Glada kroppar hjälper mot nakenchocker
Hej alla könsfans! I fredags var jag äntligen med i Ligga med P3, efter att ha pratat om det med programledaren Matilda Berggren hela sommaren. Vårt samtal handlar om varför kvinnor inte får vara nakna och roliga på bild.
Matilda Berggren skickade mig en bild som hon hade som profilbild på Facebook när det var nytt. Den föreställer henne naken, nonchalant ihållande en cigg med höjda ögonbryn och med tre utvalda kroppsplättar täckta av glada handpaintade smileys. En bild som hon tyckte perfekt fångade en skön kväll när hon lite småfull och nyinflyttad med en kompis njöt av livet. De flesta av hennes vänner skrattade och tyckte att hon var härlig. Men alla fattade inte skämtet. En kollega på hennes nya jobb frågade om hon letade efter en knullkontakt och främmande män mailade henne sexförslag. Som ett ställningstagande – ”näe, jag gör inte det här för att jag är kåt och vill ligga eller vill visa upp min sexiga kropp, det är bara en kul bild” – behöll hon den som profilbild. Men efter ett tag fick hon fler vänner som hon inte visste om de skulle se ironin och orkade inte längre försvara den.
”Något säger mig att en snubbe med en badboll framför snoppen inte hade varit lika stickande eller provocerande i andras ögon.”
Matilda Berggrens initiala idé var att jag skulle fotografera henne när hon var naken, rolig och kvinna samtidigt. Med det sa hennes chefer på Sveriges Radio nej till, eftersom det skulle kunna tolkas som ett utvik och därför var olämpligt. Vilket på käften bekräftade vår tes.
Kvinnor får gärna vara sårbara, utsatta, passiva (döda är helt okej) och framför allt sexiga när de är nakna på bild. För män är det annorlunda. De kan laga mat endast iklädda förkläden och stå med byxorna neddragna vid storslagna utsikter på Facebook-bilder och det kryllar av exempel på håriga, hulliga, dråpliga, kittlande osexiga nakenmän i Hollywood-komedier (tänk Borat, Austin Powers, de senaste åren har även den slaka snoppen fått vara en snopet sladdrig komiker i filmer som Walk hard, Baksmällan och Dumpad – bra text av Caroline Hainer om det här). Men när en kvinna är naken och rolig, när hon använder kroppen för att roa sig själv, roa andra eller njuta på sina egna villkor, då blir vi plötsligt… Rädda?
Vi testar. Jag har två kontrasterande exempel. Ett som visar hur vi vanligtvis får se nakna kvinnor i det offentliga. Och ett som visar vilken slags nakenbild som får ditt Facebook-konto borttaget. (Hämta en kudde att gömma dig bakom! Iiiih!)
Det här är Lana Del Rey på omslaget till det senaste numret av herrmagasinet GQ:
Foto: Mariano Vivanco
Lana Del Rey är utsedd till Årets kvinna 2012 av magasinet. Och från en massa håll har jag fått in tipset om hur GQ valt att porträttera sina vinnare i de olika Årets man-kategorierna:
Foton av Dylan Don, Vincent Peters, Gavin Bond, John Wright och Mariano Vivanco.
Hur skulle det se ut om de var plåtade nakna och sårbara på ett golv, hållande lemmarna sedligt på plats? Vi kan tacka resurssajten A girls guide to taking over the world för ett åskådliggörande av den funderingen (och tack Shima Niavarani för tipset):
Montage: A girls guide to taking over the world
Men tillbaka till min utlovade nakenchock.
Den här bilden la matbloggaren Berit Runge upp på sin Facebook dagen efter att ha varit på en fest med grillning, bastu och bad:
Foto: privat
Berit Runge avlägsnade bilden från Facebook, men la ut den på sin blogg istället, mitt bland recept på piroger och soppor.
I inlägget förklarar hon, mycket likt hur Matilda Berggren förklarade sin gamla profilbild, att den togs när hon var överlycklig, lite lätt efterfestfull och badsugen. Att den förmedlade all den pirriga, slutet av sommaren-glädjen hon kände och att hon dessutom tycker att bilden är den första hon som verkligen är hon. ”Gränslös, glad, totalt the-devil-may-care.”
”På riktigt. Tar ni anstöt? Då föreslår jag att ni arbetar med det. Man ser två bröst som kränger sig av centrifugalkraften och lite könshår. Har ni inte sett mer än så är det nog dags. Jag blir faktiskt lite orolig över ett samhälle där en fullkomligt normal sommarnakenhet är tabu till den milda grad att en sådan här bild oroar någon. Det här är varken mer eller mindre än de flesta av mina vänner vid något tillfälle fått se av min kropp. Den är inte så jävla hemlig. Den ser ut som folk gör mest. Men i det här fallet: Lite gladare. Låt oss bejaka glada kroppar, i stället för att ta anstöt av dem. Jag tror det får oss alla att må bättre.”
Gah. Berit Runge är så vettig att jag bara måste citera hur hon svarar på en kommentar också:
”Jag tycker det är väldigt skrämmande att vi är på väg mot ett samhälle där vi går mot en större sexualisering av kroppen. För det är det det handlar om. Ju färre normala glada kroppar vi får se, desto mer mystisk blir kroppen. Och fler och fler börjar tro att det är något fel på dem för att de inte har porrfilmskroppar, eftersom det är de enda kroppar som finns att beskåda. Jag älskar min kropp, framför allt när den lyckas kränga mig i en sådan här fantastisk båge. Och jag poserar inte sött. Jag visar hur man använder en kropp för att ha kul med den.”
Glada kroppar. Det finaste jag hört. Och hur många spikar kan man egentligen slå huvudet på i en enda kommentar, ett enda inlägg och i publiceringen av en enda bild?
