Och vinnaren är…
För att ”… allt är så vidrigt! Men sexualisering av barn slår allt.”/Annelie
För att ”deras vidriga pedofil-bilder är så utstuderat avskyvärda att de är oslagbara.” /Magnus 50-årig gubbe
För att ”Reklamen normaliserar barnporr, och vad händer då med människors inställning till det? Jo, den blir mer accepterande.” /Maria
För att ”Det är inte bara den sjuka objektifieringen, utan att de gör det på ett sätt som gör att det känns som att man kollar på bilder av minderåriga traffickingoffer.” /Jen
För ”… känslan fotona ger mig av ’barnpornografiska bilder tagna i hemmiljö’.” /Gunilla
För att ”det var som att titta på en pedofils privata samling. Sjukt äckligt.” /P-O
Årets sexist 2013
är
American Apparel

Foto: Emma Svensson, Rockfotoemma Fotoassistent: Pauline Suzor
Makeup och hår: Sara Floby och Zhala Chalak
GRATTIS, AMERICAN APPAREL! Ni fick 35 procent – nästan 10 000 röster – av de 27 901 röster som kommit in under veckan.
[poll id=”3″]
Det här är nästa steg: Imorgon på måndag mellan 16.00 och 17.00 besöker jag American Apparels butik på Götgatan 36 i Stockholm. Och givetvis kommer jag att se ut som på bilden ovan.
Jag kommer att läsa upp American Apparels nomineringar. Sedan kommer jag att överlämna PRISET. (Ni som vill får hjärtligt gärna haka på!)
Vad som händer sedan är hemligt. Men det här tar inte slut imorgon. Så mycket kan jag teasa om.
Tack alla underbara, otroliga antisexister som röstade.
Älskar er!
Uppdatering: Hade tänkt dela ut priset idag, men helt rätteligen så har flera påpekat att butikspersonalen inte förtjänar att vara i fokus. Jag träffade chefen på American Apparel på Götgatan i torsdags, och han är högst i Sverige. Men eftersom han tydligen är i London över helgen så får det bli prisutdelning på måndag i stället.
PS. Röstningen stängdes i förtid, under torsdag natt. Någon försökte rösta upp TT Nyhetsbyrån till förstaplatsen. Den/det hann få upp TT från 5:e plats till 2:a plats innan jag lyckades stoppa det. Ett par tusen av TT:s röster ska egentligen räknas bort, men jag får räkna på det senare.
Vem blir Årets sexist 2013?
2013 var sexism en nyhet.
Vi såg mönstret upprepas gång på gång: Ett klädföretag, en vit välbärgad manlig krögare eller ett danskt monster väljer att marknadsföra sig med hjälp av grov sexism.
Bilderna orsakar en skitstorm i sociala medier. Gammelmedia beskriver skitstormen. Sedan får företaget, krögaren eller monstret i flera intervjuer förklara för oss att sexismen är Konst – och vi som blev kränkta av den är osofistikerade, överkänsliga och ocoola censurivrare. (Men här då. Ta en pudel! *sexisten presenterar en halvhjärtad och hulkande ursäkt till pudel*)
Det här fenomenet ska vi skära lite närmare i. Jag ska ta er på en tur genom sexismens blodomlopp och tillsammans ska vi studera, punktera och recensera sex sjuka verk, för att kunna utse…
Årets sexist 2013
Fem av kandidaterna har redan gått igenom cykeln jag beskrev ovan. Den sjätte har all potential i världen att göra det. (Det är den värsta av alla över tusen bilder jag fick in 2013 – det är ett mysterium hur inte fler kan ha sett den och få panik, där den ligger fullt synlig för vem som helst och har gjort det åtminstone sedan början av juni.)
Vinnaren kommer att få ett litet pris jag gjorde under min julledighet.
Det går att dricka ur bröstvårtan och den går att diska.
Jag kommer att dela ut guldtuttmuggen personligen.
Men bara om jag har får in över 1000 röster! (Annars säljer jag den i ett gathörn.)
Du kan rösta tills 20.00 på fredag. Och det gör du genom att kryssa i Din favoritsexist i röstningsformuläret i botten av inlägget. Bidra också gärna med din motivering i kommentarsfältet.
Vilken bild bär enligt dig på skadligast genusbagage? Vilken bild gav dig mest magknip på grund av flest beröringspunkter med reell diskriminering? Vems pudel var sämst?
Och de nominerade är…
Per Lydmar
för kvinnan på Strandvägen 1
Utan kalorier orkar du inte stå på barrikaderna.
Det är andemeningen av Naomi Wolfs feministiska 90-talsbestseller The Beauty Myth: How Images of Beauty Are Used Against Women. I en tid då kvinnan tycks ha mer makt, karriärvägar och mänskliga rättigheter än någonsin tidigare går patriarkatets sista väg till social kontroll över henne via magen. Skapa ett skönhetsideal som får henne att förminska sig själv, sitt psyke, sin existens. Få henne att rikta all förändringsvilja mot sin egen friska kropp istället för mot sin sjuka omvärld.
Ur det perspektivet är bakgrundsbilden som krögaren Per Lydmar valde till hemsidan för sin nya lyxkrog ytterst patriarkatsmart. En kvinna med en slöja i ansiktet. Ett bröst som vägrar hålla sig i klänningen. Revben som trycker mot skinnet och klippor som trycker mot skinkorna. Och ingen mat så långt ögat kan nå.
Som kvinna ska du inte vara hungrig. Varken på sex, mat eller kunskap, eller att på andra sätt att leva och expandera i världen. Du ska finnas till för att föda en aptit – inte ha en egen.
Idealkvinnan sitter varken vid middagsbordet eller står på barrikaderna. Hon sitter ute på klipporna i skärgården och smuttar saltvattensvind filtrerad genom en slöja (och kräks upp det i havsskummet när du tittar bort).
Per Lydmars försvar:
”Jag har intresserat mig för konst och visat det i offentliga miljöer sedan mitten av 90-talet. Mycket har varit betydligt värre bilder än detta.
… Om någon tror att jag har den här bilden för att sälja mer potatis så tror jag inte att man känner mig så väl. Jag har haft Ku Klux Klan-bilder i min gamla lobby.”
Verkligen?
Du tror inte att det skulle bli några reaktioner alls om din hemsida såg ut så här?
Per Lydmar förklarade att bilden var ett av fyra beställningsverk han fått av fotografen Oskar Christophersen, som han gett fria händer.
Efter att först ha sagt ”jag har aldrig censurerat vår konst och kommer inte att göra det nu heller” gjorde Lydmar sedan exakt just det och ersatte kvinnan på Strandvägen 1 med en näst intill riktig pudel:
Lydmars oskyldiga bullterrier Billy. Foto: Per Lydmar
Jaha. Men vad gick fel då? Varför fattade inte folk att den här bilden skulle föreställa konst?
Tips från genuscoachen: Använd inte en modell med kroppstypen som förekommer i 95 procent av alla kommersiella bilder men som bara 5 procent av verklighetens kvinnor har. Det får folk att associera till kvinnovarufierande reklam och den vampyrisk-bulimiska modeindustrin snarare än konst.
I artikeln Fashion Models as Ideal Embodiments of Normative Identity beskriver sociologen Patrícia Soley-Beltran hur Modellen genom konstant upprepning i bildvärlden arbetats in som en symbol fylld med budskap (bland annat om genus, men också om klass, etnicitet, sexualitet, glamour och konsumption) snarare än att faktiskt betyda ”en människa”.
Modellen är norm i bilderna som omringar oss. Och en effekt av att förkroppsliga en norm är att man blir osynlig. Vi tänker sällan på hur stört fotomodeller egentligen poserar förrän de hamnar i sammanhang där de sticker ut. (Som på en hemsida där man förväntar sig att få se en bild av en söt, smördreglande potatis, men möts av en bild av Döden.)
Ett bra exempel på det här är den spanska konstnären Yolanda Dominguez projekt Poses:
Foto: Yolanda Dominguez. Se hennes konstprojekt Poses i sitt rätta rörliga format.
En man hade nog sett väldigt skum ut på klipporna i Strandvägen 1-bilden – men min poäng är att det hade räckt med att sätta dit en kvinna med vilket annat slags kropp som helst än den vita, magra, överklassmarkerade, feminina, 180 cm långa och 18 år unga kroppen utan synliga funktionsnedsättningar för att bilden skulle se helt absurd ut.
Och då hade det förmodligen känts mer som konst än vad det gjorde nu.
Skulle kanske guldtuttmuggen kunna bli en fin ny bakgrundsbild till Per Lydmars hemsida?
TT Nyhetsbyrån
för Bröstväggen
När jag först hörde talas om att det skulle finnas en ny ”bröstvägg” på Sveriges största nyhetsbyrå TT föreställde jag mig något i stil med det här:
Medarbetare på TT vilse i det nya kontorslandskapet.
Den verkliga bröstväggen visade sig dock inte vara riktigt lika lättfördömd som den ovan hade varit.
Ett kollage föreställande sex av popstjärnan Nicki Minajs ansikten och 15 par av hennes bröst.
Bröstväggen klöv vår socialmediala svärmhjärna itu. Vissa uppfattade bara Nicki Minaj i en bikinibehå eller blev rent av provocerade av blotta tanken på att Nicki Minaj ens skulle gå att reducera till ett objekt.
Andra tittade hypnotiserat på väggen, studerade detaljer som att Nicki Minajs huvud ibland försvinner i mönstret men aldrig brösten, och kunde inte urskilja ett subjekt.
Och TT:s vd Jonas Eriksson valde den här hållningen:
”Bilder berör oss på olika sätt. Vi har också bilder på ett hus som är sönderbombat men det är en del av vår vardag. Vi kan inte ta bort en bild bara för att en eller två medarbetare blir upprörda och tycker att den är hemsk.”
Sönderbombade hus. Ku Klux Klan…. Intressant att männen som försvarar de här bilderna associerar till andra brott mot mänskliga rättigheter, ändå.
Men okej. Vad tycker Genusfotografen då?
Tja, det första jag la märke till när jag såg bilden var inte brösten.
Nervsammanbrottet, skulle jag kanske döpa den här bilden. Eller Nicki Minaj överfallen av fyllekåt jättespindel skildrat ur spindelns ögon.
Jag kan hålla med Mattias Irving om att Nicki Minaj ser ganska splittrad ut. Både av mönstret och av sitt psyke. Handen på struphuvudet som om hon kvävs. Skräckslagen blick. En klassisk, glamourös rädd men kåt–pose, fast med ovanligt lite kåt i. Det är ovanligt lite Nicki Minaj i bilden överhuvudtaget, tycker jag. Konstnären som TT specialbeställde det här kollaget av hade lätt kunnat hitta många bilder där hennes personlighet lyser igenom mycket starkare.
