Dessa 5 seconds of fame kommer att KOSTA…
Stackars stackars pojke som inte kan tänka.
Nästa vecka kommer att bli ett rent helvete för lilla Tomas.

Så skriver signaturen Johan den 9 juni 13.38 i en kommentar till mitt blogginlägg Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?, ett dygn efter att Arlanda Express markadschef bett om ursäkt för de kritiserade bilderna och SVT Nyheter, Dagens media, med flera, skrivit om det.

Nu är mitt blogginlägg censurerat. Agenturen som företräder fotografen till bilderna av Louise Johansson i Arlanda Xpress, Spectacular studios, anlitade kort efter publiceringen juristen Staffan Teste (www.bildombudsmannen.se) och krävde ett skadestånd på 24 625 kronor samt att jag skulle ta bort bilderna och fotografens namn ur bloggen. Det här är historien om hur snyggt de har skött det, att de faktiskt fick rätt (men lite mindre pengar) och vad det innebär att ett företag inom mode- och reklambranschen lagligt kan tysta kritik av deras bilder från alla som inte har en egen papperstidning att trycka sina blogginlägg i.

Jag raderar Johans kommentar, men kopierar den för säkerhets skull. 20.11 samma kväll skriver Eric, som har samma IP-nummer som Johan:

”Denna så kallade artikel var för mig skrämmande. Att en person en kallar sig Genusfotograf, och sedan attakerar en välrenomerad duktig reklam och modefotograf är vansinnigt. Jag arbetar med reklam och mode.. Jag är en del av denna underbara industri och jag är en skapande kreativ person som älskar konst. Jag avskyr patetiska små individer som suger sig fast som parasiter och drar ner andra. VAD är en feminist.. VAD är en Genus fotograf.. Är det inte bättre och mänskligare att bara vara mänsklig.”

Eric får mothugg från signaturen intersektionalismus, som antyder att branschen han kallar underbar har en dålig människosyn och är ”i stora stycken skräp”. Han svarar:

”Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta svar!!! Stackars lilla flicka. Du låter som en löpande band feminist som inte kan stava till varken konst eller kreativitet. Utan bara vill spy galla och kräkas på hela världen. Du generaliserar och kommer med åsikter som speglar ditt egna dåliga självförtroende. Konst och kreativitet handlar INTE om vikt eller storlek. Inte heller om personlig självkänsla. Det handlar om tycke och smak min lilla älva. Öppna ögonen och njut av allt det vackra och sköna som alla dessa underbara konstnärer och artister skapar. Kärlek och sol /E”

Jag ser att Eric har angett en Hotmail-adress. Jag googlar på den. Eric/Johan visar sig vara Eric Legge, ägaren av mode- och eventproduktionsbolaget Spectacular studios. Plötsligt faller ett helt annat ljus på hatet som strömmat in från två olika IP-adresser det senaste dygnet. På Spectacular studios hemsida vet jag nämligen sen tidigare vilket namn man hittar: Stefan Jellheden. Fotografen till bilderna av Louise Johansson i Arlanda Xpress.

Plötsligt blir det tydligare varför ”Joakim Eriksson” skriver om Jellheden: ”Fotografen har visat att han gör betydligt bättre och mer genomtänkta bilder annars så jag gissar utan att veta något att budgetten var låg!” Och: ”Folk, vuxna och gammla och barn dricker vatten ur slangar och kranar varje dag runt om hela världen! Jag vill inte veta hur mycket annat sjukt ni kan framkalla i era huvuden…. Fyyyyyy………sök hjälp och gör något vettigt!”

(Du glömde djur.)