Sexualiseringen av kroppen. Tolka det rätt bara. Med det menar inte Berit Runge (åtminstone tolkar jag henne inte så), att all sexualisering av kroppar är av ondo. Som bloggaren och psykologen Tanja Suhinina skriver i ett inlägg om Berits bild:
”Att försvara bilden med ’den var ju en glad naturlig bild, inget sexuellt’ innebär att man visar att man tycker att glada naturliga kroppar inte ska anses som stötande – men det vore en annan sak om kroppen var sexuell. Och då legitimerar man förstås att sexualitet på bild är stötande.”
Sexualiseringen som jag tror att Berit Runge syftade på: den som konstant möter oss i mode, media, reklam och på produktförpackningar och som – när det rör sig om namnlösa eller ansiktslösa modeller – säger att (främst) kvinnokroppen är ett objekt, en kommersiell vara som ska bedömas, värderas, tuktas och finputsas (enligt kvävande snäva kroppsnormer och med digitalt dopade kroppar som ideal), ägas och konsumeras. Och som när det handlar om kvinnor som egentligen är intervjuade i egenskap av personer, hälsar oss att den värdefullaste egenskapen hos en kvinna är att vara begärlig i andras [mäns] ögon.
Med andra ord. Sexualiseringen som utgör 95% av alla tips som jag får in på Twitter, mailen, Facebook och direkt från folks munnar varje vecka. Den som oftast bara känns väldigt onödig.
Som när grundarna till en resebyrå plåtas till en intervju i Dagens Industri liggande i en hotellsäng (tack, Jakob E):
Foto: Evelina Carborn
Eller när ett par deckarsystrar fotograferas sittande på marmorn i korta kjolar med krystat benframhävande poser (tack, anonym förläggare):
Foto: Sandra Qvist
Eller när två amerikanska talk show-profiler fotograferas för Vanity Fair och den kvinnliga av dem går upp i en jag vet inte vad flirtande med sin manliga kollega (tack, Maja Cecilia).
Eller när de kvinnliga modellerna hänger på eller pular fram ett bröst bakom den manliga modellen i en jeansreklam (tack, Lukas Orwin):
Eller när ett barbröstat tjejgäng skrattar, flamsar och hjälpts åt att skyla varandra när fotografen är i farten i en annan jeansreklam (tack, Emma Gray Munthe):
Eller när Göteborgs choklad- & delikatessfestival marknadsför sig i en tidningsannons med en stillbild ur en chokladporrfilm (???, tack Ulrika Good):
Eller när NK:s magasin STIL visar upp träningskläder med modeller som slappar i sängar (tack, Hedvig Sjöström):
Vad är egentligen mest stötande? Berit Runge favoritbild på sig själv eller budskapet som den oändliga röda tråden av kvinnor som passiva sexobjekt i mode, reklam och dåligt genusfoto i media bildar?
Vilken bild är egentligen mest stötande av de här två…
Klädbutiken New Yorkers annons för en höstjacka och ett par jeans (riktad till kvinnliga köpare, måste vi väl anta?) med en modell som får sin ena bröstvårta batmancensurerad och knäpper upp gylfen:
Eller bloggaren, lärarstudenten och (alldeles strax) trebarnsmamman Anna Davidssons remake:
Sälj grej med mig & tjej. Vems jacka blir ni mest sugna på nu då? Om det bakomliggande budskapet är något i stil med: ”Köper du denna jacka kommer din mage bli platt och dina bröst fasta”.
Jag har svårt att komma över hur cool och rolig den här bilden är (älskar att det ser ut som att Anna Davidsson är på väg att överfalla sin tunnare sugfisksyster). Och det snygga motdraget blir inte sämre av att Anna Davidsson – förutom bloggen Apan satt i granen – driver Mammaformer.se, en sajt där kvinnor kan skicka in bilder och texter om hur deras kroppar förändrats eller inte förändrats efter en graviditet.
Men precis som i fallet med Berit Runge och Matilda Berggrens bilder, är det inte alla som fattar det befriande skämtet.
”… jag hatar det. Jag hatar att andra får bestämma över vad som är mer eller mindre lämpligt för mig att göra med min kropp. Jag hatar att andra bestämmer hur det är lämpligt att min kropp exponeras. Jag hatar överhuvudtaget när andra säger åt mig vad jag ska göra, och när de ska bestämma över min kropp – och att det är så jävla självklart i vårt samhälle – får mig att inombords koka av ilska. Varför anses det vara så självklart att man får sluta respektera en person om man sett dennes bröstvårtor på foto?”
Det här skriver Tanja Suhinina med anledning av den här artikeln i The Guardian, om hur paparazzifotografer, uppladdare av creepshots (bilder på kvinnors kroppsdelar smygtagna offentligt) och revenge porn (sexbilder uppladdade utan samtycke och som sägs vara från ex-partners) skapar ett forum för jakt, påhejning och utväxling av ”fallna” kvinnor på bild och vilka reella skamfläckar en viralt spridd sexbild faktiskt kan sätta på en ung kvinnas liv.
Kuslig läsning. Men i slutet av artikeln finns ett citat av juridikprofessorn Mary Anne Franks som jag tycker är mycket upplysande:
”Jag tror att det finns ett raseri mot kvinnor som är sexuella på sina egna villkor. Vi är helt lugna med kvinnor som är sexuella, så länge de är det som objekt och är passiva, och vi kan slå på dem, slå av dem, ladda ner dem, radera dem, vad nu det är. Men så fort som det är kvinnor som vill ha någon slags uteslutande rätt angående deras intimitet, hatar vi det. Vi säger, ’Nej, vi ska göra dig till en hora.'”
Jag vet. En kvinna som är naken och rolig är kanske obekväm, ja, till och med skrämmande, för att det gör henne per automatik till ett subjekt? (Försök tänka dig en bild av någon som är passiv på ett humoristiskt sätt. Att skämta är ett sätt att vara aktiv.) I vår kollektiva reptilhjärna kanske vi helt enkelt inte är redo för kvinnor som gör vad de vill med sina kroppar?