Jag säger inte att den här bilden skulle göra sig bättre som fototapet på en arbetsplats, men visst syns det vem hon är till och med när hon gör den uttjatade porrinfluerade posen ”barbaradockan”?
Här ser i alla fall jag ett aktivt, kaxigt, tänkande och eventuellt ironiskt subjekt.
Sedan måste jag också hålla med Mattias Irving om att ja, att få sin kropp fragmenterad, beskuren och uppstyckad i frikopplade sexladdade kroppsdelar istället för att bli skildrad som en hel, sammansatt människa är något som mycket oftare drabbar kvinnor än män i bilder.
I artikeln Significant Bits and Pieces: Learning from Fashion Magazines about Violence against Women (pdf) beskriver juridikprofessorn Cheryl B. Preston det här som ett av flera exempel på hur kvinnor utsätts för ett ”fotografiskt våld” genom att få sin mänsklighet trivialiserad på bild:
”Ett överraskande antal kvinnor i annonser är avskurna någonstans tvärs över ansiktet. … Otaliga annonser utelämnar kvinnors ögon och andra signaler om deras person.
Brösten är ofta i fokus, men även när sexuella delar inte betonas är utbytbara ben, partiella ryggar och andra kroppssdelar spridda bland flera ramar ett sätt kvinnan förnekas kroppslig integritet.”
Två exempel på det, och på hur obemärkt det passerar.
Från hemsidan till en liten duschtillverkare i Skogås, Stockholm:
Var är männen? (Och duscharna?) Foto: Invitrea
Och den här Playstation Vita-annonsen, som jag visat förut:
Nu inklusive parodi. Bild: Sony
Så… Jag kan se flera skäl till att någon skulle må dåligt av den här bilden, utöver att Nicki Minajs bröst är överrepresenterade i förhållande till hennes ansikte. Men vad spelar det för roll vad jag tycker?
Flera på medarbetare på TT ogillade tapeten starkt. Och cheferna på TT valde att inte lyssna.
Det kostade dem en reporter.
Angelica Karlsson jobbar nu på Aftonbladet istället.
En guldtuttmugg till cheferna på TT, som de kan turas om att ha på skrivbordet, som en påminnelse om det ibland kan vara bra att svälja sin stolthet och måla över en jävla tapet?
Anders Vendel
för Vendels matrum
Fyra kvinnor och en man i ett restaurangkök. Kvinnorna har på sig kockjackor och kockmössor, och till det stringtrosor, höfthållare och nylonstrumpor. En av dem filar naglarna, en annan snubblar och tappar ut en skål med frukter och nästan sina bröst. Övervakar dem gör en manlig kock som daskar en purjolök i handflatan.
Budskap: Kvinnor är inte bara ointelligent liv, de sprider e-colibakterier i våra restaurangkök också.
En djupare genusanalys än så förtjänar inte den här bilden, som tv-kocken Anders Vendel la upp på sin offentliga Facebook-profil med kommentaren ”Vi öppnar igen den 21 aug!” innan han satte sig och väntade in antisexismens vakthundar – hej Supersnippan, hej Kvinnohat, Hej Blekk, hej 33 anledningar, hej Reklamera, hej Allt är möjligt – med armen djupt inkörd i syltburken och medias sirener vinande om öronen.
”Man får väl säga att det är modern konst. Lite oväntat, vilket maten kanske också är. Så jag tycker att det finns en röd tråd.”
Minst sagt.
Vad är det med vita rika manliga krögare och sexism? Jag menar, det är uppenbart att Anders Vendel såg mediauppståndelsen kring Strandvägen 1 och bestämde sig för att han också ville sätta sin restaurang på den sexistiska restaurangkartan. Men kan det finnas någon särskild anledning till att det är just kockar som serverar oss den grövsta sexismen?
Jag tänker mig att det kan bero på att jämställdheten i krog- och restaurangbranschen är helt åt helvete.
Om man räknar det totala antalet kockar i landet (alla slags befattningar: kock, kallskänka, köksmästare, kökschef och cateringkock) är 53 procent kvinnor och 47 procent män. Men på elitnivån, inom fingastromin, är det näst intill bara män bakom förklädena. En enda kvinna har någonsin vunnit tävlingen Årets kock (Kristina Petterson, 1988). Bland de högst rankade restaurangerna i White Guide – som rangordnar Sveriges finaste restauranger – är det tre som har kvinnliga köksmästare.
Och hur många kvinnliga kockar gissar du att Svenska Kocklandslaget 2013 bestod av?
Och vad tenderar att hända i slutna rum där det nästan bara finns män och grabbigheten får jäsa och jäsa?
Läser man artikeln ovan från Allt om Stockholm får man en ledtråd om att Anders Vendel kanske inte direkt är en lone röv, utan att det snarare kan handla om att han rör sig i en grovt sexistisk kultur.
”Det är sexistiskt – o, ja. Jag har tusentals exempel på den här väldigt sexistiska jargongen. Jag har hört det diskuteras allt från spermakonsistens till vilka i servisen som har snyggast bröst. Det är sånt som man tvingas höra varje dag … Säger man ifrån får man höra att man är pryd.”
Kvinnlig kock, 28 år
”Även om man har en kollegial relation så vill man inte bli nypt i häcken på jobbet. Eller att bli snärtad i arslet och bli bemött med ’lilla gumman’-attityden. Sedan vid en konflikt så ligger man i underläge för att det har cementerats att man är just i underläge.”
Kvinnlig kock, 36 år
RevirmarkeringsPISS från män som inte fått sin dominans ordentligt utmanad förut? (Notera att kvinnorna i Vendels annons faktiskt ska föreställa kockar.)
Men han pissar inte bara på sina kvinnliga kock-kollegor. Urinet strilar även ner på andra kvinnor i restaurangbranschen, som har lägre och mindre stabila positioner.
SJU av tio – 66 procent – av drygt 300 kvinnor i Stockholm och Göteborg som jobbar eller har jobbat i restaurangbranschen, svarade ja på frågan i SvD:s enkät om någon betett sig obehagligt på ett sexuellt sätt eller om de upplevt ovälkommen beröring eller varit med om övergrepp under arbetstid.
”Som servitris är man som allmän egendom, som alla vill ha en del av. … Flirtande är helt normalt, det är vardag. ’Oskyldig’ beröring är också helt normalt.”
Jeanette Superti, 33 år
”När hovmästaren gick förbi mig tog han tag i mina höfter och tryckte min rumpa mot sitt kön. Han kunde också fälla kommentarer som ’Vad bra du är på att suga’ när jag dammsög restaurangen.”
Katarina Anderson, 20 år
”Att flirta hejdlöst, vara närgången och ha en vulgär jargong har alltid existerat i restaurangvärldens kulisser. … de kockar som inte fixar det går oftast vidare till en annan bransch.”
Servitris, 27 år
Fatta att Anders Vendel är en arbetsgivare.
”När vi gjorde installationen på vår restaurang var det ingen som reagerade. Det var först nu när jag lade ut bilden på min privata Facebook-sida som reaktionerna kom, och det har spridits överallt.
Några tror att det är bilder på mig och min personal, men så är inte fallet.”
Anders Vendel till Aftonbladet
Heh. Skitkul.
Jag hoppas verkligen att det bara var en lögnaktig efterhandskonstruktion att bilderna faktiskt hängde (hänger?) inne på hans restaurang. För hans anställdas skull.
I hur många branscher har majoriteten av alla kvinnor varit med om sexuella trakasserier?
Parodi från Dagens Svenskbladet: Rövskägg ska sälja Vendels mat
Ja, ungefär så smakfull tycker jag att Anders Vendel är. Och då gör rövskägget ovan ändå inte på långa vägar smaklösheten och olämpligheten i hans ”moderna konst” rättvisa ur ett diskrimineringsperspektiv.
Men kan det möjligtvis finnas ännu osmakligare sexister?
Vi har bara kommit halvvägs, hörru.
Thomas Blachman
för Blachman
Danmark, 2013:
Oj. Fel bild.
Den här föreställer visst hur ledningen på ett sovjetiskt koncentrationsläger väljer ut sexslavar bland arresterade familjemedlemmar till ”fiender av folket”.
Här har vi rätt bild:
Här i Sverige har vi just rasat mot Belinda Olssons SVT-sända Fittstim – min kamp, där hon utforskade dagens feminism utifrån klassiska antifeministiska frågeställningar som Har feminismen spårat ur? och Har feminismen kuvat männen?
Men har ni glömt vad som hände i dansk public service-tv för mindre än ett år sedan?
En man med exakt samma oro (över feminismens framgångar) fick göra ett program där han tillsammans med andra kostymklädda män satt i en svart, klaustrofobisk, strippklubbsliknande studio och diskuterade en följd nakna, tigande kvinnors kroppar.
”Vi är på väg mot ett kuklöst samhälle”, sa seriens huvudperson – jazzmusikern och X Factor-domaren Thomas Blachman – gestikulerande kastrationsängsligt mot en av kvinnorna. ”Vi har ett visionslöst samhälle eftersom männen har blivit mer kvinnliga än kvinnorna själva.”
Men istället för att göra ett program där han och andra kulturmän sitter och försöker pussla ihop en naken mans utrotningshotade kropp – eftersom det är maskuliniteten som är upplösningstillstånd – gjorde han alltså ett program där han och hans polare satt och sa saker som:
Hur logiskt kändes det, egentligen?
Tja, själv motiverade Blachman både programmets utformning och existensberättigande med de här inledande orden:
”Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord.”
För det första: NEJ. Jag är ganska säker på att kvinnokroppen törstar efter att SLIPPA höra mäns ord, att ständigt bli bedömd av män, att slippa män som tar sig rätten till kvinnors kroppar – fysiskt eller verbalt.
För det andra: FAIL. För det är ändå inte vad Blachman lyckades illustrera. Vad han snarare lyckades illustrera är hur det manliga egot törstar efter en ordning där kvinnan är ett passivt objekt vars främsta uppgift är att behaga, bekräfta och framhäva mannen.
För att citera geniet Virginia Woolf, ur hennes essäsamling Ett eget rum (1929):
”Kvinnorna har genom seklerna tjänat som speglar med den förtrollande och förtjusande förmågan att att återge mannens bild i två gånger naturlig storlek. …
