2013 var sexism en nyhet.

Vi såg mönstret upprepas gång på gång: Ett klädföretag, en vit välbärgad manlig krögare eller ett danskt monster väljer att marknadsföra sig med hjälp av grov sexism.

Bilderna orsakar en skitstorm i sociala medier. Gammelmedia beskriver skitstormen. Sedan får företaget, krögaren eller monstret i flera intervjuer förklara för oss att sexismen är Konst – och vi som blev kränkta av den är osofistikerade, överkänsliga och ocoola censurivrare. (Men här då. Ta en pudel! *sexisten presenterar en halvhjärtad och hulkande ursäkt till pudel*)

Det här fenomenet ska vi skära lite närmare i. Jag ska ta er på en tur genom sexismens blodomlopp och tillsammans ska vi studera, punktera och recensera sex sjuka verk, för att kunna utse…

Årets sexist 2013

Fem av kandidaterna har redan gått igenom cykeln jag beskrev ovan. Den sjätte har all potential i världen att göra det. (Det är den värsta av alla över tusen bilder jag fick in 2013 – det är ett mysterium hur inte fler kan ha sett den och få panik, där den ligger fullt synlig för vem som helst och har gjort det åtminstone sedan början av juni.)

Vinnaren kommer att få ett litet pris jag gjorde under min julledighet.

Det går att dricka ur bröstvårtan och den går att diska.

Jag kommer att dela ut guldtuttmuggen personligen.

Men bara om jag har får in över 1000 röster! (Annars säljer jag den i ett gathörn.)

Du kan rösta tills 20.00 på fredag. Och det gör du genom att kryssa i Din favoritsexist i röstningsformuläret i botten av inlägget. Bidra också gärna med din motivering i kommentarsfältet.

Vilken bild bär enligt dig på skadligast genusbagage? Vilken bild gav dig mest magknip på grund av flest beröringspunkter med reell diskriminering? Vems pudel var sämst?

Och de nominerade är…

Per Lydmar

för kvinnan på Strandvägen 1

Utan kalorier orkar du inte stå på barrikaderna.

Det är andemeningen av Naomi Wolfs feministiska 90-talsbestseller The Beauty Myth: How Images of Beauty Are Used Against Women. I en tid då kvinnan tycks ha mer makt, karriärvägar och mänskliga rättigheter än någonsin tidigare går patriarkatets sista väg till social kontroll över henne via magen. Skapa ett skönhetsideal som får henne att förminska sig själv, sitt psyke, sin existens. Få henne att rikta all förändringsvilja mot sin egen friska kropp istället för mot sin sjuka omvärld.

Ur det perspektivet är bakgrundsbilden som krögaren Per Lydmar valde till hemsidan för sin nya lyxkrog ytterst patriarkatsmart. En kvinna med en slöja i ansiktet. Ett bröst som vägrar hålla sig i klänningen. Revben som trycker mot skinnet och klippor som trycker mot skinkorna. Och ingen mat så långt ögat kan nå.

Som kvinna ska du inte vara hungrig. Varken på sex, mat eller kunskap, eller att på andra sätt att leva och expandera i världen. Du ska finnas till för att föda en aptit – inte ha en egen.

Idealkvinnan sitter varken vid middagsbordet eller står på barrikaderna. Hon sitter ute på klipporna i skärgården och smuttar saltvattensvind filtrerad genom en slöja (och kräks upp det i havsskummet när du tittar bort).

Per Lydmars försvar:

”Jag har intresserat mig för konst och visat det i offentliga miljöer sedan mitten av 90-talet. Mycket har varit betydligt värre bilder än detta.

… Om någon tror att jag har den här bilden för att sälja mer potatis så tror jag inte att man känner mig så väl. Jag har haft Ku Klux Klan-bilder i min gamla lobby.”

Verkligen?

Du tror inte att det skulle bli några reaktioner alls om din hemsida såg ut så här?

Obs: Genusfotografens remix.

Per Lydmar förklarade att bilden var ett av fyra beställningsverk han fått av fotografen Oskar Christophersen, som han gett fria händer.

