Yuki Keiser & hennes bois
Nä. Men se vad katten släpade in. Senaste numret av RFSL:s medlemstidning Kom Ut.
Och nä, se vad kattredaktörn släppt in. En artikel av Genusfotografen.
Vill du läsa? Nä? Ok!
Yuki Keiser & hennes bois
– Japansk massmedia styrs av män. Och vad vill män se? De vill se folk som älskar män. Deras stolthet blir sårad av en kvinna som inte kysser deras arsle. Hon är värdelös för dem.
Jag sitter med Yuki Keiser på en restaurang i hennes hemkvarter Setagaya-ku i Tokyo. På stolen bredvid sig har hon en papperskasse. Den innehåller tre exemplar av hennes bok Tokyo BOIS! och en hel hög färsktryckta exemplar av Tokyo Finger Bang Style, Japans första lesbiska modetidskrift, som Yuki Keiser co-producerat med den lesbiska baren Gold Finger och som hon nu vill se strategiskt utplacerade i Sverige.
Sedan 2007 har Yuki Keiser, utan att tjäna en yen, lyft fram edgig lesbisk och queer kultur i webzinet Tokyo Wrestling och olika sidoprojekt. Fotoboken Tokyo BOIS! gjorde hon tillsammans med Miwa Tosaki, Japans (enligt Yuki) enda fotograf som är queer själv och fotograferar lesbiska. Den skildrar en grupp som får särskilt lite kärlek från japansk media.
– Jag ville göra något om människor som är födda som kvinnor, men ser ut som pojkar. Vi ville inte bara visa upp queers. Det skulle vara specifikt.
Yuki Keiser gav dem det USA-importerade samlingsnamnet bois.
– Du kan vara lesbisk eller transsexuell och transgender eller genderqueer, du vet, alltihop. Det tillåter också en flytande sexualitet. Så samtidigt som det är specifikt så är det vagt. Du behöver inte använda etiketter.
Boisen är fotograferade på trottoarer och barer i Tokyos »gayborhood« Shinjuku Nichome. Och det går inte att ta miste på att varje bild är en kärleksförklaring. Inte minst de som föreställer Yuki Keiser tillsammans med sin flickvän, queerporrskådisen Syd Blakovich.
– Jag tycker att bois är vackra. Och jag finner deras sätt att grumla könens gränser extremt sexigt.
Vill du veta mer om Yuki Keiser, följ henne på twitter.com/TokyoWrestling
Tomas Gunnarsson
Yuki Keiser tillsammans med flickvännen Shawn Tamaribuchi (aka Syd Blakovich), fotade av Miwa Tosaki till Tokyo BOIS!.
Tokyo Finger Bang Style, Japans första och enda lesbiska modetidskrift. Jag har 41 0 ex liggande i min bokhylla. Jag tänkte vara snäll (lydig). Om du är intresserad av att få ett nummer, maila mig din adress så skickar jag ett med posten. Resterande ex räcker jag över till Hallongrottan i Stockholm.
Om du är intresserad av att köpa Tokyo BOIS! kan jag berätta att den finns på Amazon och kostar ca 250 kronor. Kan möjligtvis vara Japans bästa genusfotoinsats någonsin (i kategorin synliggörande, om inte annat).
Och sedan måste jag hålla med Yuki Keiser. Poikarna är heta.
Ett päron till rektor firar tvåkönsnorm
Lucia idag. Och du vet vad det betyder.
GENDER TROUBLE.
Rapporter om vuxna människor som får moralpanik och skiter knäck över att barn vill ha på sig tyg som i deras ögon är inpyrda av KÖN och som bestämmer sig för att skydda barnen, inte genom att försöka förändra vårt enfaldigt homofoba, transfoba och tvåkönsnormativa samhälle, utan genom att ta striden mot barnen och kuva deras omstörtande begär efter luvor, ljuskronor och blompinnar med stjärnor av guldpapper på.
