Äntligen nästan fria

Plötsligt händer det.

En bild som du inte sett förut. Som får det att svindla till i bröstet. Som får pirr att klättra på väggarna inom dig. Som får allt att kännas rörligt, uppe i luften, blött och böjligt.

Som löser upp, inte cementerar.

En bild som befriar.

Fria kattungar

Den här fantastiska bilden föreställer journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed, som kidnappades i Syrien för sex veckor sedan och släpptes fria i onsdags.

Har du sett någon intimare, varmare och ömmare bild av två män förut? Sitter ihop som kattungemagneter, gör de! Och handen på kinden-kramen. (Så har jag bara blivit kramad av infertila män!) Och deras leenden. Deras helt oreserverat kärleksfulla leenden. (Jag smälter. Smalt.)

Och det finns mer genuskokain.

Gravidklappen

Kolla! Tar på varandra, gör de också! Män som inte ens brukar få ta på sin egen kropp på bild.

Sociologen Erving Goffman kallade det ”the feminine touch”. Fenomenet att kvinnor (betydligt oftare än män) skildras fingrande eller snuddsmekande objekt eller ytor som om det fanns en elektrisk, sexuell spänning mellan dem och tinget. Självberöring är också något som är få män och många kvinnor förunnat i reklam. Män måste ha ett funktionellt syfte med sin handföring (och med hela sin kropp, som är en farkost för hjärnan – inte en delikat, dyrbar källa till njutning).

Att greppa saker går bra. Styra saker får män också göra på bild. Peka går bra – bara så länge resten av kroppen håller sig kysk och disciplinerad.

Salj graj med guy
”Kolla, plötsligt händer det Genusfotografen, efter höstens alla
kvinnor på omslaget till Ljud & Bild – en man.” /Thomas Arnroth

Och ska vi prata leenden?

Just det stora, öppna, härliga leendet är mycket ovanligt för bildmän. I den statliga offentliga utredningen ”Könsdiskriminerande reklam – kränkande utformning av kommersiella meddelanden” från 2008 (pdf) kan man läsa om en studie medieforskaren Anja Hirdman gjorde av utomhusreklam. Hon räknade bland annat hur mycket kvinnorna och männen på våra offentliga reklampelare ler. 49% av kvinnorna. 26% av männen. Och när när hon dessutom vägde in vilka som kan sägas ha ett ”storleende”, gjorde hon bedömningen att 26% av kvinnorna storlog. Och 1% av männen.

Kvinnor får le åt vad fan som helst.

Kul flirtig feminin

Hjärnskador.

(Tack för tipset, Hinke Linnér.)

Vattenflaska

Vätskebrist.

(En ”woman struggling with water” funnen i en skolbok, alltså.)

(Jag censurerade flaskan, klippte in en kuk över den och censurerade den igen. Sen tvättade jag händerna.)

(Tack, Mr Emma Bergman.)

Solceller

Lite värme.

(Mer läsning: Fyrtio nyanser av maktbalans, Duktiga väsen som startat eget, Stötta manligt företagande…)

(Tack, Kristian Niemi.)

Skratta bort sexism

Sexism.

(Ja, exakt hur tänkte DN här? En artikel om att övervinna sexism – illustrerat med bilder av kvinnliga chefer som leende stirrar in i lampor och tar sig för huvudet???)

(Relaterat: How to be a feminist according to stock photography.)

(Tack, Isabelle Lundqvist.)

Män då?

Män får inte ens le åt sin egen GLÄDJE.

Leif Speleman

Så ja, bilderna av Niclas Hammarström och Magnus Falkehed sticker helt klart ut.

Det intressanta är att jag fick flera kommentarer från folk som tyckte att bilderna av dem kändes feminina.

VeronikaDet förminskande uppifrån-perspektivet. De ofarliga leendena. Den helt närhetsorädda omfamningen. (Gravid-klappen på magen på den andra bilden.)

Javisst. Jag håller med. Även om det så klart är vår blick som ”feminiserar” dem, i och med att vi är vana vid att se kvinnor framställda så, sällan män. Och det är därför bilderna känns så starka. För att bilder som förstärker snäva könsroller begränsar oss alla (kvinnor och män, pojkar och flickor – men också oss som identifierar oss som både och, transpersoner eller ingetdera). Därför känner vi också på oss att bilder som bryter mönster skapar mer handlingsutrymme och ett större register av köns-mänskliga uttryck för oss alla.

Sen är formuleringen ”’kvinnlig’ behandling av kameran” väldigt intressant.

Dels för att det är lite lustigt att tänka sig att det skulle finnas kameravinklar som är biologiska. (Fördelen med att använda orden ”femininitet” och ”maskulinitet” istället för ”kvinnligt” och ”manligt” är att det blir framgår lite tydligare att det handlar om sociala och kulturella generaliseringar om vad som är typiskt kvinnor eller män – inte något som är rotat i anatomi.)

Dels för att vissa tolkade detta som något negativt.

Helvetes idiot

Men det är inte helt långsökt, med tanke på att vi lever i en kultur där allt som räknas som ”kvinnligt” (yrken, kultur, egenskaper) har lägre status än det som räknas som manligt.