Det är därför som både Napoleon och Mussolini så eftertryckligt betonar kvinnornas underlägsenhet, för om de inte vore underlägsna, skulle de upphöra att förstora.”
Och för att illustrera hennes poäng med ett av alla tusen patetiskt uppenbara exempel på hur kvinnor reducerats till mansförstorande speglar i konsthistorien:
Har feministnymferna gått för långt? Har feministnymferna kuvat satyren?
Vi reagerade väldigt starkt på Blachman. Och med vi menar jag både Sverige och Danmark. (Bilden av att Danmark skulle ha tagit Blachman med en frisinnad axelryckning är falsk.) Men särskilt starkt reagerade vi ändå här i Sverige. Och jag har en teori om varför.
Var hade vi nyligen sett en svart studio i tv? Det dunkla bakgrundsvakuumet. Det starka, gula förhörslampeljuset och en succession av kvinnor som tog plats i det. Ljudet av mäns ord, riktade mot deras kroppar. Lästa av dem själva.
”En dag kommer jag personligen att skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan.”
Maria Sveland, författare
”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”
Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet
”Det är nu vi ska mötas och ha sex. Jag kommer vänta på dig utanför tv-huset. Säger du nej så väntar kroppsstyckning, sen ska jag hänga upp alla delar i köttkrokar. Efter det kommer jag steka dina bröst i smör. Mm, det ska bli gott.”
Jenny Alversjö, nyhetsuppläsare i TV4
(Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord.)
I Uppdrag gransknings program Män som näthatar kvinnor (sänt i februari 2013) fick vi se hur hotade, nakna och värdelösa vissa män känner sig av att se kvinnor ta plats i offentligheten. Två månader senare svarade dansk tv med en scenuppsättning av det samhälle dessa våldtäktshotande och dödshotande män har visioner om.
Ett samhälle där kvinnor håller käften och är vackra. En värld där kvinnans rörelseutrymme är begränsat till en piedestal. Utan utsikter. Bara svart och mannens röst. (”Din kropp är din värld, och den beskriver jag. Ta det lugnt, så länge du håller måttet i mina ögon kommer du inte att falla.”)
Thomas Blachman är orolig för att män har blivit kvinnor. Lösning: Att visa alla vem som verkligen är kvinnan. Att pränta in i våra näthinnor så att vi inte glömmer, vem som är kuklös och därför bör förbli maktlös. (”Hur fungerar den där fittan för dig?” /Blachman till en naken kvinna i första avsnittet av Blachman.) Hans dolda ideologiska agenda är exakt densamma som patriarkatet har praktiserat genom hela konsthistorien: Att visuellt smälta samman den biologiska kvinnokroppen med den feminiserande situationen att vara betraktad och bedömd – ett tystat objekt.
Och på samma sätt hoppas männen som författar mejl med könsord fulla av knivar till offentliga kvinnor att understrykandet och attackerandet av deras kön ska rista in en påminnelse i deras huvuden om att deras kroppar betyder underordning.
Två olika sorters maktdemonstrationer – ett visuellt och ett verbalt övervåld – som i grunden handlar om samma sak.
Att slå vakt om kvinnor som mäns förstorande speglar.
”Den kolossala människan”
(Det är okej att skratta högt, men gör det tyst.
Annars måste han kanske göra ett till tv-program.)
Tycker du att den här mannen verkar behöva en betryggande guldtuttmugg att snutta på? I så fall: vote Blachman.
American Apparel
för Unisexskjortan
Ingen Årets sexist-lista vore komplett utan American Apparel. Ett av jordens mest sexistiska företag, men som vi – trots att de haft butiker i Sverige sedan 2007 – inte har haft en sund, massiv allergisk reaktion mot förrän nu.
Jag talar givetvis om Unisexskjortan. Det påstått könsneutrala flanellplagget som förvandlar män till kattungar som råkat dricka en kapsyl hästbedövning (eller mördat någon) och får kvinnor att näcka och svinga hästpoloklubbor.
Den feministiska retromodebloggaren Emelie Eriksson ska definitivt ha pris för Årets genusfynd. Hennes desperata jakt efter bilder av unisexskjortan på en kvinnlig kropp där kvinnan faktiskt har på sig byxor till skjortan var lika underhållande som pedagogisk.
Och skjortan i sig är den perfekta neutrala mätstickan för att visa hur asymmetriskt den sexualiserande blicken drabbar män och kvinnor i kommersiella bilder.
Jämställdhetsskjortan!
Men American Apparel är som sagt en extrem.
Har du reflekterat vilket utskott av icke-visuellt kvinnoförtryck som unisexbilderna påminner om och kanske medvetet anspelar på?
Det hade inte jag heller, förrän jag stod och föreläste för Stockholms Prostitutionsenhet – en mottagning för människor som sålt sex, skadar sig med sex eller utsatts för trafficking – – och bilderna ovan var det jag skulle klicka fram härnäst i bildspelet.
Att hon befinner sig i en tom, omöblerad lägenhet eller villa med fina gardiner (förmodligen inte hennes). Att hon leker med en hästpoloklubba (överklassport; förmodligen inte hennes). Det medvetet amatörmässiga estetiken – ingen ljussättning, blixtljuset rakt på – för att öka känslan av verklighet; känslan av att hon verkligen är din.
Nu när jag tänker efter. Ser det ens ut som att det är hennes skjorta?
Du är en sexköpare.
Vems blick skulle annars den här bilden tillhöra, om vi översatte den till verkligheten? Rummet saknar inte bara inredning som tyder på att det är till för att bo i, det saknas också värme och närhet. Det känns inte som en bild du skulle ta om du var hennes kåta, kära flickvän (eller pojkvän). Och det ser inte ut som amatörporr. För även om American Apparel gör det som många porrsajter gör – att helt enkelt skildra sina modeller strippande över flera bildrutor – händer det aldrig att resårer korsar blygdläppar och en kuk slinker in i bilden.
Bilderna innehåller inte sex, utan att löfte om sex. Ett löfte om att hon kan tas av dig under lika rituella former som bilderna är tagna.
Ett extremt exempel, som sagt. För att vara en klädbutiks hemsidas produktbilder. Men inte för att vara American Apparel. Hela klädmärkets visuella stil kan sammanfattas som ”sex med minderåriga”.
De gör exakt det motsatta till vad de flesta andra modeföretag gör. Istället för att använda sig av idealskulpterande, modelliserande poser, art direction och retusch som döljer tjejernas ålder…
Bilder av modellen Cameron Russel tagna samma år.
På ingen av bilderna hade hon fått sin första mens.
Gör American Apparel allt för att framhäva sina modellers spädhet…
Hur gammal är hon?
Hon då?
Vänta, är alla fotade i samma säng, förresten?
(Nej, kanske inte. Men oskuldsvita bäddar rakt igenom.)
Men det blir ännu värre.
Som om de här modellerna inte redan är väldigt unga brukar American Apparel dessutom låta dem posera som faktiska småbarn.
Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska
i väntan på att bli nattad av något ådrigt.
För ung för att förstå vad som just hänt eller
för att göra motstånd när det händer igen.
En fredligt levererad guldtuttmugg till American Apparel av Genusfotografen – som plåster på sexismen?
Okej. Då var det en en kandidat kvar. Och det här alltså bilden som inte orsakat en skitstorm. (Än.)
Det är bilden som sticker ut allra mest i den ansamlade kompost av sexistiska bilder som nådde min hjärna under 2013 via Twitter, mejl eller hörsägen. Och som jag kan fortfarande inte fatta hur eller varför den kom till…
VARNING FÖR KÄNSLIG BILD
*
*
*
Salong Bangs
för
Det här:
Det här är kändisfrisören och före detta Paradise Hotel-vinnaren Marwan ”Marre” Hittis skönhetssalong Salong Bangs hemsida, som den ser ut just nu.
Och jag har fortfarande svårt att finna ord… Så jag lånar ett par ur den feministiska rapparen Cleos låt Gå på salong:
Jag gör mig fin på salongen
Jag plockar bryn på salongen
Gör manikyr på salongen
Fixar frisyr på salongen
BLIR STRYPT på salongen?????
Jag undrar verkligen vad budskapet med den här bilden är. ”Känner du att du inte duger som du är? Gå till en kvinnomisshandlare – de är bäst på att tala om för dig exakt hur du ska vara”?
Vem ska kvinnan på bilden egentligen föreställa? Dig, kunden?
Obs: Genusfotografens remix.
Eller ska de föreställa kollegor? Är han en stylist och hon en modell och är de mitt i en plåtning? (Enligt Brottsförebyggande rådet är faktiskt den vanligaste typen av våld mot kvinnor det som utövas av en bekant person som inte är närstående, ofta i samband med arbete.)
Är det konst? Är det edgy artistiskt modefoto? Eller är det en provokation? I så fall är det ganska misslyckat, för det här är den enda internetregistrerade reaktionen på bilden jag hittat:
Och som du kan se har bilden alltså legat ut sedan minst 9:e april 2012.
Ingen i Marwan Hittis närhet verkar störa sig på att han har bilden som profilbild på Twitter heller:
Reagerar du inte på bilden? Känns den helt normal?
I så fall är det ett ännu större skäl till panik. För det är nämligen därför bilder som glamouriserar, estetiserar och normaliserar våld mot kvinnor är livsfarliga.
(Tack för tipset, Susanna Backén.)
Röstningen stängdes natten till den 7:e februari.
Manslåren var vanare förr
Okej, som uppföljning till mitt inlägg om hur våra blickar tog emot de frisläppta journalisterna Niclas Hammaström och Magnus Folkehed som ”feminina” bara för att de var oväntat ogarderade mot kameran och tillgivna mot varandra på bild, kommer här något som kan få det att pirra ännu mer av föryngring i vaneögat.
Jag tog upp mäns svårfunna självberöring på bild, och kvinnors rikliga tafsande både på produkter och sig själva i reklam. Något ni inte invände var: Men män som tar på varandra då?
Ja. Det är också en tragisk historia.
Vi låter inte män vara intima mot varandra på bild utan att genast tänka i banor av homoerotik.
Coola rocktjejer får till och med jucka mot varandra i jeansannonser.

