Alla kan vara lucia
Bra jobbat, Ica Maxi! Jag kommer att handla all min julmust hos er i år. ♥♥♥♥♥
/Tomas
Jag och min idol
Den här veckans höjdpunkt för mig: Att jag fick föreläsa för och kramas med min idol.
Foto: Jeanette Bergström, Tidningen Extra
Astrid Johansson, så klart! Om halvårsminnet gått ut: Astrid Johansson som kritiserade en toalettmålning på sin högstadieskola Tunaskolan som hon tyckte trivialiserade sexuella trakasserier, och stod på sig i kritiken trots motstånd och ett ofattbart dåligt bemötande från skolan. Rektorn försvarade målningen med att hon ”såg den med humor”. Skolans bildlärare genomförde en enkätundersökning – när Astrid var sjuk – som kom fram till att 99,1% av eleverna inte mådde dåligt av bilden och att 98% ville ha den kvar. Resultatet satt uppe under rubriken ”Elevdemokrati” när Astrid kom tillbaka till skolan, tillsammans med utskrivna och utklippta citat ur lokaltidningarnas kommentarsfält, där ytterligare röster fick vara med och tycka till om huruvida det inte bara var Astrid som var jobbig och dum i huvudet. (Exempel: ”Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?”)
Foto: Astrid Johansson
Nyheten om Tunaskolans borttappade genusglasögon nådde riksmedia. In spolade skarp kritik från alla hörn av landet (varav mitt favoritstycke måste vara genusforskaren David Tjeders sylvassa – och obesvarade – öppna brev till skolans rektor). Målningen målades över, men inte för att skolledningen gav Astrid rätt, utan för att rektorn ansåg att skolan behövde ”arbetsro”.
Astrid blev utsedd till Årets Wendela, fick Ung Vänsters årliga feministpris och utsågs nu i augusti med stor marginal till Årets Luleåbo 2013 (17 000 av 27 033 röster!).
Men när jag träffade Astrid på Teater Scratch/Galleri syster i Luleå i måndags och frågade henne om Tunaskolan till sist också fattat att hon är en hjälte, verkar det som att hennes skola fortfarande inte riktigt har förstått vikten av att supporta den som ställer sig upp mot sexism så rakryggat som Astrid gjorde. De har åtminstone inte lyckats förmedla det till henne.
Så här svarade hon nämligen på frågan (igen senare, utvecklande via Facebook):
Astrid Johansson: nej alltså de står ju fortfarande och trampar på samma ställe som i vintras. verkligen extremt. ingen har erkänt att de har gjort ett misstag eller så, och ingen har bett om ursäkt. jag har tjorvat massa med både BEO [Barn- och elevombudet] och DO [Diskrimineringsombudsmannen] men de har inga resurser och lägger därför ner alla fall även när de inte borde. så skolan har ju inte fått några påtryckningar därifrån heller. skolledningens attityd och syn på det hela påverkar ju elevernas. trots att det har gått lång tid sedan det här hände så ser majoriteten av eleverna ner på mig och verkar känna någon sorts irritation gentemot min existens typ haha. t ex, bara för några dagar sedan var det en i min klass som sa ”håll käften jävla fitta ingen lyssnar på dig ändå” när jag bad honom vara tyst; vilket jag är helt säker på inte hade hänt utan någon händelse tidigare så att säga. så ja. det står stilla, väldigt stilla. tunaskolan har ju hittat på någon sorts uppföljningsplan men de har inte gjort någonting än iaf, och nu har tre klasser hunnit gå ut osv och de kommer inte få någon uppföljning, och ja, de verkar låta det rinna ut i sanden bara
Jag minns inte hela skolans ihophittade historia om uppföljningsarbete, men en del var teaterundervisning. det är dock bara min klass som fick vara med om det. rektorn kallade det värdegrundsarbete – teatergruppen och lärarna kallade det bara teater. undervisningen var heteronormativ, homofobisk och bevarade könsroller etc. mmm underbart!
eleverna fick heller inte någon information om att detta skulle ha någonting med uppföljningsarbete efter målningen att göra, rektorn gav bara den versionen till BEO
Gaaah.