Det är en risk för pojkar och män att bejaka och ta sig an feminina uttryck (vilket får dem att bekämpa allt med sig själva som kan uppfattas som kvinnligt, vilket i sin tur spär på kvinnohatet i samhället ännu mer). För de kan sparkas neråt för statustrappan som den vita heterosexuella, maskulina cis*mannen står på toppen av, och där den lägsta formen av man är den feminina. Den ”kvinnliga” mannen. (Ännu värre blir det om mannen dessutom gillar andra män, på det där sättet som skulle kunna leda till att man tumlar ner för statustrappan tillsammans om känslorna är besvarade.)

Vi kan exemplifiera med andra krigsfångar: Irakierna som torterades av amerikansk militärpolis i Abu Ghraib-fängelset 2003-2004 (vilket fångvaktarna stolt dokumenterade). Där kan vi prata om fruktansvärd ”kvinnlig behandling”: Sexuellt våld, anala våldtäkter, dödsmisshandel…

Och förnedringen att ha på sig ”kvinnokläder”.

Ñ
Bild ur den colombianska konstnären Fernando Boteros Abu Ghraib-serie.

Det här kan du ha i åtanke nästa gång du tycker att ordet ”kvinnlig” känns osmickrande.

Eller ännu bättre… Memorera rockräven Iggy Pops comeback på det:

iggy-pop-kjolar-loss

”Jag skäms inte för att klä mig ’som en kvinna’
för jag tycker inte att det är skamligt att vara en.”

Bra gubbe. (Även om det känns lite som att han måste bevisa att han trots klänningen är maskulint aktiv genom att sprätta runt.)

Okej. Är du redo att få bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed förstörda för dig nu? Har du njutit klart av dem?

Tyvärr är de inte alls så befriande som de ser ut. Inte om man tar in sammanhanget. Då är de inte könsnormsupplösande, utan cement i fårakläder. Snarare undantag som bekräftar regeln än ett verkligt normbrott.

Den feministiska filosofen Susan Bordo kan få förklara (med min översättning):

”Att bli exponerad som ’mjuk’ i kärnan är en av de värsta sakerna en man kan råka ut för i vår kultur. Tårar är tillåtliga, till och med beundransvärda, när de fyller ögonen av en gammal krigare som minns gamla strider eller en idrottare som pratar om sina lagkamrater. I sådana kontexter, är tårar som den mjuka penisen efter tillfredsställande sex: de förringar inte mannen utan gör honom älskvärd och mänsklig – för att han har bevisat sin starka, manliga kärna.”

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed har överlevt världens farligaste land för journalister enligt Reportrar utan gränser. De har blivit kidnappade, misshandlade, skottskadade och skenavrättade.

Är det vad som krävs för att män ska få visa sig mjuka på bild?

Ledsna i helvetet

Vilket påminner mig…

Jag läste något konstigt i ett blogginlägg av Martin Schibbye (som satt 438 dagar i ett etiopiskt fängelse med sin skottskadade kollega Johan Persson) en vecka efter att Niclas och Magnus rapporterats kidnappade:

Schibbyes erektionsmetafor

Hjälp mig att tolka det här. Det verkar vara skrivet på något ålderdomligt språk som jag inte förstår. (Patriarkatska?)

Menar han att alla redaktörer reser sig upp maskulint för två kollegor i nöd? (Att kunna bli hård när det krävs är den bärande biten av att vara man i vår kultur, menar Susan Bordo.)

Eller menar han att alla redaktörer reser sig upp som en man för två kollegor i nöd? Det vill säga, går alla redaktörer samman till en enda stor transformerskropp för att rädda deras kollegor i nöd – och kommer de kvinnliga redaktörerna bara bort i språkdräkten?

Hur som helst så hände det något unket i den meningen. Så jag strök under den med brunt.

Och så att ingen som läser Martin Schibbyes blogginlägg får intrycket av något annat:

Kvinnliga krigskorrespondenter, soldater och andra kvinnor har alltid haft betydande roller i krig. Patriarkatskan råkar bara ha kvinnans obetydlighet inskriven i själva språket – och en irriterande ovana att (nästan) omärkbart osynliggöra henne.

Foto: Ivor Prickett, Sunday Times
Marie Colvin, journalist på Sunday Times.
Född 1956. Dödad av en spikbomb i Syrien 2012.

Mer badass än dig.

Kvinnlig soldat
Amerikansk soldat som hälsar på afghanska barn.

Samma här.

Afrikansk soldat

åh wow

ansiktet

hon ser ut som om hon kan skydda hela världen

/fantomredaktör Malin Michea

Bradley Manning
Chelsea Manning.

Som avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff för att hon gjort Julian Assange världsberömd.

Jeanne D'Arc
Jeanne D’Arc, motherfuckers.

Slutsats

Okej då. Du får njuta av bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Trots att det var extrema omständigheter som gav dem deras kattungemagnetism. Jag menar, alla kontraster till det vanliga är säkert bra för våra ögon och vår fantasi, även om pirret inte blir permanent?

Jag tycker till exempel inte att det militanta, folkilskna mördarfejset som män i expert- och maktroller måste ha för att ge rätt signaler om att de besitter kunskap och auktoritet är ett eftersträvansvärt ideal. Varken för kvinnor, hen eller män.

Men.

Jag blir ändå överlycklig av att Janet Yellen – den första kvinnliga chefen för USA:s centralbank på 100 år – ser ut som att hon kan skjuta laser ur ögonen på det senaste omslaget av Time:

Lasertime
Tack för tipset @Ferocioussmith (snodde din kommentar också!)