Tyst och låt barnen visa oss vägen.
Lyssna på…
1. Dag Bergquist och hans arga klasskamrater
Dag Bergquist ville kandidera till Lucia på Vasastans Montessoriskola i Stockholm eftersom han gillar att sjunga och stå i centrum. Skolledningen sket ischoklad. Viktigt att skolans lucia är av tjejjakön, var deras beslut. Och det tände gnistan till en protestlista sammansatt av Dags klasskompisar, som med en överväldigande JA-majoritet såg till att Dan visst fick delta i lotteriet, men förlorade. Lite etertid i SVT fick han dock. Och där passade han och hans klasskompisar på att delge oss sina kloka ord:
”Jag tycker att det är jättetöntigt. Det är ju… jag tycker det är jättetöntigt. Jag var ju stjärngosse förra året, till exempel. Jag tycker inte att det spelar så stor roll, jag tycker bara att det är roligare om en kille får vara med och ja, vara Lucia liksom.”
Saskia Kristensen, 11 år
”Det är väl bra om man kör lite nytt då och då. Någon gång måste det ju… någon gång skulle det ju ändå ha hänt.”
Saga Lindahl, 11 år
Och så Dag Bergquist himself:
”Nu kanske det blir så att andra skolor också gör så här, så att vi skapar nya traditioner.”
Bra sagt, Dag! Går det att rösta på dig till någon ännu mäktigare post än Lucia?
2. Den här genusintelligenta ungen
Den här bilden delgavs jag av en vän, via Facebook-gruppen Have A Gay Day. Den föreställer Sam, 5 år, i skorna som han valt ut till sin första förskoledag.
Som bildtexten på Have A Gay Day förtäljer försökte hans mamma förklara för honom i skobutiken att skorna egentligen var tillverkade för tjejer. Men Sam sa att han inte brydde sig.
”Ninjor kan också ha på sig rosa skor.”
På dagis fick han bara komplimanger för sina skor från de andra barnen. Men vad tror ni hände när mamma la ut en bild av honom med skorna på Facebook? 20 kommentarer från diverse släktingar som påpekade att hans skor var ”fel” och att det skulle påverka honom socialt; ”den där skiten kommer att göra honom gay”, som Sams far eller mors (eller fans) faster eller moster påpekade. (Fan, vi behöver ett könsneutralt ord för det där.)
Mamman tog bort bilden, men sa åt Sam att han får klä sig som han vill på förskolan. Om han vill ha på sig rosa skor, så får han ha på sig rosa skor. Då förklarade Sam för henne att han inte ville på sig skorna för att de var rosa, utan för att de var ”gjorda av zebror”, hans favoritdjur.
Återigen. Vuxna som förfasar sig över färger och textilier som är väldigt lätt kan bevisas är socialt konstruerat könskodade. I artikeln When Did Girls Start Wearing Pink? på Smithsonian.com kan du till exempel läsa om hur pojkar hade klänning upp 6-7 års ålder i USA på 1800-talet, eftersom det ansågs vara ett könsneutralt plagg. Rosa och blått dök upp som färger på barnkläder i mitten av 1800-talet (tillsammans med andra pastellfärger), men rosa som markör för kvinnligt och blått för manligt var en idé som inte spikades förrän på 1940-talet. Och under resan krängde båten hit och dit. Vissa tidningar, tillverkare och reklamare utropade rosa till killfärg eftersom det var en mer ”bestämd och stark” färg och blått en klädsam tjejfärg eftersom den var mer ”skir och skör”.
Som historikern och författaren Jo B. Paoletti så fantasikittlande säger i artikeln: “It could have gone the other way.”
Franklin D. Roosevelt, USA:s president 1933-1945:
Ernest Hemingway, machoförfattare och homofob (sköt sig själv i huvudet 1962):
Jag kan också rekommendera att läsa boken Rosa – Den farliga färgen, där genusvetaren Fanny Ambjörnsson dissekerar den riskabelt feminina färgen rosa och föräldrars rädsla, mest medelklasspärons, både för att klä pojkar och flickor i den.