Berit Runge nämnde i en kommentar att hon tagit bort en ”totalt off topic-kommentar som helt missade målet och dessutom var islamofobisk”. Jag kan lätt tänka mig att det rörde sig om något slags stenkast i glashus angående hederskulturer, från en likasinnad till personen som la upp den här bilden på ett rasistiskt Facebook-forum (tack, Hannah Lemoine):
Klicka på bilden för att förstora. För att sluta skratta vet jag inte vad du ska göra.
Men nu måste jag faktiskt kommentera förra veckans mest kommenterade utvik.
Alex Schulmans.
I onsdags publicerade han en parodi av bilder Marie Serneholt lagt upp på sin Instagram från en plåtning till tidningen Café.
Foto till vänster: Café, foto till höger: privat
Eftersom Alex Schulman är en man, visar hud och är rolig så kan du förstås gissa att människor skrattade och hurrade.
Men inte Kakan Hermansson. Hon anklagade Alex Schulman för kvinnohat och grattade honom till att lyckas sexualisera, dumförklara och dubbelbestraffa Marie Serneholt samtidigt som han bidrar till att ytterligare avsexualisera manskroppen.
Kan man läsa in så mycket i bilderna? Jaäe, kanske inte. Men nu publicerade Alex Schulman inte bara sin aktion okommenterad, utan med den här vinjetten:
Det var det här som gjorde Kakan Hermansson så förbannad. Att han inte riktar sin kritik mot underhållningsbranschens extrema utseendefixeringen eller vad kvinnor måste göra för att synas i den, utan mot henne.
När Aftonbladet ringde mig och frågade vad jag ”tyckte” kunde jag inte annat än att hålla med. Men samtidigt påpekade jag att det finns mycket mer att säga om den här bilden (som inte fick plats i en nyhetsartikel).
Till exempel att bilderna på Marie Serneholt är också en parodi.
Foto till vänster: Armani. Foto till höger: Café.
Det är i alla fall jättelustigt att den här debatten uppstod kring bilder där hon är fotad exakt som om hon vore en manlig kalsongmodell. Med hårt utmejslade magrutor i svartvitt ljus och hårda skuggor, jättebredbent och självsäker, utrustad med en fet klocka. Hon har till och med kalsonger på sig. (Kolla märket på dem. Samma som kåt-Beckhams. Jag sparade bara ner första bästa kalsongmodellsbild. Kan bilden på David Beckham ha funnits med på en datorskärm under plåtningen, till och med? Visste Alex Schulman om att han parodierade David Beckham?)
Så det kanske inte var det bästa exemplet på ett vanligt, tröttsamt utvik, utan snarare på ett ganska bra genusfotojobb?
Hur som helst.
Alex Schulman har också plåtats för Café en gång i tiden (2008). Och då såg det ut så här med genusmedvetenheten:
Foto: Café.
AVSLUTNINGSVIS vill jag beröra ett ämne som vissa män, lite bekymrade, frågat mig om.
Tycker jag att män borde sexualiseras mera?
Objektifieras? Nej. Inte egentligen. Alla förtjänar att vara ett subjekt. Det sabbar ens flow att ständigt gå runt och tänka på hur man uppfattas och bedöms av andra (självobjektifiering). Studier har visat att objektifiering påverkar män och kvinnor olika (Lite objektifiering skadar väl ingen? är en skitbra text om det av skribenten och doktoranden Gisela Jönsson). Den ser också olika ut. När män väl blir objektifierade görs de ändå stora, starka, självständiga och aktiva, vilket är händiga egenskaper om man ska vara ett subjekt. Men budskapet i de bilderna blir att en man måste vara stor, stark, självständig och aktiv (att kunna prestera). Vilket självklart sätter en stor press på män och bara är mer sprit på machoelden.
Sexualiseras?
Ja.
Jag tycker alltid att det är lite sorgligt när män viftar bort sina kroppar som komiska, fula och medfött osexiga. Vad gör egentligen det för mäns kroppsuppfattning? ”Kvinnan i sin rätta bild är mer sexig än mannen. Sexig och kraftfull nog att skapa liv”, dånade en nu fullvuxen barndomsvän på min Facebookvägg. På det svarade jag: ”Många upplever manskroppen som minst lika sexig, men den sexualiseras inte på samma sätt i mode, media och reklam.”
Alla bilder på oberoende, kontrollerade och slutna män som vägrar låtsas om att de visar upp sig (trots att du per automatik alltid gör det och i den meningen är passiv när du ställer dig framför en kamera). Som ser ut som att de inte gör ett ljud i sängen…
Foto: Emil Jönsson, Nöjesguiden
Kanske vore det befriande, i mäns fall, att få se fler bilder på män som är sexualiserade, och kanske lite objektifierade också; män som är mjuka, vackra och inbjudande och som faktiskt vågar vara intima och ge sig hän; som får vara sårbara, reagerande objekt istället för agerande, presterande och reserverade subjekt för en gångs skull.
Slutsats
Vi vill ju ha jämställdhet, eller hur? Antingen sexualiserar vi alla eller så sexualiserar vi ingen. Det kan faktiskt vara så enkelt.
Det har Jonathan Rieder Lundkvist, en döskalleröstande fotograf som tytt sig till mig under sommaren, fått lära sig.
Efter att ha fotograferat Piratpartiets segment av årets Prideparad frågade han vännen Inga, som marscherat topless, om det var okej att han publicerade bilderna av henne på sin blogg. Han hade redan publicerat bilder på manliga partikamrater med bara bringor, men höll tillbaka bilderna på henne tills han visste att han hade hennes tillstånd.
Hon svarade med en avhyvling.