Efter att först ha sagt ”jag har aldrig censurerat vår konst och kommer inte att göra det nu heller” gjorde Lydmar sedan exakt just det och ersatte kvinnan på Strandvägen 1 med en näst intill riktig pudel:

Lydmars oskyldiga bullterrier Billy. Foto: Per Lydmar

Jaha. Men vad gick fel då? Varför fattade inte folk att den här bilden skulle föreställa konst?

Tips från genuscoachen: Använd inte en modell med kroppstypen som förekommer i 95 procent av alla kommersiella bilder men som bara 5 procent av verklighetens kvinnor har. Det får folk att associera till kvinnovarufierande reklam och den vampyrisk-bulimiska modeindustrin snarare än konst.

I artikeln Fashion Models as Ideal Embodiments of Normative Identity beskriver sociologen Patrícia Soley-Beltran hur Modellen genom konstant upprepning i bildvärlden arbetats in som en symbol fylld med budskap (bland annat om genus, men också om klass, etnicitet, sexualitet, glamour och konsumption) snarare än att faktiskt betyda ”en människa”.

Modellen är norm i bilderna som omringar oss. Och en effekt av att förkroppsliga en norm är att man blir osynlig. Vi tänker sällan på hur stört fotomodeller egentligen poserar förrän de hamnar i sammanhang där de sticker ut. (Som på en hemsida där man förväntar sig att få se en bild av en söt, smördreglande potatis, men möts av en bild av Döden.)

Ett bra exempel på det här är den spanska konstnären Yolanda Dominguez projekt Poses:

Foto: Yolanda Dominguez. Se hennes konstprojekt Poses i sitt rätta rörliga format.

En man hade nog sett väldigt skum ut på klipporna i Strandvägen 1-bilden – men min poäng är att det hade räckt med att sätta dit en kvinna med vilket annat slags kropp som helst än den vita, magra, överklassmarkerade, feminina, 180 cm långa och 18 år unga kroppen utan synliga funktionsnedsättningar för att bilden skulle se helt absurd ut.

Och då hade det förmodligen känts mer som konst än vad det gjorde nu.

Skulle kanske guldtuttmuggen kunna bli en fin ny bakgrundsbild till Per Lydmars hemsida?

TT Nyhetsbyrån

för Bröstväggen

När jag först hörde talas om att det skulle finnas en ny ”bröstvägg” på Sveriges största nyhetsbyrå TT föreställde jag mig något i stil med det här:

Medarbetare på TT vilse i det nya kontorslandskapet.

Den verkliga bröstväggen visade sig dock inte vara riktigt lika lättfördömd som den ovan hade varit.

Ett kollage föreställande sex av popstjärnan Nicki Minajs ansikten och 15 par av hennes bröst.

Bröstväggen klöv vår socialmediala svärmhjärna itu. Vissa uppfattade bara Nicki Minaj i en bikinibehå eller blev rent av provocerade av blotta tanken på att Nicki Minaj ens skulle gå att reducera till ett objekt.

Andra tittade hypnotiserat på väggen, studerade detaljer som att Nicki Minajs huvud ibland försvinner i mönstret men aldrig brösten, och kunde inte urskilja ett subjekt.

Och TT:s vd Jonas Eriksson valde den här hållningen:

”Bilder berör oss på olika sätt. Vi har också bilder på ett hus som är sönderbombat men det är en del av vår vardag. Vi kan inte ta bort en bild bara för att en eller två medarbetare blir upprörda och tycker att den är hemsk.”

Sönderbombade hus. Ku Klux Klan…. Intressant att männen som försvarar de här bilderna associerar till andra brott mot mänskliga rättigheter, ändå.

Men okej. Vad tycker Genusfotografen då?

Tja, det första jag la märke till när jag såg bilden var inte brösten.

Nervsammanbrottet, skulle jag kanske döpa den här bilden. Eller Nicki Minaj överfallen av fyllekåt jättespindel skildrat ur spindelns ögon.