Öppet erbjudande till skolledningen på Tunaskolan: Boka en flygbiljett åt mig så kommer jag och föreläser hos er gratis. Vi kan prata om varför det är viktigt att ta både det här ämnet och Astrid på allvar.
Jag råkar dessutom ha massor av (otecknade) bildexempel som vi kan prata utifrån, där man mer eller mindre tydligt kan se samma mycket skadliga föreställningar om manlig och kvinnlig (hetero)sexualitet som i er berömda toalettmålning. Till exempel…
Den här annonsen för vidvinkelobjektiv. (Tack för tipset, Ylva Jörsäter.)
Den här otroligt kusliga bilden/produkten/idén som jag avhandlat tidigare. (Tack, Diamantprinsessan/Diamantprinsen.)
Den här kostymreklamen från det holländska företaget Suit Supply. (Tack, Susanne Jörtsö.)
Alla exempel på sådant som ska ses med humor.
Jag försöker inte vara gullig när jag säger att Astrid Johansson är min idol. Jag är otroligt imponerad av både Astrids blick och ryggrad. I den åldern, dessutom. När det kanske är som allra svårast att våga sticka ut och ifrågasätta normer. Jag bad om Astrids bästa tips för ryggraden. Så håller du dig rakryggad när okunskapen och motståndet mot att jobba för jämställdhet trycker ner dig?
Astrid Johansson: jag brukar bara hata och tänka att alla är dumma i huvudet och att jag äger. lol
hahhahaha mycket pedagogiskt osv
och ba
fuck bitches kill snitches get money
HAHHAHA
men seriöst: hata på ba. det hjälper mig iaf för då blir jag arg istället för ledsen och det är bättre för då kan en omvandla ilskan till värsta powern
jo jävlar
Anteckna.
Tack för oss!
PS1. Eftersom flera personer anmälde Tunaskolan till DO efter toamålningsskandalen startade de en initiativgranskning av skolan. Resultatet kom tydligen en dag efter att jag och Astrid träffats i Luleå: Skolan lever i dagsläget upp till diskrimineringslagens krav, därför avslutas ärendet. Läs mer på DO:s hemsida.
Uppdatering: Sedan den feministiska nättidningen Feministiskt perspektiv läste om mitt möte med Astrid har de gjort en uppföljning av hennes förvärrade situation på skolan och även gjort ett besök på Tuna: ”Astrid Johansson skulle byta alla priser mot skolans stöd”, ”Astrid Johansson kan få sitt ärende prövat på nytt”.
PS2. Förra veckans höjdpunkt för mig? Att jag fick besöka Fridhems folkhögskola under deras genusdag. Jag hann tyvärr inte vara med på deras pyssel (”vi har 36 000 pärlor!”), men jag fick ta del av bildbevisen från en fin aktion. Någon hade sprayat ordet ”bög” på en av skolans stengångar. Några elever på Fridhems gjorde det till en helig plats…
Lia och Alva. Foto: Veronica Bengtsson
Susanna och Carolin. Foto: Viola Nilsson
Veronica och Malin. Foto: Carolin Oredsson
Britta och Ebba. Foto: Carolin Oredsson
Också bra ryggrader.
Världens första fiskporrutställning
Hej! Nu är min semester slut. (Jag har behövt världens längsta. Varför kommer att framgå på bloggen i höst.) Och det här är, bland annat, vad jag har sysslat med de senaste veckorna: Diskreta överlämningar på offentliga platser. Påknackningar av rodnande anonyma bildlärare med föremål inlindade i brunt papper under armen. Kuvert i stil med det här kanande genom brevinkastet:
Ja. Det här är precis vad det ser ut som. Det blir en utställning av fiskporren. Eller rättare sagt, av mina läsares sinnesvidgande roliga och konstnärliga parodier på Danmarks största sportfisketidning Fisk & Fris otecknade fiskporr.