Hon tyckte att antingen skulle jag fråga alla eller inte alls ^^
När Jonathan Rieder Lundkvist frågade mig hur jag tyckte att han borde ställa sig till att fråga kvinnor i parader om lov i fortsättningen sa jag:
Smart idé att börja fråga män.
Så när jag frågade Jonathan Rieder Lundkvist om jag fick använda hans bilder från Prideparaden så hörde han av sig både till Inga:
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist
Max sa:
”Tjo bre. Det är lugnt för min del. ”
:)
Jag tycker att vi sätter punkt där. Med två glada, uttrycksfulla, fria kroppar.
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist
Tack för mig!
Råbarkade kvinnor och spaghettimjuka frestare
Jag tänkte på det där med att män, oavsett om de är fotograferade i egenskap av yrkesutövare, kändisar eller för att sälja kläder (och det är meningen att människor ska kunna titta på bilderna utan att skita på sig), gärna får se ut som hårda, irriterade eller bara smått äcklade, frånvarande MÖRDARE.
Som tatueringsstudioägaren Daniel ”Danne” Eriksson här, på omslaget till det senaste numret av Vantörs kyrkoblad (som låg på dörrmattan och skrämdes en kväll):
Vad är det här? Ett fanzine gjort av grannen som tänker spöa upp mig och riva sönder alla mina leksaker? tänkte jag när först såg det. Men nej då. Det är ingen fara. Kolla tidningens tema enligt texten i övre högra hörnet. Snällhet. Och puffen ovanför rubriken om besöket i Daniel Erikssons studio: ”Snällhet in på bara skinnet.” (Pfew! Han försöker bara se snäll ut. Skönt att det fanns ett facit!)
Den här konventionen – för så utbrett är det – att män antingen ska se farliga eller bara väldigt nonchalanta och upptagna ut på bild, är om man tänker på det precis lika bisarr som den att kvinnor alltid ska le, rulla på huvudet, ha bra smink och ögonkontakt och slicka betraktaren i handen eller vara tillgänglig på andra sätt (genom betraktarorienterat kroppsspråk och till exempel särade läppar).
För vad förmedlar egentligen bilderna om mansrollen? Jo, att det är status för en man att inte vara mjuk, tillmötesgående, lyhörd, närvarande och omhändertagande. (Vänd på de typiskt kvinnliga egenskaperna till deras motsatsord. Där har du vad män vinner på att ständigt prackas på ett par openetrerbart korsade armar och ett extra hekto hotfull pannrynka när de stiger in i fotoland. En bildtraditionell palett skithögsegenskaper.)
Med det sagt.
Jag blir alltid glad när jag hittar bilder på kvinnor som ser riktigt tuffa ut. Som elektropopduon Icona Pop här, plåtade till omslaget på förra veckans Metro Weekend (som jag bad personalen på en grekisk restaurang om att få klippa ut):
Någon har låtit Caroline Hjelt och Aino Jawo se riktigt jävla hårda och reserverade ut. De står inte lutade mot sin björk för DIN skull, utan det är du, lilla betraktartrassel, som får närma dig dem, de coola hennarna på skolgården (som förhoppningsvis inte bara sa ”kom hit” för att tillägga ”stick!”).
Inte en uns mjukt och utslätande uppifrånperspektiv. Den typiska modelltillrättavisningen ”osså in med hakan” har fått åka i papperskorgen. Caroline Hjelt får till och med ha armarna i kors!
Hur gick det här till? frågade jag Klara Leo, som tagit bilden.
Klara Leo är inte helt säker på om det är bra eller dåligt att jag ringer först (senare berättar hon att hon blev lite rädd), men när jag förklarar vitsen med min blogg så säger hon en rad smarta saker om att hålla sig vid genusmedvetande som fotograf.
– Ibland tar man ju bara bilder utan att tänka efter. Det lätt att falla in i mönstret om man inte är på sin vakt, trots att man anser sig medveten. Då gäller det att reflektera och vara självkritisk. Men samtidigt så anpassar man sig ju efter personligheten hos den man fotar. Det kanske är lättare hänt att kvinnor ställer sig så att de ser… medgörliga ut.
Medgörliga. Precis vad Caroline Hjelt och Aino Jawo inte ser ut att vara.
Så hade du det här i bakhuvudet när du fotade Icona Pop?
– Bra fråga. Vi hade en tydlig idé om att de skulle vara coola, vilket de ju är. De har mycket attityd och självkänsla. Så de ställde sig så där. Oftast låter jag personerna göra det de gör utan att ge så mycket instruktioner. Deras personlighet speglas ju mycket i hur de känner sig bekväma. Vissa modebloggare kanske ställer sig och plutar med munnen och trycker ihop brösten och då är det ju svårt att deala med det. Man kan ju inte be dem att stå bredbent och spotta snus.
Nej, det vore ju knäppt. Att be en entreprenör och karriärbloggare att plocka fram en fickspegel och smöra på lite läppglans känns däremot helt rimligt, vilket fotografen som nyligen plåtade Isabella Löwengrip (Blondinbella) till en intervju visade.
”– Varför det? frågar jag.
– Ja men för att få bilden att se lite tjejig ut, ni pratade väl om skönhet?
– Nej jag pratade om min karriär och jag tycker att det är märkligt att jag ska hålla i ett läppglans bara för att få bilden tjejig, vad har det med min karriär att göra??
– Gud vad du är krånglig nu, svarade han.”
Fotografen blev snuvad på läppglansbildkonfekten. Isabella Löwengrip stod på sig. (Och döpte inlägget om det till ”Genusfotografen?”. Önskar att jag kunde tidmaskinsteleportera mig till fototillfället i en röd fåtölj, sänka tidningen och läsglasögonen och skaka på huvudet åt fotografen med Daniel ”Danne” Eriksson i Vantör kyrkoblads blick.)