Och jag blir ändå full i stärkande fniss av att Sofia Mirjamsdotter – sociala medier-guru, prata om det-grundare och ledarskribent på Sundsvalls Tidning – tog den här bilden under en bildbylineplåtning och nu använder den som profilbild på Twitter:

Foto: Jan Olby
FEMINISM

Tack för mig!

<3

Foto av Sofia Mirjamsdotter: Jan Olby. Foto av Jeanne D’Arc: okänt. Foto av Chelsea Manning: Chelsea Manning. Foto av afrikansk soldat: Alissa Everett, Reuters. Foto av amerikansk soldat: okänt. Foto av Marie Colvin: Ivor Prickett, AP.

Censurering av vattenflaska, inklippning av kuk, återcensurering av flaska och handtvätt: Tomas Gunnarsson.


Alla är pedofiler

Vi måste prata mer om det här:

ettunkensinslag

Och om objektifiering. Och Pippi Långstrump. Och Marilyn Monroe. Och hämndporr. Men vi tar en sak i taget…

Alla är fotografer. Kollar du också på det? Om inte: plöj. Du har missat fem avsnitt och det är ett kvar. Storyn går så här: Idag är alla fotografer. Bland andra Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Liksom lätt hänt om man har pengar, råkade de köpa för dyra kameror och förvandlas till medelålders amatörfotografer som tar bilder av maskrosbollar, kattungar och öl. Men nu vill de bli bättre. Och på köpet kan Du bli bättre, eftersom Rheborg och Schyffert i sin resa mot vidgat fototänk söker upp några av Sveriges skickligaste fotografer för att tömma dem på normer – inte bara för vad som är bra fototeknik, utan även för vad som värdesätts som bra fotokonst.

Efter att ha sett första avsnittet tänkte jag: ”Shit, de har haft en genuscoach!” I det är nämligen mästerfotograferna som Rheborg och Schyffert tar hjälp av Julia Peirone och min egen favoritfotograf – Arvida Byström. (Född 1991. Frossar loss totalt i rosa, gurlesk flickighet, queerfeminism, gif-animationer och mens.)

Två kvinnliga experter av två möjliga! Inte illa kissat! Förebilder visar oss vad som är möjligt. ”You can’t be what you can’t see”. Alla är fotografer visas i SVT på bästa sändningstid: en högt hängande spegel över en bransch som många är nyfikna på, men som lider av grav mansdominans. (Hur grav? Ett mått är att fotograferna som är anslutna till fotoagenturer i Stockholm är till 83% män. En ojämställdhet som ökat. 2011 var siffran bara blygsamma 80% män.)

Sedan dess har det inte varit med några fler kvinnliga fotografer. Men det kommer ju som sagt ett avsnitt till, och jag har tyckt mig skymta en till kvinna med kamera i introvinjetten. Aja… Hur är det med genustänket i serien i övrigt då?

Karaktäristiskt obefintligt, skulle jag säga. Ordet genus förekommer inte. Tänket förekommer inte. Det är ganska fascinerande att se Rheborg och Schyffert glatt prova på olika genusklichéer, som att…

Uttryckligen be skolflickor att ”stå med benen ihop, så där kobent!” och fota dem med huvudet nervöst, deaktiverat nedsänkt:

Foto: SVTFoto: SVT

Fota fullvuxna kvinnor uppifrån och sårbart liggande i en säng nära dig med en öm tumme i mungipan:

Foto: SVTFoto: SVT

Och sedan välja ut just dessa bilder som sina favoriter, utan att reflektera över varför just de bilderna kändes ”rätt” eller poppade för dem.

Ibland verkar det finnas ett genusundermedvetet i programmet. Som ligger och skaver, åtminstone i Schyffert. I förra avsnittet klädde han en Veckorevyn-modell, veckan efter att Johan Rheborg fotat sin dotter i behå.

Okej, vi kan lika gärna börja där. För här är det helt klart något som skaver.

Foto: SVT

Rheborg är obekväm redan i början av programmet, när han får i uppdrag av Schyffert att ta ett familjeporträtt av sin 20-åriga dotter Josefin. ”Som han ser henne” – inte som hon vill bli sedd.

För att komma under huden på sin dotter och möta henne mer som en människa än som en familjemedlem, tar han hjälp av fotografen Stefan Bladh. Platsen blir ett stall, där han obekvämt klagar på ljus och bakgrunder medan Stefan Bladh försöker lugna honom och påminner om fotoetiketten att kanske prata lite med den man fotograferar också. I förbifarten säger Rheborg att det blir lite uppställt.

”Sen skulle jag också egentligen vilja att hon inte hade tröjan på sig… utan att vi fick se din tatuering.”

LinneaPettersson

Så här inleder Linnéa Pettersson, fotograf och bildchef på Rockfoto, en kulturartikel i GT där hon kritiserar Rheborg för att göra det oräkneliga andra gjort före honom. Att slänga in ”nakenhet som laddning i bristen på närhet, ärlighet och estetik”. Hon fortsätter:

”Vilken bild vill SVT egentligen visa upp av fotobranschen för alla unga kvinnor med en nyinköpt kamera i handen? Vad vi behöver i fotobranschen är inte fler kvinnor som får klä av sig framför manliga fotografer. Vi behöver inte fler kvinnor som reduceras till att bli objekt för och bedömda av mäns blickar.

Vi behöver i stället visa upp att unga tjejers plats inte är utan kläder framför kameran utan med ett självförtroende bakom den.”