Jag kan hålla med Mattias Irving om att Nicki Minaj ser ganska splittrad ut. Både av mönstret och av sitt psyke. Handen på struphuvudet som om hon kvävs. Skräckslagen blick. En klassisk, glamourös rädd men kåt–pose, fast med ovanligt lite kåt i. Det är ovanligt lite Nicki Minaj i bilden överhuvudtaget, tycker jag. Konstnären som TT specialbeställde det här kollaget av hade lätt kunnat hitta många bilder där hennes personlighet lyser igenom mycket starkare.

Jag säger inte att den här bilden skulle göra sig bättre som fototapet på en arbetsplats, men visst syns det vem hon är till och med när hon gör den uttjatade porrinfluerade posen ”barbaradockan”?

Här ser i alla fall jag ett aktivt, kaxigt, tänkande och eventuellt ironiskt subjekt.

Sedan måste jag också hålla med Mattias Irving om att ja, att få sin kropp fragmenterad, beskuren och uppstyckad i frikopplade sexladdade kroppsdelar istället för att bli skildrad som en hel, sammansatt människa är något som mycket oftare drabbar kvinnor än män i bilder.

I artikeln Significant Bits and Pieces: Learning from Fashion Magazines about Violence against Women (pdf) beskriver juridikprofessorn Cheryl B. Preston det här som ett av flera exempel på hur kvinnor utsätts för ett ”fotografiskt våld” genom att få sin mänsklighet trivialiserad på bild:

”Ett överraskande antal kvinnor i annonser är avskurna någonstans tvärs över ansiktet. … Otaliga annonser utelämnar kvinnors ögon och andra signaler om deras person.

Brösten är ofta i fokus, men även när sexuella delar inte betonas är utbytbara ben, partiella ryggar och andra kroppssdelar spridda bland flera ramar ett sätt kvinnan förnekas kroppslig integritet.”

Två exempel på det, och på hur obemärkt det passerar.

Från hemsidan till en liten duschtillverkare i Skogås, Stockholm:

Var är männen? (Och duscharna?) Foto: Invitrea

 Och den här Playstation Vita-annonsen, som jag visat förut:

Nu inklusive parodi. Bild: Sony

Så… Jag kan se flera skäl till att någon skulle må dåligt av den här bilden, utöver att Nicki Minajs bröst är överrepresenterade i förhållande till hennes ansikte. Men vad spelar det för roll vad jag tycker?

Flera på medarbetare på TT ogillade tapeten starkt. Och cheferna på TT valde att inte lyssna.

Det kostade dem en reporter.

Angelica Karlsson jobbar nu på Aftonbladet istället.

En guldtuttmugg till cheferna på TT, som de kan turas om att ha på skrivbordet, som en påminnelse om det ibland kan vara bra att svälja sin stolthet och måla över en jävla tapet?

Anders Vendel

för Vendels matrum

Fyra kvinnor och en man i ett restaurangkök. Kvinnorna har på sig kockjackor och kockmössor, och till det stringtrosor, höfthållare och nylonstrumpor. En av dem filar naglarna, en annan snubblar och tappar ut en skål med frukter och nästan sina bröst. Övervakar dem gör en manlig kock som daskar en purjolök i handflatan.

Budskap: Kvinnor är inte bara ointelligent liv, de sprider e-colibakterier i våra restaurangkök också.

En djupare genusanalys än så förtjänar inte den här bilden, som tv-kocken Anders Vendel la upp på sin offentliga Facebook-profil med kommentaren ”Vi öppnar igen den 21 aug!” innan han satte sig och väntade in antisexismens vakthundar – hej Supersnippan, hej Kvinnohat, Hej Blekk, hej 33 anledningar, hej Reklamera, hej Allt är möjligt – med armen djupt inkörd i syltburken och medias sirener vinande om öronen.

”Man får väl säga att det är modern konst. Lite oväntat, vilket maten kanske också är. Så jag tycker att det finns en röd tråd.”

Minst sagt.

Vad är det med vita rika manliga krögare och sexism? Jag menar, det är uppenbart att Anders Vendel såg mediauppståndelsen kring Strandvägen 1 och bestämde sig för att han också ville sätta sin restaurang på den sexistiska restaurangkartan. Men kan det finnas någon särskild anledning till att det är just kockar som serverar oss den grövsta sexismen?