Efter vårt första samtal mailar Klara Leo mig ett par bilder hon skapade till sitt slutprojekt på college 2003. Projektet gick ut på att byta plats på de kvinnliga och manliga modellerna i olika parfymreklamer. Och resultatet är självklart genusmums.
Se.
Mördaren och hennes sötnos.
”Rör du min lilla marränghermelin så dör du.”
Fluktaren och hennes frestare.
Klara Leo nämnde att originalet till den här bilden var en annons av Gaultier och innehöll en oskarp sjöman i förgrunden och en kvinna som posar i korsett.
Med den informationen var det lätt för google att hitta den.
Notera parfymflaskan, även. Ett väldigt glasklart, pedagogiskt exempel på instant objektifiering av Gaultier. (Det vore lustigt att spela totalt oförstående om man hittade en sådan parfymflaska. ”Vaddå, vad är det här för konstig form!?” Hålla den upp och ner. Vägra förstå kopplingen förrän det står en parfymreklamsmodell i korsett i butiken som de kan peka på och hålla upp flaskan bredvid. ”Jahaaaaaaaa. Nu förstår jag! En hyllning till kvinnokroppen! Som såna där muggar med bröst på! Fast ännu fräschare och unikare! Wow!”)
Nästa bild av Klara Leo den yngre är inte riktigt lika glasklar.
Vad sägs om den här… parfymreklamen?
”I den vita så var det parfymflaskor som mannen och kvinnan hade i resåren i originalbilden…”
Ah. Okej. Med den vetskapen blir bilden lite mindre svårdechiffrerad. Men de är fortfarande lite förvirrande. De tre kukarna. Att den kvinnliga modellen mest ser ganska ansträngd ut. Jag kan föreställa mig att originalet var lite mer ömsesidigt sensuell. Här ser det ut som att hon har ganska fullt upp med att hålla den manliga modellen stående, medan han njuter sig blank av svett (eller är det parfym?), inte bara berusad, utan FULL av åkturen att få vara sexobjektet för en gångs skull.
Klara Leo hade en till bild med i utställningen, som hon först inte ville skicka men som jag fick ta del av mot löftet om att inte publicera den. ”Killen som jag använde som modell (en klasskamrat) ställde till världens liv och blandade in rektorn. Trots att jag hade jobbat på den i flera veckor så trodde killen i fråga tydligen att jag skulle ha bilden gömd i en mörk garderob.”
Klara och jag är överens om att det är den bästa bilden. Men eftersom vi inte kan visa den för dig… Bilderna du får i huvudet nu. Skapa dem.
Eller varför inte bildgoogla lite kända parfymmärken och ta bilder där du inverterar könen på modellerna i annonserna som dyker upp.
Okej då. Jag kan googla åt dig.
Hey. Titta vad jag hittade nu då.
Ett visst original. Som ser betydligt mindre äkta ut än Klara Leos remake.
Slutsatsen man kan dra av att samla en hög parfymannonser på samma ställe är att de är helt ohämmade när det kommer till genus. Men i allt sitt iscensättande, överdrivande och påklistrande av könsroller, vågar de inte röra sig en millimeter bortom dammet.
Parodiera parodierna.
Tack för mig!
Rumpor är vi inte allihopa
Dags för tipsskördefest igen. På med hatten och haklappen. Det kan komma lite kräks.
1. Ännu mera kock
Okej. Det här börjar bli gammalt nu. I helgen fick jag samma tips från tre olika håll (tack Ida Viola Rosqvist, Frais Sheeps och Kolbjörn Guwallius) om ännu en kock som goofar sig på bild.
Det här är Sigrid Bárány – Sveriges Mästerkock 2012 – på omslaget till Electrolux Homes nya produkttidning:
Och Sigrid Bárány på insidan:
”HEJ HEJ, SKÅLEN!”
Skålen, genom tänderna: ”Hej Sigrid.” *djup, livstrött suck*
Ni vet redan vad jag tycker om det här. Att kockar får fjanta sig med grönsaker och slangar hur mycket de vill, eller fotografen vill, eller tidningsredaktörerna vill. Go for it. Det blir bara väldigt tråkigt när alla kockar som väljer att lyfta fram sin matkreativitet på det spexiga och sexiga sättet är av samma kön.
Jag kände ärligt talat redan till Sigrid Bárány. Så här skrev nämligen Lena Kvist, kultur- och nöjeschef på Borås Tidning, i sin krönika Mästerkock eller bimbo? fyra dagar efter mitt allra första kockinlägg:
”Sveriges mästerkock 2012 hette Sigrid Bárány och hennes kokbok har jag just nu framför mig. Bilderna där är också exploaterande och skälmska. Sigrid Bárány är till och med utsträckt på en bisarr förförisk marilynsk liggbild, med råa köttbitar och vindruvor runt den liggande kroppen. På de flesta bilderna är hon bara intagande, finklädd och mjukt leende in i kameran.”
Jag har valt att inte kolla upp boken, eftersom jag inte ville snöa in på kockar (vad är det med den här rundgången av kock?). Men om man googlar på Sigrid Bárány och läser till exempel den här artikeln i Metro – om hur bra Sigrid är i sängen – så framgår det att hon är förtjust i burlesk och gillar att bjussa på sig själv. Så till skillnad från Louise Johansson, som ångrade Arlanda Xpress-bilderna, är det mycket möjligt att Sigrid Bárány är ganska nöjd med hur hon framställs på bilderna ovan. Och varför skulle hon inte vara det? Hon ser ju jättehärlig ut, eller hur?
Jo. Problemet, som sagt, är hur lite härlighet manliga kockar måste uppvisa för att sälja in sig. Det här är kocken Markus Aujalay i juli/augusti-numret av SJ:s kundtidning Kupé (tack Pernilla Alexandersson för tipset):
Hård, självklar, säker. Med de ständiga armarna i kors och en blick som säger: ”jag kommer att pressa juicen ur dig och du kommer att känna min kompetens.”
