Manslåren var vanare förr

Okej, som uppföljning till mitt inlägg om hur våra blickar tog emot de frisläppta journalisterna Niclas Hammaström och Magnus Folkehed som ”feminina” bara för att de var oväntat ogarderade mot kameran och tillgivna mot varandra på bild, kommer här något som kan få det att pirra ännu mer av föryngring i vaneögat.

Jag tog upp mäns svårfunna självberöring på bild, och kvinnors rikliga tafsande både på produkter och sig själva i reklam. Något ni inte invände var: Men män som tar på varandra då?

Ja. Det är också en tragisk historia.

Vi låter inte män vara intima mot varandra på bild utan att genast tänka i banor av homoerotik.

Coola rocktjejer får till och med jucka mot varandra i jeansannonser.

Move your lee kvinnor
Ensamma. Ingen som tittar. Bara du, betraktaren, voyeuren.

Coola rockkillar får dansa ensamma.

Move your Lee man
Fast under uppsikt. Så att han inte tar på sig själv.

Har det alltid varit så här?

Nej. Naturligtvis inte. Liksom vi har fått en mer sexualiserande syn på barn än vi hade på 1960–70-talet (när Pippi Långstrump spelades in; se exemplet med Pippi Examples i mitt inlägg Alla är pedofiler), har vi idag en mer sexualiserande syn på män. (Den twisten såg du inte komma på den här bloggen, va?)

Jag ska visa vad jag menar. På retromanlighetssajten Art of Manliness finns det en artikel som heter Bosom Buddies: A Photo History of Male Affection som är en sammanställning och historisk genomgång av cirka hundra gamla bilder som visar att män (åtminstone i USA) hade en betydligt mer avslappnad inställning till varandras kroppar än idag.

Manliga vänner tog sig ofta tiden och omsorgen att gå till den lokala fotostudion för att föreviga sin lojalitet och kärlek. Och hur visar man bäst att man är fäst vid någon?

Ptja, varför inte med kroppsspråk?

Kattungar 1
Bästa Vänner Evinnerligen.

Kattungar 2
Hålla om axlarna – finaste kompisposen ju!

Kattungar 3
Handen på låret.

Kattungar 4
Låret på låret.

Kattungar 5
Örat på låret.

Kattungar 6
Äh, va fan. Hela du på låret, min vän!

Kattungar 7
Hålla handen lite.

Kattungar 8
Fram med strävhåriga jättepungen och stötta armen på den lite.

Kattungar 9
Hihi! Vad gör ni ens?!

Hur ska vi förstå de här bilderna idag då?

Ja, för det första kan vi omöjligt veta vilket slags relation de här männen verkligen hade till varandra. De kan så klart ha haft mer än en platonisk relation (de kan också ha varit bögar men inte ihop, som min artikeltipsande vän Johan Forsberg påpekade). Men det här sättet att posera på var alldeles för vanligt för att det skulle röra sig om förklaringen att historien var oväntat mer queervänlig förr. Det här var bilder som man tog medan grannen satt i väntrummet intill, och de höjde inga ögonbryn stående på spiselkransar.

Som artikelförfattarna till Bosom Buddies skriver är idén om ”homosexualitet” och ”heterosexualitet” som motsatta, fixerade kategorier ganska ny. Begreppet ”homosexuell” dök inte upp i skrift förrän så sent som 1869. Före slutet av 1800-talet var sodomi förvisso en synd, men det var en handling, något man gjorde – inte en identitet. Man kan också se att ju mer ”homosexualitet” utmålades som en permanent identitet och samtidigt  sjukdomsförklarades av präster, politiker och psykologer – desto mer ökade avståndet mellan männen på bild.

Visst är det sjukt kittlande både för ögat och fantasin?

Här sitter vi och undrar hur de så oskuldsfullt kan sitta och ta varandra på innerlåren och sitta i varandras knän. Och där sitter de, dessa förhistoriska kelande kattungar, och undrar varför vi hundra år senare sitter och pratar om SEXUALITET bara på grund av hur de POSERAR.

”Om männen på bilderna var homosexuella såsom vår kultur förstår den idén, eller på sättet som de själva förstod det, ligger utanför vårt vetande. Vad vi kan veta är att de inte skulle ha tänkt sig att deras kroppsspråk hade något att göra med den frågan. Vad ni ser i bilderna var vanligt, inte sällsynt; bilderna handlar inte om sexualitet, utan intimitet.”

– Kate & Brett McKay
(Min översättning)

Mer kattungemän?

MER

Okej, nu utomhus tack vare uppfinningen av bärbara kameror…

Kattungar 10
Sola på räcke ihop.

Kattungar 11
Röka på staket ihop.

Kattungar 12
Bada ihop.

Kattungar 13
KATTUNGAR!!!!

Kattungar 14
Ligga i hög ihop.

Kattungar 15
Ligga ihop.

Kattungar 16
Skogshugga ihop. (Timmermän, UNITE!)

Kattungar 17
Cykla ihop.

DET VERKAR HA VARIT ROLIGARE ATT VARA MAN FÖRR

– Genusfotografen

Kattungar 18
Japp, behövs ingen djupare analys än så! *galopp, galopp*
Ha det så kult med din blergh, sucker! *galopp, galopp…*

Det finns flera förklaringar till varför den maskulina intimiteten avklingat. En förklaring är så klart sjukdomsförklaringen och fördömandet av homosexualitet (som nådde sin kulmen i USA på 1950-talet). En annan är att övergången från hantverksyrken till tjänstemannayrken och rörligare yrkesgrupper gjorde män till konkurrenter, snarare än team som satte värde i att från dag till dag luta sig på varandras kroppar.

Två bilder av svunna basketlag – ena från 1910-talet, den andra från 1940-talet – speglar den utvecklingen bra:

Kattungar 19
Hela laget poserar TILLSAMMANS… (1915.)

Kattungar 20
Och BOOM… Individer. (1942–1943.)

För ännu fler perspektiv, läs hela artikeln på Art of Manliness. (Jag har inte plockat alla ögonöppnarrussin ur kakan.)

Men nu tycker jag att vi ska prata lite nutid.

Hur fysiska vågar egentligen våra kända, normbildande kompismän vara med varandra på bild?