Och plötsligt är det ganska ironiskt att Johan/Eric Legge skriver: ”FYYYY vad fegt att ta bort inlägg från personer som är ärliga och motsätter sig Tomas Gunnarssons patetiska inlägg. Hoppas att du Tomas Gunnarsson är stolt över ditt agerande och fega beteende. STÅ för ditt inlägg och våga ta kritiken som folk ger dig. Detta bevisade bara vilken looser du är och att hela din *Genus grej* bara är en barnunges försök till att vara vuxen. Skrattar och går vidare bort från denna avgrund.” (Not. Den 9, 10 och 11 juni är han tillbaka, innan han byter namn till Johanna och skriver, bland annat, här istället. )

Den 10 juni får jag ett mail från Eric Legge. Titeln är ”Kontakt gällande Upphovsrätts brott”. Det inleds: ”Skriver till dig med tanke på ditt inlägg i din så kallade blogg om en av våra välrenomerade Reklam och mode fotografer Stefan Jellheden. Spectacular studios representerar Stefan Jellheden och det är vårt arbete att skydda och ta hand om alla eventuella rättliga åtgärder som kan komma upp.” Eric Legge skriver att de har ”informerat Bildombudsmannen Staffan Teste om mitt tilltag” och att de tänker ”driva detta vidare om brott mot upphovsrätts lagen”. ”Du kontaktade Stefan och frågade om du fick lägga ut bilderna (…) Stefan sa BESTÄMT Nej och påvisade att detta är inget han vill befatta sig med (…) Utöver detta är detta rent förtal och lögn hela ditt såkallade repotage rakt igenom.” Mailet avslutas: ”Alla eventuella vidare övertramp i detta kommer att kontrolleras och handläggas rättsligt. Alla eventuella kontakt försök tas som ett rent övergrepp och vi ser detta som ett hot.”

Jag visar mailet för en bekant som är polis. Han skrattar åt den sista formuleringen. Och jag undrar också. Menar de verkligen allvar? Mitt inlägg handlar inte om Stefan Jellheden. Det handlar om att kvinnor som regel, även när de är kamerablixtbelysta för sin kompetens, intervjuade i sin yrkesroll, ombeds busa, ömsa yrkesuniformen och tindra som latenta sexälvor mot kameran. Dessutom har jag inte använt Stefan Jellhedens bilder. Jag har tagit egna bilder av hans bilder i tidningen och man ser tydligt tidningens kanter, sidnummer, annonser, intervjutext och mittskåra. På en bild la jag in min tumme.

Exakt en timme efter att jag har fått mailet länkar Joakim Eriksson till en ny Facebook-grupp. Ett par timmar senare länkar Stina Stensson också till gruppen. Besynnerligt nog har hon och Joakim Eriksson identiska Hotmail-adresser.

Jag klickar på länken och kommer till en facebooksida som heter Genusfotografen (protestgrupp), vars header är min bild av Stefan Jellhedens bild av Louise Johansson i Arlanda Xpress. Kategorin är Hälsa/Skönhet. Beskrivningen ”Riktiga och normala fotografer”. För att illustrera poängen ”Joakim” gjorde tidigare har gruppen lagt upp ca 40 bilder på barn, vuxna och djur som dricker vatten ur slangar och kranar, varav alla är stulna och vissa till och med vattenmärkta. (Nu är de borttagna. Förhoppningsvis innan de tog kontakt med Bildombudsmannen!) Klickar man på gruppens Om-knapp får man deras programförklaring. ”Vi är ett antal fotografer som ifrågasätter dom extremt förvridna genusfrågorna som på sista tiden har kritiserat olika bilder.” De är kritiska till att ”personer som kallar sig Genusfotograf och tar betalt för att hålla kurser i sina sjuka fantasier”.

På protestgruppens vägg har Eric Legge postat ett uttalande:

”Eric Legge
”Tomas Gunnarsson aka ”Genusfotografen” är anmäld till Staffan Teste – Bildombudsmannen.
Hela hans blogginlägg / journalististiska inlägg är stöld och anmäld för Upphovsrätts brott. Vilket är enligt lag straffbart.
Efter som han så fint kallar sig journalist borde han ha bättre koll på vad man får göra och har laglig rätt till att göra.
Att ge sig själv stora titlar utan att kunna stå upp för dom och ha kunskap och arbetslivs erfarenhet av ämnet är för mig patetiskt.
Men det är väl oxå pgr av detta han sitter i sitt pojkrum och hackar på arbetande välrenomerade fotografer.
Avundsjukans fula ansikte har än en gång visat sig…
http://www.bildombudsmannen.se/

Min enda anmärkning är att Bildombudsmannen Staffan Teste är inte myndighet, utan en jurist. Att säga att du ska anmäla någon till en jurist är som att säga att du ska anmäla din middag till en pizzabagare.