En vän som jobbar i en butik på Hornstull i Stockholm har vittnat om att de mest feminina plaggen och prylarna är i princip osäljbara (eftersom de blivit förknippade med en uppfattning om femininitet = undergivenhet), och att färger gör småbarnsföräldrar väldigt nervösa. ”Ehe… Orange… Kan man ha en overall med en orange krage till en pojke, eller kommer han bli…?” BONG. Ja. Bög för att du ens frågade.
3. Flickan som inte fick vara stjärngosse för att rektorn ville ha ett ”vackert luciatåg”
En ännu mer avslöjande artikel om vuxen genuspanik publicerades på Ajour igår, där rektorn som förbjudit en tjej i trean på Enskedefältets skola att vara stjärngosse varit orädd nog att låta sig intervjuas. Så här skrev rektorn Svante Lööf, för det första, i ett brev till ”Lisas” arga mamma:
”Det är ett traditionellt Luciatåg vi har på skolan i år 3. Det innebär alltså att alla tärnor är tjejer och killarna är stjärngossar.”
Skolan gav ”Lisa” valet att antingen räkna matte istället för att delta i luciatåget, eller att vara en tomte. (Tydligen femininare än att vara stjärngosse, enligt skolan.) På Montessoriskola i Vasastan (nämnd ovan) var det ingen som ens höjde på ögonbrynen över att tjejerna vill vara stjärngossar. På Enskedefältets skola är det OTÄNKBART.
Och det värsta är att rektorn inte har några argument. Traditioner, is all he wrote. Eller nej, förresten, han nyanserade ju sitt försvar lite mer än så:
”Det har ingenting med genus att göra som jag ser det utan vi vill ha ett traditionsenligt och vackert luciatåg, detta gör vi för barnens skull.”
Vackert? För citera journalisten Sofia Mirjamsdotter i en krönika som publicerades i samband med artikeln på Ajour:
”Att tala om för ett barn att ”Luciatåget blir inte fint om just du är stjärngosse” är att tala om för hen att hen är fel.”
Sofia Mirjamsdotter påpekar också det som vi alla borde komma ihåg att snabbt påpeka i sådana här situationer: Att diskriminering på grund av kön, könsöverskrivande identitet eller könsuttryck är emot skollagen.
Istället för att mailhuggas med rektorn hade mamman helt enkelt bara kunnat anmäla skolan till Barn- och elevombudet eller Diskrimineringsombudsmannen, och sen hade rektorn Svante Lööf fått ta debatten med dem. (Med kallsvett och hasselnötsknäck rinnande ner för benen.)
En bakläxa förresten, till mig själv, Ajour, Enskedefältets skola och till och med ”Lisas” mamma: Enligt ”Lisa” känner hen sig inte som en han eller hon. Eller som mamman uttrycker det i ett av breven till rektorn:
”Lisas motivering är att hon känner sig som både tjej och kille och vill helst vara just stjärngosse. ‘Annars är jag inte med’. Visst kan hon väl få vara stjärngosse?”
Med ”Lisas” dualistiska inställning till sin könsidentitet i åtanke, är rubriken
Flicka vägras vara stjärngosse – rektor vill ha ”vackert luciatåg”
missvisande och bakåtsträvande även den. Låst vid könsbinärt tänkande, som ”Lisa” tack och lov inte blivit låst i än, och som motarbetar hen i hens identitetsbyggande, som borde få vara helt fritt. Inte begränsat av den dåliga fantasin hos en rektor som inte ens har läst sin egen likabehandlingsplan, och inte av någon annan heller.
Sedan skulle jag vilja tillägga att Svante Lööf har usel smak. Kvinnliga gossar fula? Whoa. Du har missat något.
Den schweiziska författaren Annemarie Schwarzenbach, levande 1908-1942. (Tack Minja för tipset. Mer på det här temat senare. Lovar.)