Podcastmannar
Klicka för att förstora.

Inte särskilt, skulle jag säga. De får visa en viss närhet – Sigge Eklund pillar med Alex Schulmans lugg, Filip tittar beundrande på Freudrik – men det görs med en distans och med humor, och de håller ändå anständigt ”heteroavstånd”.

Och det här är ganska typiskt. Dagens kompismän rör bara varandra lagom mycket och lagom intensivt – alltid på rätt sida av den tunna gränsen – och ventilerar frustrationen av att inte få GOSA med sin bror genom att parodiera och överdriva intimiteten…

Alex och Sigge

På ett sätt som bara tar udden av den manliga närheten (och nakenheten, ofta).

Och det tycker jag är skit.

Jag undrar vad det gör med pojkar och män att ständigt behöva tona ner och dölja och förtränga sidor av sig själva som vår mansnormativa hårdhetskultur stämplar som ”kvinnliga” och därför i förlängningen också ”omanliga” och lågstatus.

Trailern till dokumentären The Mask We Live In, om amerikansk maskulinitet, tycker jag ger ett par bra vinkar om det. Tre citat ur den, för dig som orkar läsa ett blogginlägg på 8000 tecken men inte kolla på ett Youtube-klipp:

”Om vi lever i en kultur som inte värdesätter omtänksamhet, som inte värdesätter relationer, som inte värdesätter empati – då kommer vi ha en kultur där pojkar och flickor, män och kvinnor, blir galna.”

Dr. Niobe Way, psykolog

”Inom deras kamratuppfostranskultur poserar pojkarna baserat på hur de andra pojkarna poserar. Och vad de i slutänden går miste om är vad de alla egentligen vill ha. Vilket är just den där närheten.”

Dr. Judy Chu, sociolog

Och kanske viktigast:

”De tre mest destruktiva ord som varje man får höra när han är en pojke är när han bli tillsagd att ‘var en man‘.”

– Joe Ehrmann, fd. NFL-spelare

Och på tal om det!

Så här svarade Martin Schibbye på min kritik om hans konstiga uttrycksval ”som en man” när något heroiskt behövde formuleras i en text om de kidnappade journalisterna Niclas och Magnus:

Kattungen Schibbye

Skönt att se någon som tar kritik som en gentlehen, eller hur?

Själva rättelsen i hans blogginlägg är också exemplarisk:

Schibbye the gentlehen

Överstrukna ”som en man” leder hit, till min blergh. Vilket jag tycker är passande, eftersom jag är av åsikten att ingen ska behöva vara en man.

Låt män vara människor.

Eller katter.

Des Hommes et des Chatons

Kattporr2

Kattporraaaw Bilder från kattporrbloggen Des hommes et des chatons.

Tack för mig!

<3

Bilderna på intima män från förr kommer från artikeln Bosom Buddies: A Photo History of Male Affection av Kate och Brett McKay, som i sin tur hämtat bilderna från Picturing Men: A Century of Male Relationships in Everyday American Photography av John Ibson och från Flickr.com.

PS. Hela män och katter-grejen. Drömmen om en maskulinitet som är söt och sexig men inte hotfull?


Äntligen nästan fria

Plötsligt händer det.

En bild som du inte sett förut. Som får det att svindla till i bröstet. Som får pirr att klättra på väggarna inom dig. Som får allt att kännas rörligt, uppe i luften, blött och böjligt.

Som löser upp, inte cementerar.

En bild som befriar.

Fria kattungar

Den här fantastiska bilden föreställer journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed, som kidnappades i Syrien för sex veckor sedan och släpptes fria i onsdags.

Har du sett någon intimare, varmare och ömmare bild av två män förut? Sitter ihop som kattungemagneter, gör de! Och handen på kinden-kramen. (Så har jag bara blivit kramad av infertila män!) Och deras leenden. Deras helt oreserverat kärleksfulla leenden. (Jag smälter. Smalt.)

Och det finns mer genuskokain.

Gravidklappen

Kolla! Tar på varandra, gör de också! Män som inte ens brukar få ta på sin egen kropp på bild.

Sociologen Erving Goffman kallade det ”the feminine touch”. Fenomenet att kvinnor (betydligt oftare än män) skildras fingrande eller snuddsmekande objekt eller ytor som om det fanns en elektrisk, sexuell spänning mellan dem och tinget. Självberöring är också något som är få män och många kvinnor förunnat i reklam. Män måste ha ett funktionellt syfte med sin handföring (och med hela sin kropp, som är en farkost för hjärnan – inte en delikat, dyrbar källa till njutning).

Att greppa saker går bra. Styra saker får män också göra på bild. Peka går bra – bara så länge resten av kroppen håller sig kysk och disciplinerad.

Salj graj med guy
”Kolla, plötsligt händer det Genusfotografen, efter höstens alla
kvinnor på omslaget till Ljud & Bild – en man.” /Thomas Arnroth

Och ska vi prata leenden?

Just det stora, öppna, härliga leendet är mycket ovanligt för bildmän. I den statliga offentliga utredningen ”Könsdiskriminerande reklam – kränkande utformning av kommersiella meddelanden” från 2008 (pdf) kan man läsa om en studie medieforskaren Anja Hirdman gjorde av utomhusreklam. Hon räknade bland annat hur mycket kvinnorna och männen på våra offentliga reklampelare ler. 49% av kvinnorna. 26% av männen. Och när när hon dessutom vägde in vilka som kan sägas ha ett ”storleende”, gjorde hon bedömningen att 26% av kvinnorna storlog. Och 1% av männen.

Kvinnor får le åt vad fan som helst.

Kul flirtig feminin

Hjärnskador.

(Tack för tipset, Hinke Linnér.)

Vattenflaska

Vätskebrist.

(En ”woman struggling with water” funnen i en skolbok, alltså.)

(Jag censurerade flaskan, klippte in en kuk över den och censurerade den igen. Sen tvättade jag händerna.)

(Tack, Mr Emma Bergman.)

Solceller

Lite värme.

(Mer läsning: Fyrtio nyanser av maktbalans, Duktiga väsen som startat eget, Stötta manligt företagande…)

(Tack, Kristian Niemi.)