Trots illviljan som offentligt kommer från mina motparters håll har jag lite dåligt samvete. Jag ringde Stefan Jellheden dagen innan publiceringen och frågade om det var okej att jag använde hans bilder som exempel. Jag förklarade sammanhanget, skillnaden på hur yrkeskvinnor och -män porträtteras på bild, och han sa javisst, så länge han fick kredd. Han lät snäll. Jag förtydligade att inlägget kommer att vara kritiskt. Då bad han mig ringa upp och några timmar. När jag ringde upp senare under dagen hade han tänkt och bestämt sig för att han inte ville medverka om inlägget är kritiskt. Han ville inte att det skulle dyka upp några negativa saker om man googlar hans namn.

Jag vet att upphosvrätten inte bara handlar om kredd, den ideella rätten, utan även om rätten att framställa sitt verk och få betalt för det. Samtidigt finns det något som heter citaträtt. Som inte gäller just foton. Tidningar publicerar ständigt faksimiler – men hur är det med foton av bilder i tidningar? Jag hittar inget rättsfall som liknar mitt potentiella, bara en HD-dom om tumnagelbilder, där ett företag dömdes för upphovsrättsintrång trots att fotografens bilder var frimärksstora inslag i en skärmdump. Jag tänker att det här måste gå. Hur ska man kunna kritisera och debattera innehållet i bilder om man inte kan visa dem? Jag tänker att det jag skriver om borde ligga i allmänhetens intresse och vara viktigare än en enskild fotografs googlefåfänga.

Den 21 juni får jag ett kuvert från Bildombudsmannen AB med min adress handskriven på. I kuvertet finns det en faktura på 24 625 kronor. Det saknar sista betalningsdatum, men betalningsvillkoret är 10 dagar och det står att ”klagomål gentemot faktura inom 8 dagar”.  Följebrevet till fakturan har ämnesraden ”Ang. otillåten examplarframställning/ tillgängliggörande av bild på hemsida, internet” och i det står det att jag utan Stefan Jellhedens tillstånd kopierat och lagt ut bilderna på min hemsida. Ett tillgängliggörande som strider mot andra paragrafen i upphovsrättslagen och eftersom jag inte fick hans tillstånd är agerandet även oaktsamt (54:e paragrafen i upphovsrättslagen) och därför ska skälig ersättning samt skadestånd utgå. Det står att det gäller 9 bilder. Men bildserien i Louise Johansson-artikeln består av 6 bilder. Jag inser att han även räknar mina skärmdumpar från SVT.se och Dagensmedia.se där de skrivit om hur Louise Johansson ångrar de bevingade bilderna. Men vilken är den nionde bilden? Det fattar jag aldrig. Skitsamma. Här kommer det som jag letade efter innan publiceringen: ”Din artikel kan uppfattas som kritisk granskning vilket är vällovligt i tryckt form, men just sedan 2009 inte längre tillåtet för att använda sig av andras bilder på Internet, se bl.a. hovrättsdom, hovrätten för Skåne och Blekinge dom FT 2090-08”.

Jag ställer in min semester och pratar med juridikexperter. Min gamla lärare i upphovsrätt på journalisthögskolan. Författaren till boken om upphovsrätt som vi hade på journalisthögskolan. (Läraren: ”Typiskt journalister! Kunde du inte bara ha lånat boken?!”) En juridikexpert som vill vara anonym är bekant med domen som Staffan Teste hänvisar till och upplyser mig om vem som drev igenom den.

Bildombudsmannen.