Jag tänker mig att det kan bero på att jämställdheten i krog- och restaurangbranschen är helt åt helvete.

Om man räknar det totala antalet kockar i landet (alla slags befattningar: kock, kallskänka, köksmästare, kökschef och cateringkock) är 53 procent kvinnor och 47 procent män. Men på elitnivån, inom fingastromin, är det näst intill bara män bakom förklädena. En enda kvinna har någonsin vunnit tävlingen Årets kock (Kristina Petterson, 1988). Bland de högst rankade restaurangerna i White Guide – som rangordnar Sveriges finaste restauranger – är det tre som har kvinnliga köksmästare.

Och hur många kvinnliga kockar gissar du att Svenska Kocklandslaget 2013 bestod av?

Noll. (Foto: Soran Ismail.)

Och vad tenderar att hända i slutna rum där det nästan bara finns män och grabbigheten får jäsa och jäsa?

Läser man artikeln ovan från Allt om Stockholm får man en ledtråd om att Anders Vendel kanske inte direkt är en lone röv, utan att det snarare kan handla om att han rör sig i en grovt sexistisk kultur.

”Det är sexistiskt – o, ja. Jag har tusentals exempel på den här väldigt sexistiska jargongen. Jag har hört det diskuteras allt från spermakonsistens till vilka i servisen som har snyggast bröst. Det är sånt som man tvingas höra varje dag … Säger man ifrån får man höra att man är pryd.”

Kvinnlig kock, 28 år

”Även om man har en kollegial relation så vill man inte bli nypt i häcken på jobbet. Eller att bli snärtad i arslet och bli bemött med ’lilla gumman’-attityden. Sedan vid en konflikt så ligger man i underläge för att det har cementerats att man är just i underläge.”

Kvinnlig kock, 36 år

RevirmarkeringsPISS från män som inte fått sin dominans ordentligt utmanad förut? (Notera att kvinnorna i Vendels annons faktiskt ska föreställa kockar.)

Men han pissar inte bara på sina kvinnliga kock-kollegor. Urinet strilar även ner på andra kvinnor i restaurangbranschen, som har lägre och mindre stabila positioner.

SJU av tio – 66 procent – av drygt 300 kvinnor i Stockholm och Göteborg som jobbar eller har jobbat i restaurangbranschen, svarade ja på frågan i SvD:s enkät om någon betett sig obehagligt på ett sexuellt sätt eller om de upplevt ovälkommen beröring eller varit med om övergrepp under arbetstid.

”Som servitris är man som allmän egendom, som alla vill ha en del av. … Flirtande är helt normalt, det är vardag. ’Oskyldig’ beröring är också helt normalt.”

Jeanette Superti, 33 år

”När hovmästaren gick förbi mig tog han tag i mina höfter och tryckte min rumpa mot sitt kön. Han kunde också fälla kommentarer som ’Vad bra du är på att suga’ när jag dammsög restaurangen.”

Katarina Anderson, 20 år

”Att flirta hejdlöst, vara närgången och ha en vulgär jargong har alltid existerat i restaurangvärldens kulisser. … de kockar som inte fixar det går oftast vidare till en annan bransch.”

Servitris, 27 år

Fatta att Anders Vendel är en arbetsgivare.

”När vi gjorde installationen på vår restaurang var det ingen som reagerade. Det var först nu när jag lade ut bilden på min privata Facebook-sida som reaktionerna kom, och det har spridits överallt.

Några tror att det är bilder på mig och min personal, men så är inte fallet.”

Anders Vendel till Aftonbladet

Heh. Skitkul.

Jag hoppas verkligen att det bara var en lögnaktig efterhandskonstruktion att bilderna faktiskt hängde (hänger?) inne på hans restaurang. För hans anställdas skull.

I hur många branscher har majoriteten av alla kvinnor varit med om sexuella trakasserier?

Parodi från Dagens Svenskbladet: Rövskägg ska sälja Vendels mat

Ja, ungefär så smakfull tycker jag att Anders Vendel är. Och då gör rövskägget ovan ändå inte på långa vägar smaklösheten och olämpligheten i hans ”moderna konst” rättvisa ur ett diskrimineringsperspektiv.