Skratta bort sexism

Sexism.

(Ja, exakt hur tänkte DN här? En artikel om att övervinna sexism – illustrerat med bilder av kvinnliga chefer som leende stirrar in i lampor och tar sig för huvudet???)

(Relaterat: How to be a feminist according to stock photography.)

(Tack, Isabelle Lundqvist.)

Män då?

Män får inte ens le åt sin egen GLÄDJE.

Leif Speleman

Så ja, bilderna av Niclas Hammarström och Magnus Falkehed sticker helt klart ut.

Det intressanta är att jag fick flera kommentarer från folk som tyckte att bilderna av dem kändes feminina.

VeronikaDet förminskande uppifrån-perspektivet. De ofarliga leendena. Den helt närhetsorädda omfamningen. (Gravid-klappen på magen på den andra bilden.)

Javisst. Jag håller med. Även om det så klart är vår blick som ”feminiserar” dem, i och med att vi är vana vid att se kvinnor framställda så, sällan män. Och det är därför bilderna känns så starka. För att bilder som förstärker snäva könsroller begränsar oss alla (kvinnor och män, pojkar och flickor – men också oss som identifierar oss som både och, transpersoner eller ingetdera). Därför känner vi också på oss att bilder som bryter mönster skapar mer handlingsutrymme och ett större register av köns-mänskliga uttryck för oss alla.

Sen är formuleringen ”‘kvinnlig’ behandling av kameran” väldigt intressant.

Dels för att det är lite lustigt att tänka sig att det skulle finnas kameravinklar som är biologiska. (Fördelen med att använda orden ”femininitet” och ”maskulinitet” istället för ”kvinnligt” och ”manligt” är att det blir framgår lite tydligare att det handlar om sociala och kulturella generaliseringar om vad som är typiskt kvinnor eller män – inte något som är rotat i anatomi.)

Dels för att vissa tolkade detta som något negativt.

Helvetes idiot

Men det är inte helt långsökt, med tanke på att vi lever i en kultur där allt som räknas som ”kvinnligt” (yrken, kultur, egenskaper) har lägre status än det som räknas som manligt.

Det är en risk för pojkar och män att bejaka och ta sig an feminina uttryck (vilket får dem att bekämpa allt med sig själva som kan uppfattas som kvinnligt, vilket i sin tur spär på kvinnohatet i samhället ännu mer). För de kan sparkas neråt för statustrappan som den vita heterosexuella, maskulina cis*mannen står på toppen av, och där den lägsta formen av man är den feminina. Den ”kvinnliga” mannen. (Ännu värre blir det om mannen dessutom gillar andra män, på det där sättet som skulle kunna leda till att man tumlar ner för statustrappan tillsammans om känslorna är besvarade.)

Vi kan exemplifiera med andra krigsfångar: Irakierna som torterades av amerikansk militärpolis i Abu Ghraib-fängelset 2003-2004 (vilket fångvaktarna stolt dokumenterade). Där kan vi prata om fruktansvärd ”kvinnlig behandling”: Sexuellt våld, anala våldtäkter, dödsmisshandel…

Och förnedringen att ha på sig ”kvinnokläder”.

Ñ
Bild ur den colombianska konstnären Fernando Boteros Abu Ghraib-serie.

Det här kan du ha i åtanke nästa gång du tycker att ordet ”kvinnlig” känns osmickrande.

Eller ännu bättre… Memorera rockräven Iggy Pops comeback på det:

iggy-pop-kjolar-loss

”Jag skäms inte för att klä mig ‘som en kvinna’
för jag tycker inte att det är skamligt att vara en.”

Bra gubbe. (Även om det känns lite som att han måste bevisa att han trots klänningen är maskulint aktiv genom att sprätta runt.)

Okej. Är du redo att få bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed förstörda för dig nu? Har du njutit klart av dem?

Tyvärr är de inte alls så befriande som de ser ut. Inte om man tar in sammanhanget. Då är de inte könsnormsupplösande, utan cement i fårakläder. Snarare undantag som bekräftar regeln än ett verkligt normbrott.

Den feministiska filosofen Susan Bordo kan få förklara (med min översättning):

”Att bli exponerad som ‘mjuk’ i kärnan är en av de värsta sakerna en man kan råka ut för i vår kultur. Tårar är tillåtliga, till och med beundransvärda, när de fyller ögonen av en gammal krigare som minns gamla strider eller en idrottare som pratar om sina lagkamrater. I sådana kontexter, är tårar som den mjuka penisen efter tillfredsställande sex: de förringar inte mannen utan gör honom älskvärd och mänsklig – för att han har bevisat sin starka, manliga kärna.”

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed har överlevt världens farligaste land för journalister enligt Reportrar utan gränser. De har blivit kidnappade, misshandlade, skottskadade och skenavrättade.

Är det vad som krävs för att män ska få visa sig mjuka på bild?

Ledsna i helvetet

Vilket påminner mig…

Jag läste något konstigt i ett blogginlägg av Martin Schibbye (som satt 438 dagar i ett etiopiskt fängelse med sin skottskadade kollega Johan Persson) en vecka efter att Niclas och Magnus rapporterats kidnappade:

Schibbyes erektionsmetafor

Hjälp mig att tolka det här. Det verkar vara skrivet på något ålderdomligt språk som jag inte förstår. (Patriarkatska?)

Menar han att alla redaktörer reser sig upp maskulint för två kollegor i nöd? (Att kunna bli hård när det krävs är den bärande biten av att vara man i vår kultur, menar Susan Bordo.)

Eller menar han att alla redaktörer reser sig upp som en man för två kollegor i nöd? Det vill säga, går alla redaktörer samman till en enda stor transformerskropp för att rädda deras kollegor i nöd – och kommer de kvinnliga redaktörerna bara bort i språkdräkten?

Hur som helst så hände det något unket i den meningen. Så jag strök under den med brunt.

Och så att ingen som läser Martin Schibbyes blogginlägg får intrycket av något annat:

Kvinnliga krigskorrespondenter, soldater och andra kvinnor har alltid haft betydande roller i krig. Patriarkatskan råkar bara ha kvinnans obetydlighet inskriven i själva språket – och en irriterande ovana att (nästan) omärkbart osynliggöra henne.