Ensamma. Ingen som tittar. Bara du, betraktaren, voyeuren.
Coola rockkillar får dansa ensamma.

Fast under uppsikt. Så att han inte tar på sig själv.
Har det alltid varit så här?
Nej. Naturligtvis inte. Liksom vi har fått en mer sexualiserande syn på barn än vi hade på 1960–70-talet (när Pippi Långstrump spelades in; se exemplet med Pippi Examples i mitt inlägg Alla är pedofiler), har vi idag en mer sexualiserande syn på män. (Den twisten såg du inte komma på den här bloggen, va?)
Jag ska visa vad jag menar. På retromanlighetssajten Art of Manliness finns det en artikel som heter Bosom Buddies: A Photo History of Male Affection som är en sammanställning och historisk genomgång av cirka hundra gamla bilder som visar att män (åtminstone i USA) hade en betydligt mer avslappnad inställning till varandras kroppar än idag.
Manliga vänner tog sig ofta tiden och omsorgen att gå till den lokala fotostudion för att föreviga sin lojalitet och kärlek. Och hur visar man bäst att man är fäst vid någon?
Ptja, varför inte med kroppsspråk?

Hålla om axlarna – finaste kompisposen ju!

Äh, va fan. Hela du på låret, min vän!

Fram med strävhåriga jättepungen och stötta armen på den lite.
Hur ska vi förstå de här bilderna idag då?
Ja, för det första kan vi omöjligt veta vilket slags relation de här männen verkligen hade till varandra. De kan så klart ha haft mer än en platonisk relation (de kan också ha varit bögar men inte ihop, som min artikeltipsande vän Johan Forsberg påpekade). Men det här sättet att posera på var alldeles för vanligt för att det skulle röra sig om förklaringen att historien var oväntat mer queervänlig förr. Det här var bilder som man tog medan grannen satt i väntrummet intill, och de höjde inga ögonbryn stående på spiselkransar.
Som artikelförfattarna till Bosom Buddies skriver är idén om ”homosexualitet” och ”heterosexualitet” som motsatta, fixerade kategorier ganska ny. Begreppet ”homosexuell” dök inte upp i skrift förrän så sent som 1869. Före slutet av 1800-talet var sodomi förvisso en synd, men det var en handling, något man gjorde – inte en identitet. Man kan också se att ju mer ”homosexualitet” utmålades som en permanent identitet och samtidigt sjukdomsförklarades av präster, politiker och psykologer – desto mer ökade avståndet mellan männen på bild.
Visst är det sjukt kittlande både för ögat och fantasin?
Här sitter vi och undrar hur de så oskuldsfullt kan sitta och ta varandra på innerlåren och sitta i varandras knän. Och där sitter de, dessa förhistoriska kelande kattungar, och undrar varför vi hundra år senare sitter och pratar om SEXUALITET bara på grund av hur de POSERAR.
”Om männen på bilderna var homosexuella såsom vår kultur förstår den idén, eller på sättet som de själva förstod det, ligger utanför vårt vetande. Vad vi kan veta är att de inte skulle ha tänkt sig att deras kroppsspråk hade något att göra med den frågan. Vad ni ser i bilderna var vanligt, inte sällsynt; bilderna handlar inte om sexualitet, utan intimitet.”
– Kate & Brett McKay
(Min översättning)
Mer kattungemän?
MER
Okej, nu utomhus tack vare uppfinningen av bärbara kameror…

Skogshugga ihop. (Timmermän, UNITE!)
DET VERKAR HA VARIT ROLIGARE ATT VARA MAN FÖRR
– Genusfotografen

Japp, behövs ingen djupare analys än så! *galopp, galopp*
Ha det så kult med din blergh, sucker! *galopp, galopp…*
Det finns flera förklaringar till varför den maskulina intimiteten avklingat. En förklaring är så klart sjukdomsförklaringen och fördömandet av homosexualitet (som nådde sin kulmen i USA på 1950-talet). En annan är att övergången från hantverksyrken till tjänstemannayrken och rörligare yrkesgrupper gjorde män till konkurrenter, snarare än team som satte värde i att från dag till dag luta sig på varandras kroppar.
Två bilder av svunna basketlag – ena från 1910-talet, den andra från 1940-talet – speglar den utvecklingen bra:

Hela laget poserar TILLSAMMANS… (1915.)