Ytterst relevant kritik. Som lika gärna skulle kunna riktas mot fototidningar…

Bliusel
Bli en sämre genusfotograf!

Vissa fotoutbildningar…

Foto: Malin Huusman
”Nu på #fotomässan pratar @genusfotografen om hur kvinnor ofta gestaltas genom kroppsdelar. Samtidigt i lokalen:” /Malin Huusman på Twitter

Rövhål…

riktigfotograf
Please eat puke, tack. Tipstack: Karin Nilsson
(Foto: Daniel K. Johansson)

Eller varför inte Fotografiska museet…

Fotografiska
”I närmare fyrtio år har [gubben] Roversi utforskat skönhet …”
Som bara råkar representeras
av en ung, smal, vit, naken tjej.

Fotografiska som i år ställde ut och höjde upp modefotografen Helmut Newton (typ 1960-talets Terry Richardsson), som bland inte jättemycket annat fotade nakna kvinnor.

Nakna kvinnor med kryckor…

Foto: Helmut Newton Källa: http://www.hughjohnson.co.uk/

Nakna kvinnor med gips och käpp…

Foto: Helmut Newton Källa: http://www.peevishmama.com/

Nakna kvinnor som blir mätta…

Foto: Helmut Newton Källa: http://www.alfa-portal.com/

Nakna kvinnor som gör krokodiler mätta…

Foto: Helmut Newton Källa: http://4.bp.blogspot.com/
Seriöst, Helmut Newton. What the fan?

Och det intressanta är hur Fotografiska i sin beskrivning av Newtons konstnärskap försäkrade besökare om att kvinnorna i bilderna inte var framställda som maktlösa:

”Mot dåtidens konventioner ställde han en diametralt motsatt karaktär: den självsäkra, moderna kvinnan.”

Foto: Helmut Newton. Källa: http://luxurydossier.wordpress.com/
Come at me, bro.

I boken Vision and difference beskriver den feministiska konsthistorikern Griselda Pollock hur upphöjandet och Stor Konst-klassandet av bilder föreställande kvinnor som passiva, sköra, undergivna objekt varit en del i det ideologiska utarbetandet av konstnären som man (det maskulina som aktivitet, produktivitet och kreativitet – det feminina som passiv skönhet), och konst per definition det som skapas ur det ”naturliga” tillståndet av män som tittar på vackra kvinnor. Bilden av den sanna konstnären som man och den ädlaste, högsta konsten som en vacker (gärna naken) kvinna har enligt Pollock undergrävt kvinnliga konstnärers möjligheter att ta en aktiv del i kulturen och penetrera konsthistorien som något annat än modeller eller musor.

Lite lustigt är det: En bieffekt av att kvinnokroppen som symbol sällan fått fyllas med mening av kvinnor är att en naken kvinnokropp lika mycket kan representera Manligt Geni.

En naken kvinnoröv kan till exempel betyda P.O. Enquist!

RUMPOenquist

Eller sexism. Eller torka. (Fantasitorka, alltså.) Varför ser du så jävla sur ut, RUMP.O!?!

Jaha. Kan allt det här lastas på Johan Rheborg då?

Nej. Men på oss. Som såg något annat än en pappa som fotograferade sin dotter och ville få med en tatuering som uppenbarligen betyder något särskilt för dem.

rheborgstwitter

Men anledningen till vi gjorde det är ju att den manliga sexualiserande blicken genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag, i allt från bilreklam till barnvagnsreklam, modemagasin till fiskporrmagasin. (Om du är ny här, kolla in det här.)

Vi har kollat för mycket på bilder, helt enkelt!

Jag tänker på Pippi Examples. Pippi Examples var ett videoverk skapat av konstnären Palle Torsson. Han hade suttit och tittat på den klassiska Pippi Långstrump-serien från 1969 med sina syskonbarn och reagerade plötsligt på scener som när Pippi bresar på en stege inför Kling och Klang, när hon krälar i en gyttjepöl och man ser hennes trosor, när Annika åker ner för ledstången i Pippis hus och hennes kjol åker upp… Syner som ingen tydligen höjde på ögonbrynen över när serien spelades in på 60–70-talet, men som han med den här nya Blicken han hade plötsligt blev illa till mods av.

Pippi Examples bestod av 27 filmsekvenser ur serien, nersaktade till slow motion och med ljudspåret borttaget. Tanken med verket var att skapa debatt om vår tids sexualisering av barn. Men några som inte fattade poängen var Aftonbladet, som valde att uppmärksamma Palle Torssons konst med här vinkeln:

astridspippibesudlad

godistillpedofiler

För att inte tala om Svensk Filmindustri (SF), som hotade med att stämma Palle Torsson för upphovsrättsbrott (och ansökte i rätten om att han skulle få betala 200 000 kr i böter för varje gång filmen visades).

Torsson gick med på en förlikning av rädsla för höga rättegångskostnader och blev tvungen att förstöra alla fem kopior av verket. Det enda spår som finns kvar av Pippi Examples idag är bilderna till en Bon-intervju med honom.

PippiExamples450
Så jävla macho.

Om man tittar på själva bilden Johan Rheborg tog av Josefin Rheborg (som inte är ett barn, kanske jag borde tillägga) tycker jag att det är ganska lätt att avgöra att intentionen inte har varit att sexualisera eller objektifiera henne. Jag räknar inte heller hennes pose (ena benet över det andra, armarna helt slaka vid sidorna, nollställd min) till de vanligare svällkroppsretarna i posegalleriet. (Återkommer till ämnet, men tills dess kan du läsa min analys av Nöjesguidens omslag och förslagsvis Glada kroppar hjälper mot nakenchocker.)