Foto: Ivor Prickett, Sunday Times
Marie Colvin, journalist på Sunday Times.
Född 1956. Dödad av en spikbomb i Syrien 2012.

Mer badass än dig.

Kvinnlig soldat
Amerikansk soldat som hälsar på afghanska barn.

Samma här.

Afrikansk soldat

åh wow

ansiktet

hon ser ut som om hon kan skydda hela världen

/fantomredaktör Malin Michea

Bradley Manning
Chelsea Manning.

Som avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff för att hon gjort Julian Assange världsberömd.

Jeanne D'Arc
Jeanne D’Arc, motherfuckers.

Slutsats

Okej då. Du får njuta av bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Trots att det var extrema omständigheter som gav dem deras kattungemagnetism. Jag menar, alla kontraster till det vanliga är säkert bra för våra ögon och vår fantasi, även om pirret inte blir permanent?

Jag tycker till exempel inte att det militanta, folkilskna mördarfejset som män i expert- och maktroller måste ha för att ge rätt signaler om att de besitter kunskap och auktoritet är ett eftersträvansvärt ideal. Varken för kvinnor, hen eller män.

Men.

Jag blir ändå överlycklig av att Janet Yellen – den första kvinnliga chefen för USA:s centralbank på 100 år – ser ut som att hon kan skjuta laser ur ögonen på det senaste omslaget av Time:

Lasertime
Tack för tipset @Ferocioussmith (snodde din kommentar också!)

Och jag blir ändå full i stärkande fniss av att Sofia Mirjamsdotter – sociala medier-guru, prata om det-grundare och ledarskribent på Sundsvalls Tidning – tog den här bilden under en bildbylineplåtning och nu använder den som profilbild på Twitter:

Foto: Jan Olby
FEMINISM

Tack för mig!

<3

Foto av Sofia Mirjamsdotter: Jan Olby. Foto av Jeanne D’Arc: okänt. Foto av Chelsea Manning: Chelsea Manning. Foto av afrikansk soldat: Alissa Everett, Reuters. Foto av amerikansk soldat: okänt. Foto av Marie Colvin: Ivor Prickett, AP.

Censurering av vattenflaska, inklippning av kuk, återcensurering av flaska och handtvätt: Tomas Gunnarsson.


Alla är pedofiler

Vi måste prata mer om det här:

ettunkensinslag

Och om objektifiering. Och Pippi Långstrump. Och Marilyn Monroe. Och hämndporr. Men vi tar en sak i taget…

Alla är fotografer. Kollar du också på det? Om inte: plöj. Du har missat fem avsnitt och det är ett kvar. Storyn går så här: Idag är alla fotografer. Bland andra Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Liksom lätt hänt om man har pengar, råkade de köpa för dyra kameror och förvandlas till medelålders amatörfotografer som tar bilder av maskrosbollar, kattungar och öl. Men nu vill de bli bättre. Och på köpet kan Du bli bättre, eftersom Rheborg och Schyffert i sin resa mot vidgat fototänk söker upp några av Sveriges skickligaste fotografer för att tömma dem på normer – inte bara för vad som är bra fototeknik, utan även för vad som värdesätts som bra fotokonst.

Efter att ha sett första avsnittet tänkte jag: ”Shit, de har haft en genuscoach!” I det är nämligen mästerfotograferna som Rheborg och Schyffert tar hjälp av Julia Peirone och min egen favoritfotograf – Arvida Byström. (Född 1991. Frossar loss totalt i rosa, gurlesk flickighet, queerfeminism, gif-animationer och mens.)

Två kvinnliga experter av två möjliga! Inte illa kissat! Förebilder visar oss vad som är möjligt. ”You can’t be what you can’t see”. Alla är fotografer visas i SVT på bästa sändningstid: en högt hängande spegel över en bransch som många är nyfikna på, men som lider av grav mansdominans. (Hur grav? Ett mått är att fotograferna som är anslutna till fotoagenturer i Stockholm är till 83% män. En ojämställdhet som ökat. 2011 var siffran bara blygsamma 80% män.)

Sedan dess har det inte varit med några fler kvinnliga fotografer. Men det kommer ju som sagt ett avsnitt till, och jag har tyckt mig skymta en till kvinna med kamera i introvinjetten. Aja… Hur är det med genustänket i serien i övrigt då?

Karaktäristiskt obefintligt, skulle jag säga. Ordet genus förekommer inte. Tänket förekommer inte. Det är ganska fascinerande att se Rheborg och Schyffert glatt prova på olika genusklichéer, som att…

Uttryckligen be skolflickor att ”stå med benen ihop, så där kobent!” och fota dem med huvudet nervöst, deaktiverat nedsänkt:

Foto: SVTFoto: SVT

Fota fullvuxna kvinnor uppifrån och sårbart liggande i en säng nära dig med en öm tumme i mungipan:

Foto: SVTFoto: SVT

Och sedan välja ut just dessa bilder som sina favoriter, utan att reflektera över varför just de bilderna kändes ”rätt” eller poppade för dem.

Ibland verkar det finnas ett genusundermedvetet i programmet. Som ligger och skaver, åtminstone i Schyffert. I förra avsnittet klädde han en Veckorevyn-modell, veckan efter att Johan Rheborg fotat sin dotter i behå.

Okej, vi kan lika gärna börja där. För här är det helt klart något som skaver.

Foto: SVT

Rheborg är obekväm redan i början av programmet, när han får i uppdrag av Schyffert att ta ett familjeporträtt av sin 20-åriga dotter Josefin. ”Som han ser henne” – inte som hon vill bli sedd.

För att komma under huden på sin dotter och möta henne mer som en människa än som en familjemedlem, tar han hjälp av fotografen Stefan Bladh. Platsen blir ett stall, där han obekvämt klagar på ljus och bakgrunder medan Stefan Bladh försöker lugna honom och påminner om fotoetiketten att kanske prata lite med den man fotograferar också. I förbifarten säger Rheborg att det blir lite uppställt.

”Sen skulle jag också egentligen vilja att hon inte hade tröjan på sig… utan att vi fick se din tatuering.”

