butikschef. Hösten 2011 sökte företaget personal i Stockholm. Frida fick jobbet.

Frida vittnar om en företagskultur nästan lika sjuk som deras bildspråk. Som training manager (i praktiken butikschef men utan titeln och lönen) var hon tvungen att jobba över en till två timmar varje dag för att fotografera butiken, för att sedan skicka bildbevis till cheferna om att en ”perfect close” genomförts: Att varje galge i butiken särats så att kläderna hänger på identiskt avstånd från varandra.

– Det kändes inte så motiverande när de inte visade någon tillit alls. Det var nästan som när fångar som får dra stenar från den ena sidan av en gård till den andra för att sedan dra tillbaka dem. Äcklig symbolik jag just använde, men det är den typen av härskarteknik de använder. Kan ni flytta hela butiken till den hörnan? Ta en bild av det och flytta sedan tillbaka den till den andra hörnan. Skicka en bild på det. OK, det var inget.

En kväll vaknade Frida på sitt sovrumsgolv med munnen full av blod. Hon hade fått en panikångestattack, fallit ihop och nästan bitit hål på läppen. Ett par veckor senare var hon på väg för att fika med en vän och föll ihop på Kungsgatan, huvudet före i asfalten. En ambulans hämtade henne och hon fick tillbringa ett dygn på sjukhus. När hon berättade för sin chef om vad som hade hänt fick hon två dagars ledigt. Sedan mer jobb.

Hennes chef – som för övrigt bemötte hennes jobbförfrågningar 2007 genom att skicka sexiga sms och Facebook-chattmeddelanden – sa hela tiden till henne att vara hårdare mot personalen. Hon blev någon hon inte ville vara. En dag, när en tjej i personalen ville gå hem för att en vän till henne hoppat från en bro, sa Frida nej.

Fridas stressymptom blev värre och värre. Hennes händer skakade. Hon tappade känseln i ena smalbenet. Alla i personalen var oroliga för henne, utom hennes chef, som drog in hennes semester.

När Frida till slut började säga ifrån tog chefen med henne ut på en promenad och talade om för henne att hon hade ingenting att vara stolt över med sitt arbete på butiken. (Trots att hon bidragit till att lyfta försäljningssiffrorna så att det för första gången på länge gått bra för American Apparel i Stockholm.)

Trakasserierna – som Frida beskriver det – fortsatte via mail. När Frida fortsatte att ifrågasätta, hårdnade chefens ton ytterligare:

Ett av mailen Frida skrev ut innan American Apparel raderade hennes mailkonto.

Frida blev kallad till ett ”disciplinmöte” där hon blev rekommenderad att säga upp sig. Vilket hon gjorde.

En av Fridas arbetsuppgifter medan hon jobbade på American Apparel var att sätta upp reklambilder och affischer i butiken, som skickades från huvudkontoret.

– Jag tror inte att man tänker på det, men det är otroligt mycket bilder inne i American Apparels butiker överlag. Vid varje klädesplagg hänger det en liten bild. Affischerna som hänger i butikerna, där kan man i princip välja. Jag försökte plocka ut bilder som inte hade den här typen av sexistiskt budskap, utan där de visade kläderna. Det är ju kläder vi säljer, inte tuttar. Eller, jag ville inte sälja tuttar.

Vad kunde det vara för slags bilder, alltså?

– Om du har ett par kalsonger, då kunde du ha fått en bild där en tjej har på sig kalsongerna och ligger med händerna för tuttarna, eller så kan man vända på den, så är det en snubbe som har på sig kalsongerna och visar vad de är till för. Jag försökte göra mitt bästa för att upprätthålla någon form av värdighet.

Så du gick runt och städade undan de mest sexualiserande bilderna i deras butik… efter det du hade varit med om.

– Shit, jag har aldrig sett det så.

Du har inte det?

– Nej, men det ligger ju någonting i det. Nästan som om det vore terapeutiskt, eller hur? Men jag tror att jag inte har velat erkänna för mig själv vad det egentligen är jag har varit med om.

Annons för herrkalsonger av American Apparel.

Frida och jag följer upp vår intervju via telefon och chatt. En kväll hör hon av sig för att dela med sig av en ganska kuslig upptäckt.

Hon har hittat sitt gamla konto på Bilddagboken med bilder från 2007–2009 och sett att hon faktiskt har bilder från sitt första möte med American Apparel, som hon publicerat samma datum som det hände:

– Under den här tiden var jag besatt av att samla på mig roliga historier – galna grejer att vara med om. Det var coolt att ligga med mycket äldre killar som jobbar inom media, och det vet mediasnubbarna om. Eller mediabruttorna, för den delen… Frida med de roliga anekdoterna, det blev liksom jag. Och hela tiden försökte jag inbilla mig att jag var en stark, självständig kvinna. Som jag trodde att jag var. Och det är sjukt jobbigt att inse att det inte var så. Det går inte att vara en Stark Kvinna när man är sexton. Det är något jag har fattat nu. Att det var något de utnyttjade.

Frida fnyser generat.

– Och det är ju intressant, för nu vet jag att kvinnor också kan begå övergrepp.

Hur påverkade det situationen, att hon var kvinna?

– Det var lömskt. Jag kunde inte föreställa mig att en cool tjej skulle vara en sexförbrytare. Det ingav en falsk trygghet, tror jag. Och det var nog en ganska viktig faktor i det hela, just att hon var kvinna.