Utställningen kommer att premiärvisas i en vrå av café- och gallerilokalen Magnolia Café under mina arbetsgivare Add Genders 5-årskalas den 12:e september, och sedan hänga kvar till den 15:e september. Efter det: vem vet! Det här kanske är din enda chans att se fiskporr i kött och blod (eller ja, papper, pärlor och garn). I alla fall på den här sidan av Öresundsbron.
Kalaset varar 18.00–21.00 den 12 september. Här anmäler man sig (fritt inträde men begränsat antal platser pga utrymmesskäl). För att strosa in på Magnolia Café och titta på den under 13–15:e september behövs ingen föranmälan.
Jag och ett par av fiskporrkonstnärerna kommer att finnas på plats under kalaset, för den som vill diskutera fisk/konst/porr.
Kan du tänka dig en bättre, mer förlösande start på hösten? Nej! Så anteckna infon nedan och kom.
Världens första fiskporrutställning/Add Genders 5-årskalas
Plats: Magnolia Café, Gallery and Flowers, Blecktornsgränd 9, Mariatorget, Stockholm
Datum och tid: Vernissage 18.00–21.00 12 september, utställningen hänger uppe 12–15:e september 2013 (Magnolias öppettider: 11.30–22.00)
Inträde: Gratis
Anmälan till kalaset: Här! (begränsat antal platser)
Tillgänglighet: ”Magnolia ligger olyckligtvis mitt i en trappa och dörren saknar automatik, WC:n är enbart anpassad för fullfunktion i gående.”
Klädkod: Trenchcoat och snorkel (skoja bara).
Pappor som hittat hem
Du vet tidningen PAPPA.
Tidningen som kanske skulle få dig att, liksom Åsa Erlandson, Aftonbladet, utbrista ”vad sjutton gör en herrtidning här?” om du såg en vägg med nummer av den på en barnmässa.
Som jag skrivit om här (nr 14) och kort här (nr 16) och varit väldigt nära att skriva om en tredje gång, uppdaterande er om att Skandinaviens enda pappatidning tyvärr kör vidare på sitt spår med spårlösa barn på omslaget.
Förra numret av PAPPA intill kollegan mama.
Jag fick ett mail från Johan Ström, vd:n på tidningsförlaget som gör PAPPA.
Det innehåller mycket goda nyheter.
PAPPA har hittat barnen!
Ett otroligt bra beslut, som jag helhjärtat applåderar.
Johan Ström sa även, när jag ringde upp honom, att de kommer att fylla på med mer barn i hela tidningen, samt att de i nya numret till och med har ett så pass barn- och inte i första hand pappafokuserat inslag som ett babymatstest. (Jag har kollat. Det stämmer!)
Sedan vore det tjänstefel av mig att inte ha åsikter om ”Harley och son”.
Två generationer ofrivilliga mördare?
Men beslutet, attitydförändringen, är så rätt. Inte minst med tanke på att pappor fortfarande bara tar ut en fjärdedel av alla föräldradagar (2010 gjorde TCO bedömningen att det är 51 år kvar till jämställt uttag av föräldraförsäkringen).
Pappor som finns där är någonting vi behöver se mer av.
Så här kommer ett par till!
Närmare 100% närvaro i den här mjuka pappans blick. På omslaget till FÖRÄLDRAR & barn. En genusneutral tidning, dessutom?
(Tack för tipset, Kristina Stulken.)
Pappa med barn i Värmlands Folkblad. Bra. Hade något kunnat göras ännu bättre? Vem är det som avlöser vem i bilden? Det är mamman som ”vinkar av” säger bildtexten. Hade något hänt om mamman och pappan bytt plats, inklusive pose, kroppsspråk, blick och keps inomhus?
Min storebror (för övrigt den bästa pappan jag sett) gjorde den här iakttagelsen: hade mamman följt med barnet ända ut i trapphuset för att vinka av pappa om det var han som skulle på träning? Hade det varit en lika stor grej som att mamma ska iväg?
Antagligen inte en rättvis sak att tänka, men bildens smått arrangerade look ger helt klart intrycket av att det som händer i den är lite av en happening.