LinneaPettersson

Så här inleder Linnéa Pettersson, fotograf och bildchef på Rockfoto, en kulturartikel i GT där hon kritiserar Rheborg för att göra det oräkneliga andra gjort före honom. Att slänga in ”nakenhet som laddning i bristen på närhet, ärlighet och estetik”. Hon fortsätter:

”Vilken bild vill SVT egentligen visa upp av fotobranschen för alla unga kvinnor med en nyinköpt kamera i handen? Vad vi behöver i fotobranschen är inte fler kvinnor som får klä av sig framför manliga fotografer. Vi behöver inte fler kvinnor som reduceras till att bli objekt för och bedömda av mäns blickar.

Vi behöver i stället visa upp att unga tjejers plats inte är utan kläder framför kameran utan med ett självförtroende bakom den.”

Ytterst relevant kritik. Som lika gärna skulle kunna riktas mot fototidningar…

Bliusel
Bli en sämre genusfotograf!

Vissa fotoutbildningar…

Foto: Malin Huusman
”Nu på #fotomässan pratar @genusfotografen om hur kvinnor ofta gestaltas genom kroppsdelar. Samtidigt i lokalen:” /Malin Huusman på Twitter

Rövhål…

riktigfotograf
Please eat puke, tack. Tipstack: Karin Nilsson
(Foto: Daniel K. Johansson)

Eller varför inte Fotografiska museet…

Fotografiska
”I närmare fyrtio år har [gubben] Roversi utforskat skönhet …”
Som bara råkar representeras
av en ung, smal, vit, naken tjej.

Fotografiska som i år ställde ut och höjde upp modefotografen Helmut Newton (typ 1960-talets Terry Richardsson), som bland inte jättemycket annat fotade nakna kvinnor.

Nakna kvinnor med kryckor…

Foto: Helmut Newton Källa: http://www.hughjohnson.co.uk/

Nakna kvinnor med gips och käpp…

Foto: Helmut Newton Källa: http://www.peevishmama.com/

Nakna kvinnor som blir mätta…

Foto: Helmut Newton Källa: http://www.alfa-portal.com/

Nakna kvinnor som gör krokodiler mätta…

Foto: Helmut Newton Källa: http://4.bp.blogspot.com/
Seriöst, Helmut Newton. What the fan?

Och det intressanta är hur Fotografiska i sin beskrivning av Newtons konstnärskap försäkrade besökare om att kvinnorna i bilderna inte var framställda som maktlösa:

”Mot dåtidens konventioner ställde han en diametralt motsatt karaktär: den självsäkra, moderna kvinnan.”

Foto: Helmut Newton. Källa: http://luxurydossier.wordpress.com/
Come at me, bro.

I boken Vision and difference beskriver den feministiska konsthistorikern Griselda Pollock hur upphöjandet och Stor Konst-klassandet av bilder föreställande kvinnor som passiva, sköra, undergivna objekt varit en del i det ideologiska utarbetandet av konstnären som man (det maskulina som aktivitet, produktivitet och kreativitet – det feminina som passiv skönhet), och konst per definition det som skapas ur det ”naturliga” tillståndet av män som tittar på vackra kvinnor. Bilden av den sanna konstnären som man och den ädlaste, högsta konsten som en vacker (gärna naken) kvinna har enligt Pollock undergrävt kvinnliga konstnärers möjligheter att ta en aktiv del i kulturen och penetrera konsthistorien som något annat än modeller eller musor.

Lite lustigt är det: En bieffekt av att kvinnokroppen som symbol sällan fått fyllas med mening av kvinnor är att en naken kvinnokropp lika mycket kan representera Manligt Geni.

En naken kvinnoröv kan till exempel betyda P.O. Enquist!

RUMPOenquist

Eller sexism. Eller torka. (Fantasitorka, alltså.) Varför ser du så jävla sur ut, RUMP.O!?!

Jaha. Kan allt det här lastas på Johan Rheborg då?

Nej. Men på oss. Som såg något annat än en pappa som fotograferade sin dotter och ville få med en tatuering som uppenbarligen betyder något särskilt för dem.

rheborgstwitter

Men anledningen till vi gjorde det är ju att den manliga sexualiserande blicken genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag, i allt från bilreklam till barnvagnsreklam, modemagasin till fiskporrmagasin. (Om du är ny här, kolla in det här.)

Vi har kollat för mycket på bilder, helt enkelt!

Jag tänker på Pippi Examples. Pippi Examples var ett videoverk skapat av konstnären Palle Torsson. Han hade suttit och tittat på den klassiska Pippi Långstrump-serien från 1969 med sina syskonbarn och reagerade plötsligt på scener som när Pippi bresar på en stege inför Kling och Klang, när hon krälar i en gyttjepöl och man ser hennes trosor, när Annika åker ner för ledstången i Pippis hus och hennes kjol åker upp… Syner som ingen tydligen höjde på ögonbrynen över när serien spelades in på 60–70-talet, men som han med den här nya Blicken han hade plötsligt blev illa till mods av.

Pippi Examples bestod av 27 filmsekvenser ur serien, nersaktade till slow motion och med ljudspåret borttaget. Tanken med verket var att skapa debatt om vår tids sexualisering av barn. Men några som inte fattade poängen var Aftonbladet, som valde att uppmärksamma Palle Torssons konst med här vinkeln:

astridspippibesudlad

godistillpedofiler

För att inte tala om Svensk Filmindustri (SF), som hotade med att stämma Palle Torsson för upphovsrättsbrott (och ansökte i rätten om att han skulle få betala 200 000 kr i böter för varje gång filmen visades).

Torsson gick med på en förlikning av rädsla för höga rättegångskostnader och blev tvungen att förstöra alla fem kopior av verket. Det enda spår som finns kvar av Pippi Examples idag är bilderna till en Bon-intervju med honom.

PippiExamples450
Så jävla macho.

Om man tittar på själva bilden Johan Rheborg tog av Josefin Rheborg (som inte är ett barn, kanske jag borde tillägga) tycker jag att det är ganska lätt att avgöra att intentionen inte har varit att sexualisera eller objektifiera henne. Jag räknar inte heller hennes pose (ena benet över det andra, armarna helt slaka vid sidorna, nollställd min) till de vanligare svällkroppsretarna i posegalleriet. (Återkommer till ämnet, men tills dess kan du läsa min analys av Nöjesguidens omslag och förslagsvis Glada kroppar hjälper mot nakenchocker.)