Men nu var det ju alltså inte själva resultatet av fotograferingen som skavde. Utan behån. Och den totala avsaknaden av hörbart tänk.

Så här skriver Linnéa Pettersson i ett förtydligande till sin kulturartikel:

”Nej, jag tror inte att Rheborg vill exploatera sin dotter. Och jag tycker inte att nakenhet alltid är fel. Problemet är avsaknaden av diskussion kring tilltaget. Jag hade velat höra dessa frågor ställas i programmet, av Rheborg till dottern och av den andra fotografen/Schyffert till Rheborg:

Skulle du vilja ta av dig tröjan?
Känns det okej för dig?
Vad tillför det att hon inte har någon tröja?
Varför är det viktigt för bilden?
Varför blir det mindre stelt och uppställt för att hon tar av sig?”

På sin blogg skriver också Linnéas kollega Rockfoto-Emma Svensson:

… problemet i det här är inte bilden eller slutresultatet. Det är handlingen. Att Johan på bästa sändningstid ber sin 20-åriga dotter att ta av sig tröjan för att bli fotograferad. För även om det i det här fallet inte förekom något utnyttjande och hans dotter var med på det (där har vi för övrigt något att prata vidare om, hur många gånger går man inte med på att bli fotograferad på ett sätt som man sedan ångrar men som man i stunden inte hinner tänka igenom utan bara gör som fotografen säger) så finns det så många andra situationer där det är så.

Ja. Ambitionen med Alla är fotografer är ju att vara folkbildande och inspirerande, och blir per automatik också normbildande. Och då är det väl en jättebra idé att inte ta för givet att alla förstår vilken känslig situation en plåtning kan vara och vilken maktposition du är i som fotograf. (Och ja. Gud vet att män som snackar av unga bekräftelsetörstande tjejer kläderna inte bara existerar i Beck-filmer.)

Det är synd att den här debatten dog ut så snabbt. Kanske mest på grund av det obekvämt bakgrundsskorrande incesttabut. Det verkade ge vissa en ursäkt att inte heller ta i de andra mycket viktiga frågorna Linnéa Pettersson lyfte.

Så här skrev till exempel Alla är fotografers redaktör och manusförfattare Sigge Eklund till Linnéa Pettersson på Twitter:

siggeeklund

Nu verkar det här vara skrivet i affekt. Men nej. Jag håller inte med om att den enda instansen som är intressant är dottern. Även om det hade varit intressant att höra vad Josefin Rheborg har att säga om plåtningen, programmet och debatten.

Det här är väldigt karaktäristiskt för när man diskuterar objektifiering. Om man säger att någon är objektifierad (bildspråkligt framställd som passiv, som till för att betrakta eller som ett passivt föremål för handling istället för att vara en egen handlande aktör), tolkas det som att man omyndigförklarar människan på bilden. Den ena sidan pratar struktur, den andra individ. Den ena påtalar hur kvinnor ständigt sexualiseras, passiviseras och objektifieras i media, reklam, foto, konst och språk och hur det samverkar med att kvinnor objektifieras och exploateras i verkligheten (sexuella trakasserier, våld, våldtäkt, prostitution, trafficking, internaliserad objektifiering, känslor av maktlöshet, ätstörningar, död). Den andra tycker att man är vidrig som antyder de individuella modellerna på bilderna är ”menlösa offer som inte förstår sitt eget bästa”. (Just den här formuleringen hämtade jag från en person som fantastiskt nog försvarade fiskporren.)

Om vi bara skulle prata om människor och aldrig om symboler skulle ingenting någonsin kunna förändras. Om vi bara ser människor istället för symboler blir allt bara personligt. Som det nu också blev i fallet med Rheborgs familjeporträtt.

Men Linnéa Pettersson skulle kanske ha sparat på krutet i bara en vecka.

Det unknaste inslaget jag sett hittills i Alla är fotografer kom nämligen i avsnitt fyra: Kändisbilden. Avsnittet då Johan Rheborg fotar Pernilla August på ett hotell och Henrik Schyffert praoar på Veckorevyn.

I avsnittets faktadel avhandlas kändisbilder som letat sig in i konstens finrum och blivit snordyra på auktioner. En faktor som avgör vilka bilder som alstrar extra mycket pengavärde är hur färskeligen fotoobjektet dött efter att bilden togs. Det visas bilder på Kurt Cobain, James Gandolfini, Amy Winehouse… Och som klimax kommer ett längre inslag som heter ”Den sista bilden på Marilyn Monroe”.

I det beskrivs hur den då 22-åriga fotografen Leif-Erik Nygårds från Töcksfors i Värmland lyckades ta en nakenbild av Marilyn Monroe sex veckor innan hon dog av en överdos. Nygårds var fotoassistent åt en känd modefotograf och playboy som hette Bert Stern, som skulle plåta Marilyn Monroe till Vogue under tre dagar på en hotellsvit i Los Angeles.

Schyfferts berättarröst: ”När bilderna till Vogue är klara vill Stern fortsätta och ta mer nakna bilder, vilket gör att relationen mellan stjärnan och fotografen blir sämre och sämre.”