Men kan det möjligtvis finnas ännu osmakligare sexister?

Vi har bara kommit halvvägs, hörru.

Thomas Blachman

för Blachman

Danmark, 2013:

Oj. Fel bild.

Den här föreställer visst hur ledningen på ett sovjetiskt koncentrationsläger väljer ut sexslavar bland arresterade familjemedlemmar till ”fiender av folket”.

Här har vi rätt bild:

Här i Sverige har vi just rasat mot Belinda Olssons SVT-sända Fittstim – min kamp, där hon utforskade dagens feminism utifrån klassiska antifeministiska frågeställningar som Har feminismen spårat ur? och Har feminismen kuvat männen?

Men har ni glömt vad som hände i dansk public service-tv för mindre än ett år sedan?
En man med exakt samma oro (över feminismens framgångar) fick göra ett program där han tillsammans med andra kostymklädda män satt i en svart, klaustrofobisk, strippklubbsliknande studio och diskuterade en följd nakna, tigande kvinnors kroppar.

”Vi är på väg mot ett kuklöst samhälle”, sa seriens huvudperson – jazzmusikern och X Factor-domaren Thomas Blachman – gestikulerande kastrationsängsligt mot en av kvinnorna. ”Vi har ett visionslöst samhälle eftersom männen har blivit mer kvinnliga än kvinnorna själva.”

Men istället för att göra ett program där han och andra kulturmän sitter och försöker pussla ihop en naken mans utrotningshotade kropp – eftersom det är maskuliniteten som är upplösningstillstånd – gjorde han alltså ett program där han och hans polare satt och sa saker som:

Hur logiskt kändes det, egentligen?

Tja, själv motiverade Blachman både programmets utformning och existensberättigande med de här inledande orden:

”Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord.”

För det första: NEJ. Jag är ganska säker på att kvinnokroppen törstar efter att SLIPPA höra mäns ord, att ständigt bli bedömd av män, att slippa män som tar sig rätten till kvinnors kroppar – fysiskt eller verbalt.

För det andra: FAIL. För det är ändå inte vad Blachman lyckades illustrera. Vad han snarare lyckades illustrera är hur det manliga egot törstar efter en ordning där kvinnan är ett passivt objekt vars främsta uppgift är att behaga, bekräfta och framhäva mannen.

För att citera geniet Virginia Woolf, ur hennes essäsamling Ett eget rum (1929):

”Kvinnorna har genom seklerna tjänat som speglar med den förtrollande och förtjusande förmågan att att återge mannens bild i två gånger naturlig storlek. …

Det är därför som både Napoleon och Mussolini så eftertryckligt betonar kvinnornas underlägsenhet, för om de inte vore underlägsna, skulle de upphöra att förstora.”

Och för att illustrera hennes poäng med ett av alla tusen patetiskt uppenbara exempel på hur kvinnor reducerats till mansförstorande speglar i konsthistorien:

Har feministnymferna gått för långt? Har feministnymferna kuvat satyren?

Vi reagerade väldigt starkt på Blachman. Och med vi menar jag både Sverige och Danmark. (Bilden av att Danmark skulle ha tagit Blachman med en frisinnad axelryckning är falsk.) Men särskilt starkt reagerade vi ändå här i Sverige. Och jag har en teori om varför.

Var hade vi nyligen sett en svart studio i tv? Det dunkla bakgrundsvakuumet. Det starka, gula förhörslampeljuset och en succession av kvinnor som tog plats i det. Ljudet av mäns ord, riktade mot deras kroppar. Lästa av dem själva.

”En dag kommer jag person­ligen att skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan.”

Maria Sveland,  författare

”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”

Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet

”Det är nu vi ska mötas och ha sex. Jag kommer vänta på dig utanför tv-huset. Säger du nej så väntar kroppsstyckning, sen ska jag hänga upp alla delar i köttkrokar. Efter det kommer jag steka dina bröst i smör. Mm, det ska bli gott.”

Jenny Alversjö, nyhetsuppläsare i TV4

(Kvinnokroppen törstar efter ord. En mans ord.)