Men nu var det ju alltså inte själva resultatet av fotograferingen som skavde. Utan behån. Och den totala avsaknaden av hörbart tänk.

Så här skriver Linnéa Pettersson i ett förtydligande till sin kulturartikel:

”Nej, jag tror inte att Rheborg vill exploatera sin dotter. Och jag tycker inte att nakenhet alltid är fel. Problemet är avsaknaden av diskussion kring tilltaget. Jag hade velat höra dessa frågor ställas i programmet, av Rheborg till dottern och av den andra fotografen/Schyffert till Rheborg:

Skulle du vilja ta av dig tröjan?
Känns det okej för dig?
Vad tillför det att hon inte har någon tröja?
Varför är det viktigt för bilden?
Varför blir det mindre stelt och uppställt för att hon tar av sig?”

På sin blogg skriver också Linnéas kollega Rockfoto-Emma Svensson:

… problemet i det här är inte bilden eller slutresultatet. Det är handlingen. Att Johan på bästa sändningstid ber sin 20-åriga dotter att ta av sig tröjan för att bli fotograferad. För även om det i det här fallet inte förekom något utnyttjande och hans dotter var med på det (där har vi för övrigt något att prata vidare om, hur många gånger går man inte med på att bli fotograferad på ett sätt som man sedan ångrar men som man i stunden inte hinner tänka igenom utan bara gör som fotografen säger) så finns det så många andra situationer där det är så.

Ja. Ambitionen med Alla är fotografer är ju att vara folkbildande och inspirerande, och blir per automatik också normbildande. Och då är det väl en jättebra idé att inte ta för givet att alla förstår vilken känslig situation en plåtning kan vara och vilken maktposition du är i som fotograf. (Och ja. Gud vet att män som snackar av unga bekräftelsetörstande tjejer kläderna inte bara existerar i Beck-filmer.)

Det är synd att den här debatten dog ut så snabbt. Kanske mest på grund av det obekvämt bakgrundsskorrande incesttabut. Det verkade ge vissa en ursäkt att inte heller ta i de andra mycket viktiga frågorna Linnéa Pettersson lyfte.

Så här skrev till exempel Alla är fotografers redaktör och manusförfattare Sigge Eklund till Linnéa Pettersson på Twitter:

siggeeklund

Nu verkar det här vara skrivet i affekt. Men nej. Jag håller inte med om att den enda instansen som är intressant är dottern. Även om det hade varit intressant att höra vad Josefin Rheborg har att säga om plåtningen, programmet och debatten.

Det här är väldigt karaktäristiskt för när man diskuterar objektifiering. Om man säger att någon är objektifierad (bildspråkligt framställd som passiv, som till för att betrakta eller som ett passivt föremål för handling istället för att vara en egen handlande aktör), tolkas det som att man omyndigförklarar människan på bilden. Den ena sidan pratar struktur, den andra individ. Den ena påtalar hur kvinnor ständigt sexualiseras, passiviseras och objektifieras i media, reklam, foto, konst och språk och hur det samverkar med att kvinnor objektifieras och exploateras i verkligheten (sexuella trakasserier, våld, våldtäkt, prostitution, trafficking, internaliserad objektifiering, känslor av maktlöshet, ätstörningar, död). Den andra tycker att man är vidrig som antyder de individuella modellerna på bilderna är ”menlösa offer som inte förstår sitt eget bästa”. (Just den här formuleringen hämtade jag från en person som fantastiskt nog försvarade fiskporren.)

Om vi bara skulle prata om människor och aldrig om symboler skulle ingenting någonsin kunna förändras. Om vi bara ser människor istället för symboler blir allt bara personligt. Som det nu också blev i fallet med Rheborgs familjeporträtt.

Men Linnéa Pettersson skulle kanske ha sparat på krutet i bara en vecka.

Det unknaste inslaget jag sett hittills i Alla är fotografer kom nämligen i avsnitt fyra: Kändisbilden. Avsnittet då Johan Rheborg fotar Pernilla August på ett hotell och Henrik Schyffert praoar på Veckorevyn.

I avsnittets faktadel avhandlas kändisbilder som letat sig in i konstens finrum och blivit snordyra på auktioner. En faktor som avgör vilka bilder som alstrar extra mycket pengavärde är hur färskeligen fotoobjektet dött efter att bilden togs. Det visas bilder på Kurt Cobain, James Gandolfini, Amy Winehouse… Och som klimax kommer ett längre inslag som heter ”Den sista bilden på Marilyn Monroe”.

I det beskrivs hur den då 22-åriga fotografen Leif-Erik Nygårds från Töcksfors i Värmland lyckades ta en nakenbild av Marilyn Monroe sex veckor innan hon dog av en överdos. Nygårds var fotoassistent åt en känd modefotograf och playboy som hette Bert Stern, som skulle plåta Marilyn Monroe till Vogue under tre dagar på en hotellsvit i Los Angeles.

Schyfferts berättarröst: ”När bilderna till Vogue är klara vill Stern fortsätta och ta mer nakna bilder, vilket gör att relationen mellan stjärnan och fotografen blir sämre och sämre.”

Till slut var stämningen så dålig att Bert Stern bara drog med nattflyget till New York och lämnade all packning till gossen Leif-Erik, som plötsligt var ensam i rummet med den mest kända skådespelaren i världen. För att polarna hemma i Sverige ens skulle tro på honom, bad han att få ta en bild av Monroe. ”Of course”, svarade hon, enligt utsago. Hon hade suttit inlindad i täcket med bara huvudet utstickande. Men när Leif-Erik hämtat kameran och vände sig om ”så hade hon rivit av sig det där lakanet och låg helnäck på sängen. Och jag blev lite chockad faktiskt. Det var inte vad jag hade trott några sekunder tidigare”, säger Leif-Erik och skrattar. ”Men jag försökte låtsas som att det här var helt normalt, satte upp kameran och tog bilden.”

*Klick*

Här blir musiken i inslaget durig och segerviss.