När får vi se en sån bild på en kvinnlig kock? (OBS: INTE EN INVIT. SKICKA INGA FLER KOCKAR NU!)
För att vara rättvis så finns det dock en betydligt vänare bild på Markus i reportaget också, där han kittlar en hög med sparris.
Tihi.
Han har fortfarande all värdighet i behåll, dock. Men ler! Alltid något!
Nu. Nog med kockar. Vidare till en lite bredare kategori människor. Stjärtar.
2. Rumpor är vi inte allihopa
Om du haft vägarna genom tunnelbanan i Stockholm senaste veckan och inte slagit dövögat till, finns chansen att du har skådat Rumporna från KappAhl.
Herrelösa rumpor på rad, draperade i jeans av olika färger och storlekar. (Dock tveksamt om modellerna är av olika färger och storlekar.) Och ingen av rumporna har ett ansikte, eller ens ett par dinglande händer i anslutning.
Så här gör reklam oftare med kvinnokroppar än med manskroppar. Kallskär (sex)symbolladdade kroppsdelar från sina värdkroppar för att kränga produkter med. Vilket bidrar till en kulturell ovana vi har: att vi tänker på kvinnor som ett hopplock av olika kroppsdelar, medan vi ser män mer som helheter. Jag kommer att skriva mycket mer om det här sen, men tills vidare får du gärna kolla in den här artikeln i DN: Studie: Kvinnor uppfattas utifrån sina kroppsdelar.
Så. Sunkigt i sig. Men extra sunkigt, som författaren Sofia Albertsson påpekar på sin blogg, är att KappAhl faktiskt säljer dam- OCH herrjeans med den här kampanjen. Kolla på prisbubblan i bilden ovan. ”DAM OCH HERR”. Men på stan är det bara damjeansen man vill skylta med, medan du måste gå in på KappAhls hemsida för att få skymta de manliga jeansen. Och där visas de så här:
”Herrjeans kan man bara marknadsföra såhär, VISA INZOOMADE MANSSTJÄRTAR ÄR JU GAY! ( … rumpor säljer ju men bara vissa)”, ryter Sofia Albertsson.
Och Familjen Olofsson, som skickade mig en kopia av deras klagomail till KappAhl, ryter så här:
”Hej KappAhl!
Jag vill bara berätta för er om hur snuvade på konfekten vi blev när vi klickade runt på er hemsida, det känns inte alls bra nu.
På sidan för woman – jeans, så fick jag se vackra kvinnostjärtar i tighta jeans och en bar överkropp som får mina tankar att spinna iväg någon annanstans än att köpa jeans *dregglar* =P
Men sen tänkte jag att även min fru skulle kunna få släcka sina begär. Men ack vad snuvade på konfekten vi blev!
På sidan för man – jeans så hänger det jeans på ett klädstreck…. har de manliga modellerna hoppat ut ur sina byxor eller var är dom? Kan vi klicka på ett annat ställe och se modellerna helt nakna eller är det bara så att deras överkropp inte skall synas?Ha en bra dag!
Mvh
Fam P. Olofsson”
För det första: adoptera mig, familjen Olofsson! För det andra: mycket intressant upptäckt, det där med de tomma mansjeansen på klädstrecket.
Det här dyker alltså upp om man klickar på länken ”till alla damjeans”:
Och det här är vad du får om du klickar på ”till alla herrjeans”:
Ja. Var fan är de? Hit med mansrövarna! Jag vet att ni har gömt dem!!!
Röttet.
Mer tips…
3. Tuffa till dig, tuffa Tilda
Ett tips från… Facebook, faktiskt. På klädföretaget TuffaTildas facebooksida finns det många fina, klanderfria bilder på barn. Men också det här mycket bra exemplet på fabricerat genus applicerat på mycket unga människor.
En tuff hen:
Och en annan tuff hen:
Benägen att skylla på barnen för de stereotypa poserna? I så fall, sluta vara ett sånt barn.
4. Tidsbesparande och effektiv träning
Från Olof Lundh (via Emil Péclard) på Twitter:
Olof Lundhs kommentar: ”Udda spinningskor på den kvinnan, eller?”
5. G-loves – De tokpimpade träningshandskarna för tjejer (ur tidningen Body, tips från arbetskompis till kompis)
Ja, träningshandskarna som finns i 17 olika färger och håller för den som vill träna genom att ta sig själv – eller en man, beundrande – på tuttarna.
6. Sexuellt ofredande-leksaken
Hittat av Diamantprinsessan/Diamantprinsen på Twitter i ett skyltfönster till butiken Hemcompaniet i Lidköping. Som inte ligger i Japan.
Matilda Flodin på Twitter sa det bäst: ”Så de säljer saker som man ska gå runt och ofreda folk sexuellt med? Tror inte det blir fnissreaktioner.”
Ja. Oerhört creepy och hemsk bild (samt idé). Men detaljen jag inte kan få ur huvudet är hur sjuk killen, grabben, pojken, gossen – vad är det för någonting? – ser ut. Har han någon slags giftsjukdom? Eller är det ett gubbansikte inklippt på en tonårings tunna kropp? Eller vänta, är han datorrenderad? Händerna ser lite väl stora ut. Varför är i så fall han datorrenderad men inte hon? What the fuuuuuuuuuck, helt enkelt.
Tack för skörden!
(Uppdatering. Jag lät Jenny Claesson på Add Gender pilotläsa det här inlägget. Hennes feedback löd: ”Bra som alltid. MEN! Hon vänder ju skålen för att visa att hon vispat grädden så hårt att den fastnat.” Bra, då har jag lärt mig det.)