Eller för att låna ett till rytande från ”Lisas” mamma:
”Vänligen förklara för mig hur ett luciatåg blir fult av att en flicka har strut på huvudet? Och hur vet du att eleverna skulle skämmas för att en stjärngosse är tjej? Så gott som hela samhället utanför er trångsynta skolvärld tycker att det är ren skandal att begränsa min dotters sätt att uttrycka sig så som ni nu gör.”
Japp. Det kanske är så. Enskedefältets skola kanske är en av få försvinnande konservativa pruttfickor på Sveriges karta. Jag menar, till och med arrangörerna till Nobelfesten har ju börjat omvärdera hur slaviskt man ska beakta (per definition socialt konstruerade och väldigt ofta väldigt föränderliga) traditioner, i och med att de gav sitt första tillstånd någonsin till en kvinnlig marshalk att bära frack:
Såatte. Vi rör oss framåt, hörni.
Tack för mig!
PS. Och igår hade Kanye West kjol på scen, om än en väldigt tjock, lång och lädrig, under sin 121212-konsert på Madison Square Garden i New York:
Mer på temat män i kjol senare. Lovar.
Grattis på dödelseåret, Strindberg
”Vad den dyrkade kvinnan är kysk i sin nakenhet, då hon överlämnar sig åt älskarens smekningar! Och överlägsen kvinnan i intelligens, är mannen endast lycklig, när han förenar sig med den kvinna, som är hans like. Mina forna kärleksäventyr, mina samlag med kvinnor av en lägre klass synas mig nu som tidelag, återfall, brott mot rasen.”
Citat ur En dåres försvarstal, August Strindbergs självbiografiska roman skriven 1887-1888.
När jag berättade för eleverna i klassen SABEB12 på Östra gymnasiet att de skulle få göra en Photoshop-workshop till August Strindbergs 100-årsminne var det en elev – Hawre – som satte sig med armarna i kors.
– Jag vägrar. Han hatade kvinnor!
Då hade jag precis berättat att vår världsberömda författare Strindberg var en rabiat kvinnorättsmotståndare som tyckte att kvinnor skulle lämna mannens arbetsmarknad och politik ifred och ägna sig helt åt fortplantning och barnuppfostran. Eller som han uttryckte det själv:
“Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!”
– Shit, han var grov! för att citera en annan elev.
När jag berättade för Hawre och resten av klassen vad workshoppen går ut på, sken hon dock upp.
”Strindberg med kvinnokropp” är en övning både i genus och Photoshop. Den går ut på att skapa ett montage där August Strindberg har fått sig en kvinnokropp med hjälp av Photoshop-tekniker som friläggning, bildbehandling och retuschering och som även bjuder på en konstnärlig utmaning: Kan en liten kroppstransplantation kanske extrahera nya, okända sidor hos den beryktade kvinnohataren?
Låt oss kolla.
Alla konstverk nedan är gjorda av elever i klasserna SASAME12, SABEB12 och TE12 på Östra gymnasiet i Skogås, Stockholm.
Annika Hammarberg
Runa Johansson
Omar Kah
Ella Cane Helmertz
Lanya Ali
Hawre Salih Aziz
Veronica Törn
Konrad Siojo
Nameer Waleed Ghaleb
Gergio Sarkis
Mathilda Gassama
Anna Eklund
Alexandre Mardirossian
Karin Runelöv
Samuel Hagström
Daniella Maalouf
Emma Larsson
Carl Andersson
Alfred Burström
Jacqline Reinhard
Narin Topal
Jonas Johnsson
Fanny Tvinne Monti
Emil Sandberg
Valentina Serna Martinez
Viktor Nenander Norén
Frida Sparrings
Lidia Tesfay
Sofia Winberg
Eira Lange
Jasmina Hadzic
Elin Björkmyr
Amanda Bergman
Danijela Andric
Bronaia Al Badri
Jennifer Ekenlöw
Ilham Aman
Nada Idris
Loam-Sara Araia
Laura Majid
Lina Waldenstam
Silvana Parada
Rafael Sokolowski
Sipan Revend
Viktor Paz
Sara Österberg
Sebastian Wallin
Erik Duné
Sebastian Rüdlinger
Martin Lindholm
Markus Lindgren
Kevin Silva Paulsson
Nikola Derikonja
You only live once.