Till slut var stämningen så dålig att Bert Stern bara drog med nattflyget till New York och lämnade all packning till gossen Leif-Erik, som plötsligt var ensam i rummet med den mest kända skådespelaren i världen. För att polarna hemma i Sverige ens skulle tro på honom, bad han att få ta en bild av Monroe. ”Of course”, svarade hon, enligt utsago. Hon hade suttit inlindad i täcket med bara huvudet utstickande. Men när Leif-Erik hämtat kameran och vände sig om ”så hade hon rivit av sig det där lakanet och låg helnäck på sängen. Och jag blev lite chockad faktiskt. Det var inte vad jag hade trott några sekunder tidigare”, säger Leif-Erik och skrattar. ”Men jag försökte låtsas som att det här var helt normalt, satte upp kameran och tog bilden.”

*Klick*

Här blir musiken i inslaget durig och segerviss.

Och efter att ha teasevisat bilden beskuren och inzoomad får man nu för första gången se hela.

Foto: Leif-Erik Nygårds Källa: SVT

Schyfferts berättarröst: ”Och kanske var det inte så konstigt… att det var den snälla assistenten som fick ta den finstämda nakenbilden.”

I programmet framställs det som att Bert Stern inte lyckades få några nakenbilder på Monroe. Men det är inte sant. 1982 gav han ut en bok som hette The last sitting, med över 2500 bilder från plåtningen på hotellet, många av dem nakenbilder eller seminakenbilder. (Även om det, okej, blev Värmlandssonen som tog hem buskbilden.)

I boken finns också kartor av fotonegativ som Marilyn Monroe ogillat och strukit över med rödpenna. Vilket ökade värdet på bilderna ännu mer.

bertsternthelastsitting

Jag tänker på hämndporr. Ni kanske har stött på det nyordet, anpassat från engelskans revenge porn? Hämndporr är ”att hämnas genom att lägga ut naken- eller sexbilder på en tidigare partner”. Och du kanske kan gissa vilken grupp i samhället som oftast råkar ut för systematisk, viral uthängning, trakasserier och utpressning på pengar eller nya nakenbilder.

”Hämndporr bygger på förnedring och skam, framförallt riktat mot kvinnor. Det är själva affärsidén. Det finns oräkneligt antal porrsidor på nätet där man kan titta på människor som ställer upp frivilligt. De som väljer att titta på hämndporr väljer det just för att det inte handlar om frivillighet. De väljer det just för att det finns ett element av skam, bedömning och förnedring för personen på bilderna.”

Så beskriver Hanna Gustafsson på sajten Genusfolket hämndporr. (Läs Gustafssons text Hon har laddats ned 100 000 gånger – mot sin vilja för att få veta mer.)

Det är alltså bristen på samtycke som är själva grädden på ståndet i fallet med hämndporr. Och på samma sätt sockrar det konstsamlarståndet att Marilyn Monroe förbjudit fotografen att använda vissa bilder.

BertochMarilyn
En full och djupt deprimerad Monroe med sex veckor kvar att leva. Och kul gubbe.

Den här bilden, som visades i Alla är fotografer i förbifarten, tycker jag är sjukt hemsk. Det är som om Bert Stern inte kunde äga henne tillräckligt mycket med kameran, blicken, utan var tvungen att handgripligen forma en klo över hennes huvud och få med en vinflaska i förgrunden för att ytterligare styrka att han hade henne i sitt våld.

Visst är det tydligt att han vet exakt vilket konstnärligt förhållande som råder. Hon är bytet, Konsten, det levande vindrickande 36-åriga monumentet som han måste skända, plundra och rasera för att på något sätt få med sig en bit odödlig konst av. (Odödlig konst = bilder som kan ge en gammal man stånd!)

Eller ja. Kanske var det inte just konst han försökte komma åt. Marilyn Monroe är inte bara urexemplet på en människa som förvandlades till en symbol (för sex), hon var också en av tidernas största skandaldrottningar som blev hårt ansatt av paparazzin och pressen. Idag hade hon varit villebråd nummer ett för nipslips, vagshots och sideboobs (jävla ord).

Kanske lite för sent för ett LEAVE MARILYN ALONE!!!!!…?

Nej. Tyvärr aldrig.

visaskelettet
VISA SKELETTET, MARILYN!

Det här gör mig bara rädd. Kan en objektifiering bli mer total? En exploatering mer oändlig? Det räcker liksom inte med de redan väldigt exploaterande bilderna som finns – när det inte finns nya nakenbilder att gräva fram, gräver man sig innanför hennes kött.

Det spelar ingen roll att hon har varit död i femtio år. Det finns fortfarande mer pengar att hämta.

För ja. Vilken del av Dagens Nyheter tror du att artikeln ovan publicerades i?

DNsnormaliseringHelt normalt.

Och det jag ville komma fram till var det här:

Alla är fotografer hade lika gärna kunnat lyfta fram Bert Sterns bilder från The last sitting som exempel på fotografier av en deprimerad, nedbruten, megakänd och snart död person som blivit ikoniska och idag säljs svindyrt på auktion. Nu valde de att tona ner honom och fokusera mer på den gulliga, snälla, lite mer oskuldsfulla gubben med lokalanknytning (som 1984 sålde nakenbilden av Marilyn Monroe till Playboy så att den kunde spridas över hela världen, efter att i tjugo år haft den i en bärkasse i sin mammas hem).