Och efter att ha teasevisat bilden beskuren och inzoomad får man nu för första gången se hela.

Foto: Leif-Erik Nygårds Källa: SVT

Schyfferts berättarröst: ”Och kanske var det inte så konstigt… att det var den snälla assistenten som fick ta den finstämda nakenbilden.”

I programmet framställs det som att Bert Stern inte lyckades få några nakenbilder på Monroe. Men det är inte sant. 1982 gav han ut en bok som hette The last sitting, med över 2500 bilder från plåtningen på hotellet, många av dem nakenbilder eller seminakenbilder. (Även om det, okej, blev Värmlandssonen som tog hem buskbilden.)

I boken finns också kartor av fotonegativ som Marilyn Monroe ogillat och strukit över med rödpenna. Vilket ökade värdet på bilderna ännu mer.

bertsternthelastsitting

Jag tänker på hämndporr. Ni kanske har stött på det nyordet, anpassat från engelskans revenge porn? Hämndporr är ”att hämnas genom att lägga ut naken- eller sexbilder på en tidigare partner”. Och du kanske kan gissa vilken grupp i samhället som oftast råkar ut för systematisk, viral uthängning, trakasserier och utpressning på pengar eller nya nakenbilder.

”Hämndporr bygger på förnedring och skam, framförallt riktat mot kvinnor. Det är själva affärsidén. Det finns oräkneligt antal porrsidor på nätet där man kan titta på människor som ställer upp frivilligt. De som väljer att titta på hämndporr väljer det just för att det inte handlar om frivillighet. De väljer det just för att det finns ett element av skam, bedömning och förnedring för personen på bilderna.”

Så beskriver Hanna Gustafsson på sajten Genusfolket hämndporr. (Läs Gustafssons text Hon har laddats ned 100 000 gånger – mot sin vilja för att få veta mer.)

Det är alltså bristen på samtycke som är själva grädden på ståndet i fallet med hämndporr. Och på samma sätt sockrar det konstsamlarståndet att Marilyn Monroe förbjudit fotografen att använda vissa bilder.

BertochMarilyn
En full och djupt deprimerad Monroe med sex veckor kvar att leva. Och kul gubbe.

Den här bilden, som visades i Alla är fotografer i förbifarten, tycker jag är sjukt hemsk. Det är som om Bert Stern inte kunde äga henne tillräckligt mycket med kameran, blicken, utan var tvungen att handgripligen forma en klo över hennes huvud och få med en vinflaska i förgrunden för att ytterligare styrka att han hade henne i sitt våld.

Visst är det tydligt att han vet exakt vilket konstnärligt förhållande som råder. Hon är bytet, Konsten, det levande vindrickande 36-åriga monumentet som han måste skända, plundra och rasera för att på något sätt få med sig en bit odödlig konst av. (Odödlig konst = bilder som kan ge en gammal man stånd!)

Eller ja. Kanske var det inte just konst han försökte komma åt. Marilyn Monroe är inte bara urexemplet på en människa som förvandlades till en symbol (för sex), hon var också en av tidernas största skandaldrottningar som blev hårt ansatt av paparazzin och pressen. Idag hade hon varit villebråd nummer ett för nipslips, vagshots och sideboobs (jävla ord).

Kanske lite för sent för ett LEAVE MARILYN ALONE!!!!!…?

Nej. Tyvärr aldrig.

visaskelettet
VISA SKELETTET, MARILYN!

Det här gör mig bara rädd. Kan en objektifiering bli mer total? En exploatering mer oändlig? Det räcker liksom inte med de redan väldigt exploaterande bilderna som finns – när det inte finns nya nakenbilder att gräva fram, gräver man sig innanför hennes kött.

Det spelar ingen roll att hon har varit död i femtio år. Det finns fortfarande mer pengar att hämta.

För ja. Vilken del av Dagens Nyheter tror du att artikeln ovan publicerades i?

DNsnormaliseringHelt normalt.

Och det jag ville komma fram till var det här:

Alla är fotografer hade lika gärna kunnat lyfta fram Bert Sterns bilder från The last sitting som exempel på fotografier av en deprimerad, nedbruten, megakänd och snart död person som blivit ikoniska och idag säljs svindyrt på auktion. Nu valde de att tona ner honom och fokusera mer på den gulliga, snälla, lite mer oskuldsfulla gubben med lokalanknytning (som 1984 sålde nakenbilden av Marilyn Monroe till Playboy så att den kunde spridas över hela världen, efter att i tjugo år haft den i en bärkasse i sin mammas hem).

OAVSETT GUBBE så valde de ändå att reproducera samma norm för vad som anses vara höjden av vacker, ärlig och åtråvärd konst – och som skriver under på det klassiska urgamla för att inte säga urunkna receptet för hur sådan naturligen skapas: Genom mötet mellan en man bakom kameran, och en kvinna utan kläder framför den.

Precis som Linnéa Pettersson skrev.

Så till nästa gång: Fler kvinnor bakom kameran. Och varför inte byta ut er själva också, Johan och Henrik? :—)

Personligen hade jag gärna sett en hel serie om Arvida Byström. Och för att inte låta de sista bilderna i det här inlägget vara deprimerande röntgenbilder av Marilyn Monroes käkar (om du satt och undrade vad det var), utan något lite mer framsynt

Här kommer nu lite bilder av Arvida Byström!

Foto: Arvida Byström

Foto: Arvida ByströmFoto: Arvida Byström

Foto: Arvida Byström

Foto: Arvida Byström

De här bilderna har jag plockat från flera olika fotoserier av Arvida Byström. Gå in på hennes hemsida (och för all del hennes tumblr) för att se mycket mer briljant skit!

Tack för mig!

Fotnot: Modellen med sadeln i Helmut Newtons bild är svensk. Hon heter Gunilla Bergström och blev intervjuad av SVT i samband med utställningen på Fotografiska: ”Han kunde bli jättearg”


Pappor som hittat hem

Du vet tidningen PAPPA.

herrpappa

Tidningen som kanske skulle få dig att, liksom Åsa Erlandson, Aftonbladet, utbrista ”vad sjutton gör en herrtidning här?” om du såg en vägg med nummer av den på en barnmässa.