XOXOXO,
August
Pigan på sidan nio
Okej. Då är det alltså sant. I Danmark har de utvik i dagstidningar.
Bevis för att det är en dansk tidning: Mads Mikkelsen uppe till höger. Kvällstidningen Ekstra Bladet har åtminstone en ”sidan nio-flicka”, som de kallar henne. (Och som är väldigt omtyckt av deras läsare. Enligt Wikipedia har de haft henne sen 1976 och när de 2004 tänkte att de skulle dra ner lite på henne i omfång, krävde läsarna att hon skulle återfå sitt stora format.) I det här numret, som jag plockade upp på en promenad på Strögen i Köpenhamn förra helgen, är det Sara, 22 år från Amager som är den lyckligt lottade.
Nu är inte jag någon hammarhaj på danska, men det första citatet översätter jag så här:
”Jag är läcker, jag har stora bröst och vackra ögon. Det är hela paketet, så mitt mål är då att bli Månadens Sidan 9-piga och tjäna lite extra pengar.”
Intressant, för det första, hur hon faktiskt nämner pengarna. Annars brukar folk som står upp för utvik (och nu syftar jag på tidningen, som tog med svaret) vara väldigt noga med att betona att tjejerna gör det för sin egen skull, eller för sin karriärs skull. Att hon älskar att bli sedd. Att det inte handlar om porr, utan om estetik. Att hon inte skäms. Att det handlar om självförverkligande. Frigörelse. Att hon gör det frivilligt!
Nu är inte Google Translate heller någon hammarhaj på danska, men ”Målbevidst” har vi kommit fram till att det betyder ”Målmedveten”. Och intervjun med Sara inleds med: ”Janteloven är sparket til hjørne af dagens Side 9-pige, Sara”. Det får jag och Google Translate till: ”Jantelagen är sparkad till hörnet av dagens sida nio-flicka, Sara”. Också väldigt typiskt för utviksförespråkare(/säljare). Att framställa det som att hon har kämpat hårt och vunnit första pris – GRATTIS, Sara från lilla Amager – som lyckats puckla sig fram bland hård konkurrens på en tuff kommersiell arena och nått ut på självaste sidan nio i Ekstra Bladet – som för övrigt har ett utvik varje dag. Det här är dagens sidan 9-flicka, till exempel:
Och det här är gårdagens:
Hm. Det verkar som att jag råkade haffa ett fysiskt ex av Ekstra Bladet på en relativt oskyldig dag. Men sen så handlar ju det här fenomenet – som härstammar från det brösttokiga riket Storbrittanien och deras kvällstidningars Page Three Girl – också ganska mycket om att kvinderna ska vara helt eller delvist topløs. (Liknande fenomen finns, hör och häpna, över hela världen. Men inga sidan nio-drängar, vad jag vet. Vad säger ni, Västerbottens-Kuriren? Borås Tidning? Dala-Demokraten? Vore inte det ett väldigt jämställdhett initiativ? Och om ni skulle vilja vara ännu mer ahead of the crowd så skulle ni kunna köra på en sidan nio-transperson. Yay!) I Den ensamma fallosen skriver medieforskaren Anja Hirdman, för det första, att den ekonomiska aspekten av utvik inte brukar nämnas:
”Även om det inte förefaller vara särskilt bra betalt, i relation till vad bilderna genererar för kapital till tidningarna ägare, är det som att betalningen är det största tabuet. Och det är klart, om kvinnor förklarade att detta är något de gör för pengar skulle onekligen den glamourösa aspekten ruckas.”