Vad tänker du om henne nu?

– En helt vanlig människa i maktposition, med skitdåliga värderingar. Vad ska jag säga? Jo, och förresten. Mannen som var med. Han hörde av sig till mig och sa att han hade en ”jätterolig film” från den här natten. En tiosekundersfilm eller liknande. Då hade hon slagit på något slags filmläge på kameran och smygfilmat mig med honom.

Kvinnan som tog med Frida upp på sitt hotellrum följde bara arbetsmetoden som American Apparel är känt för. Eller snarare: som American Apparels grundare och vd Dov Charney är känd för.

American Apparels estetik – grovt sexualiserande bilder av unga tjejer som ligger på mage eller går ner i spagat eller gör något annat flickigt och udda i trosor och i minimalt möblerade lägenheter eller hotellrum, badande i iskallt blixtljus – är också skapad av Dov Charney (som i sin tur influerats av Terry Richardson, mannen som ofta kreddas för att ha löst upp gränsen mellan mode och porr).

Det är Dov Charney själv som tar många av American Apparels annonsbilder, och hittills har han blivit anmäld för sexuella trakasserier av sju före detta anställda.

American Apparel påstår att tjejerna på bilderna faktiskt är anställda som jobbar i deras butiker också.

– Ja, det är oftast anställda.

Vad tänker du om det?

– Det bara förstärker hur mycket American Apparel är en sekt. En bubbla. För då jobbar ju de här tjejerna med American Apparel och modellar för dem hela tiden. De träffar ju fan inga andra människor.

Så då är de underordnade i dubbel bemärkelse. Både i hur undergivet de poserar och att de faktiskt står i beroendeställning som anställda.

– Absolut. Och, de här bilderna av mig togs ju i klassisk American Apparel-stil, på vita lakan i en hotellsäng. Och vad hände i den sängen sedan? Historien bakom bilden är precis det som åskådaren ska tro. Ja, de ligger på riktigt. Det är inte ett skickligt iscensatt fotografi. Det är dokumentation.

– Sedan kan jag ju bara spekulera kring hur andra modellers erfarenheter ser ut, men jag är absolut övertygad om att min historia inte är unik inom American Apparel. Alla som arbetar på American Apparel är fullt medvetna om anmälningarna mot Dov Charney.

Frida ger mig kontaktuppgifterna till Amira. Hon och Frida jobbade tillsammans i Kungsgatan-butiken 2012 och egentligen tar jag mest kontakt med henne för att kunna bekräfta uppgifter Frida lämnat om sin tid som anställd på American Apparel.

Jag ställer samma fråga som jag ställde till Frida. Om det faktiskt är anställda på företaget som modellar i reklambilderna.

– Ja, flera av modellerna är faktiskt såna som har jobbat i butikerna. Jag känner flera. Jag har till exempel en vän som blev fotograferad av Dov Charney personligen i hans hem. Och hon blev ihälld champagne, blev jättefull och ställde upp på foton som nu finns på hela internet, där hon särar på benen och är praktiskt taget naken. Det gäller också en annan vän jag har som blivit fotograferad av honom personligen. Man åker till honom i Los Angeles. Man träder in i hans vardagsrum, sen börjar det. Du får alkohol. Han ska fixa till ditt hår, och bara råkar stoppa in tummen i din mun.

Amira fortsätter:

– Det är mycket så här, han flåsar modellen i nacken, drar fingret i troslinningen – för att rätta till. Och så vill han att man suger av honom. Sen är man klar och skickas därifrån. Och så kommer han till ens butik och så tittar han inte på en, för du är Ingen, du är bara en av alla tjejer som blivit utnyttjade i hans vardagsrum. Och han minns inte ditt ansikte, för det var inte det han tittade på.

I början av februari utlyste jag tävlingen Årets sexist 2013. Jag nominerade själv sex kandidater och lät mina läsare rösta. Av dem tog American Apparel lätt hem titeln med nära 10 000 röster av 27 901.

I mina analyser håller jag mig oftast inom bilderna. Hur görs det skillnad på kvinnor och män i bilder och vilka budskap om femininitet och maskulinitet kan vi blottlägga om vi vässar ögonen och skrapar på ytan?

Det vanligaste missförståndet angående min blogg är att jag riktar udden av min kritik mot modellerna – inte, säg, fotograferna, reklambyråerna, redaktionerna, företagen eller samhället – och att jag sitter och spekulerar i huruvida modellerna ställt upp av fri vilja eller ej. (En argumentation som konstigt nog inte förs kring mina analyser av genusskeva framställningar av män.)

När det gäller modellernas grad av frivillighet kan vi bara spekulera.

Om vi inte pratar med någon som faktiskt var där.

Dock är det viktigt att komma ihåg att även om det i American Apparels fall verkar finnas anledningar till att deras bilder ser ut som de gör, är vad de säger i sig själva illa nog.

Så illa att American Apparels butik på Götgatan behövde polisbeskydd under 8:e mars (den Internationella kvinnodagen).

Foto: Stefan Gadd.

Foto: Niklas Hill.

Efter att ha hört Fridas och Amiras berättelser har jag valt att blurra ansiktena på American Apparels bilder.

Frida och Amira heter egentligen något annat.