OAVSETT GUBBE så valde de ändå att reproducera samma norm för vad som anses vara höjden av vacker, ärlig och åtråvärd konst – och som skriver under på det klassiska urgamla för att inte säga urunkna receptet för hur sådan naturligen skapas: Genom mötet mellan en man bakom kameran, och en kvinna utan kläder framför den.

Precis som Linnéa Pettersson skrev.

Så till nästa gång: Fler kvinnor bakom kameran. Och varför inte byta ut er själva också, Johan och Henrik? :—)

Personligen hade jag gärna sett en hel serie om Arvida Byström. Och för att inte låta de sista bilderna i det här inlägget vara deprimerande röntgenbilder av Marilyn Monroes käkar (om du satt och undrade vad det var), utan något lite mer framsynt

Här kommer nu lite bilder av Arvida Byström!

Foto: Arvida Byström

Foto: Arvida ByströmFoto: Arvida Byström

Foto: Arvida Byström

Foto: Arvida Byström

De här bilderna har jag plockat från flera olika fotoserier av Arvida Byström. Gå in på hennes hemsida (och för all del hennes tumblr) för att se mycket mer briljant skit!

Tack för mig!

Fotnot: Modellen med sadeln i Helmut Newtons bild är svensk. Hon heter Gunilla Bergström och blev intervjuad av SVT i samband med utställningen på Fotografiska: ”Han kunde bli jättearg”


Jag och min idol

Den här veckans höjdpunkt för mig: Att jag fick föreläsa för och kramas med min idol.

jagochastrid
Foto: Jeanette Bergström, Tidningen Extra
 

Astrid Johansson, så klart! Om halvårsminnet gått ut: Astrid Johansson som kritiserade en toalettmålning på sin högstadieskola Tunaskolan som hon tyckte trivialiserade sexuella trakasserier, och stod på sig i kritiken trots motstånd och ett ofattbart dåligt bemötande från skolan. Rektorn försvarade målningen med att hon ”såg den med humor”. Skolans bildlärare genomförde en enkätundersökning – när Astrid var sjuk – som kom fram till att 99,1% av eleverna inte mådde dåligt av bilden och att 98% ville ha den kvar. Resultatet satt uppe under rubriken ”Elevdemokrati” när Astrid kom tillbaka till skolan, tillsammans med utskrivna och utklippta citat ur lokaltidningarnas kommentarsfält, där ytterligare röster fick vara med och tycka till om huruvida det inte bara var Astrid som var jobbig och dum i huvudet. (Exempel: ”Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?”)

tunatoanFoto: Astrid Johansson
 

Nyheten om Tunaskolans borttappade genusglasögon nådde riksmedia. In spolade skarp kritik från alla hörn av landet (varav mitt favoritstycke måste vara genusforskaren David Tjeders sylvassa – och obesvarade – öppna brev till skolans rektor). Målningen målades över, men inte för att skolledningen gav Astrid rätt, utan för att rektorn ansåg att skolan behövde ”arbetsro”.

Astrid blev utsedd till Årets Wendela, fick Ung Vänsters årliga feministpris och utsågs nu i augusti med stor marginal till Årets Luleåbo 2013 (17 000 av 27 033 röster!).

Men när jag träffade Astrid på Teater Scratch/Galleri syster i Luleå i måndags och frågade henne om Tunaskolan till sist också fattat att hon är en hjälte, verkar det som att hennes skola fortfarande inte riktigt har förstått vikten av att supporta den som ställer sig upp mot sexism så rakryggat som Astrid gjorde. De har åtminstone inte lyckats förmedla det till henne.

Så här svarade hon nämligen på frågan (igen senare, utvecklande via Facebook):

Astrid Johansson: nej alltså de står ju fortfarande och trampar på samma ställe som i vintras. verkligen extremt. ingen har erkänt att de har gjort ett misstag eller så, och ingen har bett om ursäkt. jag har tjorvat massa med både BEO [Barn- och elevombudet] och DO [Diskrimineringsombudsmannen] men de har inga resurser och lägger därför ner alla fall även när de inte borde. så skolan har ju inte fått några påtryckningar därifrån heller. skolledningens attityd och syn på det hela påverkar ju elevernas. trots att det har gått lång tid sedan det här hände så ser majoriteten av eleverna ner på mig och verkar känna någon sorts irritation gentemot min existens typ haha. t ex, bara för några dagar sedan var det en i min klass som sa ”håll käften jävla fitta ingen lyssnar på dig ändå” när jag bad honom vara tyst; vilket jag är helt säker på inte hade hänt utan någon händelse tidigare så att säga. så ja. det står stilla, väldigt stilla. tunaskolan har ju hittat på någon sorts uppföljningsplan men de har inte gjort någonting än iaf, och nu har tre klasser hunnit gå ut osv och de kommer inte få någon uppföljning, och ja, de verkar låta det rinna ut i sanden bara

Jag minns inte hela skolans ihophittade historia om uppföljningsarbete, men en del var teaterundervisning. det är dock bara min klass som fick vara med om det. rektorn kallade det värdegrundsarbete – teatergruppen och lärarna kallade det bara teater. undervisningen var heteronormativ, homofobisk och bevarade könsroller etc. mmm underbart!

eleverna fick heller inte någon information om att detta skulle ha någonting med uppföljningsarbete efter målningen att göra, rektorn gav bara den versionen till BEO

Gaaah.

Öppet erbjudande till skolledningen på Tunaskolan: Boka en flygbiljett åt mig så kommer jag och föreläser hos er gratis. Vi kan prata om varför det är viktigt att ta både det här ämnet och Astrid på allvar.