Som jag skrivit om här (nr 14) och kort här (nr 16) och varit väldigt nära att skriva om en tredje gång, uppdaterande er om att Skandinaviens enda pappatidning tyvärr kör vidare på sitt spår med spårlösa barn på omslaget.

pappavsmammarond2
Förra numret av PAPPA intill kollegan mama.

Jag fick ett mail från Johan Ström, vd:n på tidningsförlaget som gör PAPPA.

Det innehåller mycket goda nyheter.

Pappa skaffar barn

PAPPA har hittat barnen!

Pappa_#2_omslag

Ett otroligt bra beslut, som jag helhjärtat applåderar.

Johan Ström sa även, när jag ringde upp honom, att de kommer att fylla på med mer barn i hela tidningen, samt att de i nya numret till och med har ett så pass barn- och inte i första hand pappafokuserat inslag som ett babymatstest. (Jag har kollat. Det stämmer!)

Sedan vore det tjänstefel av mig att inte ha åsikter om ”Harley och son”.

HarleysonochHarleyson
Två generationer ofrivilliga mördare?

Men beslutet, attitydförändringen, är så rätt. Inte minst med tanke på att pappor fortfarande bara tar ut en fjärdedel av alla föräldradagar (2010 gjorde TCO bedömningen att det är 51 år kvar till jämställt uttag av föräldraförsäkringen).

Pappor som finns där är någonting vi behöver se mer av.

Så här kommer ett par till!

Tips_Kristina Stulken

Närmare 100% närvaro i den här mjuka pappans blick. På omslaget till FÖRÄLDRAR & barn. En genusneutral tidning, dessutom?

(Tack för tipset, Kristina Stulken.)

Tips Tina Persson

Pappa med barn i Värmlands Folkblad. Bra. Hade något kunnat göras ännu bättre? Vem är det som avlöser vem i bilden? Det är mamman som ”vinkar av” säger bildtexten. Hade något hänt om mamman och pappan bytt plats, inklusive pose, kroppsspråk, blick och keps inomhus?

Min storebror (för övrigt den bästa pappan jag sett) gjorde den här iakttagelsen: hade mamman följt med barnet ända ut i trapphuset för att vinka av pappa om det var han som skulle på träning? Hade det varit en lika stor grej som att mamma ska iväg?

Antagligen inte en rättvis sak att tänka, men bildens smått arrangerade look ger helt klart intrycket av att det som händer i den är lite av en happening.

(Tack, Tina Persson.)

Tips Vurdah

Välkomna till familjen Könsstereotyps hotellrum. Kvinnohalvan av släktet är upptagna med relationsskapande, omvårdnad, närhet, gos. Mansplanhalvan: tidningen, tv-spel, sig själva, omvärlden. Självständighet. (”Vidrig bild! Dottern vill läsa tidningen!” utbrast en person på min senaste föreläsning.)

Kan du tänka dig pappan hållande om sonen med näsan inborrad i hans hår? Kan du tänka dig mamman till synes 10% närvarande, läsande tidningen för dottern som ändå inte hör någonting eftersom hon spelar tv-spel med hörlurar (i dödskallepyjamas)?

Jag kan tänka mig det. Jag kan även tänka mig mamman tillsammans med sonen och pappan med dottern. What’s up with könssegregationen, Ica-banken/Scandic?

(Tack, Vurdah.)

Pappaskrik

Lite av en favorit. Gråtande bebis. Gallskrikande pappa. För snygg (naken?) mamma. Hund som inte ens den har fullt förtroende för att pappa grejar det här? Ja, det är nog hunden som pajar harmonin i den här bilden för mig. Om den bara kunde chilla lite skulle inte dess nervositet smitta av sig på min tolkning av pappans ansiktsuttryck.

Närå. Den är väl fin.

Men det här är min riktiga favoritpappabild:

kjoldag med far

Pappan Nils Pickert som märkte att sonen inte längre vågade ha på sig klänning utanför hemmet när de flyttat från Berlin till en mindre, mer ”traditionell” stad i södra Tyskland – och drog på sig en kjol av solidaritet.

Läs artikeln om dem på Gawker eller google-översätt originalartikeln i tyska, feministiska tidningen EMMA. Jag älskar pappans självklarhet (och självbelåtenhet) när han pratar om att ”bredda axlarna” för sin son, att det egentligen inte fanns något val och att hans son sedan instiftandet av en ”kjol- och klänningdag” även börjat måla naglarna.

”Han tycker att det ser fint ut på mina naglar också. Han ler bara när andra pojkar (det är nästan alltid pojkar) försöker göra narr av honom och säger: ‘Du vågar bara inte ha på dig kjolar och klänningar för att din pappa inte vågar heller.’ Så breda har hans axlar blivit nu. Allt tack vare pappa i en kjol.”

Allt prat om axelbredd känns lite som en nervös försäkran om att manligheten överlever även under de mest extrema förhållandena (i ”kvinnokläder”), men hans inställning och övertygelse – att hans son måste ha en förebild – får mig att stämma in i de två första orden av Gawkers rubrik: ”Årets pappa hjälper klänningbärande son att känna sig bekväm genom att ta på sig kjol själv.”

För mer på temat att låta barnen bestämma vilka gamla eller nya genusfack de vill eller inte vill bli inpressade i, läs mitt inlägg Ett päron till rektor firar tvåkönsnorm.

För mer inspirerande kjolsolidaritet, kolla in Facebook-sidan Kurd Men For Equality. Där har kurdiska män från hela världen sedan i torsdags laddat upp bilder av sig själva i klänningar, slöjor och scarfer efter att en iransk domstol dömt en man till ”förnedring” genom att frakta honom genom en stad iklädd plagg som traditionellt bärs av kurdiska kvinnor.

kurdmenforequality

”Att vara en kvinna är inte en förnedring eller ett straff.”

Snygg tagline. Och snygga män. Kolla in deras bildström. Jag kunde omöjligt välja en favvo. (*lyrisk genusfotograf*)

Tack för mig!

PS. Ni har väl inte missat att Södra Latin som första skolan i Sverige kompletterar sina omklädningsrum med ett könsneutralt? Jag är stolt över att föreläst där.