Och BOOM… Individer. (1942–1943.)
För ännu fler perspektiv, läs hela artikeln på Art of Manliness. (Jag har inte plockat alla ögonöppnarrussin ur kakan.)
Men nu tycker jag att vi ska prata lite nutid.
Hur fysiska vågar egentligen våra kända, normbildande kompismän vara med varandra på bild?
Inte särskilt, skulle jag säga. De får visa en viss närhet – Sigge Eklund pillar med Alex Schulmans lugg, Filip tittar beundrande på Freudrik – men det görs med en distans och med humor, och de håller ändå anständigt ”heteroavstånd”.
Och det här är ganska typiskt. Dagens kompismän rör bara varandra lagom mycket och lagom intensivt – alltid på rätt sida av den tunna gränsen – och ventilerar frustrationen av att inte få GOSA med sin bror genom att parodiera och överdriva intimiteten…
På ett sätt som bara tar udden av den manliga närheten (och nakenheten, ofta).
Och det tycker jag är skit.
Jag undrar vad det gör med pojkar och män att ständigt behöva tona ner och dölja och förtränga sidor av sig själva som vår mansnormativa hårdhetskultur stämplar som ”kvinnliga” och därför i förlängningen också ”omanliga” och lågstatus.
Trailern till dokumentären The Mask We Live In, om amerikansk maskulinitet, tycker jag ger ett par bra vinkar om det. Tre citat ur den, för dig som orkar läsa ett blogginlägg på 8000 tecken men inte kolla på ett Youtube-klipp:
”Om vi lever i en kultur som inte värdesätter omtänksamhet, som inte värdesätter relationer, som inte värdesätter empati – då kommer vi ha en kultur där pojkar och flickor, män och kvinnor, blir galna.”
Dr. Niobe Way, psykolog
”Inom deras kamratuppfostranskultur poserar pojkarna baserat på hur de andra pojkarna poserar. Och vad de i slutänden går miste om är vad de alla egentligen vill ha. Vilket är just den där närheten.”
Dr. Judy Chu, sociolog
Och kanske viktigast:
”De tre mest destruktiva ord som varje man får höra när han är en pojke är när han bli tillsagd att ’var en man’.”
– Joe Ehrmann, fd. NFL-spelare
Och på tal om det!
Så här svarade Martin Schibbye på min kritik om hans konstiga uttrycksval ”som en man” när något heroiskt behövde formuleras i en text om de kidnappade journalisterna Niclas och Magnus:
Skönt att se någon som tar kritik som en gentlehen, eller hur?
Själva rättelsen i hans blogginlägg är också exemplarisk:
Överstrukna ”som en man” leder hit, till min blergh. Vilket jag tycker är passande, eftersom jag är av åsikten att ingen ska behöva vara en man.
Låt män vara människor.
Eller katter.
Bilder från kattporrbloggen Des hommes et des chatons.
Tack för mig!
<3
Bilderna på intima män från förr kommer från artikeln Bosom Buddies: A Photo History of Male Affection av Kate och Brett McKay, som i sin tur hämtat bilderna från Picturing Men: A Century of Male Relationships in Everyday American Photography av John Ibson och från Flickr.com.
PS. Hela män och katter-grejen. Drömmen om en maskulinitet som är söt och sexig men inte hotfull?
Äntligen nästan fria
Plötsligt händer det.
En bild som du inte sett förut. Som får det att svindla till i bröstet. Som får pirr att klättra på väggarna inom dig. Som får allt att kännas rörligt, uppe i luften, blött och böjligt.
Som löser upp, inte cementerar.
En bild som befriar.
Den här fantastiska bilden föreställer journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed, som kidnappades i Syrien för sex veckor sedan och släpptes fria i onsdags.
Har du sett någon intimare, varmare och ömmare bild av två män förut? Sitter ihop som kattungemagneter, gör de! Och handen på kinden-kramen. (Så har jag bara blivit kramad av infertila män!) Och deras leenden. Deras helt oreserverat kärleksfulla leenden. (Jag smälter. Smalt.)
Och det finns mer genuskokain.
Kolla! Tar på varandra, gör de också! Män som inte ens brukar få ta på sin egen kropp på bild.
Sociologen Erving Goffman kallade det ”the feminine touch”. Fenomenet att kvinnor (betydligt oftare än män) skildras fingrande eller snuddsmekande objekt eller ytor som om det fanns en elektrisk, sexuell spänning mellan dem och tinget. Självberöring är också något som är få män och många kvinnor förunnat i reklam. Män måste ha ett funktionellt syfte med sin handföring (och med hela sin kropp, som är en farkost för hjärnan – inte en delikat, dyrbar källa till njutning).
Att greppa saker går bra. Styra saker får män också göra på bild. Peka går bra – bara så länge resten av kroppen håller sig kysk och disciplinerad.

”Kolla, plötsligt händer det Genusfotografen, efter höstens alla
kvinnor på omslaget till Ljud & Bild – en man.” /Thomas Arnroth
Och ska vi prata leenden?
Just det stora, öppna, härliga leendet är mycket ovanligt för bildmän. I den statliga offentliga utredningen ”Könsdiskriminerande reklam – kränkande utformning av kommersiella meddelanden” från 2008 (pdf) kan man läsa om en studie medieforskaren Anja Hirdman gjorde av utomhusreklam. Hon räknade bland annat hur mycket kvinnorna och männen på våra offentliga reklampelare ler. 49% av kvinnorna. 26% av männen. Och när när hon dessutom vägde in vilka som kan sägas ha ett ”storleende”, gjorde hon bedömningen att 26% av kvinnorna storlog. Och 1% av männen.
Kvinnor får le åt vad fan som helst.
Hjärnskador.
(Tack för tipset, Hinke Linnér.)
Vätskebrist.
(En ”woman struggling with water” funnen i en skolbok, alltså.)
(Jag censurerade flaskan, klippte in en kuk över den och censurerade den igen. Sen tvättade jag händerna.)
(Tack, Mr Emma Bergman.)
Lite värme.
(Mer läsning: Fyrtio nyanser av maktbalans, Duktiga väsen som startat eget, Stötta manligt företagande…)
(Tack, Kristian Niemi.)
Sexism.
(Ja, exakt hur tänkte DN här? En artikel om att övervinna sexism – illustrerat med bilder av kvinnliga chefer som leende stirrar in i lampor och tar sig för huvudet???)
(Relaterat: How to be a feminist according to stock photography.)
(Tack, Isabelle Lundqvist.)
Män då?
Män får inte ens le åt sin egen GLÄDJE.
Så ja, bilderna av Niclas Hammarström och Magnus Falkehed sticker helt klart ut.
Det intressanta är att jag fick flera kommentarer från folk som tyckte att bilderna av dem kändes feminina.
Det förminskande uppifrån-perspektivet. De ofarliga leendena. Den helt närhetsorädda omfamningen. (Gravid-klappen på magen på den andra bilden.)
Javisst. Jag håller med. Även om det så klart är vår blick som ”feminiserar” dem, i och med att vi är vana vid att se kvinnor framställda så, sällan män. Och det är därför bilderna känns så starka. För att bilder som förstärker snäva könsroller begränsar oss alla (kvinnor och män, pojkar och flickor – men också oss som identifierar oss som både och, transpersoner eller ingetdera). Därför känner vi också på oss att bilder som bryter mönster skapar mer handlingsutrymme och ett större register av köns-… mänskliga uttryck för oss alla.
Sen är formuleringen ”’kvinnlig’ behandling av kameran” väldigt intressant.
Dels för att det är lite lustigt att tänka sig att det skulle finnas kameravinklar som är biologiska. (Fördelen med att använda orden ”femininitet” och ”maskulinitet” istället för ”kvinnligt” och ”manligt” är att det blir framgår lite tydligare att det handlar om sociala och kulturella generaliseringar om vad som är typiskt kvinnor eller män – inte något som är rotat i anatomi.)
Dels för att vissa tolkade detta som något negativt.
Men det är inte helt långsökt, med tanke på att vi lever i en kultur där allt som räknas som ”kvinnligt” (yrken, kultur, egenskaper) har lägre status än det som räknas som manligt.
Det är en risk för pojkar och män att bejaka och ta sig an feminina uttryck (vilket får dem att bekämpa allt med sig själva som kan uppfattas som kvinnligt, vilket i sin tur spär på kvinnohatet i samhället ännu mer). För de kan sparkas neråt för statustrappan som den vita heterosexuella, maskulina cis*mannen står på toppen av, och där den lägsta formen av man är den feminina. Den ”kvinnliga” mannen. (Ännu värre blir det om mannen dessutom gillar andra män, på det där sättet som skulle kunna leda till att man tumlar ner för statustrappan tillsammans om känslorna är besvarade.)
Vi kan exemplifiera med andra krigsfångar: Irakierna som torterades av amerikansk militärpolis i Abu Ghraib-fängelset 2003-2004 (vilket fångvaktarna stolt dokumenterade). Där kan vi prata om fruktansvärd ”kvinnlig behandling”: Sexuellt våld, anala våldtäkter, dödsmisshandel…
Och förnedringen att ha på sig ”kvinnokläder”.