En mustig soppa genusvrak
Hej! Jag får titt som tätt tips från folk som har hittat makalöst dåliga genusfoton. Det är endast av rädsla för väggen som jag inte genast publicerar och skriver om allt. Men, har jag tänkt, vore det inte kul om jag då och då krafsade ihop de värsta av tipsen till en liten genusblunderparad och låta bilderna och tipsaren tala lite för sig själva (i den utsträckningen jag kan hålla mig).
Sagt och gjort. Varsågoda! Tipsskörd nummer ett.
1. Ju fler mästerkockar, desto sämre soppa
Det här tipset fick jag från Oskar Eriksson igår. ”Såg just detta uppslag i tidningen Hem & Hyra (se bifogad bild), kom direkt att tänka på din artikel rörande Louise i Xpress. Det är konstigt att man inte kan porträttera en duktig kvinna på samma sätt som en duktig man. Känns helt klart som de kunde tagit den bilden med mindre ”apande”. Vet inte vad jag ville med detta mail egentligen, blev mest deppad när jag såg bilden och kom att tänka på Xpress och Louise.”
Kommentar: Ja, vad ska man säga? Verkligen deppande. Så att det gör ont att se, till och med. Hur Jennie Benjaminsson, 2:an i Sveriges mästerkock 2011 (som alltså köttbråkade med Louise Johansson om titeln), också ombeds förnedra sig själv på bild. I Hyresgästföreningens medlemstidning. (Vänta… Är det här ett bete, förresten? Why don’t you say it to my face, i så fall? Att ni inte håller med om att kvinnliga kockar/författare/bloggare borde få sin yrkesskicklighet och mänskliga vuxna värdighet synliggjord på bild. Eller ville ni inte säga någonting särskilt med det här? Kändes det bara naturligt? Hakar ni bara på trenden? Vad?)
Om man väljer att se att Jennie Benjaminsson inte bara apar sig, utan att det är ett orgasmfejs hon får av att ställa ett fat grönsaker på huvudet… I så fall grattis till en utstuderat vidrig dubbel objektifiering, Hem & Hyra. Kvinnan som sexobjekt och BORD.
Det kanske är en trend. Kolla bara in nästa tips, som också innehåller kockar. Två stycken, till och med. Även om den ena är in disguise. (Frågan är vilken.)
2. The dirty chef
För ett tag sen blev jag från flera håll tipsad om det här blogginlägget av Underbara Clara, där hon fotat av en artikel i Damernas Värld där hon, Leila Lindholm, Ebba von Sydow och kocken Stefano Catenacci är intervjuade. Och de samlade matprofilerna plåtats så här:
Kommentar: Vem ska bort!? Närå. Det finns gott om roliga och bra kommentarer i kommentarsfältet på Underbara Claras blogg. Min favorit kan vara ”GÅR nog nästan inte att komponera en bild som ligger mer fel i tiden än denna. Snacka om dålig fingertoppskänsla 
” av signaturen Sara. Men jag gillar också den här utväxlingen (som möjligtvis säger en del om effekten av genusoproffsiga bilder):
Just på den här bilden tycker jag dock att det är Stefano Catenacci som är förloraren. Visst, en yrkesman med yrkesmunderingen intakt – men just i det här fallet känns det som att fotografen eller redaktörerna har gjort bedömningen att han inte är tillräckligt känd eller fräsch för att få posera i sina privata snyggkläder. Och är det inte han som ser lite pervers ut, där han står i sitt mörka hörn och vargflinar och vispar i sin bunke med sperma? (Skojar bara.)
Bildgoogla Stefano. På ingen av bilderna som dyker upp har han kockmössa på sig. På alla ser han proffsigare ut. Som en riktig kock. Inte en kladdig klassisk klyscha.
Och för att visa att jag inte bara skriver om kockar… Lite mer random tips som trillat in.
3. Flickor, spana in de aktiva pojkarna!
Tips från Josefin Hansson för sju dagar sen.
”Den här skärmdumpen från Lindex’s fb-sida var det som fick mig att börja leta efter dig (som genusfotografen) på fb – hade tänkt dela den på din logg om den funnits! Tjejerna som passivt och blygt beundrande iakttar de coola killarna…”
Kommentar: Josefina Hansson sammanfattar det väldigt bra. Och bilden har redan debatterats flitigt på Lindex Facebook-sida, även om alla inte hakat upp sig på pojkar = aktiva/flickor = passiva-upplägget. (”HEMSKA kläder till BARN!!! För de är FAKTISKT BARN o FLICKOR – inga billiga luder som ni vill vi ska klä ut dem till!”)
4. Piece of Norways pedofiloveraller
Tips från J-Lu på Twitter. Klädföretaget Piece of Norway vill sälja dig den här livsstilen:
Kommentar: Jättejättemärkliga bilder. Majoriteten av modellerna på deras annonsbilder visar inte bara upp figuren på ett klyschigt, konstlat sätt – de gör det stående på tå. Jag tror att jag har svaret på varför. Skarpa Sara Ek på Add Gender förklarade precis för mig, i egenskap av klackfantast, hur du får rundare vader och rumpa i klackskor, eftersom du spänner dessa kroppsdelar för att kunna stå på tå (och inte kan lasta av tyngden på sula, häl och knä). Fotografen och klädföretaget ville ha absolut ha runda stjärtar, men vem fan har på sig overall och klackskor?
Den mycket olyckliga och förhoppnings oönskade bieffekten av de här bilderna är en kuslig, plyschig pedofilvibb. För vem står och går egentligen på tå? Är det något du förknippar vuxna kvinnor med? Overaller överhuvudtaget… Jag vill inte såra Piece of Norways känslor, eller vara tråkigt normativ. Men förknippar vi overaller med barn eller vuxna?