Men hon skriver också om det som är mest intressant. Hur man på, något vis, lyckas lägga fokus på tjejernas begär. Inte de som tittar, betalar och rønkar till bilderna och utan vars köpkraft de inte skulle existera (inte i en nationellt utgiven dagstidning, i alla fall).
”Syftet sägs aldrig vara att bara visa bilderna som blickfång för en manlig publik, utan det ska handla om allt annat än detta faktum.”
Japp. Typiskt också för hur vi ämnen som sexköp och våldtäkt behandlas. Alltid fokus på kvinnan. Inte mannen, köparen, torsken, förövaren. Alltid fokus på objektet (hur det var klätt, att det kanske säljer sig glatt), inte på subjektet. Det verkar sjukt tungt att vrida på strålkastaren och belysa den vars begär det är som styr. Den vars begär bilderna verkligen förkroppsligar. Eller bara att vända på kameran och titta närmare på vilka slags personer det egentligen är som försörjer sig på att exploatera kvinnokroppen, plantera skeva ideal och med alla tänkbara medel påskynda tillströmningen av unga tjejer som vill använda sina kroppar som ett krängbart kapital.
Skärmdump från musikvideon till Shake That Ass med Danny Saucedo feat. Lazee. Varje gång regissören himself (Bingo Rimér) ploppar upp i bild sträcker jag mig reflexmässigt efter Duck Hunt-pistolen. Det här måste vi bli bättre på. Och vi måste bli bättre på att skaka av oss uppfattningen om att kvinnokroppen i alla lägen kan bedömas och värderas utifrån dess utseende. Som på Ekstra Bladets hemsida, till exempel. Där kan man, förutom att köpa ett abonnemang och kolla på filmklipp av sidan nio-flickorna, även betygsätta dem:
Vad Ekstra Bladet behöver bli bättre på? Att gå i konkurs. Enligt en artikel i Resumé från förra året så störtdyker de tydligen i upplaga. Så… Kllllappa händerna när du är riktig glad. Klapp, klapp. Tack för mig! PS. Titta på det första citatet igen. Hur tidningen bakar in det i texten. ”… Det är hele pakken, så mit mål er da at blive Månedens Side 9-pige og tjene lidt ekstra penge, lyder det selvsikkert fra Sara.” Låter det självsäkert från Sara? De försöker inte direkt vara diskreta med att de ser henne som en leksak. (Rätta mig om jag översätter fel.)
En stereotyps försvarstal
Om du reagerar på en stereotypiserande och osann, genusopassande och provocerande bildsättning. Som till exempel den här:
Så kan du formulera vad du tycker är fel i ett mail och skicka det till rätt mottagare (Sveriges Radio i det här fallet), så här:
”ang bildval på Studio Etts sida
Gårdagens debatt mellan Hanne Kjöller och Anna Steele fick mycket uppmärksamhet på twitter. En vaken människa undrade också över bildvalet som ledsagar texten om inslaget här på websidan.
Hur gestaltar man begreppen ’prostitution’ och ’utomlands’? Bilden ni har plockat ut är fullkomligt barock. Jag undrar verkligen om det finns en indexrubrik hos Scanpix som heter just prostitution, eller vilka sökbegrepp ni har använt? ’kvinna’+ ’gata’+ ’höga klackar’+ ’bil’?? Har journalisten som gör websidan ingen utbildning alls i kontextanalys, eller är det en praktikant som har fått sköta bildsättningen?
Att spela på den här klichén av vad prostitution ”är”, med en bild som osar reklamestetik, är illa ur så många aspekter. Den har föga att göra med debattinnehållet, som var känt från deltagarnas tidningsartiklar. Den förskönar den för ”säljaren” osäkraste och mest utsatta formen av prostitution. Den stigmatiserar kvinnor i festkläder som väntar på bilen som ska skjutsa dem. Den bortser från att ”säljaren” oftast är en man.