Jag mailar registratorn på Hovrätten över Skåne och Blekinge och får genast ut domen som .pdf. (Det kan du också göra. Det är bara att maila.) Fallet har varit uppe både i Tingsrätten och Hovrätten, och det handlar om ett kreditföretag som stämde en studentförening för att de använt en faksimil av deras annons i en kritisk artikel om företaget i studenttidningen. Och mycket riktigt. För de två gånger de publicerat annonsen i tryckt form blev de friade. För den gången de gjorde det på sin hemsida blev de fällda. Ett klantigt beslut, enligt min hemliga rådgivare, eftersom domstolen med rättspraxis spikade lagändringen som innebär att offentliggjorda konstverk får återges ”i anslutning till texten i en kritisk framställning, dock inte i digital form” (23:e paragrafen punkt 2).

Lunds Universitets Studentkårer fick betala ett skadestånd på 1500 kr. Jag har inte samma tur. Juristen som jag får tag på ett par dagar innan fakturans bestridningsdeadline lyckas förhandla ner 24 625 kr till 15 000 kr. Jag får en deadline satt till måndag 9 juli då pengarna ska vara inne och bilderna (skadan) borttagna. Fredag den 6 juli lånar jag 15 000 kronor av min rikare jämställdhetskollega Pernilla Alexandersson och sätter in dem på Bildombudsmannens konto.

Nästa morgon ser jag att jag fått ett mail från Bildombudsmannen Staffan Teste som är skickat 00.51. I det säger han att jag har gjort ett nytt intrång i och med att bilderna fortfarande ligger uppe. Jag blir kallsvettig, ringer upp min jurist och får förklarat (vilket han nog har förklarat tidigare) att avtalet är uppfyllt när betalningen har kommit in, inte vid deadline som står på fakturan. ”Vill du ta bort dem annars får vi börja från början”, skriver Staffan. Men han är sjysst. Jag får till måndag på mig ändå. Jag frågar vad han menar med raden ”bilderna syns fortfarande på din sida och via länkar som hänvisar till din databas och facebook”. Jag har inte lagt upp några bilder på Facebook, och min profil är dold för offentligheten. ”En länk ledde till facebook med bilderna”, skriver Staffan Teste. ”Vems facebook förstod jag aldrig. Är det din facebooksida är det inte heller OK. Du har väl tagit bort bilderna från ev facebooksida?” Jag får mig dagens enda asgarv. Staffan Teste måste ha varit inne på protestgruppen Genusfotografens sida och trott att den varit mitt verk. (Den nionde bilden?)

01.41 samma natt har Spectacular studios mailat. ”Vi vill att du OMGÅENDE tar ner bilder du stulit av Stefan Jellheden!!! Givetvis kommer att följa upp detta och hålla en öppen diskution med Staffan Teste för vidare anspråk om detta inte sköts.”

01.42, en minut efter att Eric Legge skickat mailet, har han varit inne på protestgruppen Genusfotografens vägg igen och skrivit.

”Eric Legge
För er kännedom gällande den så kallade ”Genusfotografen” och hans skevt sexuella bild av fotograf Stefan Jellhedens bildserie i Arlanda Express för Travel media publications

Tomas Gunnarsson / Genusfotografen
Har blivit anmäld av Staffan Teste via oss som är hans agentur och har betalat ut skadestånd för detta påhopp och missbruk av bildmaterialet”

Detta glädjer protestgruppen som när den vaknar 10.37 nästa morgon sträcker på sig och tjoar:

”Ihaaaaaa! Goooooooood! Han måste fälla ut landningsställen och hålla sig till genusfrågor på rätt sätt och rätt nivå! Jag och många med mig tycker att genusfrågor är viktiga men våra fantasier är inte riktigt lika sjuka som Genusfotografens!”

Det glädjer mig att genusfrågor plötsligt har blivit viktiga för gruppen under månaden som gått. Men det känns för jävligt när jag strax före midnatt på söndagen censurerar mitt blogginlägg genom att lägga in röda rektanglar över Stefan Jellhedens bitar av mina bilder. Men en bra sak händer under helgen. Jag får kontakt med en journalist som är vän med Eric Legge på Facebook. Hon skickar mig det slutgiltiga beviset på att det här Aldrig handlat om upphovsrätten för honom. Så här skriver han på sin vägg:

Det här har handlat om att förminska och tysta kritik. Ingenting annat. Eric Legge jobbar inom den underbara reklam- och modebranschen, och han hatar när den får kritik. Artikeln han länkar till beskriver hur Lotta Lundgren kritiserade agenturen Sundqvists annonsbild i tidningen Gourmet föreställande en kvinna som invirad i en handduk sitter på en badkarskant och pratar i telefon samtidigt som hon rostar bröd till texten: ”Dags för en vassare kniv i lådan?”. Hon råsågade kampanjen på Sundqvists facebooksida. Agenturen pudlade omedelbart. Och nu ser jag vem som har skrivit inlägget efter Lotta Lundgrens på sidan:

”Eric Legge
Sen kan man ju TOLKA allt som man vill.. Reklam är REKLAM, något som båda kan vara roligt och lustigt och lite knäppt.. BÅDE på barns,djurs män och kvinnors bekostnad… Efter 30 år i branchen vågar även JAG ha en åsikt. Humor är människans sista frontlinje mot dom negativa trkiga negativa pessimisterna. Skrattar och går vidare…Bhaaa.”

Alla har rätt till sin åsikt. Alla har rätt att hata, skratta och gå vidare bort från avgrunden. Men yttrandefriheten är vi väldigt måna om i Sverige. Att använda lagar för att utöva makt mot någon som har andra åsikter än du, är inte okej. Lagar som inte hänger med (mer än hälften av all klockren kulturkritik jag läser är publicerad exklusivt för webben) och som egentligen är till för något annat (riktiga brott), men som gör det möjligt för företag som inte har nerverna för kritisk granskning att ropa ”stöld!” och få kritiken utsuddad (och kritikern ekonomiskt skadad). Kritik är inte censur, Eric Legge. Det är någonting positivt. En chans till utveckling. Censur är censur.

Bildkritik utan bilder funkar bara inte. Syns inte. Finns inte. Att prata om hur bilders innehåll påverkar oss utan att visa dem vore lika svängigt som höra någon beskriva en låt med ord (i realtid). En person hade delat mitt inlägg om jag bara hade beskrivit bilderna, och det hade varit jag.

”Ditt ombud har väl förklarat att om du gjort det här i tryckt form hade det varit OK, men med lagändringen 2009 är det inte tillåtet med att använda bilder i kritiska sammanhang på Internet”, skriver Bildombudsmannen.

Tja, om någon vill trycka mina blogginlägg och göra dem analoga så är det bara att höra av sig. Men folk delar inte tidningar som om de vore länkar. Det mest effektiva sättet att, som jag försöker göra, sprida medvetenhet om hur stereotyper begränsar vår fantasi och normer och ideal sinkar oss, är så här. Jag kommer inte att ha råd att fortsätta med den granskande sidan av mitt jobb om jag måste betala ut ett stipendium i sexistiskt foto varje gång jag kritiserat en bild som jag inte tagit själv.

Jag kanske borde ha sagt: ses i rätten. Gör mig till en genusmartyr då, gör det. Det var lite frestande, men samtidigt har jag ingen som helst aning om vad domstolskonstnader brukar ligga på (och en av mina rådgivare bedömde min chans att vinna till fem procent). Någon av er därute som är mer insatta och erfarna av internetjuridik och upphovsrätt vs. yttrandefrihet får hemskt gärna upplysa mig om det är något jag har missat. Till exempel så fick Bildombudsmannen mig att radera Stefan Jellhedens namn ur blogginlägget, men det har förstått i efterhand att de inte hade rätt att kräva. (Misstankarna om det smög sig på när Staffan Teste skrev ”ditt ombud sa också att du skulle ta bort fotografens namn från din blogg” och ”ta helst också bort fotografens namn.”)

Lyft ännu hellre en debatt om det här. Är det verkligen så att alla bloggar, nyhetstidningar och ideella föreningar som just nu gör som jag har gjort begår brott mot upphovsrättslagen och i teorin kan bli tagna för det? Är det bara för att jag är ett lätt byte som det här har hänt mig (och inte, förslagsvis, Dagens media eller SVT)? Jag är tacksam för andras synpunkter. Vi måste veta vad som gäller.

Genusombudsmannen