(Tack, Tina Persson.)
Välkomna till familjen Könsstereotyps hotellrum. Kvinnohalvan av släktet är upptagna med relationsskapande, omvårdnad, närhet, gos. Mansplanhalvan: tidningen, tv-spel, sig själva, omvärlden. Självständighet. (”Vidrig bild! Dottern vill läsa tidningen!” utbrast en person på min senaste föreläsning.)
Kan du tänka dig pappan hållande om sonen med näsan inborrad i hans hår? Kan du tänka dig mamman till synes 10% närvarande, läsande tidningen för dottern som ändå inte hör någonting eftersom hon spelar tv-spel med hörlurar (i dödskallepyjamas)?
Jag kan tänka mig det. Jag kan även tänka mig mamman tillsammans med sonen och pappan med dottern. What’s up with könssegregationen, Ica-banken/Scandic?
(Tack, Vurdah.)
Lite av en favorit. Gråtande bebis. Gallskrikande pappa. För snygg (naken?) mamma. Hund som inte ens den har fullt förtroende för att pappa grejar det här? Ja, det är nog hunden som pajar harmonin i den här bilden för mig. Om den bara kunde chilla lite skulle inte dess nervositet smitta av sig på min tolkning av pappans ansiktsuttryck.
Närå. Den är väl fin.
Men det här är min riktiga favoritpappabild:
Pappan Nils Pickert som märkte att sonen inte längre vågade ha på sig klänning utanför hemmet när de flyttat från Berlin till en mindre, mer ”traditionell” stad i södra Tyskland – och drog på sig en kjol av solidaritet.
Läs artikeln om dem på Gawker eller google-översätt originalartikeln i tyska, feministiska tidningen EMMA. Jag älskar pappans självklarhet (och självbelåtenhet) när han pratar om att ”bredda axlarna” för sin son, att det egentligen inte fanns något val och att hans son sedan instiftandet av en ”kjol- och klänningdag” även börjat måla naglarna.
”Han tycker att det ser fint ut på mina naglar också. Han ler bara när andra pojkar (det är nästan alltid pojkar) försöker göra narr av honom och säger: ’Du vågar bara inte ha på dig kjolar och klänningar för att din pappa inte vågar heller.’ Så breda har hans axlar blivit nu. Allt tack vare pappa i en kjol.”
Allt prat om axelbredd känns lite som en nervös försäkran om att manligheten överlever även under de mest extrema förhållandena (i ”kvinnokläder”), men hans inställning och övertygelse – att hans son måste ha en förebild – får mig att stämma in i de två första orden av Gawkers rubrik: ”Årets pappa hjälper klänningbärande son att känna sig bekväm genom att ta på sig kjol själv.”
För mer på temat att låta barnen bestämma vilka gamla eller nya genusfack de vill eller inte vill bli inpressade i, läs mitt inlägg Ett päron till rektor firar tvåkönsnorm.
För mer inspirerande kjolsolidaritet, kolla in Facebook-sidan Kurd Men For Equality. Där har kurdiska män från hela världen sedan i torsdags laddat upp bilder av sig själva i klänningar, slöjor och scarfer efter att en iransk domstol dömt en man till ”förnedring” genom att frakta honom genom en stad iklädd plagg som traditionellt bärs av kurdiska kvinnor.
”Att vara en kvinna är inte en förnedring eller ett straff.”
Snygg tagline. Och snygga män. Kolla in deras bildström. Jag kunde omöjligt välja en favvo. (*lyrisk genusfotograf*)
Tack för mig!
PS. Ni har väl inte missat att Södra Latin som första skolan i Sverige kompletterar sina omklädningsrum med ett könsneutralt? Jag är stolt över att föreläst där.
Genusfotografen den förskräckliga
Idag var jag med i P3 Nyheters nyhetsfördjupning med Natalia Kazmierska. Vi pratade om makt, pudlar, inflytande och normer. Jag fick bland annat frågan om jag har makt.
Lyssna här.