I Uppdrag gransknings program Män som näthatar kvinnor (sänt i februari 2013) fick vi se hur hotade, nakna och värdelösa vissa män känner sig av att se kvinnor ta plats i offentligheten. Två månader senare svarade dansk tv med en scenuppsättning av det samhälle dessa våldtäktshotande och dödshotande män har visioner om.

Ett samhälle där kvinnor håller käften och är vackra. En värld där kvinnans rörelseutrymme är begränsat till en piedestal. Utan utsikter. Bara svart och mannens röst. (”Din kropp är din värld, och den beskriver jag. Ta det lugnt, så länge du håller måttet i mina ögon kommer du inte att falla.”)

Thomas Blachman är orolig för att män har blivit kvinnor. Lösning: Att visa alla vem som verkligen är kvinnan. Att pränta in i våra näthinnor så att vi inte glömmer, vem som är kuklös och därför bör förbli maktlös. (”Hur fungerar den där fittan för dig?” /Blachman till en naken kvinna i första avsnittet av Blachman.) Hans dolda ideologiska agenda är exakt densamma som patriarkatet har praktiserat genom hela konsthistorien: Att visuellt smälta samman den biologiska kvinnokroppen med den feminiserande situationen att vara betraktad och bedömd – ett tystat objekt.

Och på samma sätt hoppas männen som författar mejl med könsord fulla av knivar till offentliga kvinnor att understrykandet och attackerandet av deras kön ska rista in en påminnelse i deras huvuden om att deras kroppar betyder underordning.

Två olika sorters maktdemonstrationer – ett visuellt och ett verbalt övervåld – som i grunden handlar om samma sak.

Att slå vakt om kvinnor som mäns förstorande speglar.

”Den kolossala människan”
(Det är okej att skratta högt, men gör det tyst.
Annars måste han kanske göra ett till tv-program.)

Tycker du att den här mannen verkar behöva en betryggande guldtuttmugg att snutta på? I så fall: vote Blachman.

American Apparel

för Unisexskjortan

Ingen Årets sexist-lista vore komplett utan American Apparel. Ett av jordens mest sexistiska företag, men som vi – trots att de haft butiker i Sverige sedan 2007 – inte har haft en sund, massiv allergisk reaktion mot förrän nu.

Jag talar givetvis om Unisexskjortan. Det påstått könsneutrala flanellplagget som förvandlar män till kattungar som råkat dricka en kapsyl hästbedövning (eller mördat någon) och får kvinnor att näcka och svinga hästpoloklubbor.

Den feministiska retromodebloggaren Emelie Eriksson ska definitivt ha pris för Årets genusfynd. Hennes desperata jakt efter bilder av unisexskjortan på en kvinnlig kropp där kvinnan faktiskt har på sig byxor till skjortan var lika underhållande som pedagogisk.

Och skjortan i sig är den perfekta neutrala mätstickan för att visa hur asymmetriskt den sexualiserande blicken drabbar män och kvinnor i kommersiella bilder.

Jämställdhetsskjortan!

Men American Apparel är som sagt en extrem.

Har du reflekterat vilket utskott av icke-visuellt kvinnoförtryck som unisexbilderna påminner om och kanske medvetet anspelar på?

Det hade inte jag heller, förrän jag stod och föreläste för Stockholms Prostitutionsenhet – en mottagning för människor som sålt sex, skadar sig med sex eller utsatts för trafficking – – och bilderna ovan var det jag skulle klicka fram härnäst i bildspelet.

Att hon befinner sig i en tom, omöblerad lägenhet eller villa med fina gardiner (förmodligen inte hennes). Att hon leker med en hästpoloklubba (överklassport; förmodligen inte hennes). Det medvetet amatörmässiga estetiken – ingen ljussättning, blixtljuset rakt på – för att öka känslan av verklighet; känslan av att hon verkligen är din.

Nu när jag tänker efter. Ser det ens ut som att det är hennes skjorta?

Du är en sexköpare.