Det är inte som att ni MÅSTE bildsätta för att fylla ett grid, eller har en stram pressläggningstid. Varför välja ett undermåligt material framför ingen bild alls?
Jag föreslår att ni tar bort bilden. Typ nu.
Vänliga hälsningar,
Sofi ********,
dramaturg och f.d. grafisk formgivare”
Och så kanske du får ett svar redan samma dag, som kanske ser ut så här:
”Hej!
Tack för din synpunkt om vår bildsättning.
Det är en inte en helt enkelt fråga av flera skäl. För det första har vi – även om du inte trodde det – ett uppdrag att bildsätta alla våra artiklar, och vi har också en deadline då den som jobbar med webben måste övergå till att bistå med sändningen. De som bildsätter våra webbartiklar har inte heller utbildning i kontextanalys.
Som det etermedium vi är så fokuserar vi på det talade innehållet, och bilderna som läggs ut kanske inte alltid kan väljas med den omsorg som du eftersträvar.
Med det sagt så är ju diskussionen som sådan intressant. Vad säger vi med den bild vi lägger ut? Hur hade vi kunnat bildsätta istället och samtidigt snabbt få läsaren att förstå vad det handlar om? Där tar jag gärna emot råd från dig, om hur vi kan tänka nästa gång vi ska illustrera prostitution.
Givetvis vill vi inte stigmastisera eller förmedla något som känns förkastligt, men samtidigt vill vi gärna på ett snabbt och enkelt sätt förmedla till publiken att det handlar om prostitution. (Och ja det finns flera bilder i scanpix som ser ut sådär om man söker på prostitution).
Vissa ämnen är ju väldigt politiskt känsliga och där blir bildsättningen (liksom ordens formuleringar) väldigt viktiga, de kan också lätt ifrågasättas av endera sidan. Tyvärr kan vi inte lägga den tiden på vår bildsättning.
Jag kommer inte att ta bort den aktuella bilden, även om jag delvis ser din poäng. De prostituerade jag har mött utomlands går dock på gatan, har höga klackar och korta kjolar och plockas upp av män i bil.
Med vänlig Hälsning
Linda ******
Planeringsredaktör
Studio Ett”
Sen kanske Genusfotografen skriver ett blogginlägg om det här, och letar en större version av bilden, och upptäcker att Sveriges Radio har använt samma bild förut:
Och när du får se det, kanske du reagerar så här:
Men sen kämpar du vidare och ger aldrig upp.
Tack för dig.
Uppdatering. Det här hade ”Karl Kajal” att tillägga om bilden som Sveriges Radio använt:
Jag har tillgång till Scanpix arkiv, och sökte runt lite för att hitta den där bilden. Den är tagen samtidigt som tre andra bilder av en fransk fotograf i paris och kommer via AFP. Med utländska bilder är det ofta si och så med nyckelorden som bilden är taggad med och det intressanta är att just den här bilden utav de fyra är den som har nyckelord. Dvs, någon, någonstans såg denna bild (kanske fotografen, kanske en bildredaktör), bemödade sig med att göra just den sökbar samtidigt som de andra tre inte alls är lika stilistiska och inte har några nyckelord.
Sådant får mig att spinna in på tankar om hur normer reproduceras i mekanismer som är ofta nästan helt osynliga. Ingen har förstås uttryckligen bestämt att detta är en bra bild att illustrera prostitution. Men just den här bilden fångade någons uppmärksamhet och kuggade in i dennes (norm-) föreställningar om hur prostitution ser ut. Den personen gjorde bilden sökbar för ändamålet och någon på Sveriges Radio kunde därför hitta den. Vidare sattes den bredvid nyhetstexten och vips reproducerades normer till läsarna.
PROSTITUTE, PROSTITUTION, NIGHT, BOIS DE BOULOGNE, ILLUSTRATION, CAR, BLURRED FACE, PROFILE, DRIVER.