Bild ur den colombianska konstnären Fernando Boteros Abu Ghraib-serie.
Det här kan du ha i åtanke nästa gång du tycker att ordet ”kvinnlig” känns osmickrande.
Eller ännu bättre… Memorera rockräven Iggy Pops comeback på det:
”Jag skäms inte för att klä mig ’som en kvinna’
för jag tycker inte att det är skamligt att vara en.”
Bra gubbe. (Även om det känns lite som att han måste bevisa att han trots klänningen är maskulint aktiv genom att sprätta runt.)
Okej. Är du redo att få bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed förstörda för dig nu? Har du njutit klart av dem?
Tyvärr är de inte alls så befriande som de ser ut. Inte om man tar in sammanhanget. Då är de inte könsnormsupplösande, utan cement i fårakläder. Snarare undantag som bekräftar regeln än ett verkligt normbrott.
Den feministiska filosofen Susan Bordo kan få förklara (med min översättning):
”Att bli exponerad som ’mjuk’ i kärnan är en av de värsta sakerna en man kan råka ut för i vår kultur. Tårar är tillåtliga, till och med beundransvärda, när de fyller ögonen av en gammal krigare som minns gamla strider eller en idrottare som pratar om sina lagkamrater. I sådana kontexter, är tårar som den mjuka penisen efter tillfredsställande sex: de förringar inte mannen utan gör honom älskvärd och mänsklig – för att han har bevisat sin starka, manliga kärna.”
Niclas Hammarström och Magnus Falkehed har överlevt världens farligaste land för journalister enligt Reportrar utan gränser. De har blivit kidnappade, misshandlade, skottskadade och skenavrättade.
Är det vad som krävs för att män ska få visa sig mjuka på bild?
Vilket påminner mig…
Jag läste något konstigt i ett blogginlägg av Martin Schibbye (som satt 438 dagar i ett etiopiskt fängelse med sin skottskadade kollega Johan Persson) en vecka efter att Niclas och Magnus rapporterats kidnappade:
Hjälp mig att tolka det här. Det verkar vara skrivet på något ålderdomligt språk som jag inte förstår. (Patriarkatska?)
Menar han att alla redaktörer reser sig upp maskulint för två kollegor i nöd? (Att kunna bli hård när det krävs är den bärande biten av att vara man i vår kultur, menar Susan Bordo.)
Eller menar han att alla redaktörer reser sig upp som en man för två kollegor i nöd? Det vill säga, går alla redaktörer samman till en enda stor transformerskropp för att rädda deras kollegor i nöd – och kommer de kvinnliga redaktörerna bara bort i språkdräkten?
Hur som helst så hände det något unket i den meningen. Så jag strök under den med brunt.
Och så att ingen som läser Martin Schibbyes blogginlägg får intrycket av något annat:
Kvinnliga krigskorrespondenter, soldater och andra kvinnor har alltid haft betydande roller i krig. Patriarkatskan råkar bara ha kvinnans obetydlighet inskriven i själva språket – och en irriterande ovana att (nästan) omärkbart osynliggöra henne.

Marie Colvin, journalist på Sunday Times.
Född 1956. Dödad av en spikbomb i Syrien 2012.
Mer badass än dig.

Amerikansk soldat som hälsar på afghanska barn.
Samma här.
åh wow
ansiktet
hon ser ut som om hon kan skydda hela världen
/fantomredaktör Malin Michea
Som avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff för att hon gjort Julian Assange världsberömd.
Slutsats
Okej då. Du får njuta av bilderna på Niclas Hammarström och Magnus Falkehed. Trots att det var extrema omständigheter som gav dem deras kattungemagnetism. Jag menar, alla kontraster till det vanliga är säkert bra för våra ögon och vår fantasi, även om pirret inte blir permanent?
Jag tycker till exempel inte att det militanta, folkilskna mördarfejset som män i expert- och maktroller måste ha för att ge rätt signaler om att de besitter kunskap och auktoritet är ett eftersträvansvärt ideal. Varken för kvinnor, hen eller män.
Men.
Jag blir ändå överlycklig av att Janet Yellen – den första kvinnliga chefen för USA:s centralbank på 100 år – ser ut som att hon kan skjuta laser ur ögonen på det senaste omslaget av Time:

Tack för tipset @Ferocioussmith (snodde din kommentar också!)
Och jag blir ändå full i stärkande fniss av att Sofia Mirjamsdotter – sociala medier-guru, prata om det-grundare och ledarskribent på Sundsvalls Tidning – tog den här bilden under en bildbylineplåtning och nu använder den som profilbild på Twitter:
Tack för mig!
<3
Foto av Sofia Mirjamsdotter: Jan Olby. Foto av Jeanne D’Arc: okänt. Foto av Chelsea Manning: Chelsea Manning. Foto av afrikansk soldat: Alissa Everett, Reuters. Foto av amerikansk soldat: okänt. Foto av Marie Colvin: Ivor Prickett, AP.
Censurering av vattenflaska, inklippning av kuk, återcensurering av flaska och handtvätt: Tomas Gunnarsson.
Alla är pedofiler
Vi måste prata mer om det här:
Och om objektifiering. Och Pippi Långstrump. Och Marilyn Monroe. Och hämndporr. Men vi tar en sak i taget…
Alla är fotografer. Kollar du också på det? Om inte: plöj. Du har missat fem avsnitt och det är ett kvar. Storyn går så här: Idag är alla fotografer. Bland andra Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Liksom lätt hänt om man har pengar, råkade de köpa för dyra kameror och förvandlas till medelålders amatörfotografer som tar bilder av maskrosbollar, kattungar och öl. Men nu vill de bli bättre. Och på köpet kan Du bli bättre, eftersom Rheborg och Schyffert i sin resa mot vidgat fototänk söker upp några av Sveriges skickligaste fotografer för att tömma dem på normer – inte bara för vad som är bra fototeknik, utan även för vad som värdesätts som bra fotokonst.
Efter att ha sett första avsnittet tänkte jag: ”Shit, de har haft en genuscoach!” I det är nämligen mästerfotograferna som Rheborg och Schyffert tar hjälp av Julia Peirone och min egen favoritfotograf – Arvida Byström. (Född 1991. Frossar loss totalt i rosa, gurlesk flickighet, queerfeminism, gif-animationer och mens.)
Två kvinnliga experter av två möjliga! Inte illa kissat! Förebilder visar oss vad som är möjligt. ”You can’t be what you can’t see”. Alla är fotografer visas i SVT på bästa sändningstid: en högt hängande spegel över en bransch som många är nyfikna på, men som lider av grav mansdominans. (Hur grav? Ett mått är att fotograferna som är anslutna till fotoagenturer i Stockholm är till 83% män. En ojämställdhet som ökat. 2011 var siffran bara blygsamma 80% män.)
Sedan dess har det inte varit med några fler kvinnliga fotografer. Men det kommer ju som sagt ett avsnitt till, och jag har tyckt mig skymta en till kvinna med kamera i introvinjetten. Aja… Hur är det med genustänket i serien i övrigt då?
Karaktäristiskt obefintligt, skulle jag säga. Ordet genus förekommer inte. Tänket förekommer inte. Det är ganska fascinerande att se Rheborg och Schyffert glatt prova på olika genusklichéer, som att…
Uttryckligen be skolflickor att ”stå med benen ihop, så där kobent!” och fota dem med huvudet nervöst, deaktiverat nedsänkt:
Fota fullvuxna kvinnor uppifrån och sårbart liggande i en säng nära dig med en öm tumme i mungipan:
Och sedan välja ut just dessa bilder som sina favoriter, utan att reflektera över varför just de bilderna kändes ”rätt” eller poppade för dem.
Ibland verkar det finnas ett genusundermedvetet i programmet. Som ligger och skaver, åtminstone i Schyffert. I förra avsnittet klädde han på en Veckorevyn-modell, veckan efter att Johan Rheborg fotat sin dotter i behå.
Okej, vi kan lika gärna börja där. För här är det helt klart något som skaver.
Rheborg är obekväm redan i början av programmet, när han får i uppdrag av Schyffert att ta ett familjeporträtt av sin 20-åriga dotter Josefin. ”Som han ser henne” – inte som hon vill bli sedd.
För att komma under huden på sin dotter och möta henne mer som en människa än som en familjemedlem, tar han hjälp av fotografen Stefan Bladh. Platsen blir ett stall, där han obekvämt klagar på ljus och bakgrunder medan Stefan Bladh försöker lugna honom och påminner om fotoetiketten att kanske prata lite med den man fotograferar också. I förbifarten säger Rheborg att det blir lite uppställt.
”Sen skulle jag också egentligen vilja att hon inte hade tröjan på sig… utan att vi fick se din tatuering.”
Så här inleder Linnéa Pettersson, fotograf och bildchef på Rockfoto, en kulturartikel i GT där hon kritiserar Rheborg för att göra det oräkneliga andra gjort före honom. Att slänga in ”nakenhet som laddning i bristen på närhet, ärlighet och estetik”. Hon fortsätter:
”Vilken bild vill SVT egentligen visa upp av fotobranschen för alla unga kvinnor med en nyinköpt kamera i handen? Vad vi behöver i fotobranschen är inte fler kvinnor som får klä av sig framför manliga fotografer. Vi behöver inte fler kvinnor som reduceras till att bli objekt för och bedömda av mäns blickar.
Vi behöver i stället visa upp att unga tjejers plats inte är utan kläder framför kameran utan med ett självförtroende bakom den.”
Ytterst relevant kritik. Som lika gärna skulle kunna riktas mot fototidningar…
Vissa fotoutbildningar…