Vems blick skulle annars den här bilden tillhöra, om vi översatte den till verkligheten? Rummet saknar inte bara inredning som tyder på att det är till för att bo i, det saknas också värme och närhet. Det känns inte som en bild du skulle ta om du var hennes kåta, kära flickvän (eller pojkvän). Och det ser inte ut som amatörporr. För även om American Apparel gör det som många porrsajter gör – att helt enkelt skildra sina modeller strippande över flera bildrutor – händer det aldrig att resårer korsar blygdläppar och en kuk slinker in i bilden.

Bilderna innehåller inte sex, utan att löfte om sex. Ett löfte om att hon kan tas av dig under lika rituella former som bilderna är tagna.

Ett extremt exempel, som sagt. För att vara en klädbutiks hemsidas produktbilder. Men inte för att vara American Apparel. Hela klädmärkets visuella stil kan sammanfattas som ”sex med minderåriga”.

De gör exakt det motsatta till vad de flesta andra modeföretag gör. Istället för att använda sig av idealskulpterande, modelliserande poser, art direction och retusch som döljer tjejernas ålder…

Bilder av modellen Cameron Russel tagna samma år.
På ingen av bilderna hade hon fått sin första mens.

Gör American Apparel allt för att framhäva sina modellers spädhet…

Hur gammal är hon?

Hon då?

Vänta, är alla fotade i samma säng, förresten?
(Nej, kanske inte. Men oskuldsvita bäddar rakt igenom.)

Men det blir ännu värre.

Som om de här modellerna inte redan är väldigt unga brukar American Apparel dessutom låta dem posera som faktiska småbarn.

Stretchar lite i kvällsblöjan med drogad nappflaska
i väntan på att bli nattad av något ådrigt.

För ung för att förstå vad som just hänt eller
för att göra motstånd när det händer igen.

Vandalism eller självförsvar?

En fredligt levererad guldtuttmugg till American Apparel av Genusfotografen – som plåster på sexismen?

Okej. Då var det en en kandidat kvar. Och det här alltså bilden som inte orsakat en skitstorm. (Än.)

Det är bilden som sticker ut allra mest i den ansamlade kompost av sexistiska bilder som nådde min hjärna under 2013 via Twitter, mejl eller hörsägen. Och som jag kan fortfarande inte fatta hur eller varför den kom till…

VARNING FÖR KÄNSLIG BILD

*

*

*

Salong Bangs

för

Det här:

Det här är kändisfrisören och före detta Paradise Hotel-vinnaren Marwan ”Marre” Hittis skönhetssalong Salong Bangs hemsida, som den ser ut just nu.

Och jag har fortfarande svårt att finna ord… Så jag lånar ett par ur den feministiska rapparen Cleos låt Gå på salong:

Jag gör mig fin på salongen
Jag plockar bryn på salongen
Gör manikyr på salongen
Fixar frisyr på salongen

BLIR STRYPT på salongen?????

Jag undrar verkligen vad budskapet med den här bilden är. ”Känner du att du inte duger som du är? Gå till en kvinnomisshandlare – de är bäst på att tala om för dig exakt hur du ska vara”?

Vem ska kvinnan på bilden egentligen föreställa? Dig, kunden?

Obs: Genusfotografens remix.

Eller ska de föreställa kollegor? Är han en stylist och hon en modell och är de mitt i en plåtning? (Enligt Brottsförebyggande rådet är faktiskt den vanligaste typen av våld mot kvinnor det som utövas av en bekant person som inte är närstående, ofta i samband med arbete.)

Är det konst? Är det edgy artistiskt modefoto? Eller är det en provokation? I så fall är det ganska misslyckat, för det här är den enda internetregistrerade reaktionen på bilden jag hittat:

Och som du kan se har bilden alltså legat ut sedan minst 9:e april 2012.

Ingen i Marwan Hittis närhet verkar störa sig på att han har bilden som profilbild på Twitter heller:

Reagerar du inte på bilden? Känns den helt normal?

I så fall är det ett ännu större skäl till panik. För det är nämligen därför bilder som glamouriserar, estetiserar och normaliserar våld mot kvinnor är livsfarliga.

(Tack för tipset, Susanna Backén.)

Röstningen stängdes natten till den 7:e februari.