Piece of Norway ligger dock i lä när det gäller att sälja kläder med peddoposer. Det finns överhuvudtaget en kulturellt pedofil ådra i modefoto, både i hur modeller ska se ut i kroppen och i det faktum att de flesta av dem är väldigt unga (poserande i kläder sålda till vuxna). Men värst i den här klassen lär ändå vara klädföretaget American Apparel, som gång på gång provocerar med såna här kampanjer:
Har du spytt, huttrat och svurit klart? Bra. Då kan du kolla in ännu fler exempel som bloggen The Better Mousetrap har sammanställt här. Och tro inte att American Apparel av misstag råkat komma åt ett bildspråk som påminner om barnpornografi. En av här kampanjerna kallade de Barely There. En anspelning på uttrycket ”barely legal”, som enligt Urban Dictionary betyder: ”The age at which a girl is just old enough to have sex without getting the older man in trouble with the law.” Vad blir det på svenska? Knappt byxmyndig?
Okej. Innan vi går vidare. Ska vi kolla hur Piece of Norway porträtterar overallmän?
5. Fångad med lökarna i nävarna
Mina två sista tips för den här gången handlar båda om fotografers eventuella oskuldsfullhet. Om sexistiska foton är uppsåtligt sexistiska, bildkulturellt hjärntvättat omedvetet sexistiska eller om de bara är ännu en freak accident, går ju aldrig att veta. Ibland räcker det kanske med att konstatera att bilderna i sig blev sexistiska och sen utgå ifrån sig själv om man tror att det var avsikten. (Eller fråga fotografen.)
Det här tipset fick jag från Johan Lange, om hur Yahoos nya vd Marissa Mayer porträtterades till en artikel i SvD Näringsliv.
Kommentar: ”Rätt ruttet tycker jag….”, var Johan Langes kommentar. Och jag var inte säker först. Men nu håller jag med. Jag tror inte att det är en slump att Marissa Mayers bröst är placerade i det gyllene snittet (se figur 2), och att fotografen, av en säkerligen lång serie bilder som hen tyckte kändes tråkiga, valde en där det ser ut som att vd:n tar på sig själv. Bildgoogla Marissa Mayers. Hon ser mycket, mycket bättre ut än vad hon gör på den här bilden. Hon har inte ens ögonen helöppna på den här bilden. Ett argument för en sån här bild hade kunnat vara att hon ser levande ut med sitt livliga illustrerande kroppsspråk. Men hennes halvslutna ögon, som får henne att se sömnig, drogad eller primitiv(t parningssugen) ut talar emot det.
Ett sätt att skjuta ner en ung, superframgångsrik kvinna på jorden. Om så bara i en spridd, såld bild som hamnar på näringslivssidor.
6. Fångad med rumpan i vädret
Samma kategori. Kanske lite subtilare. Jag fick det här tipset från Fredrik Persson i samband med stormen kring volleybollrumpor. ”Läst din blogg lite, skulle vara intressant att se dina reaktioner på bilden på Angelica Bengtsson från London-OS, om du har några.”
Reaktion: Ja du. Helt perfekt ljus på Angelica Bengtssons skinkor, som är placerade… var då? Exakt. I gyllene snittet, återigen. Och den här bilden (just den här millisekunden) satt fotografen och valde ut bland många andra blicksnabbt serieknäppta bilder. Slump eller inte? Ruttet eller oskyldigt? Ibland är jag för trött för att ens undra.
Men tack alla som skickar tips! Jag ska försöka vara snabbare på bollen.
Tack för mig!
Tack för stjälpen, o långe västerländske fotograf
I dagens Aftonbladet. Det grövsta uppifrånperspektivet jag sett.
Artikeln handlar en mor och hennes tre barn som flyttat in på en skola omgjord till flyktingförläggning i Syrien. Och fotografen har förstört artikeln genom att… klättra upp på en stege för att ta bilden? Hänga sig i en takkrona? Ställa sig på Peter Kadhammars rygg? På något sätt har fotografen lyckats ta bilden nästan RAKT uppifrån familjen, med den förmodade avsikten att riktigt, riktigt tydligt iscensätta hur små och utsatta de är.
Fotografen ville egentligen dränka dem i vatten, sätta på dem kattöron, hänga dem från en kvist och rikta ett armborst mot dem också, men Peter Kadhammar sa: ”öh, hörru”.
Diskussionsfrågorna är många. Tror fotografen att vår empati är så svårväckt att REALISM är ett på tok för slött verktyg? Är det bästa sättet att visa att någon förtjänar samma goda, säkra ställning som du att skildra dem i förstärkt underläge? Som rådjursögda kryp, rent av. Hade det kanske kunnat göras med värdighet? Hade deras perspektiv rentav gått att skildra? Blir det på något som helst sätt enklare att tänka sig in i deras situation och se dem som riktiga människor som hade kunnat vara du eller jag med hjälp av takkroneperspektivet?
Och så kanske den viktigaste frågan: Vem tar man sig makten att skildra på det här sättet? Om du bläddrar igenom ett par nyhetssajter – var hittar du vita västerländska människor fotograferade ur den här mycket märkliga kameravinkeln? (Obs: det ska vara en allvarligt menad nyhetsbild.) Kan du hitta en liknande bild på en utsatt icke-västerländsk familj som innehåller en lika ömklig, gullig, hjälplös man? Länka gärna till ditt fynd i kommentarsfältet, i så fall. Men räkna inte med att det kommer att bevisa något annat än att etnicitet är överordnat kön på diagrammet över vilka som tillåts vara stereotypt ”förtryckta” på bild.
Ett sista tankeexperiment: föreställ dig att den här bilden är tagen av en muslimsk kvinna. Kan du ens frammana den bilden i huvudet, av en muslimsk kvinna som står på tå och riktar ned en systemkamera mot en annan muslimsk kvinna och hennes barn?
Tack Add Gender-Jenny för tipset. För ett inlägg om liknande dumheter: Kvinnor som hukar, bugar eller ber om nåd på bild.
Tack för mig!