”Nu på #fotomässan pratar @genusfotografen om hur kvinnor ofta gestaltas genom kroppsdelar. Samtidigt i lokalen:” /Malin Huusman på Twitter
Rövhål…

Please eat puke, tack. Tipstack: Karin Nilsson
(Foto: Daniel K. Johansson)
Eller varför inte Fotografiska museet…

”I närmare fyrtio år har [gubben] Roversi utforskat skönhet …”
Som bara råkar representeras av en ung, smal, vit, naken tjej.
Fotografiska som i år ställde ut och höjde upp modefotografen Helmut Newton (typ 1960-talets Terry Richardsson), som bland inte jättemycket annat fotade nakna kvinnor.
Nakna kvinnor med kryckor…
Nakna kvinnor med gips och käpp…
Nakna kvinnor som blir mätta…
Nakna kvinnor som gör krokodiler mätta…

Seriöst, Helmut Newton. What the fan?
Och det intressanta är hur Fotografiska i sin beskrivning av Newtons konstnärskap försäkrade besökare om att kvinnorna i bilderna inte var framställda som maktlösa:
”Mot dåtidens konventioner ställde han en diametralt motsatt karaktär: den självsäkra, moderna kvinnan.”
I boken Vision and difference beskriver den feministiska konsthistorikern Griselda Pollock hur upphöjandet och Stor Konst-klassandet av bilder föreställande kvinnor som passiva, sköra, undergivna objekt varit en del i det ideologiska utarbetandet av konstnären som man (det maskulina som aktivitet, produktivitet och kreativitet – det feminina som passiv skönhet), och konst per definition det som skapas ur det ”naturliga” tillståndet av män som tittar på vackra kvinnor. Bilden av den sanna konstnären som man och den ädlaste, högsta konsten som en vacker (gärna naken) kvinna har enligt Pollock undergrävt kvinnliga konstnärers möjligheter att ta en aktiv del i kulturen och penetrera konsthistorien som något annat än modeller eller musor.
Lite lustigt är det: En bieffekt av att kvinnokroppen som symbol sällan fått fyllas med mening av kvinnor är att en naken kvinnokropp lika mycket kan representera Manligt Geni.
En naken kvinnoröv kan till exempel betyda P.O. Enquist!
Eller sexism. Eller torka. (Fantasitorka, alltså.) Varför ser du så jävla sur ut, RUMP.O!?!
Jaha. Kan allt det här lastas på Johan Rheborg då?
Nej. Men på oss. Som såg något annat än en pappa som fotograferade sin dotter och ville få med en tatuering som uppenbarligen betyder något särskilt för dem.
Men anledningen till vi gjorde det är ju att den manliga sexualiserande blicken genomsyrat hela den västerländska bildtraditionen och genomsyrar all slags kommersiell bildkultur idag, i allt från bilreklam till barnvagnsreklam, modemagasin till fiskporrmagasin. (Om du är ny här, kolla in det här.)
Vi har kollat för mycket på bilder, helt enkelt!
Jag tänker på Pippi Examples. Pippi Examples var ett videoverk skapat av konstnären Palle Torsson. Han hade suttit och tittat på den klassiska Pippi Långstrump-serien från 1969 med sina syskonbarn och reagerade plötsligt på scener som när Pippi bresar på en stege inför Kling och Klang, när hon krälar i en gyttjepöl och man ser hennes trosor, när Annika åker ner för ledstången i Pippis hus och hennes kjol åker upp… Syner som ingen tydligen höjde på ögonbrynen över när serien spelades in på 60–70-talet, men som han med den här nya Blicken han hade plötsligt blev illa till mods av.
Pippi Examples bestod av 27 filmsekvenser ur serien, nersaktade till slow motion och med ljudspåret borttaget. Tanken med verket var att skapa debatt om vår tids sexualisering av barn. Men några som inte fattade poängen var Aftonbladet, som valde att uppmärksamma Palle Torssons konst med här vinkeln:
För att inte tala om Svensk Filmindustri (SF), som hotade med att stämma Palle Torsson för upphovsrättsbrott (och ansökte i rätten om att han skulle få betala 200 000 kr i böter för varje gång filmen visades).
Torsson gick med på en förlikning av rädsla för höga rättegångskostnader och blev tvungen att förstöra alla fem kopior av verket. Det enda spår som finns kvar av Pippi Examples idag är bilderna till en Bon-intervju med honom.
Om man tittar på själva bilden Johan Rheborg tog av Josefin Rheborg (som inte är ett barn, kanske jag borde tillägga) tycker jag att det är ganska lätt att avgöra att intentionen inte har varit att sexualisera eller objektifiera henne. Jag räknar inte heller hennes pose (ena benet över det andra, armarna helt slaka vid sidorna, nollställd min) till de vanligare svällkroppsretarna i posegalleriet. (Återkommer till ämnet, men tills dess kan du läsa min analys av Nöjesguidens omslag och förslagsvis Glada kroppar hjälper mot nakenchocker.)
Men nu var det ju alltså inte själva resultatet av fotograferingen som skavde. Utan behån. Och den totala avsaknaden av hörbart tänk.
Så här skriver Linnéa Pettersson i ett förtydligande till sin kulturartikel:
”Nej, jag tror inte att Rheborg vill exploatera sin dotter. Och jag tycker inte att nakenhet alltid är fel. Problemet är avsaknaden av diskussion kring tilltaget. Jag hade velat höra dessa frågor ställas i programmet, av Rheborg till dottern och av den andra fotografen/Schyffert till Rheborg:
Skulle du vilja ta av dig tröjan?
Känns det okej för dig?
Vad tillför det att hon inte har någon tröja?
Varför är det viktigt för bilden?
Varför blir det mindre stelt och uppställt för att hon tar av sig?”
På sin blogg skriver också Linnéas kollega Rockfoto-Emma Svensson:
… problemet i det här är inte bilden eller slutresultatet. Det är handlingen. Att Johan på bästa sändningstid ber sin 20-åriga dotter att ta av sig tröjan för att bli fotograferad. För även om det i det här fallet inte förekom något utnyttjande och hans dotter var med på det (där har vi för övrigt något att prata vidare om, hur många gånger går man inte med på att bli fotograferad på ett sätt som man sedan ångrar men som man i stunden inte hinner tänka igenom utan bara gör som fotografen säger) så finns det så många andra situationer där det är så.
Ja. Ambitionen med Alla är fotografer är ju att vara folkbildande och inspirerande, och blir per automatik också normbildande. Och då är det väl en jättebra idé att inte ta för givet att alla förstår vilken känslig situation en plåtning kan vara och vilken maktposition du är i som fotograf. (Och ja. Gud vet att män som snackar av unga bekräftelsetörstande tjejer kläderna inte bara existerar i Beck-filmer.)
Det är synd att den här debatten dog ut så snabbt. Kanske mest på grund av det obekvämt bakgrundsskorrande incesttabut. Det verkade ge vissa en ursäkt att inte heller ta i de andra mycket viktiga frågorna Linnéa Pettersson lyfte.
Så här skrev till exempel Alla är fotografers redaktör och manusförfattare Sigge Eklund till Linnéa Pettersson på Twitter:
Nu verkar det här vara skrivet i affekt. Men nej. Jag håller inte med om att den enda instansen som är intressant är dottern. Även om det hade varit intressant att höra vad Josefin Rheborg har att säga om plåtningen, programmet och debatten.
Det här är väldigt karaktäristiskt för när man diskuterar objektifiering. Om man säger att någon är objektifierad (bildspråkligt framställd som passiv, som till för att betrakta eller som ett passivt föremål för handling istället för att vara en egen handlande aktör), tolkas det som att man omyndigförklarar människan på bilden. Den ena sidan pratar struktur, den andra individ. Den ena påtalar hur kvinnor ständigt sexualiseras, passiviseras och objektifieras i media, reklam, foto, konst och språk och hur det samverkar med att kvinnor objektifieras och exploateras i verkligheten (sexuella trakasserier, våld, våldtäkt, prostitution, trafficking, internaliserad objektifiering, känslor av maktlöshet, ätstörningar, död). Den andra tycker att man är vidrig som antyder de individuella modellerna på bilderna är ”menlösa offer som inte förstår sitt eget bästa”. (Just den här formuleringen hämtade jag från en person som fantastiskt nog försvarade fiskporren.)
Om vi bara skulle prata om människor och aldrig om symboler skulle ingenting någonsin kunna förändras. Om vi bara ser människor istället för symboler blir allt bara personligt. Som det nu också blev i fallet med Rheborgs familjeporträtt.
Men Linnéa Pettersson skulle kanske ha sparat på krutet i bara en vecka.
Det unknaste inslaget jag sett hittills i Alla är fotografer kom nämligen i avsnitt fyra: Kändisbilden. Avsnittet då Johan Rheborg fotar Pernilla August på ett hotell och Henrik Schyffert praoar på Veckorevyn.
I avsnittets faktadel avhandlas kändisbilder som letat sig in i konstens finrum och blivit snordyra på auktioner. En faktor som avgör vilka bilder som alstrar extra mycket pengavärde är hur färskeligen fotoobjektet dött efter att bilden togs. Det visas bilder på Kurt Cobain, James Gandolfini, Amy Winehouse… Och som klimax kommer ett längre inslag som heter ”Den sista bilden på Marilyn Monroe”.
I det beskrivs hur den då 22-åriga fotografen Leif-Erik Nygårds från Töcksfors i Värmland lyckades ta en nakenbild av Marilyn Monroe sex veckor innan hon dog av en överdos. Nygårds var fotoassistent åt en känd modefotograf och playboy som hette Bert Stern, som skulle plåta Marilyn Monroe till Vogue under tre dagar på en hotellsvit i Los Angeles.
Schyfferts berättarröst: ”När bilderna till Vogue är klara vill Stern fortsätta och ta mer nakna bilder, vilket gör att relationen mellan stjärnan och fotografen blir sämre och sämre.”
Till slut var stämningen så dålig att Bert Stern bara drog med nattflyget till New York och lämnade all packning till gossen Leif-Erik, som plötsligt var ensam i rummet med den mest kända skådespelaren i världen. För att polarna hemma i Sverige ens skulle tro på honom, bad han att få ta en bild av Monroe. ”Of course”, svarade hon, enligt utsago. Hon hade suttit inlindad i täcket med bara huvudet utstickande. Men när Leif-Erik hämtat kameran och vände sig om ”så hade hon rivit av sig det där lakanet och låg helnäck på sängen. Och jag blev lite chockad faktiskt. Det var inte vad jag hade trott några sekunder tidigare”, säger Leif-Erik och skrattar. ”Men jag försökte låtsas som att det här var helt normalt, satte upp kameran och tog bilden.”
*Klick*
Här blir musiken i inslaget durig och segerviss.
Och efter att ha teasevisat bilden beskuren och inzoomad får man nu för första gången se hela.
Schyfferts berättarröst: ”Och kanske var det inte så konstigt… att det var den snälla assistenten som fick ta den finstämda nakenbilden.”
I programmet framställs det som att Bert Stern inte lyckades få några nakenbilder på Monroe. Men det är inte sant. 1982 gav han ut en bok som hette The last sitting, med över 2500 bilder från plåtningen på hotellet, många av dem nakenbilder eller seminakenbilder. (Även om det, okej, blev Värmlandssonen som tog hem buskbilden.)
I boken finns också kartor av fotonegativ som Marilyn Monroe ogillat och strukit över med rödpenna. Vilket ökade värdet på bilderna ännu mer.
Jag tänker på hämndporr. Ni kanske har stött på det nyordet, anpassat från engelskans revenge porn? Hämndporr är ”att hämnas genom att lägga ut naken- eller sexbilder på en tidigare partner”. Och du kanske kan gissa vilken grupp i samhället som oftast råkar ut för systematisk, viral uthängning, trakasserier och utpressning på pengar eller nya nakenbilder.
”Hämndporr bygger på förnedring och skam, framförallt riktat mot kvinnor. Det är själva affärsidén. Det finns oräkneligt antal porrsidor på nätet där man kan titta på människor som ställer upp frivilligt. De som väljer att titta på hämndporr väljer det just för att det inte handlar om frivillighet. De väljer det just för att det finns ett element av skam, bedömning och förnedring för personen på bilderna.”
Så beskriver Hanna Gustafsson på sajten Genusfolket hämndporr. (Läs Gustafssons text Hon har laddats ned 100 000 gånger – mot sin vilja för att få veta mer.)
Det är alltså bristen på samtycke som är själva grädden på ståndet i fallet med hämndporr. Och på samma sätt sockrar det konstsamlarståndet att Marilyn Monroe förbjudit fotografen att använda vissa bilder.