Jag råkar dessutom ha massor av (otecknade) bildexempel som vi kan prata utifrån, där man mer eller mindre tydligt kan se samma mycket skadliga föreställningar om manlig och kvinnlig (hetero)sexualitet som i er berömda toalettmålning. Till exempel…

vidvinkelobjektivDen här annonsen för vidvinkelobjektiv. (Tack för tipset, Ylva Jörsäter.)

inspectionmirrorDen här otroligt kusliga bilden/produkten/idén som jag avhandlat tidigare. (Tack, Diamantprinsessan/Diamantprinsen.)

suitsupplykjoltittDen här kostymreklamen från det holländska företaget Suit Supply. (Tack, Susanne Jörtsö.)

Alla exempel på sådant som ska ses med humor.

Jag försöker inte vara gullig när jag säger att Astrid Johansson är min idol. Jag är otroligt imponerad av både Astrids blick och ryggrad. I den åldern, dessutom. När det kanske är som allra svårast att våga sticka ut och ifrågasätta normer. Jag bad om Astrids bästa tips för ryggraden. Så håller du dig rakryggad när okunskapen och motståndet mot att jobba för jämställdhet trycker ner dig?

Astrid Johansson: jag brukar bara hata och tänka att alla är dumma i huvudet och att jag äger. lol

hahhahaha mycket pedagogiskt osv

och ba

fuck bitches kill snitches get money

HAHHAHA

men seriöst: hata på ba. det hjälper mig iaf för då blir jag arg istället för ledsen och det är bättre för då kan en omvandla ilskan till värsta powern

jo jävlar

Anteckna.

Tack för oss!

PS1. Eftersom flera personer anmälde Tunaskolan till DO efter toamålningsskandalen startade de en initiativgranskning av skolan. Resultatet kom tydligen en dag efter att jag och Astrid träffats i Luleå: Skolan lever i dagsläget upp till diskrimineringslagens krav, därför avslutas ärendet. Läs mer på DO:s hemsida.

Uppdatering: Sedan den feministiska nättidningen Feministiskt perspektiv läste om mitt möte med Astrid har de gjort en uppföljning av hennes förvärrade situation på skolan och även gjort ett besök på Tuna: ”Astrid Johansson skulle byta alla priser mot skolans stöd”, ”Astrid Johansson kan få sitt ärende prövat på nytt”.

PS2. Förra veckans höjdpunkt för mig? Att jag fick besöka Fridhems folkhögskola under deras genusdag. Jag hann tyvärr inte vara med på deras pyssel (”vi har 36 000 pärlor!”), men jag fick ta del av bildbevisen från en fin aktion. Någon hade sprayat ordet ”bög” på en av skolans stengångar. Några elever på Fridhems gjorde det till en helig plats…

bild 1Lia och Alva. Foto: Veronica Bengtsson

bild 2Susanna och Carolin. Foto: Viola Nilsson

bild 3Veronica och Malin. Foto: Carolin Oredsson

bild 4Britta och Ebba. Foto: Carolin Oredsson

Också bra ryggrader.


Världens första fiskporrutställning

Hej! Nu är min semester slut. (Jag har behövt världens längsta. Varför kommer att framgå på bloggen i höst.) Och det här är, bland annat, vad jag har sysslat med de senaste veckorna: Diskreta överlämningar på offentliga platser. Påknackningar av rodnande anonyma bildlärare med föremål inlindade i brunt papper under armen. Kuvert i stil med det här kanande genom brevinkastet:

envarningensporrJa. Det här är precis vad det ser ut som. Det blir en utställning av fiskporren. Eller rättare sagt, av mina läsares sinnesvidgande roliga och konstnärliga parodier på Danmarks största sportfisketidning Fisk & Fris otecknade fiskporr.

Utställningen kommer att premiärvisas i en vrå av café- och gallerilokalen Magnolia Café under mina arbetsgivare Add Genders 5-årskalas den 12:e september, och sedan hänga kvar till den 15:e september. Efter det: vem vet! Det här kanske är din enda chans att se fiskporr i kött och blod (eller ja, papper, pärlor och garn). I alla fall på den här sidan av Öresundsbron.

Kalaset varar 18.00–21.00 den 12 september. Här anmäler man sig (fritt inträde men begränsat antal platser pga utrymmesskäl). För att strosa in på Magnolia Café och titta på den under 13–15:e september behövs ingen föranmälan.

Jag och ett par av fiskporrkonstnärerna kommer att finnas på plats under kalaset, för den som vill diskutera fisk/konst/porr.

Kan du tänka dig en bättre, mer förlösande start på hösten? Nej! Så anteckna infon nedan och kom.

Världens första fiskporrutställning/Add Genders 5-årskalas
Plats:
Magnolia Café, Gallery and Flowers, Blecktornsgränd 9, Mariatorget, Stockholm
Datum och tid: Vernissage 18.00–21.00 12 september, utställningen hänger uppe 12–15:e september 2013 (Magnolias öppettider: 11.30–22.00)
Inträde: Gratis
Anmälan till kalaset: Här! (begränsat antal platser)
Tillgänglighet: ”Magnolia ligger olyckligtvis mitt i en trappa och dörren saknar automatik, WC:n är enbart anpassad för fullfunktion i gående.”
Klädkod: Trenchcoat och snorkel (skoja bara).


Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google