En full och djupt deprimerad Monroe med sex veckor kvar att leva. Och kul gubbe.
Den här bilden, som visades i Alla är fotografer i förbifarten, tycker jag är sjukt hemsk. Det är som om Bert Stern inte kunde äga henne tillräckligt mycket med kameran, blicken, utan var tvungen att handgripligen forma en klo över hennes huvud och få med en vinflaska i förgrunden för att ytterligare styrka att han hade henne i sitt våld.
Visst är det tydligt att han vet exakt vilket konstnärligt förhållande som råder. Hon är bytet, Konsten, det levande vindrickande 36-åriga monumentet som han måste skända, plundra och rasera för att på något sätt få med sig en bit odödlig konst av. (Odödlig konst = bilder som kan ge en gammal man stånd!)
Eller ja. Kanske var det inte just konst han försökte komma åt. Marilyn Monroe är inte bara urexemplet på en människa som förvandlades till en symbol (för sex), hon var också en av tidernas största skandaldrottningar som blev hårt ansatt av paparazzin och pressen. Idag hade hon varit villebråd nummer ett för nipslips, vagshots och sideboobs (jävla ord).
Kanske lite för sent för ett LEAVE MARILYN ALONE!!!!!…?
Nej. Tyvärr aldrig.
Det här gör mig bara rädd. Kan en objektifiering bli mer total? En exploatering mer oändlig? Det räcker liksom inte med de redan väldigt exploaterande bilderna som finns – när det inte finns nya nakenbilder att gräva fram, gräver man sig innanför hennes kött.
Det spelar ingen roll att hon har varit död i femtio år. Det finns fortfarande mer pengar att hämta.
För ja. Vilken del av Dagens Nyheter tror du att artikeln ovan publicerades i?
Och det jag ville komma fram till var det här:
Alla är fotografer hade lika gärna kunnat lyfta fram Bert Sterns bilder från The last sitting som exempel på fotografier av en deprimerad, nedbruten, megakänd och snart död person som blivit ikoniska och idag säljs svindyrt på auktion. Nu valde de att tona ner honom och fokusera mer på den gulliga, snälla, lite mer oskuldsfulla gubben med lokalanknytning (som 1984 sålde nakenbilden av Marilyn Monroe till Playboy så att den kunde spridas över hela världen, efter att i tjugo år haft den i en bärkasse i sin mammas hem).
OAVSETT GUBBE så valde de ändå att reproducera samma norm för vad som anses vara höjden av vacker, ärlig och åtråvärd konst – och som skriver under på det klassiska urgamla för att inte säga urunkna receptet för hur sådan naturligen skapas: Genom mötet mellan en man bakom kameran, och en kvinna utan kläder framför den.
Precis som Linnéa Pettersson skrev.
Så till nästa gång: Fler kvinnor bakom kameran. Och varför inte byta ut er själva också, Johan och Henrik? :—)
Personligen hade jag gärna sett en hel serie om Arvida Byström. Och för att inte låta de sista bilderna i det här inlägget vara deprimerande röntgenbilder av Marilyn Monroes käkar (om du satt och undrade vad det var), utan något lite mer framsynt…
Här kommer nu lite bilder av Arvida Byström!
De här bilderna har jag plockat från flera olika fotoserier av Arvida Byström. Gå in på hennes hemsida (och för all del hennes tumblr) för att se mycket mer briljant skit!
Tack för mig!
Fotnot: Modellen med sadeln i Helmut Newtons bild är svensk. Hon heter Gunilla Bergström och blev intervjuad av SVT i samband med utställningen på Fotografiska: ”Han kunde bli jättearg”




































































































